Bombhot mot Stäket maj 1990

Den 27:e maj 1990 bombhotades restaurangen Stäket. Månaderna dessförinnan hade våldsdåden mot invandrare stegrats, bland annat vandaliserades flykting- och invandrargravar på Norra kyrkogården bara två veckor tidigare. Också Stäket ägdes på den här tiden av en invandrare, vilket inte minskade oron då det vid halv fem-tiden på eftermiddagen ringde en kvinna och förklarade att ”hela huset ska sprängas klockan 21″. En halvtimme senare ringde den skånsktalande kvinnan dessutom till polisen och sa samma sak.

Polisen bestämde sig emellertid för att ingenting göra. Dels för att hotet om bomber mitt i en stad var en ganska så mycket fånigare tanke än i dag, dels för att, ptja, en invandrare ägde restaurangen och vi som studerat hur Sverige såg ut på den tiden vet att det kanske inte var ett prioriterat ärende hos polisen.

Kvinnan ringde sedan till polisen en andra gång vid 20-tiden varpå polisen utrymde restaurangen, spärrade av ett område runt huset och ringde in en bombhundspatrull från Malmö. På grund av det ena eller det andra kunde hunden dock inte komma förrän vid 22-tiden.

Klockan 21 hände absolut ingenting och när jourhavande labrador anlände nyvaken och med en cigg i mungipan kunde den barskt konstatera att där fanns det minsann inga bomber.

Tom Hjorthagen, polisens befäl under kvällen, konstaterade att det antagligen inte hade med invandrarfientlighet att göra:
- Om man har det motivet finns det en hel del att välja på. Flertalet restauranger ägs ju av invandrare.

Vem kvinnan var, och vilket motiv hon egentligen hade, det får vi nog aldrig veta. Om vi inte redan fått veta och jag missat det, i alla fall. I så fall får ni läsare gärna upplysa mig.

Mail till Botulfs – Resturang, Bar & Café

Hej

Jag undrar hur det kommer sig att ett flertal av era anställda jobbar för 70-80 kronor i timmen och utan OB dessutom?

Finns det kanske siffror över er ekonomi som kan rättfärdiga de undermåliga lönerna? Hur mycket tjänar restaurangen/barens chefer?

Det vore givetvis tråkigt om ni försökte nysta upp vem som läckt ut de här siffrorna. Tråkigt för alla. Det hade ju lett till mycket dålig publicitet – det hade jag sett till -, som om inte det här är illa nog. I stället föreslår jag att ni höjer lönerna till en marknadsmässig nivå och dessutom ser till att ge de anställda OB.

Försök inte fucka med människorna i min stad.

/Simon

Lika bra att publicera det här. Folk kan ju få en hum om vilket sliskigt skitställe vi snackar om. Publicerar eventuella svar här. Har ni mer smuts om Botulfs eller något annat i Lund? Do tell.

Årets lundensare 2011: Hans Martin Hansen

Årets lundensare 2011: Hans Martin Hansen

Jag har knappt stått på en skateboard i hela mitt liv, jag har besökt Gastelyckans skatepark typ tio gånger. Ändå är det svårt att bortse från framgångarna kring skateparken när man diskuterar kulturella framsteg i Lund under det senaste året. Med stora forskningsanläggningar och religösa byggnader som upprättats ett par hundra år för sent så är det lätt att allting annat kommer i skymundan, i alla fall i Lund – en stad där kulturella intressen alltid motarbetats och där det som kommit fram alltid berott på en rörelse underifrån.

Hans Martin Hansen, utvecklingschef på kultur- och fritidsförvaltningen, har tagit gastefolket i handen och hjälpt dem behålla sitt utrymme, och det är hedersvärt, men än mer imponerande blir det när projektet dessutom tilldelas resurser för att utvecklas. Det är människor som Hans Martin Hansen som fortfarande får oss att tro på ett livskraftigt och händelserikt Lund. Visioner om storbyggen, enorma forskningsprojekt och liknande i all ära – det är på gatorna det måste hända, på gatorna, i parkerna, på parkeringsplatserna i utkanten – för att Lund ska må bra måste det livet frodas.

