Smått och gott: poliser, brytfester, flyktingar och sånt

Jag tänkte dra igång bloggen igen. Någon Blondinbella blir jag nog aldrig men ett inlägg eller två i månaden ska jag nog kunna servera er.

***

polisennnPolisen fortsätter vara polis. I dag postade man lite skön våldtäktshumor innan man insåg sitt misstag och tog bort posten. Det är svårt att peka ut någon specifik som ansvarig då det sedan tidigare är fastställt att polisens så öppenhjärtliga kommunikation med medborgarna utgår från någonslags kommunikationsboss. Detta gör emellertid övertrampet än mer anmärkningsvärt. Man kan tycka att en utbildad kommunikatör borde gått en grundkurs – antingen livet som sådant eller en med pekpinnar och overheads – i vanligt folkvett, men nä.

***

Det ryktas att det kanske blir en ny brytfest under våren. Till skillnad från fadäsen med Stenkrossen är det i så fall dags att återgå till ett vinnande koncept och antingen använda en lokal som aldrig mer kommer användas (som vid den numera rivna industrilokalen på Margretedal) eller en som oavsett kommer kräva så mycket upprustning att slitaget från en fest är försumbart (som vid Observatoriet). Några av de troliga platserna skulle dessutom innebära i princip noll störningar för allmänheten, till den grad att festen kanske inte ens blir upptäckt.

Jag är inte med och drar i det hela så jag kan inte säga om det blir en offentlig, tillkännagiven tillställning eller om det kommer att spridas mun-mot-mun-metoden, men blir det fest kan ni i alla fall förvänta er ett referat här.

***

lundiframtidenSpårvägen… Vad kan sägas som inte redan är sagt? Spårvägslobbyn är stark och vill tjäna pengar. Kommunpolitikerna korrupta och sugna på att ta del av kakan. Folket har rätt tydligt klargjort sitt missnöje, men är ändå alltför likgiltiga för att stoppa bygget. Klart det blir spårvagnar.

”Vi stoppade ju ‘genombrottet'”, kanske de äldre säger. Må så vara, men det var innan public relations kunde manipulera fram och motivera varje vansinnesbeslut.

Somliga hävdar att spårvagnsmotståndarna är mer högljudda än de som faktiskt gillar idén, vilket gör att motståndet kanske inte är i majoritet. Vore så fallet hade man åtminstone övervägt en kommunal folkomröstning om jätteprojektet, och det finns inte på kartan.

***

Vad gäller planerade byggen i allmänhet fortsätter trenden med att bygga sextiotalshus på 2000-talsmanér. Mer eller mindre fyrkantiga jättelådor i vilka människor blir till insekter, som äckliga larver i kokonger som aldrig ser nog ljus för att varelserna inuti ska bli några tjusiga fjärilar. Skillnaden nu mot då är att bara de allra ståtligaste kackerlackorna kommer att ha råd att bo och vistas i kasernerna.

***

Fascism fortsätter vara hippt i Sverige. Spännande vad ett par decennier av reklam, näringslivsmakt och medial skrämselpropaganda kan göra med ett land.

***

Gillade Margot Wallström när hon var styrelseordförande på universitetet. Hon förhöll sig skeptisk till privatiseringsreformerna av universitetet trots att ”högre makter” nog gärna hade sett hennes stöd i frågan. Trist att nu se henne krossas av mediaetablissemanget. Inte ens den mest godtrogne av liberaler kan tro att hon har mer skelett i garderoben än Carl Bildt hade. Men säger farbror Israel att hon ska bort kommer Bonnier, Schibsted och gänget att kapa fötterna på henne. Konspirationsteori? Ja. Verklighetsförankrad? Ja.

***

Anshelm måste varit hög på typ spaghetti och köttbullar när han ritade den, men vårt konsthall är det alltjämt

Anshelm måste varit hög på typ spaghetti och köttbullar när han ritade den, men vårt konsthall är det alltjämt

Ett naturligt steg i ett samhälles strävan för fascism är naturligtvis kontrollen över konsten. Ifrågasättande är impopulärt i de flesta samhällen där oligarkerna agerar skuggmakt. Och det är just ifrågasättandet som gör konsten värt något: den odlar en slags förmånga att se saker från flera olika perspektiv, sätta saker i sammanhang och upplysa om destruktiva värderingar.

Sådant kan man ju inte ha, i synnerhet inte på en ort med så många unga ambitiösa studenter.

Uppifrån motiveras ”reformen” av konsthallen med 1) det kostar pengar och 2) konsten är inte tillräckligt folklig. Det första kan man lösa genom att till exempel inte bygga en skitdyr onödig spårväg och det andra gäller konst i allmänhet. Gemene man vill ha Coca-Cola och en Iphone, om det sedan visas ett kollage av världens fetaste bergodalbanor, mörka tanker i mörka rum eller isbjörnar i snön är av mindre vikt. Publiken blir ändå densamma.

***

För den som nojar över flyktingförläggningar – ni är ju rätt många – kan jag säga att jag bor två minuters promenad från en sådan samt tillbringar mycket tid på Smålands, som öppnat ett härbärge för hemlösa EU-migranter, har upplevt exakt noll problem med detta. Well, så när som på en alkoholiserad aggrogubbe på det senare, men han var ett bekymmer för de andra romerna mer än för någon annan.

Okej, jag ska vara helt ärlig. Flyktingförläggningen där jag bor har medfört en fundamental förändring i form av ett ökat antal lekande barn. Denna utveckling riskerar att åsamka magsår hos föräldrar som låtit en smartphone eller läsplatta ersätta utomhuslekandet från deras numera frånvarande och smällfeta kids. Skuldkänslor är inte att förringa.

Men jag tror att om vi verkligen anstränger oss kan vi nog överkomma detta kulturella problem. Vi ska nog kunna lära dem att apati och strategiskt tänkande är mycket bättre än känslostinn lek och kreativitet.

I Lund har det hittills varit ganska lugnt vad gäller exempelvis att elda flyktingboenden och flyktingar, och om vi fortsätter förhålla oss på detta sätt – d.v.s. de får varken hat eller kärlek, är jag helt övertygad om att våra nyanlända kommer att bli lika bra och förnuftiga som oss västerlänningar; de kommer låtsas behöva spårvagnar, rita insektskaserner och hata Margot Wallström så det står härliga till. Vi måste bara ta oss igenom den här svåra fasen med lekande barn och annat elände.

1 kommentar

Filed under Krönikor

One response to “Smått och gott: poliser, brytfester, flyktingar och sånt

  1. Välkommen tillbaka. Själv lade jag ett förslag till stadsspårväg i Lund så sent som 1982 (alltså flera år efter stoppningen av genombrottet). Inte för att jag inbillar mig att någon överhuvudtaget minns det — men jag kommer ändå stå där och säga: Vad var det jag sa?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s