Tom Kronsjö och Ryska Huset


Ryska huset, Stora Södergatan 29, byggdes 1907 men det är mer än sextio år senare dess verkliga historia tar sin början.

Tom Kronsjö var ingen man av ordning och reda och sådant tjafs. 1969 ärvde han fastigheten på Stora Södergatan 29 och han alternerade flitigt med att använda huset som vandrarhem, hotell, studentboende och hyreshus. Gemensamt för alla verksamheterna var emellertid den rätt simpla betalningsformen; korttidsuthyrning mot kontanter.

På 80-talet och tio-femton år framåt bodde många östeuropéer i byggnaden som då kom att kallas för ”Ryska huset” – inte minst på grund av två polska kvinnor som sålde sex i husets bottenvåning under neonljusets storhetstid. Tom Kronsjö gjorde mycket lite för att motarbeta förfall och i början av 2000-talet fick vissa rum stå tomma på grund av de blev direkt farliga att bo i – mögel och buktande golv gjorde rummen för riskfyllda att hyra ut, även för den uppenbarligen ganska oberörde Tom Kronsjö.

Myndigheterna försökte i många, många år försöka få honom att göra någonting åt saken. Han belades med viten på hundratusentals kronor, polisanmäldes och Fastighetsägarföreningen uteslöt honom men… ptja, inte mycket hände och det fortsatte ungefär som tidigare.

Särskilt lätt var det heller inte att få tag på Kronsjö. Hans partner Adnan Chaabi skötte insamlingen av hyra som antagligen gick tämligen direkt ner i plånboken på de båda fastighetsägarna. Särskilt mycket restaurering blev det nämligen inte – vattenläckor och strömavbrott var en del av vardagen i Ryska huset. Då och då bodde dock Tom själv i byggnaden, då han enligt de boende där ibland smög omkring i korridorerna klockan halv sju på morgonen för att mixtra med elen.

Han var också känd för att vara förvirrande och svårbegriplig, vilket säkerligen var en del av hans personlighet men antagligen också han strategi. Genom att skriva märkliga brev med invecklade och inte sällan motsägelsefulla resonemang kunde det han skrev sällan användas emot honom. I ett svar på husets brandfarlighet menade Kronsjö att studenterna själva monterar ned brandvarnarna de sätter upp, för att varnaren börjar tjuta när de tänder kakelugnarna vilket därmed förstör deras kärleksnätter.

I det ovannämnda brevet står det också att studenterna förstör de automatiska dörrstängarna eftersom de ger dem en smäll på stjärnen som gör att spiller sås och te på golvet. Men även om det är en galning som skrivit breven så var det en slug sådan. Han var väldigt strategisk och för att hindra att fastigheten stängdes ner på grund av farorna gjorde han alltid precis den lilla insats som krävdes för att hindra just det. Strategiskt.

Diverse myndigheter jagade honom naturligtvis för att bli av med denna sunkiga byggnad på stadens viktigaste gata. Byggnadsnämnden tvingades i mitten av 90-talet ge honom tillstånd att bedriva vandrarhem på platsen. Hyresgästföreningen kunde ingenting göra då de boende räknades som hotellgäster. Räddningsnämnden ansåg att huset hade akuta risker i brandsäkerheten. Men först skulle alla delges och det gick inte snabbt. Elsäkerhetsverket menade 2003 att det var livsfarligt att bo i huset men ingenting gjordes åt den saken heller. Miljöförvaltningen ville också stoppa honom på grund av de ohygieniska förhållandena, men lyckades aldrig ens via polisen få tag på honom.

Så under 2005 begärde miljönämnden att fastighetenskulle tvångsförvaltas. Beslut skulle just fattas i ärendet då Tom Kronsjö avled 72 år gammal och löste problemet på egen hand, så att säga. Huset har nu en ny ägare och har under de senaste åren renoverats till fina bostadsrätter. Därmed är ännu en bit fantastisk slum borta.