Hans Martin Hansen får utmärkelsen mest tack vare sitt engagemang i Gastes sak, men också för att överlag under året ha uttalat sig förnuftigt. Inblandningen i projektet för att bli kulturhuvudstad för en tid sedan var också en spännande ambition, även om den föll platt med bristande uppbackning, men det här året har han visat på allvar vilken kompetent och nyttig tillgång han är, och framför allt hade kunnat bli med de rätta resurserna.

Folkparken (del 1 av 3): Ständig kamp i över 100 år

Alla över tjugo år som är uppvuxna i Lund har något minne från Folkets park. För egen del är det inte roligare än att jag vid någon majdemonstration hamnade på något mycket mediokert kringresande tivoli som intagit parken. Där vann jag en stor chokladask på ett sådant där kostsamt fjanthjul. Det var en bra dag.

Men Folkparken har en tumultartad historia kantad av tragedier och problem. Den anlades 1895 då arbetarrörelsen, som på den här tiden mest bodde i stadens västra delar, inspirerades av Malmö och köpte en bit mark på Papegojelyckan 11. Invigningen lockade 4000 demonstranter.

1907 köptes ett par björnar och några apor från Lundautställningen men charkkungen Holmgren köpte björnarna efter bara ett år. Djurhållning fortsatte man dock med en bra bit in på 60-talet.

Bilismens framfart under 50-talet gjorde sedermera parken mindre viktig och det fanns långt gångna planer på att bebygga marken. Svenska Riksbyggen köpte parken av arbetarrörelsen och planerade att bygga åtta stycken åttavåningshus. ”Nae, knappast”, sa man i Lund och förslaget ändrades till tre höghus i den norra delen. Men i Lund är det inte lätt att förändra det som länge varit, och socialdemokraten Arne Gustafsson avslöjade planerna – som alltså inte var några offentliga handlingar – för folket och lät sitt parti gå till val med Folkparken som en av de viktigaste valfrågorna. Arne ville att staden skulle köpa parken och rusta upp och förnya den. Socialdemokraterna fick 50% av rösterna i staden 1962.

Invigning av restaurang Tyrol 1944.

Av upprustningen blev dock ingenting, även om köpet gick igenom. Kommunen arrenderade ut marken i tretton år vilket innebar förfall både för park och byggnader. På 70-talet började folket komma igen, arbetarrörelsen såg det som en viktig symbol, och planer för att rusta upp de slitna lokalerna fanns. I stället rev man dansrotundan Storan och restaurangen Tyrol för att som ersättning uppföra brutalisten Bengt Edmans nya byggnad, invigd 1976, tack och lov i stilen ganska distanserad från hans övriga verk. Eftersom att den ändå var typiskt grå och ful med en massa betong kom den ändå att kallas för bunkern, men efterhand som växtligheten fick säga sitt blev helhetsintrycket ett annat.

Tanken var att byggnaden skulle bli multifunktionell, men det framgick för tydligt att dans var the shit to do där och andra planer gick om intet. I början av 90-talet – rättare sagt i lågkonjunkturens bödelsår 1991 – bestämde sig kommunen för att avveckla all verksamhet i parken, då det helt enkelt inte var lönsamt. Byggnaderna bommade igen, en tävling utlystes och alla bidrag innehöll förslag om bostadsbyggen. Vissa ville även riva Bengt Edmans bunker, medan någon tyckte det kunde vara ett bra parkeringhus.

Folket, som knappt satt en fot i sin folkpark på två decennier, blev plötsligt rasande och krävde att parken skulle bevaras. Politiska beslut ledde därmed till att parken skulle förbli park och att byggnaderna skulle renoveras för att sedan hyras ut igen. Sedan 2002, efter en rad mer eller mindre lyckade kulturevenemang, står de flesta av byggnaderna och förfaller igen och Edmans stora hus är utdömt av räddningstjänsten.

Nästa del: mord, självmord och skottlossning i Folkets park.

