Klonerna anfaller

Folk förväntar sig att jag efter fjolårets uppmärksammade valborgsinlägg ska skriva någonting liknande i år, men det finns en gräns för hur mycket man bör upprepa sig.

I år tog jag dessutom bara en kort promenad genom parken. Likt tidigare år hade de samlats, de som marginaliserat sin självständighet och förmåga att tänka utan kommando till ett slags klonstadie där de alla, i varje tänkbart avseende, utgjorde en dräggens hegemoni. För varje år blir de lite fler, för varje år blir de lite mer desperata när samhället, husse, säger ”okej ungdomar, den här dagen är okej att ha kul på”.

För ett par år sedan när det snarare handlade om 20 000 istället för som nu närmare 30 000 så var situationen illa, det var trångt, bökigt och buffligt.

Numera har det nått den gränsen där det inte är ”fullt med folk”, utan ett slags tragiskt skådespel där 30 000 ”personer” bokstavligt talat klättrar på varandra i hopp om att nå statustoppen. ”Om jag har den nyaste telefonen, den dyraste H&M-produkten och den biffigaste underarmen så skiljer jag mig från mängden… eller i alla fall från de som bara har det näst nyaste, näst dyraste och näst biffigaste”, resonerar snubben i rosa pikélinne, bakvänd keps och pilotiga solbrillor.

En annan, en kille i rosa pikélinne, bakvänd keps och pilotiga solbrillor, har inte hunnit träna i sommar. ”Men om jag kommer med flest balla kommentarer, gör de mest coola fyllegrejerna och skriker högst, så skiljer jag mig från mängden…” Han pekar på en tjej som går förbi, vänder sig kvickt för att se att hans vänner tittar på honom och ropar sedan ”tjena bruden kom och festa med oss!” Hans kompis, en kille i rosa pikélinne, bakvänd keps och pilotiga solbrillor, skrattar med honom och pekar på en annan ”titta vad söt du är då! Rodnar du lite nu gumman?”.

Den hjärntvättade klonens framfart under ett fylleslag blir som tydligast när man betraktar hanarnas lek. Honorna å sin sida är medvetna om sin roll, att med de mest färgrika stjärtfjädrarna sno russinen ur kakan, att få gå hem med prinsen – den mest högljudde, rike, snygge, framfusige, pilotbrillige alfahanen hon kan hitta.

Hon är som matadoren som försöker få Ferdinand att stångas. Sittandes i en ansamling av burkar, skräp, piss och falafelrester sliter hon av sig sin tröja, jagar desperat i sin väska efter mer skit att kleta i ansiktet och dricker så mycket hon kan i hopp framstå som det enklaste, gladaste, sötaste bytet i hagen. SE MIG! STÅNGA MIG!

Det är en spännande plats, en slags liveuppspelning av konsekvenserna av ett urspårat samhälle. 30 000 människor som sitter och tänker samma tankar, ljuger samma lögner och visar samma prylar för varandra, mot varandra.

Men mer än en halvtimme av spektaklet stod jag inte ut med. Den här sekten vi talar så varmt om, ”samhället”, har en hel del riter som känns konstiga för oss som inte är med.

Nu blev det en ganska lång rant till sist ändå. Det är inte lätt när det är fascinerande.

1 kommentar

Filed under Krönikor

One response to “Klonerna anfaller

  1. Pingback: Krönika #240 | Konst & Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s