Vackrast och fulast i Lund #1: Johan Sundberg

Hundra gubbar och gummor har fått frågan, ytterligare hundra ska få den. Vilken är egentligen Lunds vackraste plats, och vilken är den fulaste?

Jag hade hoppats på svar nog att fylla ut varje dag i januari, men redan nu är lockelsen för stor.

Först ut att svara var Johan Sundberg, arkitekt med kontor på Winstrupsgatan.

Vilken är den vackraste byggnaden i Lund?
tillbyggnadDen vackraste och framför allt intressantaste byggnaden i Lund är Landsarkivets tillbyggnad av Bernt Nyberg. Kombinationen av 1800-talsarkivet och dess andliga och fysiska motpart i Landsarkivet är helt oslagbar. Den där tegellådan är så kärv, så sträng, så stram, så modig, så rå och (därför) så full av liv så att man bara baxnar. Den som vill veta mer om verket ska läsa Vanja Knockes prisbelönta artikel om Bernt Nyberg i Tidskriften arkitektur (länk). Obetalbart, hudnära och samtidigt så sorgligt att det nu ska förstöras för evigt. Detta borde vara ett världsarv.

Vilken är den fulaste byggnaden i Lund?
diamantenDet finns många projekt att välja mellan så det blir svårt. Sedan 1972 har inget riktigt bra projekt ritats och byggts innanför de medeltida vallarna, Domkyrkoforum undantaget. Näst sämst måste ändå den södra tillbyggnaden till Åhlensgaraget vara. Huset är ritat i en slags postmodernistisk stil, fast byggd 15 år innan stilen visade sina sista dödsryckningar i andra städer. Det är för övrigt exakt samma sak man kan säga om det allra mest usla projektet av dom alla – Diamanten på Karl XII-gatan. Projektet summerar allt som är undermåligt med Lunds beställare och kommunala tjänstemän. Ritat av ärkemyglaren Sten Samuelsson på sin dödsbädd som ett sista avskeds-fuck-you till Lund, lyft på plats av skattesmitaren Pålsson, välsignat av ett flegmatiskt stadsarkitektkontor som totalt saknar förmåga att styra gestaltningen ens på de allra mest betydelsefulla platserna.

Diamanten har allt som får en sann arkitekturvän att osäkra revolvern; tillgjort och historiserande formspråk, obalans i proportionerna (90% enorma burspråk), tornliknande hörn, fula materialval, dålig koppling till gatan, ambivalens och medelmåtta. Resultatet blir en slags parodi på husen i omgivningen, så svullet och överdrivet att det ser sjukt ut. Detta förment ”anpassade” formspråk blir till förvridna spegelbilder av det vackra och genuina som står alldeles bredvid.

(Runner up: Malmborgshuset på Clemenstorget. Som ovan fast om möjligt värre. Men inte lika provocerande, bara mest sorgligt. Ett sår i stadsbilden som aldrig kommer läka. Jag vill inte ens prata om det.)

Bilder: till höger Landsarkivet med Bernt Nybergs tillbyggnad, till vänster ”Diamanten”

9 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Ert Lund, Vackrast och fulast

9 responses to “Vackrast och fulast i Lund #1: Johan Sundberg

  1. Arkivet kan man numera bortse från, men vackert har det aldrig varit och kommer aldrig att bli. Diskret gömt och kamoflerat. Dock skall jag erkänna att huset blir bättre för varje år. I min uppskattning av arkitektur finns också en känsla av att veta hur insidan ser ut, material osv. Ett på ytan mindre vackert hus kan ursäktas med skönhet innifrån, men inte omvänt.

  2. Länk till Vanja Knockes artikel om Bernt Nyberg:
    http://www.arkitektur.se/landsarkivet-i-lund-en-hotad-parla
    (kolla bland bilderna)

    Ur hennes text om Landsarkivet:
    ”Det att tala om båda sidor av tillvaron, inte bara den ljusa”

    ”Den nya arkivbyggnaden skänker, mycket generöst, sekelskifteshusets maskinmässigt exakta tegelbeklädnad en färgstyrka och glans som säkert inte var lika uppenbara innan det fick sin mörka granne.”

