Folkparken (del 1 av 3): Ständig kamp i över 100 år


Alla över tjugo år som är uppvuxna i Lund har något minne från Folkets park. För egen del är det inte roligare än att jag vid någon majdemonstration hamnade på något mycket mediokert kringresande tivoli som intagit parken. Där vann jag en stor chokladask på ett sådant där kostsamt fjanthjul. Det var en bra dag.

Men Folkparken har en tumultartad historia kantad av tragedier och problem. Den anlades 1895 då arbetarrörelsen, som på den här tiden mest bodde i stadens västra delar, inspirerades av Malmö och köpte en bit mark på Papegojelyckan 11. Invigningen lockade 4000 demonstranter.

1907 köptes ett par björnar och några apor från Lundautställningen men charkkungen Holmgren köpte björnarna efter bara ett år. Djurhållning fortsatte man dock med en bra bit in på 60-talet.

Bilismens framfart under 50-talet gjorde sedermera parken mindre viktig och det fanns långt gångna planer på att bebygga marken. Svenska Riksbyggen köpte parken av arbetarrörelsen och planerade att bygga åtta stycken åttavåningshus. ”Nae, knappast”, sa man i Lund och förslaget ändrades till tre höghus i den norra delen. Men i Lund är det inte lätt att förändra det som länge varit, och socialdemokraten Arne Gustafsson avslöjade planerna – som alltså inte var några offentliga handlingar – för folket och lät sitt parti gå till val med Folkparken som en av de viktigaste valfrågorna. Arne ville att staden skulle köpa parken och rusta upp och förnya den. Socialdemokraterna fick 50% av rösterna i staden 1962.


Invigning av restaurang Tyrol 1944.

Av upprustningen blev dock ingenting, även om köpet gick igenom. Kommunen arrenderade ut marken i tretton år vilket innebar förfall både för park och byggnader. På 70-talet började folket komma igen, arbetarrörelsen såg det som en viktig symbol, och planer för att rusta upp de slitna lokalerna fanns. I stället rev man dansrotundan Storan och restaurangen Tyrol för att som ersättning uppföra brutalisten Bengt Edmans nya byggnad, invigd 1976, tack och lov i stilen ganska distanserad från hans övriga verk. Eftersom att den ändå var typiskt grå och ful med en massa betong kom den ändå att kallas för bunkern, men efterhand som växtligheten fick säga sitt blev helhetsintrycket ett annat.

Tanken var att byggnaden skulle bli multifunktionell, men det framgick för tydligt att dans var the shit to do där och andra planer gick om intet. I början av 90-talet – rättare sagt i lågkonjunkturens bödelsår 1991 – bestämde sig kommunen för att avveckla all verksamhet i parken, då det helt enkelt inte var lönsamt. Byggnaderna bommade igen, en tävling utlystes och alla bidrag innehöll förslag om bostadsbyggen. Vissa ville även riva Bengt Edmans bunker, medan någon tyckte det kunde vara ett bra parkeringhus.

Folket, som knappt satt en fot i sin folkpark på två decennier, blev plötsligt rasande och krävde att parken skulle bevaras. Politiska beslut ledde därmed till att parken skulle förbli park och att byggnaderna skulle renoveras för att sedan hyras ut igen. Sedan 2002, efter en rad mer eller mindre lyckade kulturevenemang, står de flesta av byggnaderna och förfaller igen och Edmans stora hus är utdömt av räddningstjänsten.

Nästa del: mord, självmord och skottlossning i Folkets park.

7 kommentarer

Filed under Artiklar, Övergivna byggnader, Kultur, Platser, Utveckling

7 responses to “Folkparken (del 1 av 3): Ständig kamp i över 100 år

  1. Kurt Jönsson

    När jag hittade denna sida på nätet minns jag med vemod den tid när man var ung och gick till Grönan om lördagarna för att ha trevligt. När jag sedan i mitten av sjuttiotalet var med och gjorde anläggningen kring det nya döda huset kunde man genast förstå att det skulle aldrig mer bli ett Folkets Park som man kunde samlas i och umgås. Dessutom fanns det flera byggnadstekniska fel i huset redan från början som man inte åtgärdade varför man inte kunde använda vissa utrymmen. Bland annat höll taket på att rasa in på hösten när bokarnas blad ansamlade sig på det platta taket med höga kanter och täppte till spygatten så vattnet blev stående kvar. Man kan gott säga att det var misslyckat byggnadsprojekt.

