Valborg – alla dräggens dag

Drägg

Längs med Nygatan kommer de gående, det ambulerande lämmeltåget av stockholmare som i omedveten Nordkorea-style bär likadana frisyrer, kläder och kemtvättade hjärnor. De vrålar högljutt inför firandet, de har hört att det är i Lund det händer under valborg, men längre än så har de inte tänkt. Tillsammans sitter de sedan i ett hav av skit och kryper runt på knäna så snart de druckit upp sin sista sprit. De glömmer sina plastpåsar, burkar och hårvårdsprodukter och bakom den välpolerade ytan gör dräggen sig uppenbara. Stadsparken är numera en dag om året, varje år, en samlingsplats för hjärndöda unga vuxna i desperat behov av mål och mening med livet.

Stadsparken tornar upp sig som det enskilt största målet för den som drömmer om att göra en omvänd Breivik. Bakom dyra solglasögon sitter de där allihop; rasister, kapitalister, pappas pojkar och flickor, de som knullar för kukens skull, de som saknar hänsyn och begåvning, rädda för tystnad och stiltje… Och de tänker allihop på sig själva. Det är inte mycket till fest, det är ingen ”rolig, spontan tillställning”, det är en samling yra våp som kommit hit för att de tror sig hamnat i möjligheternas land.

Sedan ett år tillbaka hörs det konstanta bruset av en polishelikopter som cirkulerar i luften. Det är inte obegripligt, även om det också är ett tråkigt tecken på det Big Brother-samhälle vi oemotsatt närmar oss.

Men vad ska man göra?

Den 30:e april 2008 lekte Ulrik Unenge och Hadi Nosratlu, båda ekonomistudenter, en rolig lek på väg mot Stadsparken. De packade herrarna i 25-årsåldern turades om att knuffa varandra så att de också stötte i olika tjejer.

På tidig eftermiddag, under en promenad mot Östgöta nation, knuffar Hadi sin kamrat så att de träffar en 23-årig kvinna som sedermera faller ut på gatan framför den buss som krossar hennes huvud och avslutar hennes liv. De två männen lämnar genast platsen och polisen får ingen kännedom förrän en av deras kamrater anger dem.

Rättegången som följer är skandalöst slarvigt genomförd. Ulrik fråntas helt sitt ansvar, medan Hadi döms till villkorlig dom och sammanlagt närmare 50 000 i dagsböter. Tingsrätten menar att det inte är fråga om vårdslöshet eller grovt vållande. För Hadi, då anställt som controller på HM, var det knappt ens ett straff – en månadslön och en uppmaning om att hålla sig ifrån brottslighet en tid framöver.

De båda har sedan fortsatt sina liv i överklassen och 2010 så registrerade de båda domäner i sina respektive namn. Båda tycktes mycket ointresserade av att tala om det de gjort – annars hade jag inte skrivit ut deras namn som jag gör – innan åtminstone Ulrik, efter påtryckningar, valde att lägga upp en kort text om incidenten. På Hadis blogg finns det inte ett ord om händelsen. Båda två är snarare jävligt måna om att fronta sina business-skills, som att de fått mersmak för blod och mänskligt lidande.

Men vi har ögonen på er, era jävlar.

Drägg. Allihop är drägg.

Valborg i Lund är praktexemplet på ett samhällshaveri från makten och neråt. Polisen? Pfffffft. De jagar olyckliga 16-åringar som röker gräs för att stilla sin ångest. De åker staden runt om natten för att mota väggmålningar. Det verkliga problemet emellertid ligger i somliga klassers och samhällsgruppers rätt att få göra vad fan de vill utan verkliga konsekvenser.

På valborg blir dessa renrakade anleten genomskinliga, de är drägg, de har kommit hit för att vara drägg och de ämnar leva resten av livet som drägg. Fyllesvin rädda för sitt eget ansvar, ständigt på flykt från något och aldrig med en gnutta självkritik.

I år kom det 27 000 människor till Stadsparken, en försvinnande del lundabor och en klar majoritet med enda målsättning att få vara drägg utan att riskera sin image. På kvällen satt jag och några vänner på Smålands och det sista som hände under natten var att någon jävel kom för att hämta sin väska i ett korridorskök. Vi var inte medvetna om dess existens, och när han började gorma och krossa rutor blev stämningen hätsk. Han sa att vi stulit hans väska, som vi då gick och letade efter.

”Okej, men vi vill ha ditt namn och ditt nummer så att du kan betala för den här skiten, för annars är det korridoren som får göra det.”

Vi öppnar dörren och räcker honom väskan.

”Jag har ingen mobil”, säger han barskt under kepsen medan han backas upp av en långsmal typ med liknande attityd.

”Ey”, säger jag. ”Du får betala för det här för annars kommer någon annan behöva göra det.”

Han är motvillig och drar sig undan. Just som dörren håller på att stängas säger han de bevingade orden till mina två kompisar.

”Jävla invandrare”.

Handgemäng uppstår. Det blir kalabalik och eländet hänger i luften. Men jag vet att om vi slår honom sönder och samman är det bara vi som straffas. Efter lite brottning och lite knuffande ställer jag mig mellan mina vänner och de två idioterna.

En av mina kompisar jagar ner idioten med hjälp av en golvmopp – oklart var han fick tag på den, för övrigt – och allt som blir kvar är en bitter eftersmak och en molande känsla över att valborgsfirandets utveckling till att bli ”Alla dräggens dag” gått längre än vad en spontanfestälskare som jag själv kan digga.

Till nästa år föreslår jag att kommunen tar ett nytt beslut. I stället för att stänga Systembolaget kan man stänga centralstationen och i den mån folk kommer ner kvällen innan kan man använda stendöda Västra Stationstorget åt att metodiskt arkebusera dessa själlösa kryp.

Deras kvarlevor kan sedan placeras på lämplig plats i Stadsparken och brännas på bål.

Då, kära lundabor, då snackar vi fest.