Krönika: Loserstaden Lund

Att kalla Lund för en förlorarstad är att ta i något. Trots allt har vi en vacker stadskärna, lyckliga invånare och framgångsrika forskare. Historiskt har vi också varit en kulturstad att räkna med, på Olympen spelade förr om åren stjärnartister var och varannan vecka. Idrottsmässigt går det emellertid inte att säga annat än att vi misslyckats kapitalt. Stadens stoltheter, de båda handbollslagen som tampas i Elitserien, har inte vunnit en titel på nästan trettio år.

På fotbollsfronten ser det än värre ut. Lund är den största staden i Sverige som aldrig haft något lag i Allsvenskan och faktum är att man inte haft någon klubb i andradivisionen. 1994 åkte Lunds BK senast ur Söderettan efter att ha plockat pinsamma 13 poäng på 26 matcher och hamnade i Division 2 Södra Götaland, där man spelat sedan dess. Totalt har det blivit nio säsonger i andradivisionen för stadens största klubb.

För att förstå lundafotbollen till fullo måste man ha koll på de olika klubbarna.

Lunds BK ska föreställa stadens flaggskepp. Man har fått fram ett par duktiga spelare genom åren, däribland Martin Dahlin och Roger Ljung som var med då Sverige tog brons i VM 1994. Man har också förstört ett stort antal duktiga talanger genom ständiga interna konflikter, en tveksam slit-och-släng-metod som bland annat innebär toppning av lagen i tidig ålder och att man föser ut de spelare som inte utvecklas enligt planen. En mycket bra strategi om man vill få rädda spelare som inte vågar göra misstag.

”Krubban”, som man kallas i folkmun, har genom åren stått för ett antal skrattretande misstag. I början på 90-talet lånade man miljonbelopp för att kunna nå Allsvenskan, istället ramlade man ner från Söderettan och fick roa sig de tio kommande åren med att betala av skulder.

Vid några tillfällen var man nära att ta klivet upp igen och man tampas alltid i toppen, faktum är att man leder division 2:s maratontabell.

1999 vann man sin serie men kom tvärsist i kvalserien till Superettan. 2002 hade Dan Kanter tagit över. Han stod för en disciplintokig, gympaläraraktig långbollsfotboll som förde klubben till vissa framgångar. Inför sista matchen den säsongen skulle man möta nästjumbon Leikin på hemmaplan. På Klostergårdens IP samlades en i sammanhanget ganska stor publik för att se laget ta sig till Superettan-kval. En seger krävdes, men minuterna tickade. Själv satt jag på läktaren och såg ett trögt, trögt Krubban försöka ta sig till målchanser bakom det täta Leikin-försvaret, men det var lättare sagt än gjort. En ribbträff var så nära man kom. Istället tog Falkenberg kvalplatsen, vilken man förvaltade på bästa sätt. Sedan dess har man spelat i Superettan och tågar nu mot Allsvenskan.

Efter några mindre lyckade år med Dan Kanter vid rodret tog forne Malmö FF-ledaren Jack Jensen över klubben. Den lagom sympatiske och lätthanterlige dansken stod för en mer fartfylld fotboll och när man nu i somras äntligen fått igång ett vägvinnande spel och tagit sig till toppen av divisionen för första gången på mycket länge, ja, flyttar Jensen på sig. Kanske kan Krubban klara seriesegern ändå, men faller man på mållinjen blir ingen förvånad.

Ingen normal människa har något hjärta för LBK. Att supporta ett lag är lite som att vara stammis på en krog; man vill gärna kunna relatera till människorna där, till stämningen, till de som jobbar där och kanske rentav till lokalen. Ytterst få skulle få för sig att identifiera sig med en elitsatsande, ful liten skitklubb med storhetsvansinne. Det är lite som att få för sig att bli stamgäst på McDonalds.

För några år sedan var jag på en ledarskapsutbildning. Vid ett tillfälle skulle alla rita ett porträtt av en stor ledare som de inspirerats av. Någon ritade Nelson Mandela, någon annan Mahatma Gandhi och en tredje Bengt Johansson från handbollslandslaget.

Representanten från Lunds BK då? Han ritade Carl Bildt.

Lunds BK har hela staden som upptagningsområde, men fångar mest uppmärksamhet hos barnen i främst de södra och västra delarna av logiska skäl.

I stadens norra delar hittar vi Lunds SK och Lunds FF som delar på Smörlyckans idrottsplats. Klubbarna är ungefär jämngamla och har genom åren främst harvat i de lägre divisionerna, men man har ändå stora olikheter som berättigar båda föreningarnas existens.

Lunds SK har sedan mitten på sjuttiotalet haft en stor invandrarprägel och för bara något år sedan vann man stadens integrationspris. Klubbens främsta upptagningsstadsdelar är Norra Fäladen och Östra Torn, områden som traditionellt haft en stor andel invandrare. Behovet av en klubb som Lunds SK har därför alltid varit logisk och resulterat i att man periodvis varit stadens största klubb sett till antalet licenserade spelare.

Genom åren har man främst huserat i division tre eller fyra, ibland i femman. Landslagsbacken Behrang Safari är fostrad i LSK och är därmed en viktig inspiratör för andra unga spelare i klubben.

En annan stor profil i klubbens historia var förre ordföranden Jan Friberg. Fram till hans bortgång för något år sedan var han en instrumental del i klubbens profil och utveckling. Ingen flitig föreningslundensare har kunnat undgå att någon gång läsa något Friberg sagt eller höra om något han gjort. Tveklöst finns det en och annan som velat drämma till gubbfan då han var i livet och det var minsann ingen sol utan fläckar, men att han sett över de senaste trettio åren kanske var den viktigaste och mest inflytelserika personen inom lundafotbollen kan få bestrida.