    ”Bernt Nybergs byggnader är inte uppenbart bildmässiga. Ändå, och kanske just därför, kan de väcka mångtydiga associationer … Jag ser också andra möjiga metaforer för att beskriva relationern mellan dem – som tydligare motsatspar – medvetet/undermedvetet – himmel/helvete.”

    Det som inte är bildmässigt passar inte in i den moderna staden år 2012, tycks det. Det är synd, det är ett förfall från en mer nyanserad syn på vad som är estetiskt tilltalande.

  3. K.N.

    Innan man ger sig i kast i debatten om vackra/fina hus måste vi ta ställning till vilken funktion huset fyller i stadsmiljön. Liksom att poängen med en stad är att stadsbebyggelse minimerar avstånd och transaktionskostnader är poängen med gamla hus inte att de är vackra utan representerar ett kapital, energi i dess olika former, som en gång bundits upp när huset byggdes. Gamla hus kan därmed bidra till stadslivet genom sitt avskrivningsvärde, i teorin (fast det här förutsätter att det finns gott om stadsmiljöer att välja på vilket sätter detta förhållande ur spel i dagens svenska städer, där vi i princip har miljonprogram, radhus/villamattor och dyra bostadsrätter och ett allt färre antal hyresrätter centralt att välja på och där åtminstone de två första kategorierna skapar onödiga transportslukande avstånd i stadsväven) möjliggör detta för nya verksamheter och andra icke-etablerade med små medel att hyra in sig och skapa något kvalitativt nytt.

    Problemet som jag ser det med Landsarkivets tillbyggnad är att den är byggd för en enda funktion i huvudsak, dvs den är tänkt som en arkiv/lagringsbunker. När man nu tappat detta syfte är det svårt att fylla huset med någon annan verksamhet, sporthall eller någon verkstadslokal möjligen undantaget. Talande är att den gamla delen av arkivet mycket väl och relativt enkelt kan byggas om till lägenheter eller någon annan verksamhetslokal medan den nya delens betongkonstruktion avsevärt fördyrar en omställning av huset till någon ny verksamhet ifall det skulle behövas. Av det skälet kan jag inte se rimligheten i att bevara huset till varje pris och särskilt inte när det behövs bostäder i den här staden.

    • Tre dåliga argument för att förstöra Landsarkivet:
      1. ”Huset måste ha en funktion i stadsbilden och staden, därför måste man förstöra fasaderna med fönster till bostäder.”
      Det finns mängder av funktioner som inte kräver att Landsarkivet förstörs. Ingen av de tusentals arkitekter och andra sakkunniga som motsatt sig ombyggnaden har påstått att arkivet ska stå tomt. Funktioner som inte förstör huset skulle t ex kunna vara:
      – Arkiv. Ja, Sverige har fortfarande saker som behöver stoppas i arkiv.
      – Undervisningslokaler för gymnasieskolan bredvid (medialokaler, tekniksalar, samlingslokal med multifunktion (teater film) osv.
      – Festlokal för Lunds nation. Rivna bjälklag och en utrymningtrappa och saken är biff. Ljudisoleringen är redan fixad.

      2. ”Huset kan ju inte bara stå tomt.”
      Husen (inklusive 1800-talshuset) har en funktion i stadsbilden som ett av Sveriges vackraste och mest betydelsefulla byggnadsverk från den här epoken. Om det behöver stå tomt ett par decennier så är det i alla fall bättre än att det förstörs för evigt. Allt handlar om hur stort kulturhistoriskt värde man tillskriver huset. Ingen skulle komma på tanken att förstöra domkyrkans (för övrigt banala) 1800-talsfasad. Ingen skulle bygga om Klosterkyrkan till bostäder, trots att den nästan aldrig används.

