”Svältdöden på Vipeholm” – av Thomas Kanger

Ett inte särskilt aktuellt ämne som ändå är värt att uppmärksammas är hemskheterna på Vipeholm. Medan det finns mycket kännedom om de så kallade kolaexperimenten så är den stora dödligheten på sjukhuset under början av 40-talet mer okänt. För ett antal år sedan avslöjade Thomas Kanger den fram tills dess okända händelsen och publicerade en artikel i ämnet.

I och med att Thomas själv lagt upp artikeln på nätet, på thomaskanger.se så känns det väl vettigt att lägga upp den här också i sitt ursprungsformat så när som på några bilder för att bättra på läsvänligheten.

***


Vipeholm då det begav sig. Numera gymnasieskola.

På Norra kyrkogården i Lund står en sten med några
minnesord över patienterna vid Vipeholms riksanstalt för
sinnesslöa. ”Var resan stormig, huru skön är hamnen.”

Döden som befriare från ett eländigt liv. Men kom döden
ensam? Under åren 1941 till 1943 hände något på Vipeholm
som inte har sin motsvarighet på någon annan svensk
vårdinstitution. Dödligheten bland de manliga patienterna
mer än tredubblades, plötsligt och som på en given signal.
Dödstalen steg högre än vid flera tyska anstalter som just
under dessa år tillämpade nazisternas eutanasipolitik,
alltså ”barmhärtighetsmord” på sinnessjuka och
utvecklingsstörda.

När den dåvarande tillsynsmyndigheten, Medicinalstyrelsen,
inspekterade Vipeholm noterades mängden döda. Inspektören
accepterade sjukhuschefens förklaring, och ställde inga
krav på utredning eller åtgärder. Ingen har sedan dess
forskat i vad som egentligen hände på sjukhuset under dessa
år.

203 av de intagna männen avled. Det var nästan en fjärdedel
av dem som vistades på sjukhuset. Vilka var de och varför
dog de?

Patienterna på Vipeholm hade samlats ihop från hela landet
i syfte att tömma sinnessjukhusen på utvecklingsstörda, och
för att avlasta de små kommunala sjuk- och ålderdomshemmen
från tunga vårdfall. Vipeholm blev 1935 Sveriges enda
specialanstalt för ”svårskötta idioter”. När andra
världskriget började 1939 fanns det ungefär 650 manliga och
150 kvinnliga patienter vid sjukhuset.

”Svårsköttheten” hos patienterna kunde bestå i att de var
”osnygga”, det vill säga inte hade ordning på sin avföring,
att de var störande, eller att de var ”sexuellt tygellösa”,
de onanerade öppet eller antastade sina medpatienter. Vem
som var ”idiot” definierades enligt den tidens vetenskap.
Det var en person med en intelligenskvot under 35,
motsvarande en vuxens intelligensålder på under sju år.

Sjukhusets förste chef och ende överläkare hette Hugo
Fröderberg. Vid inskrivningarna gjorde han en egen
klassificering av ”idioterna”. De delades in i sju grupper,
från noll till sex, ungefär motsvarande intelligensåldern.
Nollgruppen bedömde han som ”biologiskt sett lägre stående
än flertalet djurarter” och slog fast att ”de stå rena
monstra nära”. Grupperna ett till tre ansåg han vara i
besittning av ett visst själsligt liv, men i övrigt
”obildbara”. Dessa fyra lägsta grupper, 0-3, utgjorde två
tredjedelar av sjukhusets intagna under krigsåren.


Överläkare Hugo Fröderberg (1897 – 1986)

I livet var de nästan lika anonyma som de nu är på
kyrkogården. ”För att kunna hålla de olika exemplaren i
sär, har det varit nödvändigt att fotografera samtliga”,
skrev Hugo Fröderberg. Bilderna ligger numera prydligt
samlade i en kartong i landstingsarkivet i Lund. Nakna,
framifrån och i profil, träder det svenska samhällets mest
försvarslösa människor fram ur glömskan. En del är så
krokiga att de måste sitta. Andra står krumma som i en
omedveten protest mot måttstocken till höger om dem. En
flicka böjer huvudet och skyler sitt kön med händerna.
Idiot är hon, enligt omvärldens synsätt, men inte dummare
än att hon tydligt känner skammen.

