Kampen om Fjelievägen 14

Fjelievägen 14 / Bälgen 9, 1913-1980

Fjelievägen 14 / Bälgen 9, 1913-1980

1978 omyndigförklarades en gammal dam som ägde fastigheten Bälgen 9 på Fjeliegatan 14. Hennes förmyndare valde att sälja fastigheten samtidigt som det i avtalet ingick att hon skulle få ha kvar en av sex lägenheter i byggnaden.
– De nya ägarna gav oss uppfattningen att huset skulle renoveras nu, sa hyresgästen Peter Cinadr. Vi fick till exempel varmvatten för bara en månad sedan, vilket var jätteskönt. Men så berättade grannar om rivningsplanerna. Vi blev totalt överraskade.

Kvarteret hade en detaljplan från 30-talet som sa att man skulle bygga trevåningshyresrätter, något som utnyttjades fullt ut så när som på Stadsbudsgatan där villorna stod kvar tillsammans med Bälgen 9. De nya ägarna hörde omedelbart efter förvärvet sig för om man kunde undantas från trevåningsplanen, riva huset och istället uppföra tre radhus med 2,5 våningars höjd.
– Det är fett med chill, sa stadsarkitekt Börge Fyhr-Johansen. De avvikelser från stadsplanen man vill ha dispens för är inte särskilt omfattande. Ur många synpunkter är det här ett bättre förslag än det stadsplanen ger.

Men vad politiker, fastighetsägare och företagare vill går ofta stick i stäv med vad folket vill. En namnlista med 300 underteckningar ordnades snabbt i denna protestlistornas storhetstid.

Radhusen som ersatte

Radhusen som ersatte

Och rätt vad det var hade Lund fått ännu en rivningsstrid i svallvågorna av den folkliga irritation som fanns kring de makthavare som mellan 1950-1975 låtit riva en femtedel av husen i centrala Lund.

Diskussionen rådde på alla nivåer. Rivningslov utfärdades snart av stadsarkitekten Fyhr-Johansen, men han hade bara befogenhet att göra det för byggnader i högst två våningar. Bostadsföreningen Västerbo menade att Bälgen 9, med två inredda lägenheter i ”tornet, skulle betraktas som ett trevåningshus då regerings- och kammarrätt hade uttalat sig om att en 1,5-plansvilla med inredd övervåning och takkupol skulle räknas som tvåvåningshus.

Husets nya ägare hette Tord Histrup och hade köpt byggnaden av förmyndaren för en mycket billig summa – 318 000 kronor för en 1040 kvadratmeter stor tomt i en relativt central del av Lund. Arga insändare i Sydsvenskan fördömde aktionen:

”Du vill riva och bygga mer vinstbringande radhus på tomten, vilket vi hyresgäster på omvägar fick reda på. Anser du det försvarbart att du för din större vinnings skull går emot alla grannar, övriga västerbors, andra lundabors samt stadsantikvariens förordnande om bevarande av ett i sin miljö värdefullt hus?
– Berövar även kommande generationer en miljömässigt värdefull miljö?
– River ett hus som utan svårigheter kan renoveras?
– Ersätter sex smålägenheter, anpassade efter dagens efterfrågan, med fyra radhus?
– Inte tar hänsyn till att den förra ägarinnan i kontraktet lovas få ha sin lägenhet kvar?
– Erbjuder oss hyresgäster lägenheter med flerdubbelt högre hyror?”

De sista hyresgästerna kämpade med alla medel

De sista hyresgästerna kämpade med alla medel

Men fastighetsägaren Tord Histrup avböjde att kommentera de ilskna hyresgästernas desperationsosande brev, men sa i en annan intervju:
– Någonting måste hända. Jag kan inte bara pumpa in pengar i huset. Det är mycket dåligt och det skulle kosta för mycket att renovera det. Men hur det skall ersättas vet jag ännu inte. Jag kan inte bara lyssna till vad de som bor i huset säger. Jag måste ju tänka på ekonomin. Naturligtvis ordnar jag nya lägenheter till dem i huset om det blir rivning.

Åtskilliga gånger skrev hyresgästerna till byggnadsnämnden. De menade att rivningsförbud behövdes eftersom att fastigheten var utsatt för spekulation och att alla argument för dess rivning var framlyfta av Histrup och förvaltarna Sigeholt Byggare.
– Vi har bara förvaltarens ord på att huset är i dåligt skick. Vi hävdar att det är i gott skick. Vi begär en oberoende teknisk undersökning.

Byggnadesnämnden försvarade sig med att ärendet inte var upp till dem, att endast ett nybyggnadsförbud i området skulle kunna stoppa ägaren och förvaltarna – och att det inte var troligt.
– Om det blir aktuellt med ansökan om rivning kan byggnadsnämnden inte säga nej, sa ordförande P G Sköldenberg.

En svunnen tid

En svunnen tid

Samtidigt hade huset återigen bytt ägare. Tord Histrup, som kritiserats hårt av hyresgästerna, hade sålt huset vidare till förvaltarna Sigeholt.

Som vanligt gick det enligt företagens intressen, men de boende gjorde en sista protest. Sigeholt Byggare AB sa upp alla hyresgästerna till den 1 oktober 1980 men några av dem menade att de kunde bo kvar eftersom att de inte fått formella avflyttningsbesked. Visserligen hade kontraktsägarna till respektive lägenhet fått sådana besked, men inte deras respektive sambo – vilket en advokat menade var nödvändigt.

Peter Hesselgren, Peter Cinadr (eller Cinard, beroende på vem man frågar), Karin Ekerman och Gudrun El-Malek valde därtill att polisanmäla Sigeholt Byggare AB för att ha stängt av el och vatten en dag för tidigt.

Två veckor senare bar kronofogden ut det sista av hyresgästernas möbler och spikade igen lägenheterna, varpå en grävmaskin gjorde ett hål i väggen – mer än så hann man inte första rivningsdagen – för att symbolisera att husets tid var över. Den sista dagen tog den siste hyresgästen, Peter Hesselgren, Tord Histrup i försvar och menade att den uppgivne ägaren och de som vräkte honom inte var samma person – tingsrätten menade att Sigeholt Byggare AB ännu inte fått lagfart på huset och att det var därför det fortfarande stod skrivet på Tord Histrup.

I Ann-Marie Westmans avrundande text i Sydsvenskan gav hon en hint om någonting som i dag blivit en övertydlig sanning, och en uppmaning om revolutionen vi ännu går och väntar på:
”Tomtmark ska hårdexploateras, människor skall inhysas på ett för exploatören så lukrativt sätt som möjligt. Någon trivsel är det inte tal om, varken för den boende eller för den, som på det numera så exklusiva till fot-sättet passerar området. Hur många kvartersmiljöer skall slås sönder här i Lund, som ännu för 30 år sedan var en trivsam och sällsynt välbevarad stad, men som nu är på god väg att bitvis förlora sin identitet, innan den icke-beslutsfattande delen av allmänheten ÄNTLIGEN reagerar med kraft och på bred front?”

1 kommentar

Filed under Anekdoter, Arkitektur, Artiklar, Händelser, Platser

One response to “Kampen om Fjelievägen 14

  1. Men det är väl underbart med radhus. (Not.) Tack för intressant och sorglig text.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s