Lundasunk del 2: Sunk från barndomen

Från mitten av 50-talet och ungefär tjugo år framåt förändrades många stadskärnor i Sverige. Gamla, vackra hus revs till förmån för mer funktionella byggen. Ytterligare en bit in på 90-talet fortsatte man dessutom riva ganska flitigt. Många av de hus som tidigare varit ämnade för rivning under 50-, 60- och 70-talen hade under den perioden förfallit då man inte tyckte det var nödvändigt att renovera hus som ändå skulle rivas. När trenden sedan vände var det för sent att restaurera många av de byggnader som ändå ansågs ha ett kulturhistoriskt värde.

I Sverige brukar man främst ta upp den fullständiga våldtäkt som kommunalpolitikerna utsatte Klarakvarteren i Stockholm för. I Lund pratar man mest om de omfattande rivningarna i kvarteret Nöden då man planerade att bygga en fyrfilig motorväg rätt igenom staden, det så kallade Genombrottet. När man ångrade sig 1968 hade redan ett stort antal hus rivits och vissa delar av staden präglas fortfarande av det halvgenomförda projektet. Bland annat så är sorgebarnet Bankgatan alltjämt illa däran.


Av allt att döma ett av ytterst få foton som finns kvar från den mest slitna delen av Bankgatan, i korsningen till Lilla Tvärgatan. Här fanns bensinmack och annat.. kul. Sedan 2003 finns Lilla Hotellet här. Fotot illegalt och hemskt stulet från Axel Nelson.

Man kan dock säga att det hela inleddes den 29 april 1955. Stadsfullmäktige tar då beslutet att riva stadens rådhus vid Stortorget. Efter en hätsk debatt bestämde man sig emellertid slutgiltigt 1963 för att låta byggnaden stå kvar efter en mindre ombyggnad.

Lund har en unik historia av sunk och slit. Staden är i grund och botten föga genomtänkt och många av de märkligt vackra gårdsmiljöerna som uppstått är resultat av amatörmässigt och ofullständigt planerande.

Personligen växte jag upp då det fortfarande fanns en del områden som var märkbart präglade av obeslutsamhet, iver och negligerande. De två tydligaste exemplen fanns på, som tidigare nämnt, Bankgatan och Östra Mårtensgatan/Laboratoriegatan.

Inleder man med Bankgatan så har det under en väldigt lång tid varit en svårlöst katastrofzon för Lunds kommun. De senaste femtio åren är det där man dumpat centrums problem. Var ska man börja riva för att skapa minst negativ kritik? Bankgatan. Hur ska bilarna ta sig ur staden om man enkelriktar de mindre gatorna? Låt dem köra via Bankgatan. Var ska bussarna ta vägen? Bankgatan.


Bankgatan och kvarteret Galten på slutet av 80-talet. Varken smidigt eller vackert. I dag ser det åtminstone något mer prydligt ut även om området alltjämt har en märklig struktur med missbrukare, tomrum, skolelever från Vårfru och bussar i en salig lundatypisk röra.

Det här ständiga ändrandet har gjort om Bankgatan till en fulsnygg miljö. I slutet på 1800-talet och fram till 1930 uppfördes många mindre industrier på gatan, däribland det i förra delen omnämnda bryggeriet. Men här fanns exempelvis också en skofabrik som efter en hård politisk kamp revs i mitten av på 80-talet.

Själv kommer jag mest ihåg den slitna del – i dag ”Lilla Hotellet” strax söder om busstorget – som inhyste både flipperhall och bensinmack. Husen var väldigt slitna och stanken av bensin uppenbar. Jag minns de tillfällen jag skulle åka till Malmö med min mamma och väntade på bussen medan jag avundsjukt trånade efter spelen i hallen. Så en av dag var det borta, området var extremt slitet, kommunen ville ha bort bensinmackarna i centrum och byggnaderna varken ville eller kunde man renovera då marken behövde saneras.


Flipperhall belägen fick bensinmacken. Varför huset ser så konstigt ut har antagligen någon intressant historia värd att nysta upp. Det står dessutom kvar även om det nu verkar användas som någon form av förråd. Fotot taget av Axel Nelson.

De sista åren huserade bland annat India Däck Bokcafé på platsen men det var även en rad andra mindre rörelser bland husen i närheten. De slitna lokalerna och det tveksamma läget sänkte givetvis hyrorna.