Med de högre intelligensgrupperna, 4-6, var det däremot
lite annorlunda. De skulle kunna fylla en plats i samhället
”så till vida att de kunde utföra enformigt, enkelt och
tråkigt arbete som inga andra människor vilja åtaga sig”.
På sjukhuset användes de till att städa, ta hand om tvätt
och odla den egna köksträdgården. De lejdes också ut som
drängar till näraliggande bondgårdar.

Sjukhuset var modernt utrustat, och med en anställd skötare
på ungefär fyra patienter. Med själva vården kan det dock
inte ha varit så mycket. Hugo Fröderberg hade bara en
underläkare till hjälp och ingen sjuksköterska. Fröderberg
var en ansedd man och utnämningen till chef såg han som en
stor framgång. Människor som arbetade under honom vid den
tiden beskriver honom som auktoritär och att det var
uteslutet att säga emot. Vid ronderna skulle de kvinnliga
skötarna niga djupt. Gentemot patienterna uppträdde han
som en fadersfigur. ”Han visade dem stor omtanke”, säger en
vårdare.

Av den omtanken syns ingenting när döden började gripa
kring sig 1941. Det skedde till synes oväntat. Efter de
första åren med stora intagningar hade dödstalen
stabiliserats på en låg nivå. 1939 dog 21 manliga
patienter, 1940 dog 23. Men 1941 tredubblades plötsligt
dödstalet till 66. ôkningen drabbade dessutom bara en enda
kategori patienter, de ”lägst stående”, idioterna i grupp
0-2, där mer än var sjunde manlig patient strök med under
året. Kvinnorna och de ”högre stående” männen var helt
oberörda av denna farsot.

I sjukhusets årsberättelse för 1941 förklarade Hugo
Fröderberg ökningen med några korta ord: ”Det synes närmast
till hands att antaga att de små förändringar som måst
vidtagas i omgivningen beträffande kosthåll, renhållning,
luftväxling o. dyl…har hos de på förhand livsodugliga
elementen ytterligare minskat motståndskraften mot
sjukdomar och medfört ökad dödlighet.”

Sant var att kosthållet hade ändrats lite. Matbudgeten hade
visserligen ökat, men sammansättningen av kosten var sämre.
Fläsk, nötkött och mjöl var ransonerat på grund av kriget.
I december 1940 gav medicinalstyrelsen direktiv om att
förbrukningen av matfett vid de statliga sinnessjukhusen
skulle minskas till 80 procent. Men det skulle, enligt
Kungl. Maj:t, göras undantag för ”sjuka personer, för vilka
en begränsning av matfettsförbrukningen kan inverka
menligt”.

I april 1942 uppmärksammades Hugo Fröderberg i ett brev
från en kollega på en ny doktorsavhandling. Huvudtesen var
att patienter på sinnessjukhus var känsliga för
näringsbrist, med avsevärt stigande dödlighet som följd.

Man kan tycka att den varningen, kopplat till den
förskräckande ökningen av antalet avlidna vid det egna
sjukhuset, skulle leda till kraftfulla försök att få ned
dödligheten. Men under 1942 steg dödstalet ytterligare,
till 80 män. èterigen var det de lägst stående grupperna
som drabbades.

Vid den här tiden var det direkt förenat med dödsfara att
bli inskriven vid Vipeholm. Var femte manlig patient, 34 av
168, som skrevs in under 1941 och 1942 dog inom ett år.
1943 dämpades dödligheten, men 57 döda män innebar ändå
nästan tre gånger så många som under de första krigsåren.

Orsaken fanns helt att söka hos patienternas beskaffenhet,
hävdade nu Hugo Fröderberg. ”ôkningen i dödlighet kan icke
förklaras av näringsbrist utan måste ha sin orsak i
biologisk mindervärdighet”, skrev han i årsberättelsen för
1942. Och i 1943 års redogörelse: ”de lägst stående
biologiskt undermåliga patienterna…förmådde icke anpassa
sig efter de på grund av kristiden nödvändiga
inskränkningar i olika avseenden.”

Biologisk mindervärdighet…livsodugliga element…förmådde
inte anpassa sig…det är ord att smaka på. Det handlar om
människor som omhändertagits av staten och utlämnats till
en enda läkares enväldiga beslut och sedan dött. Inte ens
de anhöriga hade rätt att gripa in.

