Mitt Lund 5 år: En blogg om en döende stad

Konsthallens mest omtalade 1968 resp. 2014. Någonstans gick det väldigt fel.

Konsthallens mest omtalade 1968 resp. 2014. Någonstans gick det väldigt fel.

Hatet mot blommorna som trängde genom asfalten kom till slut att döda både min stad och människorna i den.

Jag känner mig ibland som den siste bohemen, den siste att förespråka kaoset framför ordningen, den siste att vara utelämnad från standarden. Somliga ikläder sig rollen, men den är inte deras arv och egentligen inte deras natur – de fungerar inte i harmoni med det, utan tror sig söka sin egen lösning på kaoset med vanföreställningen om att de inte söker ordning, utan syfte. Två ting som bara mödosamt och med särskilda förutsättningarna kan skiljas åt.

Jag är inte ensam om att vara den siste bohemen.

Vi är en del av den sista generationen som varken gått på samma tunna linje eller som tvungits leva i vitt skilda världar. Vi var ett kollektiv av individer innan vi alla blev en del av individernas kollektiv.

Det är ett resultat av tidens gång. För varje generation har kostnaden – den sociala, ekonomiska och materiella – för att stå utanför systemet höjts; i dag, efter den digitala revolutionen, finns inte längre den uppväxt, den socialisering, den harmonisering och den kreativitet som motiverade människor att söka ett liv utanför trägen och karriärsstegen.

Internet, det som förde globaliseringen in i våra hem, i våra mänskliga relationer, i vår moral, vår människosyn och vårt medvetande, har effektivt tagit död på människans nyanser, dess koppling till naturen och geografin och dess tidigare ofrånkomliga mångfacetterade utmaningar.

Ingen pallar äpplen på 2000-talet. Ingen lägger asfalt så tunn att blommorna bryter igenom. Ingen jublar så att grannarna hör, gråter så att vännerna frågar.

Antifascism 1968 och 2014.

Antifascistiska demonstrationer och deras bemötande 1968 respektive 2014.

Några av oss är ibland fortfarande där vi inte får vara. Vi har fest, politik eller bådadera. Alla hatar oss. Ingen har fest på 2020-talet.

Som lundabo blir tidens tand än mer tydligt då vi har en historia baserad på bohemer, original och radikaler och gatorna och husen de levde i, men en nutid som utgörs av borgerlighetens behov av ordning, reda och kontroll över folket och individen. En stad med folkets identitet och med överklassens styrning; en apparatur dömd att förr eller senare ödelägga allt Lund varit och borde vara.

Jag är uppvuxen på Djingis och såg förvandlingen från bohemisk enklav till medelklasshegemoni; försök du att måla ditt hjärtas mening på en husvägg och en myriad av Securitas och G4-vakter, poliser, socialarbetare och kommunpolitiker kommer vallfärda för att döma ut och bestraffa dig.

I dag är jag alltjämt på dödens turné: i rucklet Dackegården på Smålands nation flammar en öm, nästan utbrunnen låga av mänsklighet. Vi är nästan aldrig överens, som om konsensustransen aldrig kunnat sätta sig i väggarna, vi är också nästan alltid överens, som om någonting grundläggande band oss samman. Det är förunderligt. Diversiteten gör att jag nästan aldrig måste fly, att jag inte drömmer om att segla jorden runt eller om det gräs som sägs vara så grönt där borta på andra sidan. Min erfarenhet från Djingis säger mig att tiden är lånad, att vi lever i nådens år, att snart ska där läggas asfalt från vilken ingenting kan blomma.

Det är inte konstigt att en plats så frånkopplad tiden vi lever i numera knappast är den delade glädjens och den spirande kreativitetens fästning, utan en plats där människor uttrycker sin sorg. Distanserade från den konsumtion och konkurrens som utgör samtidens kärna söker den ene sin tröst i drogerna, den andre i depressionen, den tredje i gatans kamp… alla lika tröstlösa som absolut livsnödvändiga. Döden ger sig tillkänna även där man flytt den.

Jag har svårt att relatera till någon annan plats i Lund numera. Det märks i den här bloggen och det märks i mitt liv. Jag har absolut ingenting gemensamt med människorna som stirrar ut på mig från någon av Saluhallens lyxrestauranger. Det finns ingen som helst koppling mellan mig och rymdmarinbiologerna och företagsekonomerna som fyller våra köpcentrum, trendcaféer och houseklubbar. Det är omöjligt för mig att betrakta något av dessa av slavar byggda glansiga femtonvåningshus som en naturlig och human plats för ett socialt, kreativt och varierande liv. Om någon säger ”Sommarlund” drar jag min revolver.

Mitt Lund har i grund och botten alltid handlat om stadens död, om tidens tand, om förändringens oundvikliga konsekvenser, om att vara oönskad i sin samtid.

7 kommentarer

Filed under Mitt Lund, Uncategorized

7 responses to “Mitt Lund 5 år: En blogg om en döende stad

  1. Ja vad skall man säga. Jag saknar också mitt Lund, fast det enligt äldre och erfarnare personer var bättre förr, men det minns inte jag, för jag var inte född då. Man kan fråga sig när eländet började och när botten kommer att nås.

  2. Tack. Och för övrigt kände jag att väsentliga delar av Lund trots allt FANNS kvar när jag som vid samtliga lundabesök de senaste 25 åren kunde följa infartsgatorna, glida in på min ”hemliga” och alltid lediga parkeringsplats, stövla in på UB och hitta den där boken som fortfarande står på rätt plats i hyllan. Då kan man ha överseende med att Olins (Åkarps Antikvariat) har stängt sin butik på Klostergatan och numera håller till i en industrilokal på Gastelyckan. Lengertz finns ju kvar, låt vara med något begränsade öppettider.

  3. Ja, jag saknar mycket – Gamla Café Athen, hippiekollektiven, Wapiti och Lunds Bokcafé, överliggarna…men inte allt, och mycket har kommit till; Det Radikala Lund är fantastiskt seglivat. ”vi har alltid kunnat levat i ett hål i väggen, vi kommer att klara oss ett bra tag” som Durruti sa. Och ”rymdmarinbiolog” låter väldigt häftigt. Du skriver så BRA, Lerkot!

    • Simon: Tänkte intensivt på dina ”asfaltblommor” när jag såg att den nitiske gräsklipparen för tredje gången hade missat såväl björkrotskottet som maskroskolonin (symbol för Miljöpartiet). I kommunen där jag numera bor är det inte gamla hus, utan gamla träd (tallmän och björkkvinnor) som tycks hota demokratin. Tidigare i dag fick jag en sträng tillsägelse av en drömpudding med rosa cykel och hård hästsvans att man inte fick cykla i spegeldammen i Kattparken. Jag talade om för henne att man fick göra detta i Sankt Jörgens Park i Lund.
      Staffan: Jag är för liten för Atén, men hurra för Bokcaféet och Galleri Sankt Petri! Och visst var Lunds lilla Pennklubb roligare än http://www.poeter.se (där jag för övrigt också träffas, dock ej i skepnaden av en svart katt)

  4. Det är inte du som är oönskad, det är samtiden, den onödiga samtiden. Vi ska förändra den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s