Berättelse från Ockupationsfestivalen 16/5 2009

Det är maj måndag, våren har just kommit till stan och Lund börjar återfå den mysiga lummighet som länge präglat staden. Snart är det dags för Ockupationsfestival, lördagen då vänstern i Lund ska visa sitt missnöje mot bostadspolitiken.

Kvällen dessförinnan ska jag ta några öl med en god vän. Vi skulle mötas vid centralstationen kvart i tolv och just som han dyker upp kliver en ung, mörkhårig kvinna fram till oss.
– Excuse me, do any of you speak English?

Hon berättade att hon rest från Berlin för att medverka i Ockupationsfestivalen och att hon fått två telefonnummer för att ordna med sovplats för natten. Inget av numren fungerade emellertid så hon undrade om ockupanterna hade något särskilt tillhåll. Vi berättade om hur Smålands nation under våren hade stöttat ockupantrörelsen och att det antagligen fanns en och annan där som hade bättre koll än vi. Lund är en krokig stad med många luriga bakgårdar, smala smågator och lummiga parkmarker, så vi bestämde oss helt enkelt för att följa henne dit.

I Tyskland var det tydligen inte så nödvändigt med en ockupationsrörelse, så hon såg det här som en unik möjlighet att få vara med om något sådant. De flesta liknande projekt i Berlin har pågått i över tio år och befinner sig på ett stadie då den största entusiasmen sedan länge ebbat ut. Hon hade varit i Sverige tidigare, förra året så hade hon och en vän varit på en festival i Ungern. Festivalen var inget vidare och Sverige tycktes vara en mycket trevligare plats att färdas till. Så de försökte ta sig genom Polen utan pengar men med stor liftvana. De tillbringade två dygn vid olika vägkanter utan att någonsin få någon lift. Istället hamnade de i en grå, närmast övergiven polsk by där de till slut lyckades få hjälp att ta sig vidare.

Det är den sortens människor som söker sig hit från utlandet. Särskilt intresserade av svensk bostadspolitik är de i de flesta fall inte. Istället är det äventyret och hela undergroundkonceptet som lockar, med illegala anarkistiska metoder och en kamp mot systemet som hämtade från någon gammal Ebba Grön-låt.

Men polisen har koll. Lund är ingen ovan plats för demonstrationer och ungdomskultur med anarkistiska drag. Så sent som i höstas var det en stor trettionde november-demonstration då nazister vandrade genom staden med facklor och höga röster. Trots en osedvanligt argsint och månghövdad grupp motståndare fick nazisterna gå runt i staden ganska bekymmersfritt. Den huvudsakliga anledningen var polisens goda organisation och planering. De visade helt enkelt att de står ovanför folket och kan kontrollera staden till fullo om de vill, när de vill.

Efter att ha lämnat av kvinnan vid nationen skulle vi gå hem till en annan kompis. På vägen dit finns det en gammal övergiven cykelaffär i klassisk lundamiljö med grusparkering och mysig innergård. Det är ett av få övergivna hus centralt i staden och det ockuperades redan i höstas. Vi antog att de återigen skulle dra sig hit och försöka ta sig in i det numera ganska igenspikade bygget och därför var vi nyfikna på om det fanns några indikationer på att så skulle bli fallet.

Mycket riktigt hade datumet 16/5 i sprejats på de träskivor som satt för fönsterrutorna.
Två minuter senare kör en polisbil in på grusparkeringen. De kollar vår legitimation, söker genom våra väskor och undrade vad vi egentligen hade för oss. Vi förklarade och fick då reda på att en av de två polismännen kallats in från Malmö för att hålla koll under morgondagen.
– Är det här ett av husen ni ska ockupera? undrar han medan han studerar det framtida rivningsobjektet.
– Det vet jag inte, men det kan man väl tro. Det finns inte särskilt många övergivna byggnader i centrala Lund så det verkar logiskt, svarar jag.

Vi får våra legitimationer tillbaka och går till vår vän som bor alldeles i närheten. Där dricker vi gravöl för den dödsdömda ockupationsrörelsen och där röker vi fredspipa med förhoppningen om att morgondagen åtminstone inte blir våldsam.

På lördagen är det dags. Jag vaknar upp bakfull men målmedveten och börjar omedelbart förbereda mig för festivalen. Anteckar vad jag egentligen vill veta, vilkas perspektiv jag egentligen vill höra och planerar min eftermiddag. Tanken har från första början varit att beblanda mig med ockupanterna samtidigt som jag vill behålla en god distans och se på saken så objektivt från början. Därför passar det bra att jag nu denna morgon fått ett lagom stort munsår, som definitivt kommer få folk att dra sig för att bjuda mig på öl, men som samtidigt inte är farligt nog för att folk ska stirra och peka på mig. Det är ett munsår i journalistikens tecken, ett munsår i distansens och anonymitetens tecken.

