Lundasunk del 1: Egna ödehusminnen

Jag har alltid fascinerats av sunk. Slitna trapphus, kanyler på golvet, historier om slagsmål och prostitution.

I den här artikelserien kommer vi att gå igenom lundasunket genom att dels titta på vad som kan betecknas som sunk i dag men också på det som förr var sunkigt.

Det mest logiska är kanske att börja i den sunkigaste änden av dem alla. De övergivna husen som står och förfaller utan att samhället ens rycker på axlarna. Sådana finns det relativt gott om och även om planer finns för rivning eller upprustning så står de gärna där i ett tiotal år utan att någonting händer.

Det första övergivna huset i Lund jag någonsin besökte låg strax utanför Linero (närmare bestämt längs med Sandbyvägen) och kallades för Jönstorpsgården. En kall vinterdag i slutet av 90-talet gick jag – åtta eller nio år gammal – tillsammans med några skolkamrater dit för att utforska detta skräckinjagande bygge. Gården bestod bland annat av ett stort gårdshus där taket hade rasat in på sina håll. Polisen hade satt upp en skylt om att man beträdde området på egen risk och givetvis gjorde vi det.


Flygfoto taget månader innan rivningen

Under ett halvdussin besök på platsen, fördelade över kanske fem år, utforskade vi mer och mer. Vi klev in i byggnaden och möttes av ett kök med tydlig fuktstank och därifrån kunde man blicka in mot ett rum där sönderslitna madrasser låg på golvet. Vi vågade aldrig någonsin gå in där, inte på grund av rädsla för spöken eller liknande påhitt, utan för att golvet var väldigt murket och otillförlitligt. Av det dussintal övergivna byggnader jag besökt var det här det mest slitna.

I köket fanns det mycket möbler och det var nästan som om någon lämnat byggnaden i full panik. I skåpen hittade vi mängder och åter mängder med orienteringskartor daterade tidigt 90-tal. Uppenbarligen var det så att Lunds Orienteringsklubb hade använt lokalen till någonting. Jag har samtalat med många medlemmar från föreningen och få minns någonting av Jönstorpsgården. Min tidigare teori om att det användes som klubblokal under en tid tycks vara felaktig – snarare är det så att man använde det som någon form av förvaringsutrymme. Det låter i och för sig konstigt, så väldigt mycket plats kan väl inte kartor uppta?


Ingången till Jönstorpsgården. Här är gården riven men polisens skylt sitter kvar.

En gång tog vi oss in i ett av de lilla uthusen. Där fanns en hel del gamla verktyg men framför allt möttes man omedelbart av en död råtta på golvet. Den låg så centralt och synligt att det var som att den gått och dött där för att faktiskt visa vilket jäkla öderuckel det handlade om.

Något som är rätt vanligt förekommande på ödetomter utanför stan är att någon upprättar en biodling där. Också här stod det bikupor uppradade – det gör det än i dag – och en gång på vintern när vi skulle cykla hem efter att ha besökt huset stoppade en man oss på Hardebergaspåret. Han sa att han hade sett oss vid ”Jönstorpsgården” och undrade om det var vi som nyligen sparkat ner hans bikupor. Han såg sträng ut och menade att det förstör hans verksamhet, att alla bina dör om man gör det på vintern. Det var givetvis inte vi och vi förklarade att vi bara var intresserade av huset för att det de facto var övergivet. Han gick sin väg med en skeptisk blick men hann innan dess avråda oss från att beträda området igen.


Senare flygbild över gården… intressant att det ser ut som att en lastbil är på väg därifrån. Är bilden månne tagen vid själva rivningstillfället? Google vet hur man fångar those Kodak moments.

Någon gång under slutet av 2005 eller början av 2006 rivs gården – troligtvis med direkt koppling till att Linero skulle byggas ut och Jönstorp skulle ses som en tveksam lekplats – men polisens skylt om att man inte skall beträda sitter kvar och likaså finns bikuporna kvar där. Senast jag hörde något om platsen var det att man Lunds biodlarförening skulle ha en träff där. Låter ju… skitkul.

Om vi sedan fortsätter i östra Lunds utkanter hittar vi även en liten lya på Utmarksvägen. Min mamma skjutsade mig för några år sedan till en fotbollsträning i Vikinghallen. Snön låg djup och lummig växtlighet var passé. På vår väg fick jag syn på ett hus med igenbommade fönster. Kort därpå ringde jag mina kära vänner som samlades hemma hos mig, alla utrustade med diverse verktyg.


Det fanns två toaletter i huset. Den här vittnar om att det nog var ett tag sedan någon bodde här.

