Ibland går det smidigt och lätt att göra research, andra gånger är det svårare. El Moustafa Ennadja (fast kanske mer troligt Moustafa El Ennadja), en då 23-årig marockansk turist, misshandlades till döds i Lund den 20:e januari 1990. Efter några dagars jagande är också det all information jag har att tillgå. Är det någon eller några läsare som har minnen från incidenten och de skriverier mordet rimligtvis borde lett till?
Den 27:e maj 1990 bombhotades restaurangen Stäket. Månaderna dessförinnan hade våldsdåden mot invandrare stegrats, bland annat vandaliserades flykting- och invandrargravar på Norra kyrkogården bara två veckor tidigare. Också Stäket ägdes på den här tiden av en invandrare, vilket inte minskade oron då det vid halv fem-tiden på eftermiddagen ringde en kvinna och förklarade att “hela huset ska sprängas klockan 21″. En halvtimme senare ringde den skånsktalande kvinnan dessutom till polisen och sa samma sak.
Polisen bestämde sig emellertid för att ingenting göra. Dels för att hotet om bomber mitt i en stad var en ganska så mycket fånigare tanke än i dag, dels för att, ptja, en invandrare ägde restaurangen och vi som studerat hur Sverige såg ut på den tiden vet att det kanske inte var ett prioriterat ärende hos polisen.
Kvinnan ringde sedan till polisen en andra gång vid 20-tiden varpå polisen utrymde restaurangen, spärrade av ett område runt huset och ringde in en bombhundspatrull från Malmö. På grund av det ena eller det andra kunde hunden dock inte komma förrän vid 22-tiden.
Klockan 21 hände absolut ingenting och när jourhavande labrador anlände nyvaken och med en cigg i mungipan kunde den barskt konstatera att där fanns det minsann inga bomber.
Tom Hjorthagen, polisens befäl under kvällen, konstaterade att det antagligen inte hade med invandrarfientlighet att göra:
- Om man har det motivet finns det en hel del att välja på. Flertalet restauranger ägs ju av invandrare.
Vem kvinnan var, och vilket motiv hon egentligen hade, det får vi nog aldrig veta. Om vi inte redan fått veta och jag missat det, i alla fall. I så fall får ni läsare gärna upplysa mig.
Hej
Jag undrar hur det kommer sig att ett flertal av era anställda jobbar för 70-80 kronor i timmen och utan OB dessutom?
Finns det kanske siffror över er ekonomi som kan rättfärdiga de undermåliga lönerna? Hur mycket tjänar restaurangen/barens chefer?
Det vore givetvis tråkigt om ni försökte nysta upp vem som läckt ut de här siffrorna. Tråkigt för alla. Det hade ju lett till mycket dålig publicitet – det hade jag sett till -, som om inte det här är illa nog. I stället föreslår jag att ni höjer lönerna till en marknadsmässig nivå och dessutom ser till att ge de anställda OB.
Försök inte fucka med människorna i min stad.
/Simon
Lika bra att publicera det här. Folk kan ju få en hum om vilket sliskigt skitställe vi snackar om. Publicerar eventuella svar här. Har ni mer smuts om Botulfs eller något annat i Lund? Do tell.
Årets lundensare 2011: Hans Martin Hansen
Jag har knappt stått på en skateboard i hela mitt liv, jag har besökt Gastelyckans skatepark typ tio gånger. Ändå är det svårt att bortse från framgångarna kring skateparken när man diskuterar kulturella framsteg i Lund under det senaste året. Med stora forskningsanläggningar och religösa byggnader som upprättats ett par hundra år för sent så är det lätt att allting annat kommer i skymundan, i alla fall i Lund – en stad där kulturella intressen alltid motarbetats och där det som kommit fram alltid berott på en rörelse underifrån.