Jakob Simonsen skrev på sin blogg om sin förre hyresvärd (och jag har i sann Kronsjö-anda tagit det halvt illegala alternativet att citera hela inlägget):

”Med anledning av min tidigare hyresvärd Tom Kronsjös bortgång tänkte jag prova på det lite längre formatet här och berätta om min tid på det ökända Ryska huset i Lund. Texten är tidigare tryckt i den utmärkta tidskriften Presens. Varsågoda!
Det kallas för Ryska huset, det på utsidan eleganta sekelskifteshuset på Stora Södergatan mitt i centrala Lund som ägs av Tom Kronsjö, en professor emeritus i 70-årsåldern som hade några skruvar lösa. Jag flyttade dit efter att jag tagit min examen. Jag hade förlorat min lägenhet och var i desperat behov av någonstans att bo. Jag kom att stanna där, arbetslös och fattig, i ett år.
Detta år präglades av de två saker som mest kännetecknar Ryska huset: upplösning och förfall. Vad som nu gnistrar fram i mitt minne av den här tiden är den extrema, nästan patologiska snålhet min hyresvärd stod för och den värme och generositet som mina grannar uppvisade.

Tom Kronsjö såg verkligen ut som en vänlig tomte, gammal och vithårig med ett stort, ovårdat skägg, men han var snarare som hämtad ur Dickens Julsaga – den snåle och oförsonlige Mr Scrooge.

Den första gången jag träffade Tom Kronsjö var en mycket varm dag i juni. Då hade jag redan bott i huset några månader. Vi som bodde på Ryska huset hade väldigt stora problem just då, eftersom energibolaget just hade stängt av vattnet i hela byggnaden. Vi fick vandra över till Katedralskolan när vi behövde vatten, där fanns en vattenkran vi kunde använda. Vattenhinkarna ställde vi sedan på rad i korridoren.
Hela den här situationen berodde på att Tom Kronsjö inte betalat sina energiräkningar för huset. Han var skyldig energibolaget över 70 000 kronor när han, till synes till freds med livet, kom in på min korridor och hukade sig över elmätaren.
”Det har visst blivit något fel på elmätarna”, gnällde han på finaste lundensiska, ”de visar på en alldeles för hög elkonsumtion.”
”Snälla herr Tom Kronsjö”, sa jag strängt, ”nu har elbolaget stängt av vattnet för att du inte betalat. Är det inte dags att du gör det, i stället för att gå här och läsa av elmätare?”
”Det är inte det som är problemet”, värjde han sig. ”Jag har betalat, men det finns en flygmaskinsliga som flyger runt jorden och tar pengar från folks bankkonton. Jag har själv sett flygplanen.”
Det var då jag för första gången insåg att min hyresvärd inte bara var snål – han var fullständigt från vettet.

Estetiskt sett var det absolut inget fel på mitt rum, det var stort och fint, högt i tak och en kakelugn (som i och för sig inte fungerade, men ändå). Och det var trevliga grannar. Problemet var sunkigheten, och att hyran var så hög. Huset fungerade i praktiken som ett hyreshus, trots att Tom Kronsjö försökte lura myndigheterna att det var en sorts pensionat. Jag betalade 2600 kronor i månaden, plus elkostnader som under vinterhalvåret sköt ordentligt i höjden eftersom fönstren var så otäta. Standarden var mycket låg; i badrummet växte jättelika mögelfläckar, och några på korridoren var konstant snuviga på grund av möglet och draget. En klassisk slumbostad, skött av en sann utsugare.

Det enda som gjorde att Ryska huset över huvud taget var beboeligt var Adnan Chaabi, en medelålders palestinsk invandrare som var anställd av Tom Kronsjö som fastighetsskötare. Det var honom man som hyresgäst skötte all kontakt med, betalade hyra till och gnällde på när till exempel ett kylskåp slutade fungera.
Han fungerade inte bara som fastighetsskötare, utan även som provisorisk mentalskötare åt den galne Tom Kronsjö.

Under sin tid på Ryska huset hade Adnan utvecklat en stoisk inställning till livet. Med en god portion välvilja och lugn kunde allt ordna upp sig, till och med de mest prekära situationer. Problemet med obetalda räkningar löste han raskt och enkelt genom att låna pengar av släkt och vänner. I det längsta kämpade Tom emot, men till slut lät han sig övertalas till att ge Adnan de pengar han lagt ut.

Adnan berättade om hur han bjudit in Tom till sin familj förra julen. Barnen hade blivit överlyckliga när de såg den kutryggige, skäggige gubben komma in genom dörren. Tomten hade kommit! Men när det visade sig att tomten inte hade några presenter med sig, utan satte sig och drack glögg istället, förbyttes de glada skratten i gråt.

Tiden gick på Ryska huset, på något sätt långsammare än i resten av stan. Tom Kronsjö anställde några polska gästarbetare för att fixa fasaden och bygga en brandtrappa, något som Brandskyddsmyndigheterna krävde, men polackerna tröttnade på att Tom hela tiden la sig i deras arbete och gav dem irrelevanta order. När de dessutom började ge upp hoppet om att få en skälig lön gav de upp arbetet. Den halvbyggda brandtrappan fick stå kvar.