Vi gick genom snön och sökte oss till husets baksida. Där fanns det ett igenspikat fönster till källaren. Efter att ha brutit bort det träplank som satt över så kom vi åt själva fönstret. Till vår lycka gick det att öppna. Jag kröp igenom, försökte tände ljuset och till min förvåning lyckades jag. I källaren fanns det en hel del möbler, däribland en sliten gammal soffa och uppe på en hylla låg en LP-spelare som vi tog med oss. Dessvärre visade den sig vara trasig men den finns i alla fall kvar i mitt rum som souvenir över ett lyckat ödehusbesök.


Inbrottet skedde genom ett källarfönster. Här sliter vi bort träluckan som sitter ivägen för vår framfart.

Resten av huset var ganska slitet och återigen var möbler kvarlämnade som om byggnaden lämnats i all hast. Tyvärr fanns det ingen som indikerade på historien bakom vem som egentligen bott där. Inga udda fårhuvudsamlingar eller ridpiskor på väggarna utan det roligaste vi hittade var istället ett stort antal tomma spritflaskor.


Efter att huset plockats bort har någon människa inte helt oväntat ställt bikupor där.

Ändå gick vi därifrån nöjda, vi hade tagit oss in på ett häftigt sätt och utforskat en kåk som andra ödehusentusiaster nog aldrig ens övervägt att besöka. Ett par månader senare var huset borta och min teori är att om hundra år så är det ingen jävel som ens har en hum om att här faktiskt låg ett hus i all sin enkelhet.

Om vi tar en snabb tripp in till stan så finns Bomans gamla cykelbutik på Bankgatan. Ett av de sista exemplen på märklig struktur där det helt enkelt ser ut som att ett hus på gatan saknas och har ersatts av en grusparkering. Tidigare exempel på sådant är India Däck-gården som rustades upp 2002 och Lindelöfs cykel-gården som låg på hörnet där Östra Mårtensgatan och Laboratoriegatan möts.

Hur som helst: Bomans cykelaffär har varit omdiskuterad länge. Vänsterblocket har strikt sagt nej till rivning med tanke på att det är en viktig kulturhistorisk miljö kopplad till Nöden. Cykelaffären var tidigare ett bryggeri och är en av få byggnader i staden som fortfarande vittnar om det myller av småindustri som var kärnan i staden under 1800- och det tidiga 1900-talet.

Mikael Bomans butik inriktade sig på handikappsanpassade cyklar. Det är därför det bland annat finns en ramp som leder till en av de nu igenspikade ingångarna. Affären stängdes någon gång 2005-2006 och har sedan dess stått tom så när som på en kortlivad ockupation under hösten 2008.


Bomans cykelaffär under dess glory years.

Dagarna innan Ockupationsfestivalen i maj 2009 var stadens polis på hugget. Tidigt på kvällen dagen innan festivalen besökte vi den övergivna cykelaffären efter att ha hjälpt en tysk flicka till Smålands nation dit hon bjudits för att medverka i de närmaste dagarna storskaliga rörelse. Vi gick hur som helst in på Bomans innergård, tittade runt och såg om någon av ockupanterna började förbereda sig för ett intrång där exempelvis genom att slita upp de igenbommade dörrarna och fönstren.

Då kommer polisen. På något sätt har de fått nys om att vi befinner oss på platsen och de börjar genast undersöka våra väskor och personuppgifter. De undrar varför vi är där och jag förklarar att det är för att kolla läget på en plats som kanske ockuperas imorgon. Poliserna kommer från Malmö och har lånats ut till Lund över en helg som förväntas bli hektisk, så de känner inte till Bomans sedan tidigare. Hur som helst ber de oss att gå och det gör vi också. Under själva Ockupationsfestivalen lämnas den forna cykelaffären också åt sitt öde och ockupanterna riktar in sig på andra mål.

Byggnadsnämnden har efter många om och men bestämt sig för att Bomans ska få rivas. Istället tänker man uppföra någon form av äldreboende som antagligen kommer att radera alla minnen av vad som en gång fanns där. Äldre lundabor som lyckats undslippa demens kommer att skita på sig av glädje över att få bo i ett hus som är en del i att ta bort den värld de en gång jobbat för.

Och så vandrar vi ut från stan igen, riktning norrut. La Strada, vackra gamla La Strada. Det f.d. vandrarhemmet och restaurangen har under många år varit en av de allra mest bedårande gamla ödetomterna. Det vittnar om en svunnen tid när bilisterna stannade längs med vägen för att ta sig en matbit eller sova på motell.