Hans Martin Hansen, utvecklingschef på kultur- och fritidsförvaltningen, har tagit gastefolket i handen och hjälpt dem behålla sitt utrymme, och det är hedersvärt, men än mer imponerande blir det när projektet dessutom tilldelas resurser för att utvecklas. Det är människor som Hans Martin Hansen som fortfarande får oss att tro på ett livskraftigt och händelserikt Lund. Visioner om storbyggen, enorma forskningsprojekt och liknande i all ära – det är på gatorna det måste hända, på gatorna, i parkerna, på parkeringsplatserna i utkanten – för att Lund ska må bra måste det livet frodas.
Hans Martin Hansen får utmärkelsen mest tack vare sitt engagemang i Gastes sak, men också för att överlag under året ha uttalat sig förnuftigt. Inblandningen i projektet för att bli kulturhuvudstad för en tid sedan var också en spännande ambition, även om den föll platt med bristande uppbackning, men det här året har han visat på allvar vilken kompetent och nyttig tillgång han är, och framför allt hade kunnat bli med de rätta resurserna.
Alla över tjugo år som är uppvuxna i Lund har något minne från Folkets park. För egen del är det inte roligare än att jag vid någon majdemonstration hamnade på något mycket mediokert kringresande tivoli som intagit parken. Där vann jag en stor chokladask på ett sådant där kostsamt fjanthjul. Det var en bra dag.
Men Folkparken har en tumultartad historia kantad av tragedier och problem. Den anlades 1895 då arbetarrörelsen, som på den här tiden mest bodde i stadens västra delar, inspirerades av Malmö och köpte en bit mark på Papegojelyckan 11. Invigningen lockade 4000 demonstranter.
1907 köptes ett par björnar och några apor från Lundautställningen men charkkungen Holmgren köpte björnarna efter bara ett år. Djurhållning fortsatte man dock med en bra bit in på 60-talet.
Bilismens framfart under 50-talet gjorde sedermera parken mindre viktig och det fanns långt gångna planer på att bebygga marken. Svenska Riksbyggen köpte parken av arbetarrörelsen och planerade att bygga åtta stycken åttavåningshus. ”Nae, knappast”, sa man i Lund och förslaget ändrades till tre höghus i den norra delen. Men i Lund är det inte lätt att förändra det som länge varit, och socialdemokraten Arne Gustafsson avslöjade planerna – som alltså inte var några offentliga handlingar – för folket och lät sitt parti gå till val med Folkparken som en av de viktigaste valfrågorna. Arne ville att staden skulle köpa parken och rusta upp och förnya den. Socialdemokraterna fick 50% av rösterna i staden 1962.
Invigning av restaurang Tyrol 1944.
Av upprustningen blev dock ingenting, även om köpet gick igenom. Kommunen arrenderade ut marken i tretton år vilket innebar förfall både för park och byggnader. På 70-talet började folket komma igen, arbetarrörelsen såg det som en viktig symbol, och planer för att rusta upp de slitna lokalerna fanns. I stället rev man dansrotundan Storan och restaurangen Tyrol för att som ersättning uppföra brutalisten Bengt Edmans nya byggnad, invigd 1976, tack och lov i stilen ganska distanserad från hans övriga verk. Eftersom att den ändå var typiskt grå och ful med en massa betong kom den ändå att kallas för bunkern, men efterhand som växtligheten fick säga sitt blev helhetsintrycket ett annat.
Tanken var att byggnaden skulle bli multifunktionell, men det framgick för tydligt att dans var the shit to do där och andra planer gick om intet. I början av 90-talet – rättare sagt i lågkonjunkturens bödelsår 1991 – bestämde sig kommunen för att avveckla all verksamhet i parken, då det helt enkelt inte var lönsamt. Byggnaderna bommade igen, en tävling utlystes och alla bidrag innehöll förslag om bostadsbyggen. Vissa ville även riva Bengt Edmans bunker, medan någon tyckte det kunde vara ett bra parkeringhus.