Den ena dagen var den andra lik under de här veckorna. Lund var folktomt eftersom alla studenter lämnat stan under sommaren. Men på kvällen drog ungdomsgängen förbi på gatan nedanför mitt fönster. Ibland när jag låg halvvägs mellan sömn och vakenhet förvreds deras röster i mitt öra, och jag vet inte om det var mina drömmar som påverkade det de tycktes säga eller om det de sa påverkade mina drömmar, men jag hörde osammanhängande och skrämmande meningar som flöt in i mina mardrömmar. Jag drömde om fuktskadade klockor och främmande flaggor som jag låg insvept i och annat märkligt, och så fort jag vaknat sträckte jag mig efter anteckningsboken. Efter en stund var drömbilderna försvunna, och kvar var bara orden som beskrev dem.

Min närmaste granne hade ofta fest, hon spelade hög musik som med lätthet trängde genom de tunna träväggarna. En kväll gick jag ut i köket där hennes pojkvän lagat middag.
”Varsågod, ta för dig!” sa han och log stort. ”Jag har stulit allt på Konsum!”
”Stulit det alltså?” sa jag medan jag tog för mig av soppan. Den var röd och kryddstark.
”Javisst! Jag är tjuv!” sa han, nästan triumferande. ”Är du hederlig?”
”Ja, det är jag nog.” Han mulnade. ”Men jag gillar inte poliser, jag ska inte säga något till dem!”
Han sken upp som en sol igen och bredde en ostmacka till mig.
Jag skrattade för mig själv, och funderade över vem som var bäst att ha till granne: en vanlig Svensson som var hederlig och höll på sig och sitt, eller en skojfrisk tjuv som delade med sig av sitt stöldgods?

Adnan satt och pratade med en hyresgäst när Tom kom och knackade på dörren till kontoret. Det var en dag i mitten av juli, och det var lugnt på Ryska huset. Så fort Tom kommit in klargjorde han att Adnan fått sparken. Han misstänkte att Adnan förskingrade hans pengar. Detta kunde inte fortgå. Från och med nu skulle han själv ta över husets skötsel.

”Har du samlat in hyrorna den här månaden?” frågade han och Adnan nickade och pekade lite uppgivet på kassaskrinet.
”Bra, då kan du gå”, sa Tom.
Adnan var så arg att han bara gick. Det var meningslöst att bråka med Tom när han var på det här humöret. Bäst att komma tillbaka dagen efter och diskutera saken.

Nästa dag var Tom inte på kontoret. Adnan hade nycklarna kvar, så han öppnade och tittade sig omkring. Kassaskrinet! När han öppnade det besannades hans farhågor. Det var tomt, och Tom hade lämnat Lund för att inte komma tillbaka.

Vid det här laget förvandlades Ryska huset i princip till ett ockuperat hus. Ingen brydde sig längre om att betala hyra, trots att Adnan kom med omväxlande bönder och hot – han såg i Toms frånvaro som en sorts vikarierande hyresvärd. Några hyresgäster flyttade ut för att de tröttnat på den låga standarden och hade turen att hitta en lägenhet, andra flyttade i stället in när de fick reda på att man kunde bo där gratis. Stämningen var mer amsterdamsk än lundensisk. Allt fortsatte naturligtvis förfalla i huset när inga pengar längre fanns att tillgå för reparationer och underhåll, möglet spred sig och ibland slutade elen att fungera.
En ung kvinna som bodde i huset med sin lille son hade nu fått nog och bestämde sig för att anmäla Tom för polisen. Hon berättade vissa saker som jag inte känt till, till exempel att de polska gästarbetarna fick lön i vodka i stället för pengar. Och att Tom länge stått under hot från rättvisan om böter och stängning av huset, men han höll sig undan med hjälp av juridiskt rävspel. Ingen visste nu var han höll hus, hans kontor hade stått tomt i mer än en månad. Nog borde väl polisen kunna göra något, resonerade vi.

Men nej, hos polisen var de helt kallsinniga. ”Så länge han inte bryter mot någon lag i brottsbalken kan vi inte göra något”, sa den unga polisassistenten.
”Men hallå”, sa jag, ”ni bötfäller tonåringar som åker skateboard på fel ställen, ni åtalar folk som kör för fort. Borde ni inte kunna sätta dit en man som i åratal systematiskt undvikit att skatta på sitt hyreshus, som cashar in folks hyror utan att redovisa dem, en utsugare som har svart arbetskraft som han avlönar med smuggelsprit…”
”Ni får vända er till Miljöförvaltningen”, sa polisassistenten och lutade sig tillbaka med en trött rynka i pannan.

