Referat från återtagandet av Bytaregången

Bilderna hämningslöst überstulna

Bilderna hämningslöst überstulna

Vid halv fem drog jag på mig mina inlines, susade ner för Hardebergaspåret dagens fullkomlighet till ära endast iklädd t-shirt och strosade upp till en av de balkonger på Dackegården som användes till uppladdning och peppande inför brytfesten i Bytaregången.
– Fan vad pepp jag är, sa jag ena stunden.
– Fan vad nojig jag är, sa jag andra stunden.

Till skillnad från tidigare brytfester hade nämligen samlingsplatsen och intentionen avslöjats på Facebook och på min blogg långt i förväg. Risken för att polisen skulle ha vetskap och än värre beredskap fanns där som ett hotfullt svart moln inför vad som annars tycktes som garanterad eufori. Med det i åtanke lämnade jag mina sävliga, försinkande kamrater bakom mig och lommade iväg i lagom tid för att vara där 18.00 och, om nödgat, slåss för vår fest.

Väl på Clemenstorget fortsatte jag vara ambivalent inför fortsättningen. Två polisbilar stod inte långt från den växande folkskaran men det lugnande ljudet från den brummande dieselgeneratorn skapade associationer till merparten av de positiva saker som hänt i den här staden de senaste åren.

Runt omkring mig syntes många bekanta ansikten och leenden. Solglasögon, t-shirts, kjolar och svettdropparna som sicksackade mellan mina rygghår lovade gott. Efter vad som kändes som en oändlig väntan – en kvart eller så – marcherade vi självsäkert in genom entrén ackompanjerade av pyroteknik och gladtechno.

Det var första gången jag var i Bytaregången sedan den stängdes. Naturen hade börjat återta utrymmet, alldeles uppenbart hade inget som helst underhåll skett där sedan 2006. Trappan till den lilla rutschkanan hade ett stort hål i sig. Staketen runt omkring hade börjat murkna och falla till marken, en sedan länge slocknad lyktstolpe vilade över en papperskorg. När ljudvagnen skulle rulla fram var problemet inte polisen, utan de nedfallna träd och grenar som gjorde gången till en smärre hinderbana.

10304035_1400186940261032_4800033986542631310_nPolisen stannade utanför. Under en liten stund stod de och hängde vid ”entrén” men släppte in alla som önskade, innan de gick tillbaka till sina polisbilar. Vargar fromma som lamm, menade några eldsjälar som fortsatte ha uppsikt över ingången under hela kvällen. När jag lite senare under kvällen tog en svängom festplatsen gick jag fram till de två parkerade polisbilarna, alltid nyfiken på beteendet hos denna främmande art.
– Jag måste säga att jag är imponerad över hur ni skött det här, sa jag.
Polismannen log lite.
– Vadå då? frågade han.
– Jag menar, det är ju inte helt legalt och så där. Men det är bra med den ömsesidiga förståelsen… att om vi sköter oss bra och snyggt så gör ni det också.
– Ja, det är mycket i samhället som inte är helt legalt. Sen måste vi ju stå här, ni släppte ju inte in oss. Men det verkar ju inte vara några problem, sa han.

Inne i gången var folket utspritt i alla möjliga avseenden. De flesta höll sig nära kvällens ösiga garagerockband, Humanides, medan andra satt vid gångens alla bänkar, fallna staket och träd. Alla åldrar mellan fem och sextiofem fanns representerade. Närboende kom och ställde frågor eller lyssnade på musik, studenter och infödingar samsades sida vid sida, lundaprofiler och blyga anonyma delade atmosfär och gången osade utopisk sammanhållning.

Till och med Thomas Måntelius var på plats. Jag slog mig ner bredvid honom en stund och tog en tripp down memory lane.
– Det började utanför AF när jag var tolv-tretton, inledde han och vi pratade om vår ömsesidiga tillhörighet i lundasunket.
– Men här måste det varit längesedan du var? undrade jag till sist.
– Nä fan jag är här hela tiden, sa han.
Jag vet inte om den numera till åren komne lundalegendaren ägnat sig åt att klättra över staket eller om han syftade till den lilla platsen vid fontänen som fortfarande är öppen för allmänheten, men jag drog slutsatsen att det aldrig gått att stänga ute lundaborna från sin egen stad. En tradition vi under kvällen upprätthöll och firade.

Från ödegård till afrodisiakum

Från ödegård till afrodisiakum

Allting flöt på enligt planerna, timmarna gick och vid elvatiden gav vi oss gemensamt iväg. Vi tågade genom staden – mot Smålands, naturligtvis – rustade med flaggor, ramsor och musik. Förskräckta kärringar, surmulna gubbar, ovetande och omedvetna ungdomar och studenter blev varse om att staden är vår.