Folket, som knappt satt en fot i sin folkpark på två decennier, blev plötsligt rasande och krävde att parken skulle bevaras. Politiska beslut ledde därmed till att parken skulle förbli park och att byggnaderna skulle renoveras för att sedan hyras ut igen. Sedan 2002, efter en rad mer eller mindre lyckade kulturevenemang, står de flesta av byggnaderna och förfaller igen och Edmans stora hus är utdömt av räddningstjänsten.
Nästa del: mord, självmord och skottlossning i Folkets park.
(ok, den här posten blev halvful designmässigt men har bara legat och väntat sedan december så:)
I år vann alltså Carmen Izquierdo och hennes domkyrkorobotfallos stadsbyggnadspriset och sällan eller aldrig har väl vinnaren varit så given som nu, tycka vad man tycka vill om byggnaden i sig.
Tidigare vinnare:
2010 – Kontorshus i Spettet – Hans Ödman, Cecilia Paring, Claudia Meirama
Min åsikt: Helt okej, en stilig byggnad som ger ett ljust och varmt intryck samtidigt som den inte tar för mycket uppmärksamhet.
2009 – Hus i kvarteret Skötaren – Gunilla Svensson
Min åsikt: Ful som stryk. Ett mängdbygge, i alla fall från utsidan.
2008 – Bostadshus på Arkivgatan – Lotta Nordén
Min åsikt: Ganska snitsigt och bra löst.
2007 – Ombyggnad av Backaskolan – Björn Hegelund
Min åsikt: Mycket bra. Snygg lösning på en väldigt svår utbyggnad på begränsat utrymme. Gillar hur tomtens nivåskillnader utnyttjats.
2006 – Till- och ombygge av Skissernas museum – Johan Celsing
Min åsikt: Ok, stör knappast och man blir ganska nyfiken när man ser bygget, som sig bör.
2005 – Hus i kvarteret Päronet – Vlade Naumovski
Min åsikt: Halvfult och samspelar väldigt illa med miljön runtomkring.
2004 – Språk och litteraturcentrum – Henrik Jais-Nielsen, Mats White och Nils Erik Landén
Min åsikt: Ok. Passar bra in på Sölvegatan och dess profil som utbildningsgata.
2003 – Geocentrum – Peder Lindblad, Paula Bock
Min åsikt: Också ett bra sätt att forma Sölvegatan på. Ett värdigt bygge.
2002 – Kupolen på Gamla vattentornet – Hans Ödman, Cecilia Pering, Björn Wigelius
Min åsikt: Gamla vattentornet är alltid tjusigt och med tillägget av kupolen, som kanske i och för sig inte är guds gåva till estetiken, fick tornet temporärt lite nytt liv.
2001 – Inget pris
2000 – Nån skit i Dalby. Vem bryr sig.
1999 – Bostadshus på Värpinge – Marie Ericsson
Min åsikt: Kanontjusigt. De olika avsatserna, färgskalan och hur det passar in på Värpinge är alltihop slående bra. Taket för tankarna till Sydeuropa. Minus för väl plottriga och gallrade balkonger.
1998 – Östratornskolans högstadiebyggnad – Anders Svensson, Ann-Sofi Högborg
(bild får ni googla)
Min åsikt: Intressant miljöbygge men skolgården verkligen kass och byggnaden tog bort ett väldigt intressant och utsträckt grönområde som tidigare fanns på platsen och länkade samman Östra Torn med Hardebergaspåret på ett spännande sätt. Skolbyggnaden är dessutom, om än fräsch och enkel att navigera i, så också väldigt grå och kall, både på utsidan och insidan.
1997 – Parkeringshuset Ovalen – Jan Bergfelt, Peter Lingstrand, Mårten Belin
Min åsikt: 1997 kan inte ha varit ett arkitektoniskt superår för Lunds del…
1996 – Inget pris. Man sparade sig för 1997 års parkeringshus.