Fler och fler av spelarna i både ungdoms- och a-landslag har numera utländsk härkomst. Att komma till Sverige som flykting innebär inte sällan ett halvtaskigt jobb med en lön betydligt lägre än den hos medelsvensken. Föräldrarna har ofta inte råd med senaste datorspelen eller att låta sina barn hålla på med någon dyrare idrott. För många invandrarbarn är fotbollen inte bara det viktigaste, utan rentav det enda i livet.

Kanske är det också därför Lunds SK normalt ligger några snäpp högre än grannen Lunds FF.

LFF har en lagom imponerande historia. A-laget spelar i föga glamorösa division sex, ungdomslagen slåss oftast i botten av sina serier och har man fostrat någon vettig spelare är han både bortglömd, död och begraven nu.

Det har förvisso inte fastställts i några policydokument eller i något officiellt sammanhang, men det är ändå knappast någon hemlighet att klubben räknas som det mer socialistiska alternativet bland klubbarna. I ungdomslagen får alla spela lika mycket, missar någon öppet mål får han snarare en kram än en utskällning och klubbens starkast lysande profil är varken en ständigt rubrikskapande byggherre i form av Larry Andow, som länge ledde Krubban, eller en frispråkig bråkmakare som LSKs Jan Friberg, utan en tunn, till åren kommen gubbe med efternamnet Jönsson.

För visst är Allan Jönsson klubbens störste genom tiderna. Få människor vet egentligen vem han är, vad han gjort förr om åren och framför allt undgår det de flesta förstånd hur i helvete han orkar dyka upp dag ut och dag in för att hjälpa en klubb som drömmer våta drömmar om att en dag kanske, kanske få ställas mot Skanör i en seriematch.

Lunds FF kommer aldrig någonsin att göra så att Lund får ett lag i Allsvenskan. Man kommer aldrig att bli en fantastisk plantskola och man kommer aldrig få några stora rubriker i tidningarna till följd av interna konflikter eller liknande. Däremot kommer man med största sannolikhet förbli den klubb där man både som spelare och ledare har som roligast, och det är minsann inte så tokigt det heller.

Den västra delen av staden har sin egen förening i form av Lunds BOIS. Man väljer att stenhårt profilera sig som stadsdelsklubb och spelar i skrivande stund i division sex tillsammans med bland andra Lunds FF. Genom åren har man hoppat ganska flitigt i divisionerna och den nuvarande placeringen får ses som ett historiskt bottennapp.

Linero IF är en relativt ny förening – bildad 1995 – men man har redan nu skramlat ihop över 120 medlemmar. Med tanke på att staden expanderar österut kan man också tänka sig en fortsatt positiv trend sett till antalet medlemmar. Man har i nuläget inget seniorlag utan har hittills koncentrerat sig till fullo på ungdomsverksamheten.

Utöver dessa finns det en rad klubbar i byarna runt Lund samt några nationslag. Sammanlagt har kommunen femton fotbollsföreningar.

Orsakerna till stadens misslyckanden är många. Den enda klubben med reell möjlighet att kunna slåss i de allra högsta divisionerna har de senaste femton åren tagit många dåliga beslut och på många sätt stjälpt sina egna möjligheter.

En annan anledning är att Lund är en studentstad. Invånarantalet ljuger alltid en smula – många spelare som kommer hit stannar bara korta perioder och åker hem över sommaren. Å andra sidan borde man kunna vända det till något positivt, att värva spelare som lockas av att kunna utbilda sig vid sidan av spelandet.

Konkurrensen från handbollen är också en anledning. Bolltalanger som får välja mellan att satsa i en dålig fotbollsklubb eller en bra handbollsklubb väljer i nio fall av tio det senare, vilket bara är fullt logiskt. Att Skåne dessutom har tre allsvenska fotbollslag gör heller inte saken enklare. Bara de senaste åren har tre mycket talangfulla ungdomar – Ivo Pekalski, U21-landslagsmannen Joel Ekstrand och Johan Eiswohld – lämnat Lund för större uppgifter.

Som stad och sett till andelen unga borde dock Lund kunna ha ett etablerat lag på åtminstone Superettan-nivå. Vägen dit är emellertid lång. Division 2 är numera landets fjärdedivision och innan Lunds BK får spela i Superettan måste man först trampa sig genom en serie vid namn Division 1 Södra. I nuvarande takt innebär det att vi kan räkna med Superettan-fotboll på Klostergårdens IP om sisådär tjugo-trettio år.

I framtiden är det mycket möjligt att fotbollskartan kommer att ritas om. Staden expanderar främst österut och inga nya idrottsanläggningar planeras. Linero, LFF och LSK kan således räkna med en stark tillströmning av spelare som skulle kunna få åtminstone någon av klubbarna att växa ikapp LBK.

Kanske får vi rentav skåda AIK, IFK Göteborg, Malmö FF och de andra giganterna på Smörlyckans IP en vacker dag om sisådär tjugo år. Antagligen blir det då Lunds SK med en hemvändande Behrang Safari på vänsterbacken som tar Sverige med storm. Men kanske, kanske är det den mesiga, vitgröna sosseklubben med lagledaren Allan Jönsson som får tampas om Lennart Johanssons pokal.

Man kan ju alltid drömma.

Simon Lerkot Berglind, juli 2009

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Krönikor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s