30 november-special: Rapport från 2008

Det närmar sig 30:e november och det är ett speciellt datum framför allt här i Lund. 2008 skrev jag följande rapport från dagen:

Polisens gulligull med nazismen retar folket
På novembers sista dag 1991 stoppades nazistiska organisationer från sitt årliga fackeltåg i Lund. En antirasistisk blockad satte stopp för det elände som pågått sedan mitten av 1980-talet då nazisternas inflytande i borgerliga partier och hos polisen renderade i ökat beskydd och därmed större demonstrationer. Folket fick nog och Stora Södergatan barrikaderades under ledning av erfarna danska BZ-aktivister. Polisen gjorde stora ansträngningar för att lyckas bryta igenom och därmed kunna tillåta nazisternas fortsatta marsch, men tvingas ge upp då blockaden är för stark. Folket har vunnit, polisen och nazisterna har förlorat. Den trettionde november utses till antirasistisk märkesdag i Lund och på Stora Södergatan placerades det tio år senare ett minnesmärke i form av en gatsten med texten ”Här stoppades rasismen 1991-30-11”.

Den dagen slutade lyckligt, men det var nära att så inte blev fallet. En knapp timme efter att nazisterna satts på bussar till Malmö och demonstrationen således avslutats väljer polisen att gå till attack mot antirasisterna, som samlats vid Smålands nation för att slappna av efter dagens kravaller. 190 poliser spärrar in antirasisterna på smågatorna kring Smålands och en mycket dramatisk situation utbryter. Polisen stormar med hjälp av hästar och hundar och ropar ”Framåt, framåt. Häng på nu. Kom igen för helvete!”. Antirasisterna försvarar sig med stenar och polisen tvingas så småningom retirera.

Under förra året såg vi återigen en skymt av gångna tider. Antalet Karl XII-firare var runt 20-25, motdemonstranterna ungefär det dubbla och polisernas antal någonstans däremellan. I år var antalet nazister mellan 50 och 60, medan motdemonstranterna räknats till ungefär 1000.

Det krävs en del för att uppröra dagens unga. Man måste handla på ett sätt så vedervärdigt och fel att ytterst få skulle kunna klara det med samvetet i behåll. I dagens samhälle finns det få som mördar kattungar inför folket eller som tvingar knark i dagisbarn, det närmaste man kommer är nog de förbannade tidningsutdelarna som med sina fuktiga hundvalpsögon tvingar på en allehanda oönskade tidningar som man ändå bara slänger.

Den trettionde november råder krigsstämning i Lund. Polisen har gett nazisterna demonstrationstillstånd medan motdemonstranterna, de flesta inte mycket äldre än kravallerna i början på 90-talet, inte fått något vidare respektfullt bemötande. Att ta parti med en liten skara människor som innerst inne önskar livet ur långt över sex miljarder människor får den naturliga konsekvensen att ett ogillande från den övriga befolkningen kan skönjas. Vid halv tre denna söndag viner gatustenar mot poliser och polisbilar, och trots att en klar majoritet av motdemonstranterna generellt också är emot slungande av just sådana så finns det bland många av åskådarna en hemlig vilja att någon av de där stenarna träffar riktigt illa.

Blodet rinner och tårgasen skär i ögonen. Eftermiddagen har blivit kväll och polisen är trött på allt springande och allt tjafs. Ungdomar plockas in i polisbilarna på måfå, en del får rejält med stryk medan andra klarar sig med att gå hem från polisens avlastningsort Flädie, sju kilometer från Lund. Särskilt synd är det om killen som går några meter framför mig. Gatan är helt tom, motdemonstranterna har splittrats och de större grupperingar som fortfarande finns är långt borta. Plötsligt stannar en polisbuss på vägen precis intill oss. ”Han tar vi”, säger en polisman och plötsligt stormar fyra-fem poliser ur bussen och plockar upp den magre stackars pojken som undrar vad han gjort. De senaste två minutrarna har jag gått strax bakom honom och hans två kompisar. Ivrigt och intensivt har de pratat om läckerheterna de ska inhandla på hamburgerrestaurangen Max. Undra om man kan få tag i en saftig burgare i Flädie?

Ett växande missnöje
Den trettionde november har det här året egentligen börjat långt tidigare. Sedan tidigt i oktober har den stora nyheten varit de husockupanter som tagit sig in i övergivna hus där de sedan utan tillstånd stannat. Med sin, förvisso ytterst medieanpassade, och inte särskilt efterföljda antidrogpolicy och sitt nobla budskap att alla borde få ha någonstans att bo, lyckades man få många människors sympati innan polisen på ett mycket bryskt och påkostat vis stoppade den inledande ockupationen av det så kallade Smultronstället.