Någon journalistik har jag inte sysslat med tidigare. Från vad jag sett på tv ska jag ha en liten bandspelare med mig, helst också penna och papper. Men de planerna grusas ganska omedelbart. Någon bandspelare har jag aldrig haft och hur mycket jag än rotar i lådor och andra gömmor i huset kan jag varken hitta skrivblock eller penna. Innan jag går till bussen som leder ner till Stortorget tar jag på mig lite deo men undviker min splitternya after shave-flaska. Ska man ockupera får man varken lukta som en skunk eller som en lyxlirare, inbillar jag mig.

På film har jag också sett att vi journalister har fiskehatt och hawaiiskjorta, två plagg jag har gott om i garderoben. Utan att tveka slänger jag på mig dessa och därtill en orange fleecetröja, vilket ganska omedelbart tar bort mina förhoppningar om att kunna smälta in i mängden och bli en del i gänget. Mina ansträngningar att dofta lagom och odla ett munsår av acceptabel dignitet blir således helt onödiga och jag kan bittert konstatera att morgonen kunde utnyttjats på bättre sett, exempelvis skulle jag kunnat handla ett par goda frallor att smeta ner med min nyinköpta apelsinmarmelad, eller så kunde jag kanske bläddrat igenom några startelvor inför helgens många fotbollsmatcher. Men det är sådant man inte tjänar något på att älta.

Stortorget fylls snart av människor. De flesta ser ut som vänstermänniskor gör i dag, med långa, skitiga dreads, kläder i alla möjliga och omöjliga färger och med olika sorters huvudbonader som på ett eller annat sätt framhäver de här ungdomarnas så hett eftersträvade säckighet. Musiken från scenen är aggressiv, full av attityd, självförtroende och målmedvetenhet. En visa om Smultronstället avslutar musiken som föranleder ockupationen.
Människorna på torget delar in sig i tre grupper som alla ska ta över vars ett ödehus med olika inriktning. Åtminstone är det vad de vill.

Vilka hus som ska ockuperas vet inte många. Jag frågar runt men ingen tycks veta. Och hon som vet, en av ledarna från den gröna gruppen, hon vill inget säga.
– Vad är det ni ska ockupera egentligen? frågar jag.
– Ett hus! svarar hon kort.

Jag träffar många bekanta människor. Alla pratar men ingen säger något. För mina vänner är det här ingen stor sak, de bor tryggt hemma hos sina familjer och går i många fall fortfarande på gymnasiet. Men precis som många andra är de mest med för att insupa stämningen, för att vara med om någonting unikt. Många fick mersmak vid trettionde november-demonstrationen förra vintern och är nu redo att visa vad man lärt sig från senast.

Många demonstrerar bara för att få bråka med polisen. De mörkblåklädda konstaplarna ses som kapitalismens försvarare och i en vänsterorienterad demonstration har de ingen sympati att hämta. Och särskilt vetenskapligt fastställt är det inte, men att en majoritet av polismännen är lagda åt andra hållet politiskt är ingen långsökt gissning. Man ska ha mycket klart för sig att det inte bara handlar om folket mot kommunen, unga mot gamla och olyckliga mot lyckliga, det är också en kamp mellan vänstern och högern.

Tåget börjar röra på sig. Vi går upp mot Domkyrkan och sedan förbi densamma. På stadens största och viktigaste gata rör sig tusen människor i maklig takt och alla bussar tvingas stanna till i flera minuter. Den röda gruppen går först, med hemmagjorda sköldar främst i ledet. Från en bil med högtalare spelas det musik och en ung man med mikrofon ropar ”Vi tar ett hus ikväll”, varpå alla tusen demonstranter svarar.

Vi hinner inte komma särskilt långt. Det står snart klart att alla tre grupperna i själva verket ska invadera samma byggnad. Den röda frontgruppen stöter på hårt polismotstånd i form av batonger och pepparspray. Man uppmanar de egna att inte bruka något våld, men sköldarna stöter hårt mot polisen. Några av dem ramlar, men i jämförelse med de batongslag demonstranterna får ta emot kan det knappast göra särskilt ont.

