Dödens vagga

När jag sätter mig utanför universitetet, den institution som utgör en ohelig allians mellan slumpen och ödet, känner jag genast en längtan tillbaka till mitt lugn, mina fina vildvuxna grönslum där träd, gräs och stenar rör sig noll megabyte i sekunden. Jag passerar Domkyrkan, en skitig koloss och symbol för något vi som stad inte tror på, men som vi likt förbannat utifrån något så skört och oviktigt som tradition ändå betraktar som ett slags monument för vår samhörighet; må vara att vissa är studenter, andra inflyttade och ett fåtal infödda – vi har alltid Domkyrkan som förenar oss. En avgasgrå stenklump tillägnad Gud i en sekulär stad. Människan är en fantastisk varelse när det kommer till att lura sig till att något helt irrelevant är av stor betydelse.

För några veckor sedan flyttade jag från Sankt Månsgatan till Klarinettgränden. Från min balkong ser jag inga av de monument som ska representera vår samtid. Den färgskiftande skrapan på Ideon ligger åt fel håll, de fula lunnatöserna på Margretedal likaså och vår tids motsvarighet till Gud – Arne Paulsson – har än så länge hållt sig från att bygga sina kyrkor i stadens östra delar. Det är skönt. Det är illa nog att det månghundraåriga kristna förtryckarsamhället har sina indoktrineringsanläggningar kvar och att de ses som ”vackra”, ”gudomliga” och ”folkets”. När nu imitationerna från kapitalismens Babylon, New York, söker sig hit betraktar vi dessa efter samma plågsamt uppenbara premisser: visst är skiten ful, men den är vår och representativ för vårt samhälle och därmed väntas vi omfamna det.

Dammen vid Villa Sunna, med dess döda salamandrar. Foto: Sydsvenskan

Dammen vid Villa Sunna, med dess döda salamandrar. Foto: Sydsvenskan

Jag läser om hur salamandrarna i dammmen vid Villa Sunna dör på grund av gifter. För inte så länge sedan, innan vår värld blev en slags gryta av kemikalier och gifta som man nogsamt bör akta sig för, lekte barnen vid och i dammen. De lärde sig om den rika floran och faunan, om sitt sammanhang i världen och om hur arter och växter samarbetar och interagerar med varandra, för att världens kretslopp ska kunna bestå och vi ska fortsätta leva sida vid sida. Nu dör djuren och vattnet som alltid målats blått har inkorporerats i det korporativa samhället… det är grått, grumligt och med en nyans av brunt. Den dammen är också vår tids kyrka.

Det sägs att vår stad är en mycket vetenskaplig och intelligent plats, en slags framtidsfabrik där samhällets och mänsklighetens utveckling fått plats och utrymme. Vi förgiftar våra dammar och sjöar, bygger på världens bästa åkermark, uppfinner teknik för övervakning, krig och kontroll… i sanning är vi moderna och banbrytande. Ändå är det som att vi befinner oss i ett medvetandevakuum. Vi ägnar oss att leka Gud på vår egen bekostnad. Men precis som att vi accepterade kyrkan i ordalag som ”det måste vara så”, så gör vi likadant med våra dehumaniserande innovationer. Hjärndött susar vi tvåhundra terrabyte i sekunden mot en värld där inget levande kan finnas, där ingen kan trivas, där ingen kan förstå sin plats i universum. ”Det tycks mig som att allt vi gör är att döda varandra och allting runt omkring oss”, måste vår generations barn tänka när de ser de tomma, grönbruna dammarna, de vissna från rötterna förgiftade träden och det kväsande kvittret från den sista vanskapta plastnärda skatan.

Vår värld är så dålig, ful och dömd att misslyckas att som medborgare i en stad som accelererar, legitimerar och indoktrinerar i självdestruktionsprocessen kan jag inte hjälpa mig från att både känna skam och ansvar inför det som händer. Jag är visserligen inte mycket till akademiker, jag har inte uppfunnit någon pryl eller byggt någon kyrka, men jag har heller inte sagt nej. I den mån jag använder det inflytande varje medborgare sägs ha, så är det genom arga inlägg på den här bloggen. Att göra någonting verkligt konstruktivt, som att sätta sig på tvären vid ett utsläppsrör, strypa en kemist eller bomba företagsekonomiska institutionen, något sådant har jag inte gjort. Jag har accepterat skiten. Jag tror på den Gud ni matat mig med. Allt måste dödas och förstöras för människans skull, jag accepterar det – dagligen.

Ni hatar oss för att vi har rätt.

Revolutionärer hatas för att ha ”rätt” i ett samhälle som accepterat ”fel” som religion

Somliga av de akademiker, innovatörer och självutnämnda intellektueller som besöker den här bloggen ojar sig gärna högljutt över mina ständiga ställningstaganden för radikalism och för en samhällsomstörtande revolution. Ni tror att det handlar om politik, om desperata ungas orimliga drömmar, om skapandet av ett samhälle där den som inget tillför stjäl från den som alltid bidrar. Det fungerar inte så. Vi vill bryta mönstret och maktprocessen för människans skull. Vi vill skapa en värld där alla inte bara kan leva utan också vill det. En värld där salamandrarna simmar snarare än flyter på ytan, där barnen leker istället för att akta sig, där inte allt som omger oss och där inte alla fotsteg vi tar har en unken, dov ton av ond, bråd, oåterkallerlig död.

Ni vetgiriga och pålästa borde sluta acceptera att vara delaktiga i ett system där varje steg framåt är ett steg närmare avgrunden. Ni borde ha tillgång till den information, den bakgrund, den kontext, som med all önskvärd tydlighet visar att för varje ingrepp som görs i människans liv eller omgivning leder till konsekvenser som ni under barndomens barfotadagar aldrig önskat er. Er välvilja för bättring överskuggas helt av ert accepterande av dumhet.

Jag trivs bra på Östra Torn, avskärmad från er destruktiva hets, avlägsen från er förödelse och från offren ni skördar. En kvarts cykling härifrån, vid Fågelsångsdalen, finns fortfarande blommor, bin och blått vatten. Men det är med överlevarens oro jag ser hur ni vidgar er, och i radikalens tankesätt jag ser en väg ut. Ni vill inte leva i den värld ni själva bygger: kanske är det dags att acceptera vår dumhet som vi lönlöst accepterat eran. För i slutändan leder er väg till att någonting för er mer värdefullt än era bröder salamandrarna döda ligger och flyter på ytan.

Lämna en kommentar

Filed under Krönikor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s