Bankgatan var annars länge, länge mål för ett par diskussioner; från 60-talet och fram tills för bara några år sedan var det konstanta diskussioner om den massiva trafiken på gatan. Men mest har det naturligtvis handlat om bussarna.

Det blev lite stressigt våren 1967 nämligen. Samma höst skulle man byta till högertrafik i Sverige och trafikexperterna hävdade därför att regionbussarna inte längre kunde gå via Botulfsplatsen. Istället började kommunen desperat leta efter en lösning och det stod till sist mellan Clemenstorget och kvarteret Galten, som alltså är beläget intill Bankgatan.

Området hade sedan tidigare förberetts till viss del för Genombrottet. Ett par byggnader var borta och Carlssons Trädgård med alla blommorna hade också fått lägga ner sin verksamhet. Busstrafiken i Lund dirigerades till lite olika platser, ofta med en från början temporär intention som sedermera blivit mer eller mindre permanent. Situationen med bussarna på Bankgatan diskuteras dock fortfarande flitigt. Onekligen är det så att Bankgatan de senaste femtio åren blivit mer utskälld än någon annan plats i staden. Den har blivit en form av politiskt experiment där byggnader och större förändringar avlöst varandra på ett nästan oöverskådligt sätt.

Medan det är svårt att rent objektivt argumentera emot rivningen av bensinmacken och den gård som låg omkring kan man däremot ha fler invändningar mot några av förändringarna på Östra Mårtensgatan.


Festplatsen Novilla inne i bland Östertulls gårdar.

Området kring Östertull var länge ett slags paradis för oss sunkälskare.

Länge sågs platsen, kanske med kvarteret Blekhagen som allra vackraste ingrediens, som den allra vackraste platsen i innerstan. De låga, simpla husen låg kring gårdar med omfattande lummig – dock alltjämt välplanerad – grönska och ord som idylliskt användes ofta. Många gånger intervjuade media de boende där och de berättade om sina farföräldrars liv och uppväxt på Östertull.

Förfallet började någon gång på 50- eller 60-talet när kommunen i sin byggiver valde att riva ett något nedgånget och oviktigt hus i korsningen mellan Östra Mårtensgatan och Laboratoriegatan. Projektet föll dock i glömska och kvar fanns en malplacerad grusplan som kom att användas dels som förvaring för bråte men också som parkering. Fördelen var att man fick en insyn i de vackra innergårdarna och att flera mindre aktörer hade råd att bedriva affärsrörelser på platsen.

Under de kommande decennierna lämnades platsen åt sitt öde och förfallet var påtagligt. Förvisso charmigt slitet men för gemene åskådare mer av en skamfläck. Medan kommunen var upptagen med att bygga brutalistiska miljonprogramsstrukturer i sann Darth Vader-arkitektur lät man de mindre husen i stan stå och nötas av tidens tand.


80-tal.

På 2000-talet började dock kommunen inse att någonting behövde göras. Den tidigare mycket uppskattade platsen, som också sågs ha ett väldigt stort kulturhistoriskt värde, sågs över och omfattande rivningar och byggnationer inleddes.

Den grusparkering, som jag själv tyckte var så vacker, ersattes med en större byggnad (som förvisso är ovanligt vacker och välplacerad) där det nu säljs glass. Av kvarteret Blekhagen känner man nu inte igen mycket av det som en gång varit och vid en senare del i den här artikelserien ska jag spåra upp de få fragment av lummig grönska och charmigt slitna bakgårdar som alltjämt finns kvar i området.


Grusparkeringen i korsningen Laboratoriegatan/Östra Mårtensgatan.

Klart är dock att kommunen gjort flera grova felbedömningar längs med Östra Mårtensgatan de senaste trettio åren och att det beröm man fick nyligen för att ha rustat upp gatan måste ställas i kontrast till faktumet att man själva ansvarade för att ha låtit en av de vackraste delarna i staden förfalla bortom all räddning.

En annan men mindre hyllad plats jag minns som ung är de mindre charmiga delarna av Bantorget. I början av 2000-talet piffade man upp utrymmet kring järnvägsviadukten. Dessförinnan hade platsen präglats av ett av de mest märkliga beslut som tagits i det moderna Lund.

Någon gång, sannolikt i början av 90-talet eller kanske slutet på 80-talet, togs beslutet att likt i flera svenska storstäder anlägga en underjordisk toalett. Korvlådan Bögen i backen, förr om åren ett av få ställen där man kunde få sig en matbit på fyllan i den här staden, låg då något högre upp på sin kulle i jämförelse med var den ligger i dag. Bakom den fanns en lummig dunge, där man kunde gå ner för att uträtta sina behov.

