Sover du gott i natt, Andreas Ekström?

Andreas Ekström

Andreas Ekström, Sydsvenskan

”Sedan har vi nyheten om studenterna som slog in ett par bokstavligt talat öppna dörrar: först ”ockuperade” de universitetshusets korridorer i protest mot att vissa svenska universitet kanske i framtiden ska styras i stiftelseform. Men när rektor Per Eriksson hade informerat dem om att den frågan efter den senaste remissrundan är lika död som en genomsnittlig dinosaurie lommade studenterna iväg och ockuperade Café Athen i stället.”

Så skrev Andreas Ekström i sin krönika i Sydsvenskan.

En död fråga? Inte enligt Sveriges utbildningsminister Jan Björklund.
– Det finns olika typer av kritik. De som är emot stiftelseidén har fel. Det finns dock några delfrågor som behöver utredas mer innan något beslutas. Men vi tänker gå vidare med tanken om möjliggörande för mer självständighet för universiteten, sa han till TT i oktober.

Flera tidningar och journalister har skrivit nedlåtande om den nationella rörelse som gjorde en gemensam aktion mot stiftelsereformen. De nämner inte att det är en omfattande internationell rörelse där liknande stiftelse- och privatiseringsförslag fått fäste över hela världen och med det ett intensivt motstånd.

Leif Oldenburg, Metro

Leif Oldenburg, Metro

Förslaget är inte dött i Sverige. Det ska utredas i sex månader till ett år, men som Björklund säger själv så är det i allra högsta grad fortfarande levande – inte minst med tanke på det frihandelsavtal (världens tidernas största), som dock inte heller åtnjuter någon tidningsdebatt.

När Andreas Ekström skriver att förslaget är dött så har han inte fel; han ljuger och när han gör det så underminerar han studentrörelsens kamp emot ett ytterst reellt hot. Lyckligtvis finns i dag en större grad av allmänbildning hos folket som lever i systemet snarare än granskar det från utsidan. När Ekström och andra journalister ständigt tar parti för maktens syn och förhoppningar om att tillintetgöra motståndet, så ser vi rätt igenom det. Att skriva att förslaget är dött hjälper endast den med blind mediatilltro till att sova gott om natten; vi andra kommer att träffas och diskutera hur kampen mot utredningen ska fortsätta.

Någonstans väcks frågan om dagens journalisters primära intressen. Är Andreas Ekström och de andra intresserade av att syna och granska makten, eller finns det ett större intresse för bekräftelsen i att sitta på höga hästar och blicka ner mot folkets kamp för en demokratiskt styrd värld? Ger det en klapp på axeln på bjudmiddagen på Medicon Village? Sover Ekström gott när han förnekar berättigandet i den kamp studenter runt om i landet och världen för?

Men Sydsvenskan är inte ensamma.

Bernhard Rust

Bernhard Rust

Skånska Dagbladet väljer samma linje. I respons till en – visserligen ganska primitivt utformad – lapp som med all önskad tydlighet bär texten ”DRA TILLBAKA UTREDNINGEN” ges universitetets rektor Per Eriksson fritt spelrum för tolkning, och i samförstånd med tidningen hänvisar de till studenternas okunskap och ointresse; reformförslaget är ju tillbakadraget, säger de. Men det står inte ”dra tillbaka förslaget som är ute på remiss”. Det står ”dra tillbaka utredningen”, eftersom att vi är medvetna om att idén fortfarande lever och kommer återkomma i sin vidriga form, fast sanerad genom skönklingande retorik och ohållbara löften.

I Metro skrev journalisten Leif Oldenburg – känd för sitt mångåriga outgrundliga hat och krigsföring gentemot all form av källkritik – en nyhetsnotis med rubriken ”ockupationen där allting blev fel”, och hänvisar till exakt samma sak som vi i motståndsrörelsen är fullt medvetna om; förslaget drogs tillbaka för tre veckor sedan.

När jag var yngre hade jag en dröm om att bli journalist. Om att få gräva i svåra ärenden, avslöja den girighet och maktfullkomlighet som präglar såväl politiken som näringslivet. Jag drömde om att wallraffa ett callcenter, ställa makten till svars för sina handlingar och presentera fakta och rak information för läsarna.

Med åren har jag blivit mer och mer införstådd i att media konstant arbetar för näringslivets intressen. Sina ynkliga krönikor och kritiska artiklar till trots gick media i bräschen för privatiseringen av vården och skolan. När polisens våldsamma försvar för det totalitära, demokratilösa samhällets övertydliga framväxt uppmärksammas så är alltid fokus på motståndets överträdelser; åtminstone hamnar aldrig sakfrågan i fokus, utan händelsen och kaoset det genererat.

Privatiseringen av universiteten är en global trend. Likaså protesterna. Och medietystnaden.

Privatiseringen av universiteten är en global trend. Likaså protesterna. Och medietystnaden.

Dagens journalister är ungefär som dagens poliskår även i övrigt; de väljs utifrån vissa premisser och personlighetsdrag som gör dem enklare för en tidningsledning att kontrollera. Likt i de flesta branscherna betraktas asymmetriskt tänkande som hotfullt, som någonting som hotar en inre kultur. På Dagens Nyheter löste man det genom att frysa ut ett antal journalister utan förklaring. På andra tidningar har nedskärningar skapat en rädsla och oro hos personalen som gör dem timida inför sin arbetsgivare snarare än inför sin uppgift.

Den moraliska kompassen har gått förlorad till förmån för rädslans begränsningar. Journalisterna som skrivit dessa artiklar vet – förhoppningsvis – skillnaden mellan ett dött förslag och ett förslag som Jan Björklund förespråkar och som kommer att utredas under ytterligare en tid.

De väljer dock att blunda för det, de väljer att se den enkla sidan av det, och jag måste nyfiket erkänna att jag undrar till vilken grad dagens journalistkår känner harmoni efter dagens slut eller om de med blicken mot spegeln ser fattigdomen, maktlösheten och motsättningarna öka i samhället och förstår sin egen roll i det. Det är lätt och tacksamt att jämföra situationen i dag, med framväxande nationella partier över hela Europa, som en risk för en ny fascistisk tidsålder. Det tycks svårare att inse sin egen part i något som alltmer påminner om journalism signerad Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda.

Jag uppmanar den svenska journalistkåren att visa kurage och integritet, att syna uppåt istället för att sparka neråt. I den bästa av världar skulle de ta folkets parti, men en stilla önskan här nere från marken är åtminstone att inte trampa på oss med era lögner och verklighetsfrånvända framställningar om vår okunskap och oro, och ord om ”förslag som är döda” när de i allra högsta grad lever.

Lämna en kommentar

Filed under Krönikor, Media

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s