Promenad till Kryddan

Södra Esplanaden har aldrig känts som en riktigt naturlig plats för mig. Som liten var det sällan något ärende där, mamma hade visserligen en väninna i ett av de senapsfärgade höghusen som tillhör bostadsrättsföreningen Krusbäret. De tre husen, byggda 1935-1938, var HSB:s första i Lund och dessutom de första lamellhusen i staden. På den tiden var det the shit med till exempel HSB-uppfinningen sopnedkast, vilket gör att vi kan förmoda att kvarter Krusbäret är det första i staden som haft sådana. Inte ens Gamla Lund gjorde särskilt mycket ljud av sig när dessa historiska klenoder förlorade sin funktion och togs bort för några år sedan.

Annars har Södra Esplanaden ofta handlat om Smålands nation i olika avseenden. Inte minst för att jag bor där nu. En del i att hitta rätt som nyinflyttad är att förstå sig på närområdet och hur man löser olika problem som uppstår. Hemma på Djingis var det enkelt; gå till ICA-Tornet, köp eller krita vad som krävs, hälsa på lite trevliga människor, gå hem. Och om ICA har stängt? Fråga grannen, om inte han frågar dig först.

Livet på Esplanaden är annorlunda. Från Smålands Nation finns det ett par näraliggande alternativ man kan gå till. Den enda butiken med sådant man behöver (visst, där finns några mindre, väldigt nischade affärer också) och som ligger längs med själva esplanaden är Pizzeria Kryddan.

Snyggt inkvarterad i en nationalromantisk villa från 1905 finns den här lilla pizzerian som också säljer andra akuta nödvändigheter; cigg, godis, läsk, en del (ibland utgångna) mejeriprodukter och en och annan billig matbit finns att köpa. Borta är de blaskiga porrtidningarna och det vedervärdiga Haribo-godiset, kvar finns den sköna småsunkiga känslan som lätt infinner sig när en butik saknar konkurrens. När den främsta kundkretsen är munchande Smålands-bor och andra förbipasserande snarare än folk med storshoppningambitioner ställs det dessutom än mindre krav på verksamheten.

Speceributiker har funnits i lokalen i olika former sedan 1952 och de nuvarande ägarna har varit där sedan åtminstone 2002. En lokal med anor som förvaltas som den borde, även om pizzornas kvalité är långt sämre än vad ryktet vill göra gällande. Kanske påverkas folks smaklökar av de nostalgiska känslor av 90-tal som oundvikligen infinner sig redan vid skyltningen utanför.

På väg hem genom den om sommaren otroligt vackra lindallén slås man av vilken intressant plats Södra Esplanaden är. 1800-talets stadsplaneringsideal råder, så i stället för den kaotiska huller om buller-känslan från centrum har man här tydliga idéer som halvt om halvt grusats av människors ovilja och rädsla att exploatera marken. När de tre ovannämnda HSB-husen byggdes fanns det till exempel en stor rädsla för att lägenheter skulle stå tomma, vilket också blev fallet. Ett flertal tomter bebyggdes inte förrän långt in på sextiotalet.

Borgmästare i Lund

16?? – 1660 (?) — Hendrich Pap (borgmästare under 1600-talet, men exakta ämbetsår ej kända; troligen under stadens sista tid med danskt styre)
1660-1693 — Per Tollsten d.ä.
1693-1700 — Per Tollsten d.y.
1700-1728 — Olaus Nordsteen
1728-1738 — Zacharias Melander
1738-1758 — Gustaf Sommelius
1758-1761 — borgmästarämbetet obesatt sedan ”penningar utgivits eller åtminstone tillbjudits för rösters undfående” vid valet 1758
1761-1774 — Jacob Samuel Borup
1774-1802 — Nils Sommelius
1802-1824 — Adolf Fredrik Bjugg
1824-1855 — Johan Bäckström
1855-1878 — Lars Billström
1878-1889 — Eskilander Thomasson (tjänstledig från 1886 på grund av uppdrag som justitieombudsman)
1890-1900 — Thomas Henrik Möller (även tillförordnad borgmästare 1886-1889)
1900-1921 — Carl Brink
1921 — Nils Andersson (vald men avled samma dag han skulle tillträda)
1921-1939 — Pehr Gamstorp
1941-1967 — Martin Lembke
1967-1970 — Evert Persson (från 1971 lagman vid Lunds tingsrätt)

Listan snodd från Wikipedia. Borgmästarämbetet avskaffades 1971.