Själv springer jag med i det gröna ledet. Polishästar med tillhörande polismän bevakar den bakgård vi ska ta oss in på. Ungefär hälften lyckas bryta sig igenom och hästarna tvingas backa. Väl inne väntar ett staket som ockupanterna vill ta sig över, innanför staketet står det emellertid redan ett antal polismän. Vissa ockupanter börjar förstöra staketet med en hammare och en lös bräda, andra försöker klättra över med hjälp av en stege. Polishästarna rider in och panik uppstår. Av de 200 människor som tagit sig in på bakgården lyckas närmare 175 lämna platsen genom att fly ut genom Lunds Grill & Kebabs bakdörr. Ett fåtal försökte fly genom att springa förbi de ridande poliserna, som bestämt sig för att trycka upp ockupanterna mot det staket de försökt ta sig över. De som flyr den vägen får obönhörligen ta emot slag antingen från ridpolisernas piskor eller batongslag från civilpoliser med löjligt avslöjande maskering.

Själv gör jag ingenting, jag fotograferar och jag observerar, men ur ren säkerhetssynpunkt borde jag vara det minsta bekymret på plats. En civilpolis med hätsk stämma och onda ögon säger till mig att sitta ner. Problemet är bara att alla andra hunnit sätta sig ner runt mig, så jag får ingen plats. Mödosamt flyttar demonstranterna lite på sig så att även jag ska få plats att sitta på den begränsade yta vi tjugofem pojkar och flickor tilldelats. Alla värnar mycket om varandra, frågar hur det står till och om folk sitter bra. Och bra sitter vi, till polisens förtret delar vi broderligt på den proviant folk hade tagit med sig då de hoppades på en långvarig ockupation. Vi sjunger och har det ganska bra. Till en början är poliserna väldigt strikta och bestämda, vi ska behandlas som de våldsverkare vi är. En kille försöker sätta sig på annat sätt än han blivit tillsagd, han behandlas då bryskt och trycks upp mot en vägg.

Vi sjunger visor med husockupationstema, bitvis stulna från känt håll – populärast blir sången med ”När vi gräver guld i USA”-melodi. En annan sång riktade sig mot den impopuläre fastighetschefen Jan-Christer Sandh.

Då vi suttit i en timme eller så och fått uppge namn och personuppgifter till polisen så börjar det bli mer uppsluppet. En poliskvinna som fått i uppdrag att hålla koll på oss, medan de andra inom kåren roade sig med skämt om ”inget våld”-ropen och om kvällens schlagerfestival, skämtar med tjejerna i gruppen och även om jargongen är hård så blir det en ganska gemytlig stämning. En annan hyvens polisman – som hela tiden frågar hur det är med den skadade killens blödande läpp – meddelar att vi snart ska sättas på en buss ut ur stan. Därifrån får vi sedan ta oss hem på egen hand.

En timme till går, folk behöver kissa men poliserna berättar belåtet att den som drar fram snorren och börjar pissa kan se fram emot böter på 800 kronor.
– Får man pissa på sig då? frågar en kille.
– Nej, då får du ändå böter. Det är förargelseväckande beteende, säger en polisman.
– Men om jag gör det i bussen?
– Gör du det. Den har vi bara hyrt.

Bussen kommer och vi sjunger den logiska sången om en munter busschaufför. Polisen patrullerar i bussen, knappast på helspänn dock – de är mycket väl medvetna om att de fått tag i en ganska lugn skara demonstranter.
– Var ska vi någonstans? frågar jag.
– Jag vet inte, säger en polisman.
– Det vore fint att åka till typ Mallorca.
– Det hade jag inte tackat nej till.
Vi åker iväg och det står snart klart att vi kommer att släppas av i Flädie, en liten ort några kilometer utanför Lund. Samma Flädie som i november fick ta emot ett stort antal vänstersympatisöser som demonstrerat mot nazisternas årliga tåg genom staden. Flädie by, med blott 230 invånare, slipper dock veta av oss särskilt länge. Efter att samtliga kissat i ett vid rastplatsen närbeläget buskage går vi till närmsta busshållplats.

Bussarna går bara en gång i timmen, men vi har tur – en kommer fem minuter efter vår ankomst. Busschauffören är skeptisk.
– Egentligen har Skånetrafiken och Lunds kommun ett avtal om att vi inte får köra er…
Efter lite övertalning släpper han på oss. Två-tre personer finansierar bussresan för oss alla. Det är nämligen så det går till. Demonstrationer och dylikt är en fråga om solidaritet och kan man då stå upp för sina bröder och systrar i en stund som denna så gör man det, tycks det som. Jag blir varm i hjärtat och en busslast sångfåglar är snart tillbaka i Lund där kvällen åtminstone tar slut för egen del.