Den här platsen har vid flera perioder varit en högst otrygg plats. Bråkiga fyllehundar har ätit korv vid Bögen i backen och precis intill har det länge varit lummig grönska med bänkar placerade inte långt från järnvägen. Där kan man utan tvivel konstatera att en del missbruk ägt rum och den, trots sitt ganska centrala läge, något avskilda platsen lär ha många historier att förtälja.

Av alla platser i den här staden var det alltså där Lund placerade sin underjordiska toalett. Inte överraskande drabbades toaletten av extremt förfall tämligen omedelbart. I början av 2000-talet fylldes toaletten igen utan att ett ord yttrades om saken. Själv hann jag se platsen en enda gång:

Min far skulle åka hem till Malmö efter att ha varit på besök i Lund och han var minst lika intresserad av sunk och förfall som jag själv. Innan tåget skulle gå visade han mig toaletten från ovan. Kaklet i taket hade nämligen ramlat in så det var fritt fram för allmänheten att bevittna, vilket antagligen inte gjorde så mycket då toaletten antagligen inte använts på ett halvdussin år då jag såg den.

Ett år senare kom jag att tänka på platsen igen. Jag hade blivit lite äldre och kände mig nyfiken på att utforska det här underjordiska projektet lite mer noggrant. Dessutom var jag nyfiken på om jag bara drömt ihop hela saken eller om det faktiskt hänt. När jag väl kom dit hittade jag ingenting, hur mycket jag än sökte, och fram tills för några månader sedan antog jag att det bara var en märklig dröm.

När jag då började researcha Bögen i backen till den här bloggen stötte jag på flera källor som berättade om den där underjordiska toaletten. Antagligen hade jag sett den just i sista stund innan den fylldes igen och även om det låter väldigt märkligt så är det ett minne för livet. En bit sunk som få upplevt och som dessutom har ganska unik karaktär i jämförelse med det vanliga förfallet av fasader och dylikt.

4 kommentarer

Filed under Artiklar, Platser, Smultronställen

4 responses to “Lundasunk del 2: Sunk från barndomen

  1. Fredrik T

    När jag kom till Lund (eller i vart fall när jag från Delphi vågat mig så långt söderut som till Bankgatan) var mackrörelsen redan borta från macken, men själva byggnaden stod kvar med sitt karaktäristiska utskutande snedtak (det revs dock innan resten av byggnaden i huvudsak revs; några små rester ingår dock ännu inbyggda i Lilal hotellets entrélokal) minns jag. Ett tag var det en herre, troligen någonstans från mellanöstern, som hade en rörelse i huset där han reparerade allehanda hemelektronik. Han var visst begränsat framgångsrik. För mig fixade han en rakapparat till någorlunda belåtenhet, men bekanta till mig har berättat om saker de lämnade in och som inte blev lagadee på månader och sedan, när de väl blev det, ändå inte fungerade som de skulle.

    Ett tag funkade macken som extrautrymme för en antik- och prylbod som annars hade sin huvudlokal i den gamla däckverkstaden bredvid.

  2. Pingback: Mitt Lund år 2010 « Mitt Lund

  3. Den underjordiska toaletten var betydligt äldre än så. Redan på 1980-talet hade den hunnit stängas för allmänheten och korvhandlaren hade börjat använda trappan ned som avstjälpningsplats. Vet dock ej när ventilationstornet revs och hela utrymmet fylldes igen.
    Apropå däckverkstaden på Bankgatan hette den Vulkano och innehades av någon som hette Wogensen i efternamn. En stor skylt på fasaden gjorde reklam för ”INDIA däck”. Numera är India Däck namnet på ett bokcafé som har sina lokaler på någon av Algatorna i trakten av Kulturen.

    • Har nu hittat en dagboksanteckning från 19 november 1985 där jag konstaterar att ”naturen har börjat ta över WC-anläggningen, dock håller lyktstolpen (härovan kallad ”ventilationstornet”) fortfarande stånd.”
      Enligt en artikel i SDS (googla!) kallades anläggningen ”Ubåten”.
      Vid veckans Lundabesök (det första på 8 år) konstaterade jag att det på platsen numera finns en överjordisk betaltoalett samt en dito urinal med en dörr som inte går att stänga om sig. Inget spår, naturligtvis, efter den underjordiska, och jag har inte en susning om när den fylldes igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s