Därför vill de sparka konsthallschefen

Konsthallens självständiget är hotad

Konsthallens självständiget är hotad

Holger Radner (FP) vill att politikerna tar över driften av konsthallen. Att politikerna ska bestämma och ha vetorätt i vad som ska visas och inte visas. Konstkritikerna ropar om att det är ett hot mot demokratin. Somliga menar att det är en överdrift, att konst saknar relevans, att det aldrig finns ett hot i supersöta, jättesnälla, alla-får-vara-med-Sverige.

Det finns vissa som betraktar samhället som en dynamisk företeelse, där folkets vilja och nytta styr den politiska processen – men att det blir ”fel” ibland, och att det är därför dåliga saker händer.

Så är det inte.

Världen styrs av privata storbanker som äger multinationella företag som i sin tur äger andra företag. En stor majoritet av oss står i skuld till dessa banker. Detta betraktas som ofarligt, för det är just vad det varit under större delen av 1900-talet: inte kommer väl någonsin dessa banker att kräva in lånen? Inte kommer väl dessa banker att använda sina militära företag, sina hållhakar på världens regeringar och sin välsmorda korporativa makt för att placera människor i arbetsläger eller med andra metoder beröva dem på deras friheter och rättigheter?

Kontroversiell utställning

Kontroversiell utställning

Efterkrigstiden har präglats av en historiskt ojämförbar naivitet inför eliten och bankerna. De har sakteliga nästlat sig in, tagit över politik, forskning, media, utbildning och militär. De stora bankerna och deras ägare har långsamt och mycket försiktigt – med tanke på tidigare århundradens bankuppror – tagit över samhället.

Men nästa steg, att permanent ta kontrollen över folket, har redan börjat. I Europa var Grekland det första exemplet: en artificiell ekonomisk kris – i en sammanhängade ekonomisk struktur kan kriser och välstånd endast vara arrangerade – ledde till att fascistiska Gyllene gryning tog kontroll över landet; inte genom att röstas fram, men genom att ha den mest välfinansierade vapenarsenalen. Deras första åtgärder var att driva in bankernas pengar med våld: avveckling och utförsäljning av offentliga företag, lagändringar om att de med skulder kunde tvingas arbeta av straffen i läger och militanta åtgärder mot de som samlades på landets gator och torg för att ifrågasätta rättvisan i vad som hänt.

Lunds konsthalls senaste utställning – ”Dont Embarrass the Bureau”, gå och se den – handlar om just det korporativa övertagandet. Om den bankledda kuppen mot vanliga människors fri- och rättigheter. Där förklaras eller åtminstone hintas genom olika installationer sambanden mellan det statliga och korporativa, underrättelsetjänsterna och den ekonomiska makten, om mörkläggningen och hjärntvätten.

Polismäst.. förlåt, kulturnämndens chef Holger Radner (FP)

Polismäst.. förlåt, kulturnämndens chef Holger Radner (FP)

Utställningen är ett potentiellt hot mot händelseförloppet. Om folket förstår att det blivit rånat, och att det bara går utför nu när det demokratiskt styrda – offentligheten – hamnat i privata händer, så finns en risk för revolution.

Media, ägda av bankerna, försöker säga till oss att före detta polisen och numera kulturchefen Holger Radners vilja att avsätta och få bort konsthallschefen Åsa Nacking handlar om projektet ”Black box, white box”, ett slags halvkommersiellt dagisnivåkonstprojekt som sannolikt kommer sakna det ifrågasättande som gör konst till en betydelsefull uttrycksform.

Så är det inte. Det handlar om att hemligstämplad information om det globala elitstyret exponeras och bryts ned till besökarna. Det handlar om någonting som belyser det stora samhällsproblemet, med de vansinniga ägarförhållandena och metoderna för att upprätthålla dessa. För varje människa med självbevarelsedrift och förmåga att lägga ihop ett och ett är ”Don´t Embarrass the Bureau” en revolutionär uppmaning.

Det får aldrig hända igen. Det ska Holger Radner se till.

Den genomkorrupta politiken vill ta kontroll över konsten, som så många gånger förr, och fylla den med sin fördummande, i bästa fall kvasikonstnärliga agenda. Sådant som kanske ser fint ut, men som inte säger någonting, som inte avslöjar någonting, som inte har någon allmännytta.

Konstchallschef Åsa Nacking

Konstchallschef Åsa Nacking

Utvecklingen är typisk. Banden mellan politiken och näringslivet – bankerna – är mycket täta. Att hjälpa bankerna att genomföra sitt övertagande av samhället kommer att belönas rikligt. Med pengar. Med nåd.

Vi borde startat revolutionen mot bankerna för hundra år sedan, men tiden rinner ut. Teknologiseringen sätter maktbalansen ur spel. Att vi är många spelar inte längre någon roll. ”The point of no return” närmar sig med stormsteg. Med detta i åtanke måste vi reagera kraftfullt mot varje försök att vidare driva på processen. Att ta över våra konstnärliga och kulturella institutioner är en del i den fortsatta normaliseringen av vår deprimerande självsyn som rättfärdigt underprivilegierade jämfört med eliten.

Revolutionen kommer en dag; folkets eller den korporativa, det är frågan. Valet mellan Åsa Nacking och Holger Radner är ett steg i endera riktning. För vårt eget bästa, för vår frihet och för rättvisan, måste vi visa att vi har ett uns av intellektualism kvar att reagera med.

Om Åsa Nacking fråntags sin position eller sina uppgifter måste vi reagera – den utomparlamentariska vägen. Ta det som en uppmaning. Ta det som ett hot.

***

1 kommentar

Filed under Händelser, Konst, Krönikor

One response to “Därför vill de sparka konsthallschefen

  1. Bra skrivet som vanligt.

    Jag instämmer i allt som har med Radner/Nacking att göra. Han borde inte lägga sin näsa i blöt och har ingen som helst kompetens på området. Nacking har däremot kompetensen som gav henne jobbet och hon borde få syssla med konsten, inte med de klåfingriga kommunalpolitikerna.

    Konsthallens utbud är egentligen en annan fråga. Ungefär var annan utställning brukar jag uppskatta. Det finns både bra och dålig konceptkonst, men framförallt finns det mycket av den varan, den dominerar totalt sen några år tillbaka. Är den bara samhällskritisk så är det ok för mig. Men konsthallen är byggd med tanke på att jättelika målningar typ Max Book ska kunna visas i bra belysning. Om jag så bara en gång om året fick se måleri – det finns ett nutida måleri – skulle jag inte klaga.

    Och jag tror det finns ett uppdämt behov av den analoga konsten också i den breda lundapubliken som i så fall borde infinna sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s