Att ockupera hus kan tyckas vara ett fånigt sätt att visa vad man vill. Mellan varven är det emellertid ett mycket effektivt sätt att skapa opinion om man spelar korten rätt. Det är också från politikernas sida en möjlighet att vinna röster om man hanterar situationen genom att visa förståelse och löften om förbättringar. De sittande högerpolitikerna i Lund valde en annan väg. Genom polisiära åtgärder föste man ut ungdomarna på gatan och man retade på så vis upp alla de ungdomar som engagerat sig i kampen för fler bostäder. En mycket korkad åtgärd, med tanke på att Lund är en stad fylld med unga människor som lätt påverkas av ungdomsrörelser.

Den trettionde november använder polisen övervåld och överdrivna maktdemonstrationer. Man misshandlar människor, spärrar av gator och skapar kaos i trafiken. Nazisterna ska få marschera i ro och polisen, som fått mycket kritik på sistonde, vill visa vem som bestämmer i staden. Dagen efter pratar närpolis Jörgen Nilsson om poliserna som fick springa för livet men han nämner ingenting om sina egna mannars provokativa och våldsuppviglande beteende.

Politikerna sympatiserar givetvis med polisen. Tjänster och gentjänster, idel ryggdunkningar. ”Jag tycker att polisen agerat på ett bra sätt”, säger till och med den socialdemokratiska oppositionen genom Anders Almgren. Sverigedemokraternas vedervärdige och kylskåpssmidige smygrasist Erik Almqvist går steget längre och sympatiserar med nazisterna. ”Om inte motdemonstranterna hade brytt sig, så hade det inte blivit något bråk”, säger han och fortsätter: ”Jag tycker att rättsväsendet har brustit i att nå ut till vänstergrupperna”. Som om det var vänstergrupperna som gick omkring och önskade livet ur landets många invandrare. Inte helt oväntat är vänsterpartiets Mats Olsson den ende som har en vitt skild åsikt. ”Min uppfattning var att ungdomarna i allmänhet var rediga, sedan var det några enskilda rötägg”. Han säger också att anledningen till bråken inte var stökiga motdemonstranter, utan att lundaborna inte kunde acceptera att nazister demonstrerade på gatorna. ”Sätt dem på någon fotbollsplan i Harlösa och omringa dem”, föreslog han.

Saker och ting kunde emellertid ha blivit betydligt värre. Strategiskt stod polisen för en klanderfri insats med avspärrningar på klokt utvalda platser och med en god spridning över hela det vråfyllda Lund. Ett snedsteg hade mycket väl kunnat resultera i allvarliga skador eller till och med dödsfall. Det fanns en uppenbar och självklar hotbild som vid mindre månghövdade sammanstötningar hade kunnat gå illa. Nazisterna ville kasta facklor på motdemonstranter som ville kasta flaskor tillbaka. Och poliskåren önskade nog alla livet ur.

Ett enkelt sätt att hindra våldet från gatorna vore att helt enkelt neka nazisterna demonstrationsrättigheter. Under senare delen av 80-talet och början av 90-talet gav poliserna om och om igen rättigheter till nazisterna, som genom sina kontakter inom myndigheter och borgarpartierna accepterades som en naturlig del av den 30 november. Det här ledde till en ohållbar situation, folket sa nej och sedan dess har politiker och polis oftast gjort ett bra arbete med att hålla staden lugn, med undantag för de senaste åren. Att göra samma misstag som för tjugo år sedan är något som kan få oroväckande konsekvenser. Ett par års stegring till och vi är tillbaka i den tid då Lund liknade en enda stor belägring med alla möjliga vägar blockerade med containrar, avspärrningar och bevakande helikoptrar. Förhoppningsvis sätter politikerna och polisen stopp för det här nu, genom den enda vettiga lösningen; låt inte nazisterna gå på våra gator.

Från en människa till många andra vill jag också rikta ett tack till motdemonstranterna som genom en för det mesta sansad men ändå uppriktig attityd lyckades hålla nazisterna borta från stadens kärna. De tilläts förvisso fortfarande marschera, men de tvingades göra det i utkanterna och det är en form av seger, om än en liten sådan.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser, Krönikor

2 responses to “30 november-special: Rapport från 2008

  1. Daniel

    djävla idiot. Under alla mina år som lundabo var det vänsterpacket som stod för våldet. och vadå folket? Du skriver som om ni representare folket? det gjorde ni verkligen inte. De felsta lundabor såg ingen större skillnad på er och er polare på högerkanten. Djävla pöbel är vad ni är.

  2. Daniel

    Pöbel (av lat. populus ”folk”),..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s