Lide Najs ”Ika i rutan” – vemodigt men tidlöst

Jag har lyssnat på hiphop i många år. A Tribe Called Quest, Grandmaster Flash & The Furious Five, Pharcyde, Jazzy Jeff & the Fresh Prince, Digable Planets, Outkast, Digital Underground… Old school och utan dagens gangsterobligatoriska ramverk.

Svensk hiphop? Aldrig. De som lyssnar på hiphop är ofta kepsprydda, snusande unga män som gett sig fan på att uppnå coolhet, och därmed redan har förlorat alla möjligheter att nå sitt mål; ingen som försöker vara cool är cool, någonsin. De överdrivna dialekterna, det forcerade slanget och pubertetsliknande attitydproblem är alla fula, dåliga och ointressanta ingredienser i den svenska hiphopscenen.

Så ptja, jag har alltid varit skeptisk kan man säga.

Tidigare i somras såg jag Lide Najs på Bananfesten och i samband med det också några av de jag främst kopplar till den lundensiska hiphopscenen, typ Olof ”O-Hund” Dehlin och Joakim ”Third Eye” Görtz, där åtminstone den senare satt ett avtryck i mitt liv genom att under högstadietiden på Östratornskolan sno min cykel hela j-vla tiden. Men det är alright – jag tar hans om jag ser den.

Och i dag så såg jag att ”O-Hund & Ante med Lide Najs” släppt en musikvideo inspelad på Östra Torn och inte minst på fina gamla Djingis, vilket gör att man redan nu passerat tidigare lokalklenoden Timbuktu när det kommer till att kredda sina gamla kvarter. Dessutom blir jag extra vemodig när det gått typ trettio sekunder av videon och Third Eye redan har snott någon treårings bobby car.

Men det är inte så simpelt som att det är några random dudes från ÖT som rappar lite. Det här är bra skit, på riktigt.

Till tonerna av ett reggaebeat bjuder artisterna (mer specifikt O-Hund på micken, om jag kopplat rätt) på en vemodig flashback från det enkla livet när det inte behövdes ”spliffar och supar, det räckte med att leka, skatea och kuta” och om att växa upp på Djingis Khan där man sprang omkring ”som indian med tio andra hippiebarn”. Det är en briljant låttext för den som var där och levde det.

Låten har naturligtvis ingen hitpotential what so ever, den är lite för bra för det, men att vi Djingis-kids kommer att lyssna på den om trettio år med tårar i ögonen är förmodligen det bästa betyg en låt kan få. ”Ika i rutan”, som låten förresten heter, kommer att följa den tidlösa musikens faser; uppskattas, försummas, glömmas, återfinnas och älskas. Tack.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s