1800-talets lundaoriginal

Hyberg var en man som gjorde sina pengar genom att tillverka mössor. Han var känd som en kul kille och var han än gick kände man igen honom på hans pösiga, vitrandiga byxor och hans spetsiga frack. I en av sina stora fickor brukade han bära med sig en liten hund och en av hans främsta egenskaper, ett riktigt bra partytrick, var att imitera folks röster.

En dag såg han en av stadens mest präktiga borgare gå ut genom sin port och han ställde sig tämligen omedelbart vid utgången och ropade in:
– Mor, slakta fem höns och stek dem, ty jag har främmande med hem till middag.
Frun i huset gjorde som han sa och när hennes make kom hem blev han rätt förvånad över att sitta där ensam med en måltid för ett helt sällskap. Historien förtäljer inte om han gav sin fru redigt med stryk den dagen men det kan man ju föreställa sig.

Glasmästare Nordström var emellertid ingen nära polare till Hyberg. En dag gick han till torget och såg en kalv som kostade tre spänn.
– Jag köper den, sa Hyberg. Jag är glasmästare Nordström, gå hem till mig med den och be gumman betala er. Men jag har en försupen gesäll, som söker spela herre i huset. Bråkar han, så ge honom vad han tål.

Kalvförsäljaren kilade iväg med kalven och träffade mycket riktigt på den sanne Nordström som försökte övertyga försäljaren att han fan inte köpt någon jävla kalv. Lantmannen envisades dock och trodde sig förstå att han träffat på den försupne gesällen. Han tog glasmästaren i kragen och sa:
– Jag vet nog vad du är för en slyngel och ska lära dig att inte spela herre hemma hos glasmästarens!

Tyvärr var det en del folk i närheten och de räddade Nordströms skinn.

Kapten Greiff var svärson till biskopen och bodde därför på biskopsgården under en tid, medan han utrustade sig för en resa till Sydamerika, vilket blev ett hett samtalsämne i staden; på den här tiden var det ett rätt mastigt projekt att ge sig iväg på sådana äventyr.

En dag samlade Hyberg en massa lantmän omkring sig på marknaden och berättade högtidligt och övertygande:
– Nu ska vi göra en präktig affär, gott folk. Ni har väl hört att Greiffen ska resa till Sydamerika? Han tänker ta med sig så många hundar han kan få fast i. Sådana finns inte i Sydamerika och han behöver dem för att vakta negrerna på kaffeplantagerna. Kom på lördag med era hundar och lämna dem i biskophuset.

I Lund var det minsann ingen brist på voffsingar så folk tog med sig Fido och Caro och Lassie och allt vad dem kan heta till Lund på lördagen för att exportera dem till Sydamerika. Hundslagsmål och gläfs avlöste varandra på biskopsgården den dagen och Hyberg med vänner tyckte naturligtvis att det var skitkul.

Ett par andra lundaoriginal fanns även på den här tiden. I de förfallna husen kring Krafts kyrkogård bodde till exempel musikläraren P. W. Lethin som alltid gick omkring i grön frack med förgyllna knappar. Han var en duktig botanist sedan unga år och med fiolen under armen gick han från hus till hus och undervisade. Måste ha sett ut som en riktig tomte.

Lottförsäljaren Decreux, infödd fransman, var en lång mager man som spelade orgel i Domkyrkan på söndagarna. Han brukade bära omkring på en låda där han förvarade småsaker som han lottade bort och det var en rätt kul grej på den tiden när det varken fanns tv, radio eller andra tidsfördriv. Han var dessutom en riktig charmör som sa artigheter till damerna på en trevlig kombination av franska och svenska.

Han dog (1841) dessutom som ett riktigt original. Inte nog med att han fick för sig att bada i Höje å, han såg dessutom till att drunkna där. Karetthölen vid Källby var den farligaste platsen i ån – säger kanske inte så jävla mycket – för det var där det var som djupast. Det sades att under slaget vid Lund hade danskarna kört ner sig där med vagnar och artilleri då de försökte gå över isen.

Decreux tog sig en och annan vinare inne hos ”Pajas i Kyrkosträtet” vid Krafts torg. Det var inget hak med gott rykte direkt; serveringsbrudarna var kända för sina mycket lätta seder, vad nu det betyder får ni fundera ut själva, och publiken var rätt blandad även om majoriteten av studenter. Det blev ganska ofta bråk där och när man bankat på varandra en stund så gav sig slagskämparna ut i Kappslängarsträtet där man traditionellt slog lite på varandra.

Mitt emot Domkyrkan fanns det också ett hotell, Altona, där innehavaren var en man vid namn Thor Andersson som ceremoniöst bugade för alla kunder och titulerade alla studenterna för doktorn. Han var dessutom generös och tog aldrig extra betalt för en nattamacka eller så. Problem blev det dock när teologen Per Jönsson, kallad Per Präst, närmade sig smörgåsbordet. Han hade en stor aptit och var lika fattig som matglad och hade aldrig någonting emot en gratis måltid.

Per Präst skulle tentera sitt sista ämne för Thor, som också var professor i teologi. Thor berättade för sin fru att han inte trodde sig kunna godkänna sin matglade vän varpå hon med förskräckelse utbrast:
– Låt honom få betyg i alla fall och komma härifrån, annars äter han oss sannerligen ur huset!

Originellt sätt att nå framgångar i sina studier, får man säga.

Advertisements

1 kommentar

Filed under Artiklar, Lundaoriginal

One response to “1800-talets lundaoriginal

  1. Torben

    Den där Lethin med sin fiol och intresse för botanik får mig att tänka på en bekant till oss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s