ESS: En tidslinje

Clifford Shull & Ernest Wollan. "ITS ALIVE!!!"

Clifford Shull & Ernest Wollan. ”ITS ALIVE!!!”

Strax efter andra världskriget upptäckte Clifford Shull och Ernest Wollan potentialen att genom neutroner genomskåda och skapa bilder av material. Under 50- och 60-talet vidareutvecklades möjligheterna men uppmärksammandet av upptäckterna betydelse lät sig dröja till 1994. I Kungliga vetenskapsakademiens pressmeddelande från 12 oktober det året sades det:

”The Royal Swedish Academy of Sciences has decided to award the 1994 Nobel Prize in Physics for pioneering contributions to the development of neutron scattering techniques for studies of condensed matter with one half to Professor Bertram N. Brockhouse, McMaster University, Hamilton, Ontario, Canada, for the development of neutron spectroscopy and one half to Professor Clifford G. Shull, MIT, Cambridge, Massachusetts, USA for the development of the neutron diffraction technique”.

Då hade redan idén om en europeisk spallationsanläggning väckts och projektet vi i dag kallar ESS vaknat.

1993

ISIS Neutron Source, Oxfordshire

ISIS Neutron Source, Oxfordshire

European Neutron Scattering Association lägger fram idén om en mycket avancerad spallationsanläggning med ambitionen att bli den största och mest tekniskt moderna i världen. Framgångarna vid ISIS i engelska Oxfordshire hade gett mersmak och de potentiella möjligheterna med neutronspridningsforskning hade fått en större och mer utbredd acceptans inom vetenskapen.

Representanter från 18 länder träffades vid danska forskningscentret Risö för att diskutera möjligheterna. Det huvudsakliga ämnet vid diskussionerna var de möjliga problemen med att släpa efter i neutronforskningen, då Tjernobyl-incidenten och de tidigare forskningsreaktorernas begränsade livslängd minskat forskningsmöjligheterna på neutronområdet.

Under Kalla kriget hade det skett en amerikansk omvandling av den europeiska forskningen, men denna hade enligt forskarna en mörk baksida – forskningen kontrollerades genom amerikanernas metod att ge tillgång till viss information och utrustning, och neka tillgång till annan.

Kalla krigets slut 1989 gjorde att USA inte längre kunde legitimera potentiella säkerhetsproblem som en faktor i att stänga ute den europeiska forskningssamvaron från vissa projekt. Detta ledde till hätska och intensiva diskussioner under 90-talet och behovet av en samordnad och samfinansierad neutronanläggning föddes ur den amerikanska oviljan att ändra sina kontrollmetoder.

Detta år startas därför ESS Council, ESS-rådet.

1996
I januari upprättas Neutron Sources Working Group med uppgiften att utreda problemen med att eftersläpa i neutronforskningen. Men eftersom att gamla metoder med forskning genom kärnklyvning börjat nå sitt vägs ände, marknadsförde man inte de föreslagna nya anläggningarna som ett sätt att komma ikapp, utan att genom nya metoder ta forskningen till nästa nivå. ESS-rådets rapport från november 1996 hade därmed den talande underrubriken ”A next generation neutron source for Europe”.

1997
Swedish Neuton Scattering Society, SNSS, omfamnar detta år planerna på ESS efter att ha tillfrågats om sin syn på ärendet.

1998

Japan Spallation Neutron Source

Japan Spallation Neutron Source

OECD och Working Group on Neutron Sources presenterar planerna på att bygga accelerator-baserade spallationsanläggningar i de tre mest utvecklade kontinerna, USA, Europa och Asien (mer specifikt Japan).

1999
En kanske avgörande händelse för det fortsatta intresset för en ESS-anläggning – nationella spallationsanläggningar till trots – var när USA:s Department of Energy i december 1999 tog beslutet om att bygga Spallation Neutron Source, SNS, vid Oak Ridge National Laboratory, där också en tydlig inriktning inom neutronforskningen visade sig: av de nya möjligheterna att utveckla forskningen fanns ett vetenskapligt konsensus om att skjuta protonstrålar var den mest effektiva och givande metoden. Anläggningen vid Oak Ridge skulle skjuta strålar med 2 MW kraft.

Anläggningarnas kvalité och möjligheterna kopplades samman med förmågan till så hög kraft i strålen som möjligt, då fler neutroner frigörs ju starkare strålen är. Detta medförde visserligen problem; kylningen av materialen man sköt på, kostnaderna och livslängden på utrustningen, men fördelarna gjorde framtiden utstakad.

2000

ESS Scandinavias första illustration av projektet

ESS Scandinavias första illustration av projektet

Japan tar beslutet att bygga en likvärdig anläggning, Japan Spallation Neutron Source, med en protonstråle på 1 MW med möjlighet att uppgradera till 5 MW. Att man nöjde sig med 1 MW handlade om olika inriktningar i forskningen; den japanska skulle vara mer direkt riktad till industrin och således fanns inte samma behov och värde i att kapaciteten var likvärdig med den amerikanska.

