Krönika: Vem ska leda Lunds unga?

Det saknas en yngling som drar på sig uppmärksamhet och som kan få saker att hända i den här staden.

Staden utsåg för inte så länge sedan Viktor Nybom och Linda Nihlén till ungdomsombud i en riktigt smutsig affär (som kan bortförklaras på tusen olika sätt som alla kan argumenteras emot genom själva konsekvenserna av det hela). Det sades att kommunen saknade pengar och därför flyttade de tidigare anställda vuxna på Wickmanska till mindre glamorösa platser. Viktor och Linda var själva emot det hela, men när de sedan erbjöds liknande arbetsuppgifter som de tidigare fritidsledarna haft så fick de knappast några moraliska klumpar i halsen utan tackade glatt och nöjt ja.

Den populäre, nödvändige, förnuftige Sune fick gå. Kommunens Tor Ohlsson satt där med sitt Johan Glans-flin och gick med på en liten frågestund. De enkla, snälla frågorna kunde han enkelt svara på men så snart det började hetta till frågade man sig om han verkligen svarade på frågorna eller faktiskt nynnade på Shaggys ”It Wasn’t Me”.

Hur de här två människorna – Linda och Viktor – ska agera ungdomsombud ter sig för mig fullständigt oförståeligt. Båda två är någorlunda trevliga och snälla men åtminstone Viktor uttalar sig på knagglig, diplomatisk kanslisvenska och kan rimligtvis inte locka fram engagemang ur någon levande själ.

Wickmanska är för övrigt ganska långt ifrån en vanlig plats för yngre lundabor att hänga på. En mycket liten andel människor i den här staden skulle ens överväga att sätta sin fot där. Det är väldigt lågt i tak och den sortens människor som samlas där är av typen ”elevrådsordförande som får rektorerna att applådera på skolavslutningen medan resten av skoleleverna kräks av den fullständiga skitnödighet som någon försökt pracka på dem under årets gång”.

För mig kommer varken Viktor eller Linda bli människorna jag vänder mig till i någon som helst situation.

Bland de mer radikala krafterna, vad finner vi där?

En annan yngling, vi kallar honom Leffe, hade goda möjligheter att bli någon form av ledare för missnöjda ungdomar när han blev talesman för Smultronstället. Senast jag hörde någonting om honom var det emellertid att han numera röker sju gram hasch om dagen och även om jag personligen inte vänder ryggen åt en spliff så inser även jag att med sju gram röka i kroppen får man aldrig någonsin någonting gjort.

Någon kanske frågar varför jag själv inte tar tag i saken. Svaret är inte så enkelt men lyder ungefär så här: jag är en tjugoettårig latmask som varken bryr mig tillräckligt mycket eller är diplomatisk nog för att någon skulle lyssna på vad jag har att säga.

Tyvärr ser det mörkt ut när det gäller att hitta någon som är beredd, villig och kunnig att slåss för ungdomarna i staden. Det finns de som engagerar sig i enstaka projekt, men inget återkommande namn som gång efter annan försöker uppmärksamma eller hitta lösningar på problem. Givetvis måste vi inflytelselösa ynglingar alltid vara solidariska men det krävs att någon går i bräschen och det saknas just nu.

Utan det så blir det inga kulturhus, inga bostäder, inga sänkta busstaxor för yngre och ingen ökad trygghet på de ytor vi oftast befinner oss på. Det blir helt enkelt inte bättre än vad det är nu förrän någon tar tag i saken.

3 kommentarer

Filed under Artiklar, Krönikor

3 responses to “Krönika: Vem ska leda Lunds unga?

  1. Hej
    Ibland när jag surfar runt i cyberspace så stöter jag på saker som du har skrivit. Just denna text tänkte jag bemöta eftersom det känns viktigt att visa två sidor av saken!

