När Viola drunknade

Kvart i ett på natten mellan den 12:e och 13:e augusti 2007 får polisen in ett larm. Viola Englund, nybliven 16-åring, har tillsammans med några kompisar tagit sig in på Källby. En av de ur fyllan och euforin sprungna lekarna var att simma från en stege till en annan under den presenning som läggs över badet om natten.

Hemma framför Sydsvenskan i de lundensiska hemmen fälldes tårar och kommentarer. Tårarna handlade om tragedin, kommentarerna om dumheten. Alla inblandade kunde enas om den saken. Det är inget rekommenderat drag att i packat tillstånd simma under en presenning. Inte nykter heller för den delen.

Några av de hon festade med den kvällen tillhör mina närmsta vänner. De är lätt ansvarslösa, ointresserade av att följa den mall som stakats ut för dem och villiga att göra allt det som lämnats ogjort. En slags lekfullhet, äventyrslusta och vilja att leva livet till fullo. För att göra det krävs ett visst risktagande. När du klättrar över ett stängsel riskerar du både böter och att fastna med foten och snubbla. När du utforskar ett slitet ödehus kan en planka i golvet vara trasig, någonting från taket kan ramla ner. Men om allting går vägen, eller fel på ett sätt som går att hantera, är det en befriande känsla att inte ha följt mönstret. Man har gjort någonting få andra gjort, man har haft roligt och man har blivit en erfarenhet rikare.

Den tragiska utgången till trots bör Viola bli ihågkommen som en tjej som trotsade vårt torra, tråkiga samhälle. Hade den där simturen under presenningen slutat lyckligt kunde hon mycket väl varit en långt mer glad, framgångsrik och banbrytande person än den majoritet av oss som aldrig hade tänkt tanken och aldrig vågat.

Sådana här händelser är exakt av den karaktär som får föräldrar att låsa in sina barn om kvällarna. Som säger till sina tioåringar att ”nej, vi stänger grinden så får du leka inne på gården, det är säkrast”, men att Viola faktiskt vågade gör henne till en symbol för den ungdomliga nyfikenhet som vi alla bär med oss i periferin men som vi fruktar för risken det innebär. I skuggan av tragedin borde hon betraktas som en förebild för de människor som lever likriktade, monotona liv med falska lyckoelement som förstör oss inifrån. Risken fanns att hon skulle dö, chansen fanns att hon skulle leva. Det gyllene mellantinget är att befinna sig i ett läge av ingenting.

Länge leve Viola och alla de som vågat försöka.

1 kommentar

Filed under Artiklar, Händelser, Krönikor

One response to “När Viola drunknade

  1. Det är naturligtvis tråkigt att flickan drunknade, men jag tror inte man k kan dra några slutsatser, eller ”bygga” bort faran.
    Naturligtvis var jag och mina kompisar där på 70-talet. Vi klättrade in och badade, ofta hade vi styrkt oss med mellanöl.
    Jag såg Källby som en artificiell motsvarighet till badvikar berghällar och skog som ju inte finns i Lund. Att inte bada naken var ju att missa spänningen., Utan tjejer var det färglöst, som allt annat Vi som badade då hade inget tvingande behov av att bada, men att hitta på något somrigt, utomhus, göra mer av dagen när andra sover eller ser på teve, Leva litemer .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s