De döda patienterna har inte efterlämnat några vittnesmål,
men deras sjukjournaler finns kvar. Precis som
fotografierna förvaras de i landstingsarkivet, och mot
förebehåll att inte avslöja de enskilda patienternas
identitet har jag för TV4:s ”Kalla fakta” gått igenom
journalerna för samtliga berörda.

Fram träder två otvetydiga mönster. Det första är att de
angivna dödsorsakerna i den stora majoriteten av fallen är
TBC eller lunginflammation. Obduktionsresultat saknas dock
ofta.

Det andra mönstret är att döden föregåtts av dramatiska
viktminskningar – i nästan 90 procent av fallen.

Samtliga patienter vägdes varje månad, i samband med
badning. Det gick till så att en vårdare skötte vägningen,
en annan skrev in resultatet i en bok. Uppgiften fördes
sedan in av läkaren i ett viktdiagram i sjukjournalen. Den
här rutinen, som fanns på alla sinnessjukhus i landet, var
ett enkelt sätt att hålla koll på patientens välbefinnande.
Många kunde inte tala om när de kände sig sjuka. Plötsliga
förändringar i vikten var en indikation på att något var
fel.

Målet var att hålla patienterna vid stabil, normal vikt.
Sjönk vikten var det läkarens sak att utreda anledningen.
Vid sidan om eventuell medicinering sattes motåtgärder i
form av extrakost in. Grädde, mjölk, extra mjölmat,
fiskolja, det var sådant som användes. Alla beslut om extra
tillskott av näring fattades av läkare.

Under hösten 1940 börjar viktkurvorna peka brant nedåt för
dem som sedan dör. Tidpunkten sammanfaller med
ransoneringen av mjölet och instruktionen om sparsamhet med
matfett. Men med tanke på att det handlar om små
förändringar i kosten är effekterna anmärkningsvärda.

Några exempel: Axel, 23 år, klassificerad som idiot grupp
2, skrivs in i maj 1936. Vikten är då 48 kilo. På sjukhuset
äter han upp sig och ligger stadigt runt 55 kilo. I
november 1940 vänder plötsligt viktkurvan brant nedåt, och
i januari 1942 dör han vid 38 kilos kroppsvikt. Dödsorsaken
anges till TBC.

Oscar, 29 år, skrivs in 1936. Vikten på 63,5 kilo håller
han i stort sett fram till november 1940. Elva månader
senare dör han efter att förlorat 20 kilo. Dödsorsak är
inte angiven.

Sven, 49 år, skrivs in i november 1941. I journalen nämns
att han är kraftigt byggd med ”god muskulatur och ordinarie
hull”. Vikten är 73,5 kilo. ètta månader senare dör han, 16
kilo lättare. Kurvan i viktdiagrammet pekar tvärt nedåt.
Dödsorsaken sägs vara lunginflammation.

Så ser det ut i journal efter journal. I nästan samtliga
fall finns viktkurvorna bevarade. Bara tre av de döda hade
ökat i vikt, jämfört med hösten 1940 (eller vid en senare
inskrivning). I 22 fall var vikten i stort sett oförändrad.
I 21 fall hade viktminskningen varit 3-5 kilo innan de dog.
48 patienter hade förlorat 6-10 kilo. 47 hade gått ned
11-15 kilo, 33 hade minskat 16-20 kilo. 14 patienter hade
minskat 21-25 kilo och 10 hade gått ned mer än 25 kilo.

Den genomsnittliga viktminskningen för de döda var nästan
12 kilo. Här handlar det om människor vars genomsnittsvikt
tidigare var 56 kilo. Med viktkurvorna går det att följa
varje enskild människas snabba ruschkana ner i graven. Det
finns exempel på patienter som väger 17 kilo när de dör. Den
stora majoriteten av de döda är unga, mellan 15 och 30 år.

Att den egentliga dödsorsaken för de flesta är svält är nog
inte en alltför långtgående slutsats. Andra sjukdomar har
utlösts av näringsbrist. Annars går det till exempel inte
att förklara att det nästan enbart var de ”lägst stående”
männen som dog av TBC. Eller att så många drabbas av
lunginflammation i slutet av ett djupt viktfall. Det går
heller inte att på annat sätt förklara att den höga
dödligheten inleddes just 1941.