Studentbostäder i Lund – en historisk överblick

I bostadsbristens Lund råder det ständigt en hett debatt angående byggnationer och inte minst för studenternas del är det av största vikt att det finns en bra tillgång till billigt boende. 2011 är situationen mörk: köerna är överfulla, byggandet tar lång tid och möts ständigt av protester. För inte så länge sedan var situationen en helt annan, och det är det jag försöker att förklara med den här något ofullständiga artikeln.

1952
AF:s första studentbostad – Tomegapsgården, ännu en del av beståndet – står klar.

1962
Bygget av Ulrikedal går långsamt, en våg att bostadsbrist sköljer in över Sverige och uppmuntrar miljonprogrammet att ta fart.

1967
Akademiska föreningen och nationerna har sammanlagt 5825 studentbostäder varav 972 är avsedda för familjer. Detta år slår man för femte året i rad nytt rekord i antal studenter, 16 000, och nybyggnationen fortsätter. Vid Stora Tomegatan håller Malmö Nation på att bygga 166 enkelrum, medan Lunds nation bygger 56 enkelrum och tre familjelägenheter.
Samtidigt bygger AF också på Norra Fäladen där man för upp byggnader innehållande 1368 enkelrum.

1976
Antalet studenter minskar mellan 1970-1976 med 4300. AF Bostäders sista storprojekt under byggboomen, Djingis Khan på Östra Torn med 316 radhus avsedda för studenter med familj, säljs efter bara några år till HSB för småpengar.

Nedgången inleddes 1972 då 300 rum oväntat stod tomma. Trots att nästan hälften av AF:s bostäder beboddes av ickestudenter accelererade problemen. I mitten av 70-talet har man 1200 tomma studentrum och ett flertal nationer i staden genomgick ekonomisk kris. Jakten på kapital försökte lösas på olika sätt. Wermlands Nation tiggde pengar från tidigare medlemmar och tvingades sälja sitt hus på Måsvägen (där hälften av rummen stod tomma under flera år), Smålands Nation blev socialistiskt då dess ledning valde att nischa sig i samband med 68-rörelsens eftersvall.

Det var kris och värre skulle det bli. Under Tage Erlanders tid vid makten 1946-1969 gavs ett flertal lån utan ränta för studentbostadsbygge och avsikten var att avskriva lånen med tiden. Det var bland annat så som Wermlands hus på Måsvägen kom till; Erlander var till och med själv på plats och klippte banden.
På 70-talet kom saker att förändras. Ingvar Carlsson var först utbildningsminister, därefter bostadsminister, och hade full koll på situationen. Han krävde att pengarna, totalt 4,5 miljoner (i dagens penningvärde 13 miljoner), skulle återbetalas senast den 31:a december 1981 – en dag som kom att kallas ”Dagen K”.

1980
Desperat sökte nationerna och AF efter lösningar på skulden som hotade universitetets utveckling från överklassförmån till självklarhet. Wermlands försökte motvilligt sälja hela nationen, men räddades i november. Flera nationer och bostadsföretag slog sig samman och bildade en förening som upprättade en avbetalningsplan med staten. De sista avbetalningarna av Erlander-lånen skedde istället 1999.
AF säljer Djingis Khan till HSB. Två studenter har när detta skrivs (2011) nekat möjligheten att köpa loss sina radhus.

1983
AF Bostäder väljer efter 70-talets studentkris att strukturera om sin verksamhet för att bli mer professionella.

1984
Smålandsgården som tidigare tillhört Smålands Nation säljs till en bostadsrättsförening för två miljoner kronor. Boendet är slitet och kräver omfattande renovering. Tidigare decenniers trend med korridorrum avtar och Smålandsgården är ett av de första (efter Wermlands hus på Måsvägen) att omvandlas. I stället för 80 stycken korridorsrum blir det 25 lägenheter. Samtliga säljs ut direkt och de tidigare boenden fick förtur.
Husets ursprungliga funktion leder till en del lustigheter – våren 1984 skriver Sydsvenskan om Lars Gunnarsson som fått fem balkonger till sin nya lägenhet.

