Recension: Eskil Fagerströms ”Ja, jag bor fortfarande i Lund”

Jag har aldrig gått in på ett café eller hem till en vän och hört en brinnande diskussion om Eskil Fagerströms senaste text. Vi diskuterar inte hans alster vid matbordet, istället är det han som diskuterar det vi gör och tänker vid matbordet. Han lyckas i sina krönikor inte bara fånga den lundaanda som är tydlig och uppenbar vid akademiska fester eller smygande uppförsbackar, utan han lyckas också nästla sig in i våra sinnen och med precision peka på det vi grubblat som tystast om.

Det beror inte på att många sorgsna eller glada lundabor öppnat upp sig mer för Eskil än för någon annan, utan på att han själv är lundabo och känner de här sakerna varje dag, samtidigt som han är intelligent nog att förstå vidden av sitt eget grubbel. Han förstår att det inte bara är hans egen hjärna som spökar, utan att det är ett fenomen som är utbrett över hela staden.

Inte olikt en lundensisk Mats Olsson eller Nico van Dijkshoorn lyckas han hitta självklarheter och bryta ner dem till en nivå där vi både förstår dem bättre och kan skratta åt dem. Den som bott i staden länge har säkert någon gång cyklat förbi Sparta och undrat vilken idiot som kommit på att hus ska få se ut på det viset.

När man kommit förbi Tunavägen är det emellertid glömt, man ägnar inte en tanke åt det och nästa gång man cyklar förbi överrumplas man återigen av dessa eländesfula studentbyggnader. Eskil plockar de lundaunika tankarna, en efter en, och förvandlar dem till en slags kvasifilosofisk utropsteckenparad där man först skrattar gott åt Eskils fråga ”Var det verkligen Darth Vader själv som designade Sparta?” innan man genast börjar fundera på sådant som knappast gör en klokare men antagligen klipskare, typ ”om Darth Vader hade ritat en byggnad, nog hade den sett ut så?”, ”vilken är egentligen kopplingen mellan 60- och 70-talets betongtunga depressionsarkitektur och Star Wars-filmerna?” och ”om Darth Vader fick välja en lya att bo i, hade han då valt Blocket eller Sparta?”

Som bäst är Eskil när han nämner sådant vi aldrig ser men alla tänker på. Nästan lika bra är han när han gör sig lustig över lundabornas ständiga förmåga att göra hönor av fjädrar. Visst märks det i alla lägen att Eskil själv är född i staden men samtidigt har han självdistans nog att gång på gång, i fyndiga ordalag, ”vad fan håller vi på med?”. Han skyddar sig heller inte från sanningen; han gillar att vi lundabor mycket sällan gör någonting enkelt för oss.

Däremot är det tydligt att han sällan har för avsikt att bilda opinion. De faktiska ställningstagandena är lätträknade och inte sällan är han alldeles för snäll mot folk som borde sågas vid fötterna. När han väl försöker ryta till påminner det mest om när Mowgli försökte imponera på Baloo med sitt rytande. För den som inte sett Djungelboken är det ett rätt patetiskt försök, jag har hört tolvåriga flickor som gjort mer oväsen.

Men överlag är ”Ja, jag bor fortfarande i Lund” en klart köpvärd bok. Såväl ingrodda lundabor som vill ha ord på det de varje dag känner som nyinflyttade akademiker med en vilja att förstå sig på platsen de flyttat till kan få ut någonting av läsningen. Allra bäst gör sig boken i badrummet där man under ett toalettbesök kan läsa en krönika eller två, för särskilt sträckläsningsvänlig är den inte.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s