På Miljöförvaltningen var de desto gladare att se oss.
”Vet ni om att ni är de första som anmäler Tom Kronsjö till oss? Det här har vi väntat på att få ta itu med.”
Miljöchefen förklarade att det normala i ett sånt här fall av misskötsel är att kommunen går in och tvångsförvaltar huset. Eftersom Ryska huset var att betrakta som en sanitär olägenhet skulle de vidta mått och steg för att göra en omfattande renovering.
”Men det kan ta lite tid. Tom Kronsjö kommer nog att försöka sätta käppar i hjulen för oss. Han har sån koll på juridiken att han alltid lyckats slingra sig på något sätt när någon försökt sätta dit honom. Ingen har riktigt vågat ta fajten.”

Driften att rädda sig undan förfallet hade nu vuxit sig starkare än lusten att stanna och iaktta det. Det var inte längre någon nyfikenhet som höll mig kvar, inte ens ett klent hopp om att få vara med om något minnesvärt.

Det led mot slutet av augusti, och det var mina sista dagar i Lund. Jag hade fått en lägenhet i Göteborg, och jag var glad åt det förestående uppbrottet, men samtidigt lite melankolisk. Denna soliga eftermiddag strosade jag omkring i Lund för att säga adjö till stan, som man gärna gör när man står i begrepp att lämna ett ställe för att inte återvända.
När jag kom förbi Ryska huset såg jag att Adnan satt inne på kontoret och drack kaffe. Han såg tankfull och koncentrerad ut, en hårt prövad man. När han såg mig reste han sig, och vinkade in mig.

”Tom har kommit tillbaka” sa han, log och skakade på huvudet. ”Och vet du vad? Han säger att han glömt alltsammans. Jag frågar var han varit, han säger att han inte minns. Nu vill han ta över huset igen och sköta det som vanligt.”
”Hur förklarar han vad han gjort då?”
”Han förklarar inte. Han säger att han fick jobb som kardinal i Vatikanen för 18 000 år sedan, men han tyckte inte om kristendomen så han blev Muhammed, men han gillade inte det heller. Så han blev filosof.”
Vi skrattade. Jag tänkte efter lite.
”Men Adnan, du accepterar väl inte att bli behandlad på det här sättet?”
”Jag vet inte vad jag ska göra. OK, Tom är galen, men visst, han är faktiskt en filosof. Jag sa till honom: Det har varit som en storm här sedan du stack med alla pengarna och försvann, inget har fungerat, ingen har betalat hyra. Han sa till mig: Även i den svåraste storm finns ett område av lugn.” ”

Följande citat finns också att hämta från kommentarerna till samma blogginlägg:
Ulf
”Det var en ryslig berättelse. Jag vill gärna komplettera med några tidiga minnen av Tom Kronsjö och erkannerligen hans far lektorn vid Lidingö läroverk, Erik Kronsjö.

Jag tog studenten, som det hette då, vid denna ärevördiga läroanstalt år 1956. Lektor Erik Kronsjö, Toms far, var min klassföreståndare och mentor i matematik,fysik och kemi. Hans enda son var Tom några år äldre än jag. Då jag började i realskolan 1948 hade Tom och några kamrater förvärvat en gammal buss. De var sysselsatta med att inreda denna med slaffar och kokvrå. Senare gav de sig ut på turnee med detta fordon och under stor uppmärksamhet i pressen tog de sig till Gilbraltar och tillbaka. De publicerade därvid reseberättelser i, tror jag, Allers veckotidning eller någon liknande skrift. Tom blev något av idol för oss yngre skolpojkar som ju betraktade resandet i det då krigshärjade Europa som mycket äventyrligt.

Tom lämnade småningom Lidingö för att studera nationalekonomi och språk i bl.a. Warschava och Moskva där han f.ö. träffade sin blivande hustru. Som gymnasist fick jag ett fint förhållande till min lärare, Erik Kronsjö. Jag tror att det var hans inspirerande undervisning, som medförde att jag och många av mina studentkamrater småningom sökte oss till KTH där jag examinerades 1961. Erik var en ytterst generös och tolerant person. Många unga förmågor kan tacka hans vidsynthet för att de senare kunde komma in på attraktiva läroanstalter. En bekant till mig måste som exempel komplettera studentbetyget i kemi för att kunna bli arkitekt på KTH. Tentan gick inte så bra men Erik gav honom i alla fall betyget AB med kommentaren. ”Kemi väl inte så viktigt för en arkitekt!”