1989
AF Bostäder vågar göra en investering efter att studentantalen börjat öka igen. För första gången sedan Djingis Khan stod klart gör man en nybyggnation (eller åtminstone en fullständig omvandling) när man gör om det gamla magasinet vid Kung Oscars bro till studentbostäder. Korridorsprincipen utelämnas inte helt trots att trenden är en annan, men i stället för 8-10 studenter delar på kök och dusch så delas allrum och kök på tre lite större rum.

1990
Lund börjar satsa på internationalisering av universitetet med fler kurser på större språk. Man börjar också planera för sin roll i Erasmusprogrammet.

1992
Antalet studenter når rekordnivåer, 30 000, dels på grund av internationaliseringsprojektet men framför allt på grund av den växande arbetslösheten i lågkonjunkturens Sverige.
Allvarig bostadsbrist börjar uppstå. AF Bostäder tar tillfället i akt och höjer hyran i Magasinet med 20,4% under två år – exempelvis gick kostnaden för en ungefär 50 kvadrat stor lägenhet från 2500 kronor hösten 1990 till 3730 kronor två år senare. I samband med detta vill stadens hyresgästförening att AF Bostäder omvandlas från stiftelse till kommunalägt bostadsföretag.

1996
Studentantalet fortsätter vara på en hög nivå och AF Bostäder vågar för första gången på mycket länge göra vissa investeringar i nya bostäder på befintliga områden. Någon storsatsning är det dock inte tal om. Samtidigt tvingas man nämligen till omfattande renovering av hus som byggts på 50- och 60-talet.

1999
Det sista på Tage Erlander-lånen återbetalas.

2000-talet
2000-talet i Lund på studentbostadsfronten har dels handlat om nybyggen som av olika skäl skjutits upp. Ibland av politiska skäl, ibland av ekonomiska – inte minst när lågkonjunkturen än en gång drog över landet. Dels har det handlat om bostadsbristen i allmänhet.

Stora studenttillströmningar har också varit regel under de senaste åren. Likaså har det förekommit att rum stått tomma under den mindre systempåfrestande våren. Det är utgifter inte AF och nationerna har råd med i någon större utsträckning. Det har därför diskuterats olika lösningar, bland annat om inte universitet skulle kunna förlägga fler kurser till våren i stället.

De senaste åren har mer konkreta planer presenterats för nybyggnationer, mest nyligen köpte AF till exempel mark vid Tornavägen där vill uppföra en nio eller tio våningar hög byggnad med mellan fem och sju lägenheter – korridorsrum är inte aktuellt längre – per våning, med två eller tre studenter i varje lägenhet. Detta skulle innebära att närmare 150 studenter får en bostad.

Det har även framkommit att en del nationer, främst Lunds, letat platser att bygga bostäder. Lunds nation har letat i närmare tio år och hade Landsarkivet högst på sin agenda men har också varit villiga att kompromissa efter protester från enfaldigt trögtänkta bakåtsträvare som varit rädda för de smärre förändringar byggnaden hade tvingats genomgå.

Sammanligt finns det planer för 932 studentbostäder fram tills 2014 och att hoppas på det vore nog att hoppas på för mycket, men visst kommer det att byggas mer framöver och ge det några år till så är nog siffran nådd. Detta skulle med stor sannolikhet dessutom innebära att AF kommer i närheten av det antalet studentbostäder man hade i början av 70-talet då Djingis Khan stod färdigt.