Med dessa två byggprojekt på gång ändrade ESS-rådet sin retorik. Från bristen på neutronforskningsanläggningar lät man istället en tidsenlig motivationskälla ta plats: konkurrensen. Anläggningarna i USA och Japan, menade man, skulle få forskare att vända ryggen åt Europa om inte en spallationsanläggning byggdes även här. Den uppfattningen förstärktes av att SNS och det amerikanska energidepartementet sa ”nej fan” åt europeiska förhoppningar om att de utomeuropeiska anläggningarna även skulle täcka behovet för europeiska forskare.

Således övergick under året successivt ESS-projektet från planering till förslag, och detta präglade framväxten av intressenter: i oktober startas ESS Scandinavia-initiativet av neutronsplittringsorganisationerna i Sverige, Norge och Danmark.

2001
Rapporter och beräkningar om kostnaderna och genomförande börjar konkretiseras. ESS-rådet skriver under våren 2001 att anläggningen kommer att kosta 1,5 miljarder euro, med en årlig driftkostnad på 142 miljoner euro, där en tredjedel skulle gå till elkonsumptionen.

Man uppgraderade även sina tekniska specifikationer och från en stråle på 5 MW var nu planen den dubbla, 10 MW, då amerikanskt och japanskt intresse för att förbättra eller bygga nytt innebar att ESS behövde vara mer unikt framåtsträvande i sina ambitioner. Ytterligare utvecklingar av utformningen av ESS minskade dock protonstrålens

2002

Ze grand plan

Ze grand plan

Ett huvudsakligen dansk-svenskt konsortium, ESS Scandinavia, bildas den 23:e mars i Köpenhamn med förhoppningen om att få ESS till Lund, i konkurrens med tyska och engelska städer. Förhoppningen är att ESS ska stå klart 2010, men när Tyskland drar sig ur till förmån för nationella forskningsprojekt faller förhopnningen om en snabb lösning.

2003
De nya konkurrenterna om placeringen av ESS är Debrecen (Ungern) och Bilbao (Baskien). England beslutar om att satsa 100 miljoner pund på att uppgradera sin anläggning i Oxford. Likt tyskarna menar de att projektet är för dyrt.

Detta år förkunnar samhällsparasiterna på Svenskt Näringsliv att man stödjer förslaget.

Lars Lindblad (M) lämnar i oktober in en motion i syfte att involvera regeringen i projektet.

2004
Allan Larsson får av regeringen i uppdrag att utreda förutsättningarna för en ESS-anläggning i Lund.

2005

Lars Leijonborg knöts till projektet under sin tid som forskningsminister. Här i sitt ESSe.

Lars Leijonborg knöts till projektet under sin tid som forskningsminister. Här i sitt ESSe.

Nordiska ministerrådet säger ja till ett bygge i Lund och en formell ansökan från ESS-konsortiet om att pröva en lokalisering i Östra Odarslöv lämnas in. Utbildnings- och kulturdepartementet skickar ut ESS-förslaget på remiss och ett flertal instanser riktar hård kritik mot projektet och då främst användningen av kvicksilver.

2007
Allan Larsson blir chefsförhandlare i ESS-frågan och åker land och rike runt i lobbyingsyfte.

2008
Carl Bildt (CIA) förkunnar i sin roll som utrikesminister att ESS ska byggas i Lund, vilket överraskar såväl ESS Scandinavia som kommunen. ”Tyder väl på bra självförtroende. Vi har ju ett stycke kvar på förhandlingssidan”, sa Allan Larsson.

2009
Den 28:e maj förkunnar pressen glatt att EU-beslut fattas om att bygga ESS i Lund – men det stämmer inte. Däremot har beslut fattats om att Lund är den bästa platsen att bygga anläggningen. Alternativen med en anläggning i Bilbao fick bara en röst, från Portugal, och det ungerska alternativet inget stöd alls.

Lars Leijonborg ler så att han kisar; eller så kisar han för att han ler – vem vet – och säger till Sydsvenskan:
– Med det stöd som nu framkommit så är vi så nära 100 procent man kan komma.

Under året meddelar ESS Scandinavia att man tänker använda volfram istället för kvicksilver.

2012

James H. Yeck, till höger, tar över VD-posten från grundaren Colin Carlile, till vänster.

James H. Yeck, till höger, tar över VD-posten från grundaren Colin Carlile, till vänster.

James H. Yeck utses till ny VD för ESS Scandinavia.

2014
Skanska knyts till ESS-byggnationen och i ett samverkansavtal med ESS startar man en projektledningsgrupp som ska leda och utveckla konstruktionen.

Problemet med ständigt avhoppande och tillkommande finansiärer kan lösas genom tillfälliga lån. Sverige och Danmark har kontaktat Europeiska investeringsbanken för hjälp i ärendet.

Miljöprövningen av anläggningen inleds, med förväntat beslut från miljödomstolen i Växjö i maj, samtidigt som kritik från stålsäkerhetsmyndigheten riktar stark kritik för att ESS varken har en plan för slutförvaringen av 24 000 ton radioaktivt avfall, eller hur detta ska finansieras.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Universitetet, Utveckling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s