Erik blev mer än 100 år gammal och framlevde sina sista år som änkling i en villa nära Lidingö läroverk. Han dog runt år 2000 in i det sista verksam med att försöka förstå informationstekniken

Om Toms eskapader kan man läsa i en runa, DN den 14 aug 2005. Han behärskade många språk och var en period professor i Birmingham. Vi som kände honom i ett tidigare skede i livet betraktade honom som ett orginal och även om hans gamle far aldrig sade något direkt om det, tror jag att hans äventyrligheter inte enbart var till glädje för honom. Erik var sannolikt inte positiv till sonens religiösa mystisismer. Jag minns ett samtal med Erik då han visade stor oförståelse för Hegels filosofi. Vad skulle Erik ha ansett om själavandring etc., något Tom studerade ?

Frid över de lärda herrarnas minne.”

Gunnar A skrev:
”Andra Bubblare: 1. Tom´s kristallhjälm, för att lättare kunna prata med sin döde far. 2. Tom´s plan att bygga om ryska huset till en restaurang. På en slags räls skulle ett tåg fara fram med mat och öl. När tåget passerade en sittplats skulle man enkelt och praktiskt kunna ta för sig. 3. Brandstången som skulle gå från vinden och ner till entrén. En av polackerna började att hugga ett hål med en yxa på vinden, men projektet avbröts. 4. La casa rusia social club, klubben som drevs av ”John” i en av lägenheterna, rikskänd som den misstänkte för mordet på Anna Lindh (utrikesminister). Det blev en av Adnans få vräkningar. 5. Transvestiten som bodde under en av sängarna på andra våningen. 6. Ryssen som bodde i skafferiet. 7. Adnans bjuddadlar när det vankades diskussioner om hyran. 8. Att han vid dessa samtal bytte från svenska och pratade på engelska.”

Tina skrev:
”Jag har också bott i detta fantastiska hus 98/99. Som 18-årig student blev jag facinerad av detta hus där ryktet sa at Massive Attac varit på fest efter spelning i Lund. Hur lockades de dit, jo av att en av tjejerna drog upp tröja och visade behagen och sa ”kom med hem till mig”. Detta kan mycket väl vara sant. Det var alltid fest i huset, särskilt när den polska bussen varit på besök med vodka och cigaretter.

Mitt första rum hade röda guldmedaljongtapeter och vi heltäckningsmatta. Den var fortfarande vit så man trodde den borde va hyfsat ren, men icke. När jag en kväll spilde ut en flaska Vino Tinto så sa det bara slurp och så syntes ingenting! Rummet ovanför skulle mer kunna beskrivas som nattklubb. Och taket fanns en spricka tvärsöver där det regnade ner puts på småtimmarna. Jag bytte till ett rum i e lite lugnare del av huset. Lyckades då få tillåtelse att gå upp på vinden och välja ut vilka möbler jag ville ha. Där var en hel samling av 50- och 60-tals möbler som knappt va använda. Något slags konkursbo Tom lagt vantarna på. Jag gillade korrridoren med björktapeten, kändes som man gick i en allé. Var mindre förtjust i den ingrodda smutsen i badrum och kök. Jag kommer ihåg hur jag hackade tänder under vintermånaderna, det drog från fönsterna och det brännheta lilla elelementet kämpade på. Jag kopplade in telefon för att kunna ha ett modem. Killen från Televerket sukade när han kom och skulle hitta rätt ledning bland alla hemmadragna ledningar och försökte förklara för mig att jag bodde i en dödsfälla av ojordade sladdar.

Tom var som tidigare sagt ett orginal. Ett av Toms stora intresse var arkeologi, ett ämne som var bra att ta upp om man ville något speciellt. Första gången jag träffade honom berättade han entusiastisk att han planerade en utgrävning av innergården. Han var övertygad att huset stod på en hisoriskt mycket viktig plats. Det var därför han inte hade renoverat huset på innergården, det skulle ju ändå få offras för utgrävningen. Han hade också noterat att det var mycket spring i huset nattetid och funderade även på att gräva ut källare och öppna nattklubb.

