”Jakten på Bernhard” – recension


David Liljemark har gjort en dokumentär om käre gamle Bernhard Redenstedt, en 82-årig änkeman vars hjärna är så grumlig att han helt enkelt inte kan förmå att göra sig av med saker han samlat på sig.

Liljemark har till en början svårt att ens få tag på gubben, och just som han håller på att ge upp ger slumpen honom ett uns av sin nyckfullhet. På avstånd får han nämligen syn på den gode Bernhard, i slag med att utföra sin favoritaktivitet: sätta upp lappar på stan. Lapparnas innehåll varierar, men är ofta vädjande efter hjälp med det ena eller det andra. Det kan handla om förvaringsutrymme eller sällskap eller någonting helt annat.

David Liljemarks idoga försök att komma honom nära resulterar så småningom i att de blir vänner och brevväxlar. Så en dag kommer beskedet; Bernhard ska vräkas. LKF har tröttnat på att alla hans prylar ligger och skräpar överallt. Så man bestämmer sig för att åka och vräka den halvt utvecklingsstörde 82-åringen och låta honom bli hemlös. Människorna som gör det är naturligtvis känslolösa robotar, näst intill psykopater. De är cyniska och fördömande, idkade förmodligen älskog senast på sextiotalet, och det var ingen vacker syn då heller – fan vet om inte var och en blev våldtagna i en buske och förlorade tron på livet och mänskligheten. Nu åker de istället omkring och vräker folk och får sina lustar tillfredställda på det viset.

Hur som helst så hjälper Liljemark Bernhard att släpa på en del saker in till stan. Som hämtat från en Paul Auster-roman så slumpar det sig på det viset att Hemlösas förening har möte med Lunds socialnämnd.

Liljemark tar chansen. Han går in och berättar om vad som hänt. Högerpolitikerna i nämnden ser föga intresserade ut. Han får skylla sig själv, trots att man är olyckligt lottad ska man klara sig själv och gör man inte det så är väl inte det deras problem. Det kostar ju trots allt skattepengar!

Men Erland Stensson, då ordförande i Lunds socialnämnd, tar tag i sakerna. Han är vänsterpartist och intresserad av andra människors välmående. Han går omedelbart ut och pratar med Bernhard och man fixar först ett hotellrum till gubben innan man senare också ordnar en lägenhet.

David och Bernhard fortsätter hålla kontakten och firar bland annat sin födelsedag tillsammans. 2008 dör Bernhard och det är ju synd, för hade han fortfarande varit vid liv hade han ju officiellt varit lundakändis nu. Fått kakor och kaffe och en massa fina prylar som han kan lägga någonstans.

Liljemarks film är briljant och gripande. Framför allt är den dock rörande och dramatisk. Det är få andra dokumentärfilmare som kan göra jakten på en 82-åring så pass intressant och jag rekommenderar verkligen alla att se ”Jakten på Bernhard”… vilket ni kan göra på SVT Play.

2 kommentarer

Filed under Recensioner

2 responses to “”Jakten på Bernhard” – recension

  1. Som vanligt bra och intressant. Ska kolla upp dokun.

  2. Mikael

    ”Halvt utvecklingsstörde” var väl plumpt sagt 😦 Men fantastisk film!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s