Vi slog rot på Kastanjegatan, utanför Smålands klubblokal. Därifrån stannade vissa och dansade på gatan, andra gick på fest eller in på klubben, med glädjen och minnena av en grym kväll som gemensam nämnare för alla som var med.

Jag får återigen ta och tacka arrangörerna och eldsjälarna som gjorde tillställningen möjlig; utan dessa evenemang som avbrott i monotonin hade jag lika gärna kunnat lägga mig raklång på gatan i väntan och jakten på döden. Och givetvis tack till alla som kom; alla fina gamla och nya vänner som har tillräckligt med hjärta och hjärna för att göra det yttersta av den frihet vi tagit oss. Tack, eller någonting liknande, också till polisen som visste bättre än att intervenera, och till grannarna som inte ställde till spektakel i den cyniska avundsjukan gentemot vår glädje.

Tre brytfester det senaste året, samtliga lyckade, vittnar om vad vi är kapabla till när vi vill och försöker. De lundabor som medverkar eller stöttar konceptet får inte ta detta för givet. Istället för att sitta på våra blekfeta rövar och invänta att ångloken i den här staden ska ta oss till nästa euforiska tillställning bör vi alla inspireras och skapa egna projekt och idéer i samma folkmaktsanda. Det är förmodligen det viktigaste budskapet att läsa mellan de rader som talar om hur viktigt detta är och hur kul vi faktiskt har det – varje gång.

6 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser, Smultronställen

6 responses to “Referat från återtagandet av Bytaregången

  1. Mikael

    Ni kom, verkade trevliga och seriösa med er ambition att återta staden. Ni skänderade, ni drack och rökte på, ni festade, ni gick in i närliggande trädgårdar och kissade …och lämnade Bytaregången i ett betydligt värre skick än den var innan ni kom. Sprejade på fasader och fönsterrutor med slagord och uppmaningar. Massor av burkar, engångsgrillar, flaskor, plastpåsar…det är vad ni lämnade efter er. Var är ni dagen efter? Inte tar ni ert ansvar och fixar till allt ni ställt till i alla fall.
    Var inte syftet med manifestationen att visa folket att Bytaregången skulle kunna vara en grön oas för alla? Varför inte fixa till, plantera blommor, göra något positivt för alla i staden istället för att själviskt ”festa järnet” och inte ta ansvar? Nu lämnade ni efter er en bitter eftersmak och ett slagfält. Er trovärdighet är lika med noll i mina ögon. Tråkigt, för jag trodde på era ord där för ett litet slag.

    • Lerkot

      Mikael, du är en 54-årig man från överklassen. Det här är förutsättningarna du och din generation skapat för oss unga:

      Vi oroar oss över var vi ska få plats och råd att bo. Vi oroar oss över att vi aldrig kommer ha en stabil inkomst och ett drägligt arbete. Vi oroar oss för att inte få vård när vi är sjuka. Vi oroar oss över att våra barn kommer gå i en skola som nedmonterats av utsugarväldet. Vi oroar oss för att våra föräldrar blir fattigpensionärer som vrider sig i sin egen avföring på det profitdrivna, underbemannade ålderdomshem.

      Om du tror att ”orsak och verkan” fungerar på det sättet att vår generation, utifrån dessa förutsättningar, ska plantera blommor i en igenstängd ödegård, så har du en helt omöjlig syn på hur mycket vi ska förväntas tolerera.

      Du och din generation tog all trygghet, säkerhet och alla möjligheter från oss yngre, utan att ni rört ett finger för att lindra skadan ni åsamkat.

      Det är jävligt lätt för någon som har dina förutsättningar att ropa efter ordning och reda, om ansvar och om planterade blommor som ”något positivt för alla i staden”. Men för oss ser det annorlunda ut. Klottret är de ohördas protest om det samhälle du skapat. Festen är de olyckligas flykt från samma samhälle.

      Du tog vårt samhälle, våra möjligheter till positiva och lyckliga liv; du får acceptera att vi inte tänker kompromissa efter hur du önskar ha det.

  2. Joseph

    Ja det är fan klockers Simon!

  3. Pingback: Krönika #239 | Konst & Politik

  4. Karl M

    Enligt detaljplan skall Bytaregången bli kontorsmark:
    http://kartor.lund.se/Planer/1281K-844-B1518/Text/1281K-844-B1518.pdf

    Tycks inte ha hänt så mycket sedan detaljplanen antogs 2007.
    Så vad väntar markägarna på? Gör dessa ingenting, bör man yrka vanhävd och då får andra ta vid för att vederbörande inte sköter sin jord:
    http://www.ne.se/vanh%C3%A4vd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s