Men det som var mest intressant med Ryska Huset va den blandning av människor som samlades där. Studenter, gymnasister, utbytesstudenter, konstnärer, musiker och andra som ville bo centralt och inte stå i bostadskö. Jag va ung, naiv och lättpåverkad. Det var många samtal på kvällarna i sällskap av rödvin, för trots paraboler så var det mest ryska kanaler på tvn. Där va den amerikanska konstnären som mötte kärleken i sitt liv varje veckan. Det måste va en svenska så han kunde gifta sig med henne och leva på det fantastiska arbetslöhetsbidraget. Där va den blivande gitaristen som övade riff på nätterna. Där va den halvnarkomatiserade teologstudenten som pratade flytande hebreiska. Där va den polska utbytesstudenten som vägra flytta för att Tom va bekant med hennes föräldrar och då skulle bli sårade, men hon tyckte egentligen det hela va för mycket. Jag blev förförd av en kille genom att att han bjöd hem mig kl 3 på natten för att se Bergmans Tystnaden och vägrade hånga innan filmen var slut.

Det var en slags självvald socialrealism att bo på Ryska Huset. Än idag kan det få mig att le när jag tänker på det. Men inser också att jag inte skulle vara utan det året i mitt liv. Jag tror också att galna Mr Tom nog haft ett större inflytande på Lunds kulturella utveckling än vad man anar.”

Fler berättelser är varmt välkomna och jag ska kontakta den här Jakob för att se hur det gick med den där boken han avsåg att skriva om huset.

2 kommentarer

Filed under Artiklar, Lundaoriginal, Platser, Smultronställen

2 responses to “Tom Kronsjö och Ryska Huset

  1. That is a good, nearly-accurate account of Tom Kronsjö. Nearly-accurate because only he could give a fully accurate account of his life. He was a real entrepreneur and we exchanged services briefly in the late 1980s: I did some translations for him and he allowed me to place some Lundian Magazines there as a distribution point. You forgot to mention that he was religious, and was touched by the destruction of the last two Synagogues in the area in the 1970s. He was a sensitive man who was little understood by those who didn’t know him. May he rest in peace.

  2. Tomas

    Fantastiska berättelser!
    Jag bodde i huset hösten 2001 och det är med stor igenkänningsfaktor som jag läser detta. Sökte på rysshuset då jag fick höra att min sambos lillebror fått lägenhet på 31:an, dvs en port ner på gatan.

    När jag bodde där så var det stora problemet elräkningarna som lades ovanpå hyran och kunde uppgå till nästan lika mycket (detta var alltså inte under den perioden som beskrevs ovan när det var laglöst, vi betalade snällt). Eftersom elen i hallen, toaletten och köket (där vi hade en granne som bodde i ett skafferistort rum) var ”allmän” och inte lades på någons hyra byggde vi ett spindelnät av förlängningskablar som vi drog till värmefläktar i alla rummen. Varmt blev det och billigt. Men när Adnan kom på inspektion gällde det att snabbt rensa undan allt och öppna ett fönster så att temperaturen kom ner på de normala köldgraderna. Såvitt jag vet upptäcktes vi aldrig men det kan lika gärna ha varit Adnan som lät det bero. Med tanke på vad jag när jag läst alla dessa berättelser nu vet om Adnan och Toms relation så låter det ju än mer troligt. Efter några månader fick jag i alla fall en egen lägenhet och flyttade ut.

    Tre fyra år senare träffade jag Tom Kronsjö första gången. Då jobbade jag extra på ett byggvaruhus när universitetet i Stockholm dit många lidingöbor reste. En dag kom en kort man med stort yvigt vitt hår och skägg in i butiken. Vi hade mkt problem med lodisar som stal i butiken så jag skuggade honom genom butiken. Håret var fullt med barr och andra dylika föremål och han rörde sig långsamt mellan hyllorna och läste noggrant innehållsförteckningen på varje spackelförpackning. Till sist kom han till kassan där han betalade till mig med kort (så någonstans tvättades pengarna från Stora Södergatan ändå). Vi hade ingen kodterminal så jag bad om leg och läser där Tom Kronsjö. Polletten trillade som tur var ner snabbt och jag frågade om han kunde vara Den Tom Kronsjö varpå han skrockande frågade när jag hade bott på Stora Södergatan och berättade (som om jag aldrig hade varit där) om hur fint huset var.

    2005, 2006 eller 2007 var jag i Lund igen och såg att det var upprustat och ändrat. Jag förstod att han måste ha sålt till sist men nu vet jag alltså att han gick ur tiden. Kanske var det det enda sättet historien kunde sluta.

    /Tomas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s