Rör inte min trädgård era lögnaktiga kapitalistsvin

Sven Strömqvist, vicerektor för universitetet och ledamot i Wallenbergstiftelsen, gillar pengar och status

Sven Strömqvist, vicerektor för universitetet och ledamot i Wallenbergstiftelsen, gillar pengar och status

Bryr sig politiker och universitetstoppar verkligen sig om Lund, eller är de mest enkelspåriga samvetslösa karriärister som ser Gud när de tittar sig i spegeln?

Frågan är befogad. Det har den alltid varit.

Det är en intressant fråga när välfärden avregleras, demokratin urholkas och den sneda resursfördelningen eskalerar. Och det är en intressant fråga när Sydsvenskan i dag skrev om att växthuset i Botaniska trädgården kanske måste stängas, Zoologiska museet-style.

Den ytterst ansvarige för Botaniska trädgården, vicerektor Sven Strömqvist, menar att det finns en smärtgräns för hur mycket det får kosta. Var denne ryggradslöse man varit med de budskapen när trådgårdens lokalhyror höjts vet bara gudarna. Men kanske kan man någonstans se att en man som förfalskade sitt CV för att få sin tjänst – ”World Wide Honours List Award” för ”outstanding contribution to linguistic and cognitive sciences 2004”: en köpt titel från internet – också i alla andra avseenden är en man befriad allt från vad pungkulor heter.
Han använde den falska titeln i sitt CV när han sökte och erhöll 725 000 kronor från Vetenskapsrådet. Sven Strömqvist gillar pengar. När sådana människor handskas med offentlighetens tillgångar genomsyras besluten, retoriken och viljan av de egna vinningarna. En korrupt bedragare vars käft stinker ammoniak och vars intentioner är av predatorisk art. En sådan vars livsgärning i historieböckerna kommer beskrivas i ordalag som ”luft” och ”ingenting”.

Om man tar bort parken kan man bygga säkert tre fula höghus istället

Om man tar bort parken kan man bygga säkert tre fula höghus istället

Givetvis är han inte ensamt ansvarig för Botaniska trädgårdens ekonomiska problem. Det saknas runt en miljon om året. Samtidigt har universitetet pröjsat 282 miljoner kronor för en anläggning, ESS, vars största förtjänst för staden är att kunna bli ett nytt Minamata. Det handlar alltså inte om att pengar saknas, utan att projekt som ekonomiskt och statusmässigt gynnar vissa individer prioriteras över sådant som gynnar majoriteten av befolkningen. Har ni hört den förut?

Varför är den botaniska trädgården så viktig?

Ptja. Jag är ingen utpräglad trädkramare, men jag kan ge mina högst personliga reflektioner:

När jag var åtta-nio år skolkade jag ofta från skolan. I min färgglada knatteutstyrsel gav jag istället mig ut under den skinande solen och den blå himlen i vad som då tycktes vara en värld av outsinliga äventyr och möjligheter. Att på vägen till och från centrum, där jag antingen hängde i tv-spelsbutikerna eller köpte Pokemon-kort i källaraffären på Östra Mårtensgatan, gå genom den gröna oas Botan är på sommaren var en form av bekräftelse för mina drömmar: alldeles uppenbarligen kunde jag göra som Snusmumriken och avslappnat sitta under ett träd eller ett annat och lära känna likasinnade vandrare och äventyrare. I Botan fick bilden och känslan av idyllen leva lite längre, frigjort från den cynism och pessimism som senare kom att prägla tillvaron.

Växthusen; en offentlig oas för alla

Växthusen; en offentlig oas för alla

Mitt första minne från Botan är nog emellertid när jag, min pappa med tillhörande hund och levande legenden till älskvärd lundaluffare, Thomas Måntelius, var där en folktom dag. Hunden sprang utan koppel, farsan och Thomas satt på kullen vid näckrosdammen och svettades öl genom trashanksmunderingen, och själv gick jag vilse i vad som för mig var en jungel, som tycktes fylld av snåriga gångar och kanske apor, tigrar och krokofanter. Den slitna sfinxen var farlig och majestätisk och farsan, likt jag en lundaknarkare fast i Malmöexil, berättade någon antingen påhittad eller sann historia som fick fascinationen, nyfikenheten och vetgirigheten att bubbla i blodet. Och när han berättade om sin barndoms krigslekar i delen av parken närmast Östervångsvägen föddes bakåtsträvaren i mig.

Sisådär femton år senare, det vill säga för kanske fem år sedan – det är inte lätt att minnas när man börjar bli gammal – klättrade vi för jämnan in över staket på kvällen, drack öl, kramades och pussades i vetskapen om att vi hade en park – en bedårande sådan – för oss själva. Någon gång kom en vakt eller polis och körde ut oss och de gånger vi ändå bestämt oss för att stanna var det en angenäm sak att hitta en bra buske att gömma sig bakom medan fnissandet och adrenalinet sköt i höjden.

Botans initiativtagare JG Agardh vänder sig i sin grav

Botans initiativtagare JG Agardh vänder sig i sin grav

Och växthuset – det som i ett första skede riskerar att stängas (även om vi av erfarenhet kan säga att också resten av parken då är i farozonen) – har alltid varit angenämt att kliva in i. Visst, när man var där på utflykter med skolan ville man mest hem eller ut i parken, men som lite äldre är det svårt att inte känna varmt för den enkla upplevelse växthuset har att erbjuda. Jag behöver inte boka tid, jag behöver inte snacka med någon surfitta i receptionen eller ens slänga fram en symbolisk tjugolapp; jag kan bara gå in och ut som jag vill, säga hej till den som matar grodorna (som aldrig syns men som tydligen är där) och njuta av… klimaten. Så enkelt. Så bra.

Botaniska trädgården är en extremt viktig plats för att illusionen om Lund som en någorlunda grön stad ska kunna leva vidare. Den ständiga förtätningen av staden har gjort gräsmattor i centrumområdet till en form av mytisk varelse som alltid sägs vara där men som lyser med sin frånvaro. Om inte framtida barn som växer upp i Lund ska tro att människan härstammar från grå betong så gäller det att med bestämdhet säga ifrån om vad som är viktigt och inte viktigt när den här sortens frågor kommer upp. Det handlar om kurage inför framtida generationers möjligheter att må bra och känna harmoni. Det måste stå utan tvivel att Botaniska trädgården är mycket viktigare för Lund än vad någon jävla Sven Strömqvist någonsin kan bli.

2 kommentarer

Filed under Artiklar, Krönikor, Platser, Smultronställen

2 responses to “Rör inte min trädgård era lögnaktiga kapitalistsvin

  1. Men…välkommen tillbaka Simon! Dagens clou. Jag hade nästan förträngt möjligheten. Och visst är det fördj-vligt att Botans växthus är nedläggningshotat? Den enda uppmuntran under vintern för oss som inte har råd med utlandssemester…
    Själv har jag just läst Holger Radners konspirativa förslag om Konsthallen. Vilken annan större stad har en f.d. polis i Konsthallsnämnden? Grönköping kanhända.

  2. Pingback: Krönika #229 | Konst & Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s