1995 – Ekologihuset / kvarteret Regeringen (bilden) – Ingrid Gustavsson / Ulf Kadefors
Min åsikt: Ekologihuset är inte så jävla kul utifrån men med fin insida. Ulf Kadefors kvarter Regeringen är dock ett av många vackra, lyckade byggen i Värpinge under 1990-talet. Äkta sommarkänsla där. Gillas.
1994 – Inget pris
1993 – Hallqvistska gården – Gunilla Svensson, Märta Bergström, Ull Molin
Saknas bra bild…
1992 – Inget pris
1991 – Förnyelse av stationen – Bo L Johansson, Cecilia Pering, Björn Wigelius och Claes Dramm
Ni vet hur den ser ut, liksom.
1990 – Mejeriet och Kulturens restaurang – Mårten Dunér, Björn Edström, Joanna Heilig och Ivo Waldhör
Samma där – ni vet.
Södra Esplanaden har aldrig känts som en riktigt naturlig plats för mig. Som liten var det sällan något ärende där, mamma hade visserligen en väninna i ett av de senapsfärgade höghusen som tillhör bostadsrättsföreningen Krusbäret. De tre husen, byggda 1935-1938, var HSB:s första i Lund och dessutom de första lamellhusen i staden. På den tiden var det the shit med till exempel HSB-uppfinningen sopnedkast, vilket gör att vi kan förmoda att kvarter Krusbäret är det första i staden som haft sådana. Inte ens Gamla Lund gjorde särskilt mycket ljud av sig när dessa historiska klenoder förlorade sin funktion och togs bort för några år sedan.
Annars har Södra Esplanaden ofta handlat om Smålands nation i olika avseenden. Inte minst för att jag bor där nu. En del i att hitta rätt som nyinflyttad är att förstå sig på närområdet och hur man löser olika problem som uppstår. Hemma på Djingis var det enkelt; gå till ICA-Tornet, köp eller krita vad som krävs, hälsa på lite trevliga människor, gå hem. Och om ICA har stängt? Fråga grannen, om inte han frågar dig först.
Livet på Esplanaden är annorlunda. Från Smålands Nation finns det ett par näraliggande alternativ man kan gå till. Den enda butiken med sådant man behöver (visst, där finns några mindre, väldigt nischade affärer också) och som ligger längs med själva esplanaden är Pizzeria Kryddan.
Snyggt inkvarterad i en nationalromantisk villa från 1905 finns den här lilla pizzerian som också säljer andra akuta nödvändigheter; cigg, godis, läsk, en del (ibland utgångna) mejeriprodukter och en och annan billig matbit finns att köpa. Borta är de blaskiga porrtidningarna och det vedervärdiga Haribo-godiset, kvar finns den sköna småsunkiga känslan som lätt infinner sig när en butik saknar konkurrens. När den främsta kundkretsen är munchande Smålands-bor och andra förbipasserande snarare än folk med storshoppningambitioner ställs det dessutom än mindre krav på verksamheten.
Speceributiker har funnits i lokalen i olika former sedan 1952 och de nuvarande ägarna har varit där sedan åtminstone 2002. En lokal med anor som förvaltas som den borde, även om pizzornas kvalité är långt sämre än vad ryktet vill göra gällande. Kanske påverkas folks smaklökar av de nostalgiska känslor av 90-tal som oundvikligen infinner sig redan vid skyltningen utanför.
På väg hem genom den om sommaren otroligt vackra lindallén slås man av vilken intressant plats Södra Esplanaden är. 1800-talets stadsplaneringsideal råder, så i stället för den kaotiska huller om buller-känslan från centrum har man här tydliga idéer som halvt om halvt grusats av människors ovilja och rädsla att exploatera marken. När de tre ovannämnda HSB-husen byggdes fanns det till exempel en stor rädsla för att lägenheter skulle stå tomma, vilket också blev fallet. Ett flertal tomter bebyggdes inte förrän långt in på sextiotalet.