Mitt kanske mest fascinerande minne från La Strada var när jag och två vänner gick dit en sommarnatt. På vägen fick vi först syn på en barfota göteborgare i sombrero som undrade efter vägen till någon nation i stan. Vi fick förklara för honom att han var på väg åt helt fel håll – Odarslöv är inte direkt partytown – och han tackade oss för vägbeskrivningen av vandrade vidare på sina onyktra ben.


La Strada. Till vänster skolbyggnaden, till höger vandrarhemsbyggnaderna.

Vi ställde oss i den en gång antagligen rätt magnifika trädgården som nu fyllts med grönska av den mer lummiga modellen och med bråte från de övergivna byggnaderna. Skolbyggnadens bakdörr öppnas och en ung man kliver ut i dörröppningen. Han blickar ut i nattmörkret och får syn på oss. Vi ropar hej och går fram och hälsar på honom.

Han förklarar att han bor där tillsammans med sju andra östeuropeiska vänner och att det var tur att det var just honom vi träffade på då de andra inte kunde ett ord svenska. Han förklarade att han bott i halva Europa och att han nu återvänt till Sverige där han bott några år som ung. Efter att ha frågat oss om vi hade något brass – vilket vi tyvärr inte hade tagit med oss – började han berätta om sin framtid och hur han försökt nå rikedom.

Han berättade om ett slags skärp han kommit på som skulle knyta åt sig självt utan att man behövde fundera på den typen. Och han berättade om sina många filmidéer som han ringt till olika filmbolag för att försöka få genomförda.

Det var en intressant person och det var i sanning intressant att Lunds kommun låtit en grupp östeuropéer bo i den här ganska fuktskadade och illa tilltygade byggnaden. När vi återvände dit någon månad senare var det tomt på folk men fortfarande möblerat. I köket, där en stor fuktfläck fanns i golvet, stod kylen full med mögliga prylar. Inlagd gurka, yummy, och i ett annat rum såg det ut som om ett kontor fanns. I det hittade vi olika dokument riktade åt de boende – exakt vad som stod minns jag tyvärr inte längre – och en del foton på vänner och släktingar till någon som uppenbart bott där.

De senaste åren har det antagligen varit helt tomt på folk där och den kriminella aktivitet som enligt rykten bedrevs där – vi talar prostitution och narkotikahandel – lär vara borta nu. Att det varit mer än rykten betvivlar jag dock inte det minsta och likaså är jag alldeles övertygad om att det varit en hel del konflikter där ute. Diverse motorcykelgäng kan höras i trakterna på sommarnätterna och bråk ska vid flera tillfällen uppstått mellan de boende och de förbisvischande MC-knuttarna.

Därmed har vi kommit till slutet av del ett, som alltså främst berör mina egna erfarenheter kring den del av sunket som involverar ödehus. Förhoppningsvis blir det en smula mer informellt och intressant hädanefter. Vid första bästa tillfälle ska jag ge mig ut under en vecka och hitta den allra finaste fortfarande bestående lundasunken och bjuda på gott om bilder och historia.

7 kommentarer

Filed under Artiklar, Övergivna byggnader, Platser, Smultronställen

7 responses to “Lundasunk del 1: Egna ödehusminnen

  1. Per Anderö

    Kul att läsa om La Strada, där jag jobbade som lärare i början av 70-talet! Från början var det en byskola. När den las ner blev det motell. C:a 1970 blev det särskolans yrkesskola, som sedan blev gymnasiesärskola på Vipan och Polhemskolan!

  2. Tusse

    Herregud! hade inte en aning att La Strada i grund och botten var en vanlig skånelänga. Den pampiga entrén och den gröna neonskylten lyckades verkligen dölja detta faktum, åtminstone nattetid.
    Bomans cykelaffär ja. Dit var man tvungen att gå när baknavet på 28-tummaren hade skurit.
    Fanns även en cykelaffär som hette Thure & E. Andersson på en av Fiskaregatorna.
    Egna ödehusminnen: mejeriet (ej kulturdito) på Magle Stora (?) Kyrkogata (mittemot Frälsis) samt synagogan/IOGT-huset på Prennegatan 5.

  3. Bengt Arvidsson

    Han hette Bengt Boman.

  4. Bengt Arvidsson

    Okej hade han en son?.Det visste jag inte.

  5. I Bomans cykelaffär hämtade jag en gång en gås (!) som jag hade vunnit på lotteri till Mårten någon gång under 80-talet! Och på La Strada jobbade min kära moder som speciallärare på särskolan under 70-talet.

  6. Dragan Bosevski

    Detta är så bra. Jag var själv inte inne i just dessa husen, men väl i många andra i mina unga år. Det fanns b.l.a ett övergivet hus, mitt där nuvarande papegojelyckan finns nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s