Statistik – Studentantal i Lund

Studentantal

1860 – 377
1870 – 431
1880 – 603
1890 – 878
1900 – 609
1910 – 1036
1920 – 1445
1930 – 2412
1940 – 2096
1950 – 2895
1960 – 6234
1961 – 7121
1967 – 16 000
1968 – 22 600
1969 – 20 750
1970 – 20 500
1971 – 21 918
1972 – 20 663
1973 – 19 459
1974 – 18 782
1975 – 18 522
1976 – 20 200
1977 – 20 592
1978 – 20 960
1979 – 20 453
1980 – 20 800
1981 – 21 142
1982 – 22 142
1983 – 22 622
1984 – 22 659
1985 – 22 844
1986 – 22 684
1987 – 22 742
1988 – 22 867
1989 – 22 427
1990 – 23 358
1991 – 24 163
1992 – 26 294
1993 – 26 221
1994 – 26 997
1995 – 28 331
1996 – 29 318
1997 – 29 950
1998 – 26 932
1999 – 25 265
2000 – 24 849
2001 – 25 814
2002 – 28 708
2003 – 30 207
2004 – 30 520
2005 – 28 811
2006 – 25 218
2010 – 33 300

Mitt nya hem

Efter femton-sexton år på Djingis Khan har jag nu äntligen flyttat hemifrån. Visserligen bodde jag på Fridhems folkhögskola förra året men det är först nu flytten skett på allvar och det är naturligtvis Smålands Nation och Dackegården som är mitt nya hem.

Jag är socialist i själ och hjärta, därför tycks valet egentligen solklart. Smålands Nation är emellertid inte rött underifrån, det är ingen genuin socialistisk skapelse som byggts upp från arbetare och deras barn. I stället är hela den politiska profilen från början ett sjaskigt PR-trick för att locka fler studenter.

68-rörelsen skapade en våg av intresse för vänsterns ideal och på Smålands, där medlemssiffrorna var vikande, sågs det i 70-talets början av topparna som en möjlighet att lyckas profilera sig annorlunda och därmed dra till sig mer folk.

Även om Smålands numera är rött från botten till toppen så är det alltjämt Lunds minsta nation medlemsmässigt, medan man har näst flest bostäder. Optimalt så länge avsikten är att skapa god stämning och stark sammanhållning. Vilket så klart är vad jag hoppas få uppleva mycket av här.

Lundakonst: Trädgårdssfinxen

Namn: Sfinxen (antar jag)
Plats: Botaniska trädgården
Invigd: Universitetshuset 1882, Botaniska trädgården 1978
Skapare: Helgo Zettervall med kolleger

Allting är lite större och lite mer fantastiskt när man är liten. Att gå ner till videobutiken på Östra Mårtensgatan hela vägen från Östra Torn kändes som ett äventyr, och mest likt alla upptäcksfarardrömmar var vandringen genom Botaniska trädgården. Visst, jag hade varit där tidigare tillsammans med farsan och Thomas Måntelius (av alla människor) och utforskat många små skrymslen men på egen hand hade jag inte sett mycket.

Mest spännande och mest skrämmande var alltid synen av den illa tilltagna sfinx som Uarda-akademin placerat i trädgården efter att på grund av slitage plockats ned från Universitethushets attika 1959. Fyra till antalet hade de satts upp där 1882 men betraktades redan då som ganska fula och slets snabbt på grund av taskig cementkvalitet.

Uarda-akademin, främst genom en viss Sten Broman, hittade en av dem i något bortglömt förvaringsutrymme på LTH och 1978 fick de alltså för sig att sätta upp den något malplacerade kvinnovarelsen i parkens norra del och även om det kanske inte går att betrakta som någon stor turistattraktion så är det en alldeles unik syn med tanke på att man normalt sätt motarbetar förfallet och dess givna plats i samhället.

Vid ett par tillfällen har hon återigen kommit i centrum, en gång 1985 då hon blev symbol för humanistdagarna, en annan gång 1997 när Uarda-akademin satte upp diverse skulpturaktiga hemmabyggen intill henne.

Sfinxen i Botaniska trädgården är definitivt ett av mina favoritkonstverk och representerar mycket av det jag älskar med Lund. Den hemlighetsfulla, smått undangömda platsen, slitaget, den lätt skräckinjagande stillheten. Alltihop utslängt i grönskan för äventyrslystna barn att upptäcka.