      3. ”Huset måste förstöras eftersom Lund behöver bostäder.”
      Det finns mängder av andra platser och befintliga byggnader som lämpar sig bättre som bostäder. Bevarandefanatismen ligger som en matta över hela Lunds 1800-talsarkitektur. Varför kan man inte riva några Lundensiska gathus och bygga högre och tätare? Dessa hus finns i tusental i staden och är till förväxling lika varandra. Landsarkivet däremot är en världsunik byggnad och ett av de bästa exemplen på arkitektur från sin tid.

      Självklart ska staden utvecklas och gamla strukturer tas i bruk av nya verksamheter. På något vis har idén om arkivbyggnadens bevarande retat alla de som tröttnat på bevarandefanatismen och den allmänna trögheten i Lund. Det som är så sorgligt är att de har rätt, utom just här. Nu blir en fullständigt underbar kulturskatt offer för denna frustration. Rivning är kort, ångern är lång.

      • Riv de nya husen i nöden, bygg två våningar. Många av husen hade två fulla plan. Flytta ut verksamheter som inte har behov av centrala lägen. Bygg på södra lekplatsen och annan skräpmark.
        Katastrof att bygga vid höje å som är Lunds enda andningshål. Riv ”fokushuset”, gräv ner parkeringen i kvarteret vid St:Knuts torg. Bygg olika hus olika höga med olika standard. Riv järnåkraskolan, massor med dåligt utnyttjad mark finns. Ett jätteområde med parkmark finns vid den gamla skolan nära clemenstorget (glömt namnet). Släpp in folk där eller bygg, förtäta.
        Skulle aldrig, aldrig, aldrig bo i Lund ute på en åker. Var bor man då? På landet utan land eller i stan utan stad?

  4. K.N.

    Jag får börja med att gratulera Johan Sundberg till att sammanfatta och läsa in argument som inte existerat i den här debatten. Inte desto mindre är fantasierna nog så verkliga, de blir självuppfyllande s.a.s. att jag ändå tänker ge svar på tal:

    Min poäng är att det är mindre viktigt att spara ett hus för att någon expert säger att det är kulturhistoriskt värdefullt; det är viktigare att spara det för att det används till bra saker. Kulturskydd av ett parkeringshus är meningslöst eftersom syftet med huset är meningslöst. Ett arkivannex som inte kan användas till något annat än arkiv och tappar sin funktion blir därmed ochså meningslöst. Jag vore glad om de funktionerna du räknar upp skulle kunna förverkligas, men om nu Lunds Nation inte har behov av fler festlokaler, om arkivbyggnaden är undermålig för dagens verksamheter eller om ingen har behov av ett arkiv av den storleken och den typen, om en ombyggnad till undervisningslokaler visar sig för dyra och kanske ändå inte blir ändamålsenliga…?

    Jag menar att det ska mycket starka skäl till för att riva ett hus där det bor människor som trivs, eller som bidrar på ett bra sätt till stadens funktioner, helt oavsett om huset är kulturhistoriskt märkligt eller inte. Men dina bedömningar är värda lika mycket som mina. Som arkitekt känner du säkert även till de undersökningar som visar hur inkongruenta smaken är mellan arkitekter och s.k. ”folk flest” vilket nog är en av de största anledningarna till att modern arkitektur blivit så föraktad:

    ”De enda som gillar modernistisk arkitektur som markerar sig med stora åthävor är den akademiskt utbildade övre medelklassen.

    Och i synnerhet då arkitekter, visar det sig i en doktorsavhandling, ”Bilder av småstaden”, av Catharina Sternudd (länk till avhandlingssynopsis: http://www4.lu.se/o.o.i.s?id=1383&visa=pm&pm_id=688 ) . Arkitekter föraktar den smak som rent statistiskt sett delas av folk i gemen och som bland annat kännetecknas av att vi tycker det är trevligt med detaljer på husen. Arkitekterna tycker att detta är gammaldags, osunt, vulgärt och nostalgiskt. Det får de lära sig på sin utbildning, och det är inget de tar lätt på, för det är denna utbildning som gör dem till det de är.”

