Graffitin i Lund: En introduktion

Graffiti är en konstform som aldrig setts med blida ögon från de styrandes håll. Till och med i hiphopens födelsestad New York har kampen varit långvarig. Efter tjugo år av intensivt vandaliserande – som det betraktades som från polisens håll – la man i början på 80-talet stora resurser på ett taggtrådsinlindat stängsel kring stationsområdena.

– Vad tycker du att det här ser ut som? Ser det ut som någonting som borde finnas i en stad, i någon stad? Det ser ut som ett häkte eller ett fängelse. Jag undrar hur folk som bor här känner kring att ha all den här tråden och det här staketet omkring sig. Det ser ut som något från Tyskland, med nazisterna och allt det där, säger en ung målare i dokumentären Beat This: A Hip Hop History gjord av BBC 1984.

Och fortsätter:

– Det enda sättet jag kan förstå det, som kan ha väckt cheferna på MTA (Metropolitan Transportion Authority)… är inte att de inte gillar graffiti, utan att de inte gillar någonting de inte kan kontrollera.

– Borgmästaren försökte göra en deal. Han ger oss tio bilar vi kan måla och vi slutar med resten av graffitin… men det fungerar inte så. Det kanske duger för mig, men om någon annan vill måla ett tåg så kan inte jag stoppa dem. De har känslor att uttrycka precis som jag har känslor att uttrycka. Så länge det finns något att säga i ghettot, kommer det finnas graffiti.

– När jag ser det här stängslet blir jag bara arg. Jag vill måla ännu mer. Kriget mot graffiti har pågått i tio år och de kan inte vinna. Det tog tio år för dem att få upp det här stängslet och det kommer ta ett år för oss att få bort det. Bara ge oss lite tid och vi kommer tillbaka…
Men sanningen blev något annorlunda. 1989 försvann det sista graffiti-målade tåget i New York och en kombination av ökad säkerhet med hundar och stängsel, höjda straff och omfattande kampanjer där bland annat hårda regler för vem som fick och inte fick sälja färg infördes.

Till vilket pris? Medborgarna fråntogs möjligheten att göra sin röst hörd i offentligheten, yttrandefriheten fick stå tillbaka för det kapitalistiska tänket om egendomen. Den stora makten vann över den lilla människan.
Lund blev i Sverige en av föregångsstäderna inom graffiti. Utbytesstudenter bidrog till en tidig start i början av 80-talet, något som snabbt förstärktes genom att hiphop-kulturen i stort började få genomslag med filmer som Wild Style och Style Wars.

Smålands nation har i dag en av ett femtiotal lagliga graffitiväggar i Sverige. Under det tidiga 90-talets lågkonjunktur eskalerade graffitikonsten och utöver en kampanj om nolltolerans valde man också att söka alternativa lösningar, så som en laglig vägg. Många av oss lundabor i alla åldrar har svårt att glömma särskilt ett verk: en DJ:ande noshörning.

Målningen gjordes av Finsta, en av de mest omtalade och framgångsrika graffiti-konstnärerna i Sverige, en av det fåtal som även i de stora medierna fått chansen att uttala sig:
– Nolltoleransen har lett till att rebellerna tagit över. Vem som helst kan bli kung om man skiter i allting. Kidsens förebilder blir inte de som har en sjyst kreativ stil utan bröliga lirare som kickar in rutor och sånt. Det är tråkigt men jag kan också se en motreaktion mot det nu. Jag kan se en utveckling mot att alltfler vill ha mer kreativitet istället. Graffitin är på väg mot ett slags ursprung. Och det har egentligen alltid funnits en sådan strävan. Mot 70-talets New York, tågmålandet, tags. Vi är på väg dit igen, förklarade han i en intervju med Sydsvenskan.

Egentligen är logiken enkel: graffitin är lika mycket civil olydnad som konst. Vilken av dess egenskaper man vill åt beror på hur man hanterar den. Vill man betrakta det som en konstform måste man också ge möjligheterna att utöva den. Vill man se det som en olaglig, vandaliserande företeelse måste man bereda sig på civil olydnad. Och graffitin kommer att präglas av valet man gör – antingen får man de genomtänkta verken, eller också den sortens verk som går ut på att snabbt och lätt skapa någonting hela tiden blickandes över axeln.

Konceptet med lagliga väggar har haft olika resultat. Ibland har det ansetts uppmuntra det illegala målandet, ibland har det ansetts minska behovet av samma sak. Det finns ingenting hugget i sten i frågan så när som på en sak; en vägg är aldrig tillräcklig.

När diskussionen nu återigen går varm i såväl det mycket graffiti-ovänliga Stockholm som i resten av landet talas det mer om lagliga väggar. Problemet är att tankarna är för småskaliga. Istället för att diskutera vilka individuella väggar som borde vara lagliga borde det diskuteras vilken form av väggar som borde vara lagliga. Behöver säkerhetsplanken kring rälsen vara tomma? Behöver alla dessa gångtunnlar ha otryggt gråa väggar? Gör det någonting om misslyckad arkitekt-arkitektur (arkitektur som bara uppskattas av arkitekter) förvandlas till folk-arkitektur?

Graffitin har kommit för att stanna. Den bekämpas flitigt i många länder, men allt fler inser att det är en hopplös kamp. Frågan är inte hur den ska fortsätta bekämpas, utan hur den ska bemötas. Och det är den saken – med Lund i fokus – som kommer tas upp i den här artikelserien.

1 kommentar

Filed under Artiklar, Konst, Kultur

One response to “Graffitin i Lund: En introduktion

  1. Bra, hoppas det kommer mer!
    Jag har skrivit artikeln ”Lunds konsthistoria” som finns på
    http://anarchyisorder.wordpress.com/2013/01/13/nagra-namn-i-lunds-konsthistoria/
    Mvh Staffan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s