Hur mycket – eller rättare sagt hur lite – mat varje
enskild patient fick, går inte att rekonstruera. För att se
det onormala måste man göra jämförelser. Hugo Fröderberg
skriver själv att den relativa knappheten på mat ledde till
att de ”högre stående” patienterna gick ned 2-3 kilo.
Jämfört med 12 kilo hos de döda.

Dödligheten vid de 22 övriga statliga sinnessjukhusen steg
också under denna period. Variationerna var ganska stora,
men sammantaget var ökningen måttlig. Om man jämför åren
1939-40 med perioden 1941-42, så är ökningen vid de andra
sjukhusen nio procent. För de manliga patienterna vid
Vipeholm steg dödligheten med 232 procent.

En jämförelse med tio slumpvis utvalda kommunala vårdhem
för manliga sinnesslöa förstärker bilden: där var den
sammanlagda dödligheten helt oförändrad – och mer än fyra
gånger lägre än vid Vipeholm.

Man måste gå utomlands för att hitta motsvarande exempel på
hög dödlighet. Och nu kliver vi in i en verklighet som vi
har lärt oss se som väsenskild från vår egen: eutanasins
nazistiska Tyskland.

Samma dag som kriget började, den 1 september 1939, gav
Hitler order om att ”obotligt sjuka” skulle avlivas. Bland
dem räknades mongoloida, utvecklingsstörda och personer som
vårdats i mer än fem år vid sinnessjukhus. Detta
”eutanasiprojekt” leddes från Berlin av en grupp läkare.
Till en början förgiftades patienterna, men för att öka
takten började massgasning med koloxid användas vid sex
särskilt byggda kliniker.

Protesterna från anhöriga och från den katolska kyrkan
tvingade Hitler att avbryta gasmördandet i augusti 1941. I
stället inleddes en andra fas i projektet. Den gick ut på
att vanvårda eller svälta patienterna till döds.

Vid den stora Alsterdorfkliniken i Hamburg för
utvecklingsstörda medverkade sjukhusledningen i avlivandet
av sina egna patienter. Dödandet var mera selekterat än
tidigare.

– Det var de som inte kunde eller ville arbeta som dödades.
De som kunde arbeta fick leva, även om de var
utvecklingsstörda, säger psykiatern Michael Wunder, som
arbetar vid Alsterdorf och som skrivit två böcker om
nazisternas eutanasi.

Svält var den vanligaste metoden vid Alsterdorf. éndå var
dödstalen lägre än vid Vipeholm. Exakta jämförelser är
svåra att göra, eftersom vissa patienter skickades iväg
från Alsterdorf för att svältas ihjäl på mera slutna
dödskliniker.

En sådan grupp på 228 kvinnor och flickor skickades i
augusti 1943 till Wien. 196 av dem dog av svält eller av
sjukdomar som följde på svälten. Det var ungefär lika många
som de döda männen på Vipeholm. När Michael Wunder
sammanställde viktminskningarna för dessa kvinnor, fann han
att den genomsnittliga viktförlusten innan döden inträffade
var 10 kilo. Vid Vipeholm var den 12 kilo. Fördelningen av
viktnedgångarna mellan de enskilda patienterna var nära nog
identiskt med min egen sammanställning från Vipeholm.

De som tillhörde de lite högre ”intelligensgrupperna” ansågs arbetsföra.

Inte i något dokument uttrycker Hugo Fröderberg sin direkta
vilja att låta sina patienter dö. Men att han hade full
insikt i det som skedde är helt klart, han kunde följa
varje enskild patients förändringar i vikt. Och journalerna
avslöjar något mer: Hugo Fröderbergs ovilja att stoppa den
nedåtgående processen. Utdelningarna av tilläggskost upphör
nästan helt i augusti 1940, då många patienter i stället
fråntas sina extra tilldelningar.

I bara 12 av de 173 fall där påtagliga viktminskningar kan
konstateras hos dem som sedan dör har någon form av
tilläggskost satts in. Ofta handlar det om små insatser i
slutet av dödskampen. Detta trots att Kungl.Maj:t, alltså
staten, ger uttryckliga instruktioner om att patienternas
hälsa inte får äventyras med inskränkningar i kosten.