    Citatet hämtat från
    http://alternativstad.nu/Dokument/modernism.html

  5. Jonas

    Men liknande undersökningar om boende preferenser har också visat att mångas ideal är ett tyst villakvarter ca 500 meter från Stureplan… (parafrasering från en föreläsning av Johan Rådberg stadsbyggnadsprof. em på arkitektskolan i Lund)
    Det fanns ingen verklighetsförankring i bilden av hur det var möjligt att ordna staden och vad som krävs för att få den intensitet som krävs för att få en stadsdel och inte ett bostadsområde med de nackdelar som ett monofunktionsområde innebär. (I form av bilberoende, döda stadsrum den mesta av tiden, ingen lokal service etc.)

    Jag är arkitekt och jag tycker inte att alla hus ska vara avskalade och utan dekoration eller detaljer. Men jag har en del problem med modernismen. En av de största problemen som ingen har riktigt kunnat svara mig nu när modernismen är ca 90 år gammal: Varför är det ok att inspireras av stilen som användes på 30-, 40- och 50-talet men inte att inspireras av stilarna som fanns på slutet av 1800-talet eller på 10- och 20-talet?

    Jag å andra sidan svårt med något som byggs som en kopia av gammal stil utan att se på den med dagens ögon, utan att göra en tolkning i vår tid. För en kopia blir bara i ett extremt fåtal fall bättre eller lika bra som originalet.
    Ta Jakriborg i Hjärup som exempel, stadsbyggnadsmässigt gillar jag stadsrummen skarpt men husen som byggs är bara kulisser. Fasaduppdelningarna speglar inte husens uppbyggnad bakom, byggnadstekniska detaljer täcks för att likna något det inte är och alla hus är från samma (idealiska) historiska tidsepok…

    Ur en bevaringssynpunkt så tycker jag inte att en ombyggnad av Nybergs hus till lägenheter med nya fönster skulle stå mot det förbud mot förvanskning av särskilt värdefulla byggnader som finns i plan- och bygglagen. De förslag som Johan har framfört ser jag som mer framkomliga vägar.
    Jag aktar mig dock från att beröra byggnaden mer då jag bara har sett denna utifrån Arkivgatan och varken sett den inifrån eller hur den förhåller sig till parken innanför… Jag har inte studerat den närmre än så.