    Var du med när Wickmanska öppnade? Det var jag. Jag var med ett gäng jävligt ambitiösa unga som slet med blod, svett och tårar mot kommunens byråkrati. Jag var med och tittade på lokaler, jag var med och träffade politikerna, jag var med på ändlösa idéspånarmöten med ungdomar, jag var med på Sunes anställningsintervju, jag var med på invigningen och jag var med om de första trevande dagarna, veckorna och slutligen åren i Wickmanskas historia. Jag var med när grundtanken med Wickmanska fastställdes; nämligen att vara en mötesplats av och för unga, en plattform för skapande, lärande och en knytpunkt för engagemang av alla de slag.

    När vi öppnade Wickmanska var idéagenternas funktion att stötta, hjälpa och uppmuntra de unga som skulle driva stället. Tiden gick, en massa bra projekt startades, en massa unga tog del av Wickmanskas utbud och efter ett tag förlorade idéagenterna sin funktion. Jag håller med dig om att dessa idéagenter var oerhört kompetenta. Sune var absolut, som du skriver, populär och förnuftig men han var inte nödvändig för att en mötesplats för unga skulle fungera. Varför? Jo, därför att han var vuxen! När beskedet kom om att de vuxna skulle ”omplaceras” blev både jag och Viktor väldigt konfunderade och upprörda. Vi trodde att detta var ett första steg i Wickmanskas avskedsdans och stred, tillsammans med många andra ungdomar, för att få behålla våra resurser. När vi sedan (eftersom vi båda var på väg att lämna organisationen) tog ett steg tillbaka såg vi vilken oerhörd kraft som väcktes hos ungdomarna. Bara några veckor efter idéagenternas ”omplaceringar” var Wickmanska plötsligt närmare ursprungstanken än någonsin tidigare. Unga skötte caféet, unga ordnade utställningar och workshops, unga möblerade om… Unga drev Wickmanska. Ja, det är sant att Wickmanska inte längre lägger pengar på en tjänst som personifierar ”den vettiga vuxna”, någon som lyssnar, ger råd och dricker kaffe med dig men jag frågar mig om det är det som Wickmanska vill vara? Kanske går man till en fritidsgård, sin lärare/kurator eller någon annan vuxen i ens närhet för att få det stödet?

    Angående tjänsten Ungdomsombud (som jag har) så kan jag lite kort informera dig om att vi inte är anställda för Wickmanska utan för ungdomspolitiken. Vi jobbar med det övergripande målet att öka delaktigheten för Lunds unga och i våra arbetsuppgifter ingår bland annat att hjälpa till och stötta unga på Wickmanska. I våra arbetsuppgifter ingår också en massa andra saker såsom: KulturCash, Lunds Ungdomsting, ungilund.se, Unga Kulturspanare, referengrupper, konferenser, ändlöst tjatande på kommuner och tjänstemän mm. Som du kanske förstår är alltså inte Wickmanska vårt huvudfokus utan det är ungdomarnas mötesplats som de (bland annat med hjälp av unga praktikanter) driver. Att vi tog idéagenternas jobb samtidigt som vi svalde våra ”moraliska klumpar i halsen” är därför ett ganska skrattretande påstående, för vad som egentligen hände var att idéagenternas jobb försvann från Wickmanska helt. Varför? Jo, för att ersättas med ungt engagemang. Vill du veta mer detaljer om vart pengarna för våra tjänster togs från så är det bara att ringa.

    För att vidare möta dina tankar kring att Lunds ungdomsombud ”rimligtvis inte kan locka fram engagemang ur någon levande själ.” så måste jag säga att för mig känns det inte så, tvärtom rentav. Vi hade senast förrförra veckan ett stormöte med tvåhundra unga, politiker & tjänstemän kring främlingsfientlighet, vi hjälper kontinuerligt till med projekt såsom; ung på scen, kampanjer & aktioner av olika slag, hälsohelger, skånenätverk, förbättra skolmaten osv. Vi håller föredrag för unga kring hur man kan påverka. Vi möter politiker och tjänstemän och uppmuntrar dem till att involvera unga nästan dagligen. Vi delar ut pengar till unga med drivkraft, vi uppdaterar vår hemsida med massvis av spännande projekt, vi har ett av Sveriges största och mest välfungerande ungdomsting, vi hjälper unga som startar utbytesprojekt med bland annat Island & Nepal och mycket mer. Ett slocknat engagemang är nog knappast det som varken Lunds unga eller Lunds ungdomsombud kan anklagas för.