Att Hugo Fröderberg intresserade sig för frågan om eutanasi
framgår av hans efterlämnade papper på Lunds
universitetsbibliotek. Redan det gör honom ovanlig i
Sverige. Historikern Maija Runcis, som doktorerat på en
avhandling om steriliseringarna i Sverige, har i sin
läsning bara sett två personer som diskuterat eutanasi som
en möjlighet. Den ena är Elise Ottesen-Jensen, den andra är
den socialdemokratiska riksdagsmannen Alfred Petrén, mannen
som stod bakom steriliseringslagen och förslaget om
skapandet av Vipeholmanstalten.

– Debatten om sterilisering fördes aktivt i både Sverige
och det nazistiska Tyskland, men den tyska diskussionen om
eutanasi fick aldrig genomslag här, säger hon.

Men Fröderberg bråkar med sin hjärna om det är rätt eller
fel att döda ”de lägst stående”, det ”människomaterial” som
är lägre utvecklat än djur. ”För många torde det inte
finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett
avlivande”, skriver han i ett handskrivet dokument som har
rubriken ”Eutanasi Vipeholm 28.3 1942” och som sannolikt är
ett underlag till ett föredrag. Han räknar sedan upp
argumenten: det meningslösa i att de hålls vid liv,
kostnaden för det allmänna, samt de berördas meningslösa
lidande. Argumenten är som hämtade från Tyskland. Hans
slutsats är dock att man skall avstå, för de anhörigas
skull. De skall inte behöva leva med ovissheten om ”när
kommer turen till vårt barn”.

– Det är inget belägg för att det inte rörde sig om
eutanasi på Vipeholm, säger Maija Runcis. Det är mera en
insikt i att läkarna och staten aldrig skulle få föräldrar
att acceptera mord på deras barn.

Maija Runcis ser eutanasi som en förlängning av
steriliseringar.

– Läkarnas motiv för att delta i eutanasiprojektet i
Tyskland var i första hand möjligheten att få experimentera
med människor, precis som ifråga om steriliseringarna. De
svenska läkarna hade samma ”vetenskapliga” syn som de tyska
när det gällde steriliseringar, men här gavs de aldrig
möjlighet till eutanasi. Men i källmaterialet om
patienterna från Vipeholm tycker jag att man kan finna
belägg för ett sådant experimenterande.

Var det motivet, att laborera med näringstillförseln i
skuggan av krigstidens ransoneringar? I Hugo Fröderbergs
egna papper återfinns noggrann statistik över dödlighetens
olika aspekter. När på året de avled, vid vilka timmar på
dygnet, vilka genomsnittliga livslängder de olika grupperna
av ”idioter” hade. Döden på sjukhuset kläs varje gång i
förment vetenskapliga termer. Sin syn på patienternas roll
i läkarvetenskapen kan kanske sammanfattas med ett citat
från ett tal han höll vid 30-årsjubiléet av Vipeholm. ”Här
prövades elchocker, insulin, glutaminsyra, lobotomi,
kastration och olika vårdformer…det var en intressant
tid.”

Under resten av kriget fortsatte dödligheten vid sjukhuset
att vara förhöjd. Patienter som hade överlevt men var
försvagade av de tidigare kraftiga viktminskningarna dog
undan. Först 1947 var dödstalen åter normala.

Huru skön hamnen är för Vipeholms patienter kan ingen säga.
Men att resan blev stormig för dessa de svagaste av de
svaga vet vi nu.

Thomas Kanger

Advertisements

5 kommentarer

Filed under Andras artiklar, Artiklar, Händelser

5 responses to “”Svältdöden på Vipeholm” – av Thomas Kanger

  1. Pingback: Minns ni Vipeholm? « Liberaldemokraterna i Skåne

  2. Pingback: Läs artikeln Svältdöden på Vipeholm av Thomas KangerPsykiatriska Museet, Gertrudsvik, Västervik | Psykiatriska Museet, Gertrudsvik, Västervik

  3. Tack för bra grävarbete och fin artikel. Vet du om det fanns någon som protesterade mot detta under tiden som det pågick? En annan fråga är hur det kommer sig att det tar 70 år innan detta uppmärksammas? Holger Wendt

  4. Pingback: Det radikala Lunds historia. | Konst & Politik

  5. Här finns inte ett ord om påstådd avsiktlig syfillis-smitta – däremot massor av eutanasie- studier om tandhygien är inte omnämda – varifrån kommer påståendet om syfillissmita ???

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s