Bananfesten 2015

Alla bilder stulna: men tänk på det högre syftet!

Alla bilder stulna: men tänk på det högre syftet!

Står utanför tältet på Bananbacken: inuti håller Timbuktu låda. Min kompis har sett honom i Malmö dagen innan för invigningen av någon musiklokal modell större. ”Han såg riktigt trött och eländig ut. Frågade publiken – är det några från Rosengård här? Det var tyst. Frågade – är det några från Möllan här? Nästan lika tyst. ‘Då är det väl bara folk från Västra Hamnen här’, sa han med en ljudlös suck. Här ser han ju glad ut”, sa min Umeå-sprungne vän.

Det var inte det mest energiska Timbuktu-uppträdandet jag sett på Bananfesten. Såg lite lätt utarbetad ut, något disträ, inte hundraprocentigt inne i det. Som om han kände sig gammal. Utseendet indikerade detsamma – rynking och grånande. En tonårsidol i fritt förfall. Det var inte många sekunder av tankeverksamhet ifrån att jag skulle ifrågasätta min betraktelse. Kanske är det inte han som blivit gammal. Kanske är det jag. Jag tycker att det känns rimligt att anta att det finns en koppling mellan hur åren går för honom och hur de går för mig.

Och under framförandet av ”Det löser sig” förstår jag den tidigare lätt frånvarande samhörighet jag känner med mannen på scenen: skillnaden nu mot tio år tidigare är varken gråa tinningar eller rynkor. Skillnaden är att Timbuktu inte längre tror på vad han säger. På scenen står en man som verkligen ville, som verkligen försökte och som verkligen trodde att han skulle kunna tända ett ljus i mörkret.

Han har fått lära sig den hårda vägen att trots tecken på motsatsen så spelar det ingen roll vad han säger, vad han gör och vad han vill: för varje vädjan om värme brer kylan ut sig. För varje argt utspel om vår inhumana värld blir den allt omänskligare. Han har tappat tron på sin egen förmåga att rädda världen. Han vet att kidsen inte förstår texten och att de välbärgade medelklassfamiljerna inte ids bry sig om den. Han är en arg och sorgsen förlorare likt jag själv. Tro mig, jag känner igen en när jag ser en: dränerad på hopp och energi.

baaanfestMen det är någonting förbaskat fint över det också.

I det förlorade hoppet och energin har istället uppstått en ödmjukhet. Aldrig på någon tidigare Bananfest har Timbuktu varit så mycket Jason som nu. Hans svettiga fejja utstrålar inte hunger och attityd: det utstrålar vemod och barnakänslor. En slags trygghet. Som om han befinner sig i en ljus glänta mitt i mörkret.

Det kanske är projicering, hela biten. Det kanske är mitt eget skriande behov av förståelse som härjar.

Men Bananfesten är vacker. Rentav läcker.

Kvällen fortskrider med bra musik – inte minst ”Paola & the Messarounds” en höjdare. I det varma sommarmörkret – på Djingis alltid ett grönskimrande sådant – leker barnen nyfikna lekar. De spanar in vuxenlivet, kryper under tältduken, ställer konstiga frågor till konstiga människor; någon lite äldre tar sin första cigg, en annan sin första öl. De har sett vuxna arbeta, ordna, dona, laga mat, planera, stressa – nu får de se vad vuxenliv kan vara. För roligast har inte barnen.

Roligast har alla de som vanligtvis inte ser ut att kunna ge ifrån sig ett leende ens under pistolhot. De där så intryckta i sina inramade liv att konceptet ”livslust” främst associeras med att se Per Morberg laga mat på tv. De som är så förbannat måna om sina perfekta liv att de glömt att det där livet, det ska levas också. Dessa människor vinglar nu omkring med ölen i handen, uppvisar dansmoves världen inte sett på femtio år och ger varandra kramar och leenden så varma att Maria Magdalenakyrkan måste hålla stängt på söndagen i ren protest.

Uppe på själva backen sitter stundom olika klientel. Vi ägnar oss åt ljusskygg verksamhet. Lukten av… orientalisk tobak framträder för den tränade näsan tydligt ur sällskapen. Däruppeifrån är skådeplatsen nedan magnifik: det finns ingen plats som Bananfesten om man vill bevittna en sådan genommänsklig oordning. Detta ständiga jävla Djingisfolk. Det tycks som att alla människor på området kan flytta därifrån och magin kvarstår: detta ständiga djingisfolk vägrar inse faran i att låta människor i olika åldrar leka, att låta olika kulturer mötas, att låta sig skrämmas över mänsklig samvaro. Det hela är läskigt offline. Läskigt otidsenligt. Och jag vet att Djingis är min bubbla of choice, må den aldrig brista.

bananenfestenPå lördagskvällen är jag sent ute. Människorna på dansgolvet för peppa och igång för mig. Strosar tillsammans med en kompis bort till det tält där Djingis-legendaren Miguel med gubbasällskap slagit sig ner. Utanför tältet står en djingisson lika gammal som jag själv, konstnären Micke Marklund. Vi är lite olika. Jag gillar att vada i skit: dissekera mörkret. Pissa ur mig hopplöshet. Han har visserligen en liknande approach – sanningen ligger inte på ytan. Men till skillnad från en mörkersökare som jag själv har han gjort det till sin grej att till varje pris hitta ljus. Och fastän klockan är närmare tolv på natten känner jag att vi spelar på hans planhalva ikväll.