  6. Rickard Persson

    Svar till K.N.
    Eftersom du intressant nog inlett med att hänvisa till två ekonomiska argument i inledningen till ditt inlägg (det kapital som bundits upp i byggnaden och stadens funktion som minimering av transaktionskostnader) skulle jag vilja att du betänkte någr andra ekonomisak aspekter i sammanhanget. För det första tävlar städer i dag på en global marknad om att nischa in sig som centra för någonting, bl.a. för att attrahera turism eller investeringar. Ibland kallas processen för ”branding”, och ekonomi i den meningen handlar om mycket mer än att maximera hyresinkomster per kvadratmeter. Lund, på den marknaden, kanske kan beskrivas som en universitetsstad med ett mycket stort ”kulturellt kapital”, bestående inte bara av Domkyrkan och gamla tvåvåningshus i stadskärnan utan även av Landsarkivet och ESS-anläggningen. Det kulturella kapitalet transformeras dagligen i form av turism och emellanåt av stora kommersiella eller statliga investeringar.
    I kampen om att få del av sådana investeringar utgör Landsarkivet en spelbricka, och genom att arkitekterna och arkitekturdebatten ger byggnaden ett kulturellt kapital genom att tala om det, skriva om det och upphöja det bildas kulturellt kapital, liksom det är genom dokumentationen, alla böcker och TV-program om gamla stadskärnor som tillför dessa byggnader kulturellt kapital. Det är detta kapital som striden står om, och ska inte glömmas bort i ett alltför endimensionellt ekonomiskt resonemang.
    Att det är arkitekterna, och inte ”vanligt folk” (en benämning jag avskyr då jag aldrig träffat någon som passar in på den beskrivningen – de flesta människor säger ganska snabbt hårresande eller ovanliga saker om man lyssnar på dem en stund – och de som inte gör det utmärker sig å andra sidan genom att inte göra det), som avgör vilka byggnader som ska få ett högre värde (i form av kulturellt kapital) följer samma mönster som andra kulturformer (det är experter som avgör om Schubert är finare än Mozart eller Bergman är en större regissör än Widerberg). Däremot tenderar icke-experter att uppfatta dessa signaler (t.ex. genom att som det var vanligt för några år sedan att mäklare saluförde villor som ”arkitektritade”) och använda dem för att få del av detta kulturella kapital (i form av konverterat marknadsvärde), eller att köpa och sälja Bergmans gamla handskrivna manuskript. All sådan här ekonomi blir allt vanligare, och Landsarkivets betydelse i det sammanhanget kan vara mer svårbedömt, än att försöka direkt översätta byggnadens värde i hyresintäkter. Jag skulle vilja be dig, K.N., att fundera en gång till kring ekonomi, för övrigt ett väldigt bra ingångsläge till arkitektur då det just, till skillnad från en del annat kulturellt kapital, Bergmans gamla manuskript eller för den delen hans filmer, också har en funktion som kan beräknas i ekonomiska värden.
    Sen till striden i det kulturella fältet som är den verkligt intressanta biten vad gäller Landsarkivet. Vad den gäller är vad som är värt att bevara, dvs. vad är det som ska tilldelas det kulturella kapitalet (och därmed ett konverterat ekonomiskt värde, i detta fall av de statliga eller kommunala pengar det skulle kosta att bevara Landsarkivet, i strid med fastighetsägarnas vilja). Vem står striden mellan? Frågan är komplex, och arkitekterna är bara en grupp (homogen eller ej) som är spelare med insatser i spelet. VIlka spelare som finns på den kommunala arenan kan jag inte uttala mig om, men efter en viss begränsad erfarenhet av vad som hänt på den statliga sidan, kan jag säga att där står striden framför allt inom det fält som ofta kallas ”kulturmiljö” och spelarna är till exempel tjänstemän på länsstyrelsen eller Riksantikvarieämbetet, och till och med inom olika enheter inom dessa myndigheter. Är det gamla storgods som ska få del av statliga pengar i form av stöd till renoveringar (något som man kan misstänka stöder gamla adelssläkters intressen), är det strukturer i kulturlandskapet (vägar och ägogränser) som ska skyddas från vägdragningar som skär genom landskapsbilden eller kan byggnader från 60-talet vara en del av kulturarvet? Stridens insatser för enskilda spelare kan vara bidrag till den egna planerade coffee-table boken eller en statlig utredning där man själv är sekreterare, men framförallt består kanske striden i vem eller vilka som ska bestämma vad som får del av det kulturella kapitalet, vilket då ger en maktposition som både skyddar den egna gruppen men också ger en starkare ställning gentemot andra grupper. Arkitekterna, för att nu återgå till ämnet, har i detta fall till synes förlorat striden om Landsarkivet inom staten och istället har staten, tills vidare, bestämt att 60-talet inte är moget för att konsekreras som en kulturellt viktig period i Sveriges kulturella historia. Och det är detta som är den värsta förlusten i hela historien, för om inte Landsarkivet är värt att skyddas, vilken byggnad från samma period är då det, och vilken maktlöshet tilldelas arkitektkåren, då det den mer eller mindre enstämmigt anser vara skyddsvärt, av staten förklaras som ”inte skyddsvärt”. En devalvering helt enkelt, av hela arkitektkåren och yrkets värde. Självklart tycker jag, som arkitekt, att det är dåligt, men ”vanligt folk” bör också fundera på vad det då är som (fortsatt) är skyddsvärt – gamla gods och herrgårdar, kyrkor, och annat som representerar en gammal världsordning (liksom klassisk musik från 1700-talet representerar detta). Det är inte ”vanligt folk” som har bestämt det, utan andra experter. Och vilka är de? Och för oss arkitekter, att ställa oss frågan, vem är det som har makten över bevarandefrågorna idag?
    Många frågor, inga svar. Hoppas jag tillfört något. För övrigt bygger mycket av resonemanget på tankar från en fransk sociolog, Bourdieu, som jag kan rekommendera till vidare läsning, även om alla felaktigheter givetvis är mina egna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s