  2. Minns en varm solig dag i slutet på 60 – talet. Stor pic-nic i folkets park efter demonstration. Kanske var det 1:a maj.
    För 80 – 90% av lundaborna ligger folkets park enormt otillgängligt. Man ”måste gå över ån efter vatten” om man söker sig dit för den omgivande parkens skull.
    Man arrangerade discotek i folkets park för oss som inte kom in på ställen med öltillstånd. Det var ont om arrangemang för vår stökiga, ekonomiskt ointressanta åldersgrupp 14 – 18 år. Trots det var det väldigt tveksamt om man skulle drista sig till folkets park. När man passerat rondellen och börjat nedstigningen mot parken var man på aggressiva fienders område. Ett folk som dyrkade det oprovocerade våldet levde här, danslystna yngre och jämnåriga var deras offerlamm. Det vanligaste var att man kom fram oantastad och man kom in i byggnaden – det kändes alltid ganska tomt i de enorma lokalerna. Efter en kort tid observerades man och angreps av okänd orsak. Vakter kom farande och alla inblandade kastades ut. Väl därute var man utlämnad åt de församlades godtycke och skicklighet i knytnävsslagsmål.
    Någon gång överfölls man i mörkret på väg hem från folkets park. Det ansågs i stort sett vara idiotiskt att gå och dansa i folkets park. Det var som att ”be om stryk” och sedan gnälla när man fick det man ville.

    Så här i efterhand undrar man hur det kunde vara så vansinnigt stor skillnad på väster och övriga Lund.

    • Kurt Jönsson

      Mina allra första minne av Folkets Park var när jag fick följa med min fosterfars bror i slutet av femtiotalet för att titta på Flod Pattersson och hans bror som var ute på en uppvisningsturne inför andra mötet med Ingemar Johansson. En stor samling människor hade gått till parken för att se den fenomenale nävarnas mästare.
      Under de år som jag gick till parken under främst mitten på sextiotalet mötte jag också tillfällen där överförfriskade pugelister skulle visa sina färdigheter i den tvivelaktiga konsten att slå folk på käften. Men eftersom jag gillade dansen mest och mindre att supa mig full klarade jag mig oftast undan att komma i bråk. Dock vid ett tillfälle blev jag attackerad på pissoiren av ett välkänt gäng som drog runt på olika dansplatser för att ställa till bråk. De var flera stycken som ville att jag skulle följa med ut för att göra upp, om vad vet jag ej. Men jag lyckades att slingra mig undan utan att blodvite behövde uppstå. Avslutningen på kvällen kändes olustig, ty jag skulle gående ta mig in till centrum bland alla andra med samma ärende och då kunde ju vad som helst hända. Allt gick dock bra.
      På min tid var det heller inte ovanligt att utkommenderade poliser av den gamla sorten hade sina egna lösningar för att näpsa slagskämpar. Bakom rotundan gjordes överenskommelser om att göra upp handgripligen eller att följa med till stationen med allt vad det innebar. Det slutade alltid med att slagskämparna fick ge sig ifrån parken med diverse blessyrer när ronden var gången, men utan vidare reprisalier från ordningsmakten.

      För övrigt vet jag inte om det var så stor skillnad på väster mot övriga staden generellt. Dock är det ju så att väster har tillhört arbetarklassen med allt vad detta innebär. Ofta formades ungarna i dessa kollektiva ofta usla bostadsområden genom livets hårda skola. Där fostrades säkert en del ungar som tvingades att slåss för sin existens och som senare i livet såg det som självklart att problem skulle lösas med att slå folk på käften.

      Dock var det inte bara på väster detta förhållande rådde. Ett område som också hade sina prövningar var ”negerbyn” ute på öster vid Sandbyvägen. Där rådde det ständigt antagonism med ungdomarna på ”Lagerbring”, naturligtvis mest innan motorvägen stod klar. Det var inte okaj att komma och spela ”Allan” i grannens område, då kunde man åka på stryk.

      Upplevelserna om att det kändes osäkert att ta sig till parken hör nog mest hemma i att den låg just i ”rövarnas kula”

  3. Hej! Vi driver bloggen http://www.folkparkenilund.se i syfte att rädda Folkparken. Vi länkar till din sida. Nu undrar vi om du kan tänka dig att länka till vår. Även annat samarbete mellan oss kan vara intressant. Hör gärna av dig om du kan tänka dig detta.

  4. Pingback: Folkparken, Lund | utflyktsverige.se

  5. Tyrolen användes ju en tid i mitten på 60-talet som skolmatsal åt elever på Polhemskolan. Transporten skedde ofta i privat regi av eleverna själva i något som idag skulle betrakts stom ”Street Race” från rondellen och ner för Trollebergsvägen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s