Vi står några stycken vid en liten eld. Röker, dricker, tuggar. Bakom mig ser jag att en ung bekant från staden slagit sig ned i gubbasällskapet. Kan inte låta bli att fråga ”vad pratar ni om?”. Nostalgiska grejer är tydligen svaret. Känner plötsligt för första gången under helgen ett begär till våldsamhet: jag vill cutta hans öron och stjäla innehållet.

En stund senare kommer en något dragen men synnerligen eldig och glad kvinna förbi gubbatältet, hon basunerar ut: nu får ni lämna över till den yngre generationen. Jag tjuvlyssnar på vad hon har att säga – men väljer att inte intervenera med faktumet att sådana här gubbar inte tillverkas längre. De skrattar och har trevligt. Kvinnan berättar för sällskapet att hon skriver en bok om Djingis. Jag tänker att det är fan på tiden.

bananfeeest1Hon springer iväg till en av bokens naturliga huvudgestalter: Gösta Petersén, körledare för Midnattskören och markbundet Djingisorakel närvarande sedan området mest var en anonym gyttjepöl ute i Tjottahiti.

Tillsammans tänder de ljus som de placerar på en liten friliggande trästruktur som kallas antingen ”bryggan” eller ”lilla scenen” beroende på vad som pågår. Denna kväll var det snarast ett altare.

Jag har aldrig varit med om det på någon tidigare fest, men under nästan fullständig tystnad – så när som på några nervösa barnaskratt och ett eller annat fyllesnack – masar sig Bananfestbesökarna, nu mest unga och barn utblandat med en eller annan ansvarsfull eller bara full förälder, mot den ljusprydda träinstallationen.

Gösta tänker inte förklara vad han håller på med: luciferianska riter låter som synnerligen knepigt hokuspokus om det ska översättas till ord istället för handling.

De som vill får i alla fall erbjudandet att lägga sig ner innanför ramen av ljus. Två pojkbarn lägger sig ner, säkert nyfikna. På Göstas kommando hummar vi alla en vokal, ”å”, och uppmuntras sedan till att ändra denna vokal efter personlig preferens. Utan att vi säger någonting mer står vi där i vad som kanske var tre minuter eller kanske en halvtimme och sjunger tillsammans.

Energin sprider sig som en löpeld: jag ser känslor av gigantiska proportioner skapas omkring mig. Glädje, sorg, kärlek och längtan. Mest av allt samvaro. Det är en fascinerande syn. Just som vi är klara pratar jag med några bekanta: ”skönt med lite goda vibes”, säger en. ”Wow. Det var mäktigt”, säger en annan. Jag har inte känt ett skit. Känt mig för stel. Analytisk. Nu med andras upplevelser berättade:  känner mig omänsklig.

Fem minuter senare splittras vi.

Och då brister det. Bölar hela vägen hem. Mitt Djingis!

6 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser

6 responses to “Bananfesten 2015

  1. Thomas

    2014 gjorde Jason en av sina mest hyllade plattor någonsin, många recensenter beskrev honom som fräschare/i bättre form än på länge. Plattan innehåller flera texter som kommenterar samtiden och samhällsklimatet.

    Men fan vad de där recensenterna bedrog sig – eller också har förfallet gått snabbt – för du ser ju tydligt att han är ”grånad och rynkig” (åtminstone inombords?) och ”inte längre tror på vad han säger”.

    Det är bekvämt att kåsera om andra och sedan lägga till ett litet carte blanche sist för möjlighet att totalt friskriva sig – ”det kanske är projicering, hela biten”. Hm, troligen.

    • Lerkot

      Först: jag kunde inte bry mig mindre om vad skivrecensenter säger och tycker.

      Kanske gick mitt budskap i Timbuk-delen av den här texten inte riktigt fram så låt mig försöka vara så koncis som möjligt:
      Det är inget fel på musiken, inget fel på gossen, inget fel på attityden – men att samma underliggande optimism skulle finnas där i dag som det gjorde igår; det kan jag inte se. Jag kan inte se att den här mannen tror sig kunna vända det mörka förloppet längre.

      Det är inte ett dugg bekvämt att kåsera om andra – det märker du väl själv? Det finns alltid en risk att tolkas som missunnsam.

      Däremot kan jag förbanna min feghet att inte strosa fram och snacka domedag med honom.

  2. Thomas

    Tack för klargörandet. Kanske är det INTE viktigast att vara bubblande optimistisk i en hård tid – utan att påtala orättvisor och fortsätta tro att en förändring inte omöjlig?

    Om jag hade med ett syftningsfel i min föregående text ber jag om ursäkt – jag menade inte att det är obetingat bekvämt att kåsera om andra, däremot kan det vara bekvämt med eleganta friskrivningar.

    Sedan finns väl alltid sanningen delvis i betraktarens ögon – jag tyckte att giget var avspänt och bra, med en del kul improvisationer. Timbuk tog sig som vanligt tid efteråt att skriva tonvis med autografer och posera med alla som vill ha en gruppbild med honom. Jag såg inte en ledsen uppgiven artist på scen eller utanför – som du verkar ha gjort.

    Nästa dag stötte jag på honom under barnens cirkusföreställning glatt hojtande ”man vill ju inte missa banancirkusen”. Så kanske tycker han inte allt är nattsvart😀

  3. Det är Simon som tycker allt är nattsvart — men kanske inte ändå. Mycket bra skrivet var det iaf.

  4. Pingback: Krönika #427. Bananfest! | Konst & Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s