    Wickmanska, liksom ungdomspolitiken är vad unga gör det till. Till skillnad från dig så tror jag inte att lunds unga behöver ledning; coachning, resurser och respekt, men inte ledning. Kom in någon dag och se hur vi har det, här hänger helt andra människor än när du brukade vara här. Det är liksom det som är charmen; vi välkomnar både elevrådsordförande och husockupanter… Och dig! Du kan söka pengar för att trycka ett av dina tidningsprojekt eller varför inte engagera dig i skrivarworkshops för unga?

    Fina hälsningar
    Linda
    0766202095

    PS.
    Kulturhus – Vi har haft flera stormöten kring kulturhus och Torsten (Lunds kulturchef) har varit här och tagit del av alla idéer som kommit upp inför det nya kulturhusprojektet.
    Bostäder – Är en fråga som har kommit upp på flera av våra arrangemang, bland annat har vi deltagit i bostadsdebatter och eventet ”Parkliv – Trygg Bostad”.
    Sänkta busstaxor – Fler påverkar mer tänker vi och har därför kontakt med flera ungdomsråd i Skåne kring denna fråga. Vi har även haft Skånetrafiken på besök på ungdomstinget för att ta del av våra åsikter.
    Ökad trygghet – Vi jobbar för tillfället bland annat med ett dialogprojekt med polisen, vi har haft flera möten och sätter nu datum för polisen att besöka fritidsgårdarna på.

  2. När Allaktivisterna genomförde sina husockupationer 1969 ordnade kommunalpolitikerna en ”ungdomskonferens” för att dämma upp frustrationen, en konferens där mötesordning och ordförande var bestämda på förhand. Samtidigt som oändliga rättegångar pågick. Allaktivisterna vägrade att deltaga, och det gjorde dom rätt i. Det var heller inget ”ungdomsproblem” att bostäder och gemenskap saknades medan hyresocker, kommers och isolering frodades. Det var och är en politisk fråga — som fortfarande är olöst.

    När nästa vänstervåg nådde Lund på 2000-talet, med 30-novemberprotesterna och ockupationsrörelsen, reagerade politikerna inte genom att stoppa nazismen eller att bygga billiga bostäder. Man ordnade i stället ”underhållning” den 30 november. Och man instiftade Ungdomstinget och Wickmanska som ett sätt att leda in den oppositionella ungdomen på för samhället ofarliga och för politikerna gynnsamma vägar. Ungdomstinget kom med en rad mycket bra och genomtänkta förslag. Allesammans nobbades av politikerna, för det var inte förändringar man var ute efter utan lojalitet.

    Det här handlar om politik. Och rätt politik är alltid rolig och gratis, medan fel politik alltid är tråkig och dyr. Det kommer alltid att vara roligare att måla graffiti, ockupera hus och förändra samhället genom direkt aktion. Det kommer alltid att vara tråkigare med yrkespolitiska intriger och byråkratiskt fiffel över folkets huvuden och på skattebetalarnas bekostnad.

    Jag har egentligen inga åsikter om Dig eller de andra som frekventerar Wickmanska, men det Du skriver gör mig betänksam, och jag begriper Simons invändningar. Du kallar politikerna vid förnamn och har haft möten med polisen. Vilket förtroende inger det hos de planmässigt bortglömda ungdomarna i Lund? Det är bara alltför uppenbart att Ungdomstinget och Wickmanska fungerar som politikernas och myndigheternas alibi och förlängda arm och det inser ni nog själva. Jag förstår att Linda försvarar sin position. Och det är just avsikten med dessa projekt: att domesticera och därefter införliva frustrerade ungdomar med Makten, Staten och Myndigheten. I stället för att se dem kämpa för sina självklara rättigheter till ett anständigt liv tillsammans med andra, oavsett ålder.

    Häng istället på India Däck Bokcafé – där finns viljan till en radikal förändring. För alla!

    • Eftersom den här artikeln fortfarande dyker upp när någon googlar på mitt namn vill jag bara ge dig en snabb lektion i hur en kommun funkar, MariusJakob. När jag jobbade som ungdomsombud i Lunds kommun så var jag kommunal tjänsteman. Det vill säga jag var anställd för att verkställa de beslut som politikerna i fullmäktige och nämnderna, i detta fall, kultur och fritidsnämnden, tog. Därför var Torsten Schenlaer, Lunds kulturchef, min kollega. Även han kommunal tjänsteman och därför kallade jag honom vid förnamn. Jag vet inte hur du har det på ditt jobb – men jag kallar oftast mina kollegor vid förnamn. Politikerna däremot träffade jag knappast i fikarummet utan mina samtal med dem skedde på mer offentliga arenor, typ dialogmöten.
      Angående att ha möten med polisen så tillhör jag den gruppen av människor som tror att man kan komma närmare varandra genom dialog. Vi hade massa unga på våra möten med polisen som var livrädda för de poliser som var på plats och jag tror att det var grymt nyttigt både för ungdomarna att få möta polisen någon annan stans än i demonstrationstågen och för polisen att få en realitycheck på hur förtroendet bland unga ser ut.
      Idag är jag utbildad journalist och kulturarbetare och jobbar på massa sätt för att förbättra samhället. En av dem är att skapa gratis möjligheter för unga att göra saker som annars kostar väldigt mycket pengar – tillexempel att lära känna sina kroppar genom cirkus. Tyvärr blev detta projekt bokstavligt talat slaget i spillror av brytfest Lund för någon dag sen och där aktualiserades frågan om hur man väljer att påverka. Sättet jag valde att påverka var roligt och gratis – sättet brytfest Lund valde blir faktiskt bara tråkigt och dyrt – inte bara för kommunen och myndigheten utan också för oss privata eldsjälar som lägger tid och energi på att förbättra världen och de unga som var del av projektet. Mer om det här: http://www.elddans.se/ett-kulturhus-mindre-yey-eller/
      Jag har hängt rätt mycket på India Däck, speciellt när jag var yngre. Jag har alltid uppskattat att vara där. Och jag ser ärligt talat inte vad det har med saken att göra. Jag har jobbat otroligt hårt med att stötta och coacha unga hela mitt yrkesliv och har fått en otrolig respons, till viss del från media och andra kommunalare och politiker, men framför allt från ungdomarna själva. Och det är faktiskt det enda som betyder något för mig i längden – ungdomarnas respons. När jag slutade som ungdomsombud och jag fick mail efter mail av unga som jag fått äran att hjälpa växa där de berättade att de hade stärkt sitt självförtroende, börjat tro på sig själva, förstått att de har rätt att ha en röst och använda den, fått verktyg för att förverkliga sina drömmar och åsikter… Då kände jag mig nöjd med vad jag hade åstadkommit. Inte som någon slags marionettdocka för ”staten” utan som människa. Precis som det finns olika människor finns det olika sätt att påverka. Jag tror att det är farligt att bestämma att vissa är rätt och andra är fel – men jag önskar också att människor kunde vara lite mer ödmjuka inför andras arbete. Om hundratals ungdomar väljer att påverka genom ungdomstinget, vem är du MariusJakob eller du Simon att säga att det är fel sätt? Det är deras sätt! Respektera det valet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s