Category Archives: Arkitektur

Rymdväxthusen anfaller

Kristallen, byggd i anarkoautistisk stil

Kristallen, byggd i anarkoautistisk stil

Som redan konstaterats vid otaliga tillfällen går allting åt helvete.

I de flesta avseenden är det åtminstone ett estetiskt tilltalande helvete. Våra modedesigners har större möjligheter än någonsin. Brösten på kvinnorna växer. Männen rakar armhålorna. Det är så rent och fint nu när alla människorna sitter hemma vid datorn. Våra monokulturella grönområden har tydliga raka linjer.

Den nya människan, till hälften dator och till hälften autist, diggar skiten.

Med det estetiskt tilltalande helvetet som utopisk vision för gemene man skulle man emellertid kunna önska sig att de samtida stadsplanerarna och våra arkitekter anslöt sig till rörelsen.

Om man i dag frågar en arkitekt – ”yo, titta på ditt fyrkantiga glashus och titta sedan på den här finfina 1800-talsjugendbyggnaden; varför måste din vara så mycket fulare?” – får man svaret att det ”måste vara tidsenligt”.

Planerat p-hus vid "World Trade Center Lund". Tänk Orwell med kuken i legokloss.

Planerat p-hus vid ”World Trade Center Lund”. Tänk Orwell med kuken i legokloss.

Måste det verkligen det? Är det alldeles nödvändigt?

Är inte vår tids stora upptäckt att vi förstört människan och planeten den bor på, och att bara den bästa tänkbara illusion kan få oss att känna någonting annat? Varför måste arkitekturen skildra jordens undergång? Sure. Vi beter oss inte som människor. Det har vi inte gjort på länge. Men om vi kan låtsas lite så kan vi andas lite.

Ett fenomen som präglar vår tid är också förutsägbarheten.

Ett massivt bygge tornar upp sig som idé på något av de oräkneliga kontoren. Allmänheten underrättas. Översiktsplaner, detaljplaner, plan-planer och what not förbereds under flera år. Konsulter för hundra papp i veckan reflekterar över gestaltningen. Hur ska utformningen ske, med tanke på

"Elite Hotel". En attraktion för alla med grav schizofreni.

”Elite Hotel”. En attraktion för alla med grav schizofreni.

människornas behov? Hur ska vi bygga för att det passar in i området? Hur gör vi det mest effektivt? Hur gör vi det sevärt? Hur gör vi det till bästa möjliga attraktion med effektivast möjliga funktion?

Det går ett år eller två. Sedan basunerar kommunen och byggföretagen stolt ut vad man kommit fram till:

Vi bygger ett fyrkantigt glashus.

Allmänheten är skeptisk. Ok, vi diggar era skisser. Vi ser slipsbyråkraten, en av alla Adaktus söner, sitta vid en idyllisk liten damm och läsa en god bok. Vi ser hipstern sitta i en solstol intill glashuset, med solglajjorna på och fjällrävenväskan tätt intill. Prunkande grönska, fåglar i klarblå himmel, glada människor. Bra bild. Bra illusion. Men kommer det inte att se förjävligt ut? Om inte förjävligt, så åtminstone inte särskilt mänskligt – inte särskilt roligt.

– Neeeee, säger överhuvudet för vilket socialmoderat parti som för tillfället är vid makten. Det blir jättefint. Tillväxt. Växande region. Företag. PENGAR. Landmärke! Jättefint! Modernt! Behov!
´
Jaha.

Domkyrkoforum. Inspirationen hämtad från tanken "om Optimus Prime blottade sig, hur skulle det då se ut?"

Domkyrkoforum. Inspirationen hämtad från tanken ”om Optimus Prime blottade sig, hur skulle det då se ut?”

Samma politiker, arkitekter och andra samhällsplanerare ger sig därtill friheten att sucka högt över somliga tidigare epoker. Funkisbyggena, hujeda mig. Brutalismen, halledar. Tänk att folk kunde vara så dumma. Tänk att folk så systematiskt uppförde denna allomfattande fulhet. Nu vet vi bättre. Nu vet vi att människan vill bo i glashus, att den hatar grönområden och att vi alla önskar konstant insyn och uppsyn på varandra. Vi vet att gigantiska fyrkantiga glashus är the shit och den som säger emot är bara okunnig och otidsenlig.

Vem som helst kan väl förstå att vi inte kan bygga som förr. Ornament, vad är det? En folksjukdom? Hur kan man ha ett tak som inte är platt? Hur kan man bo i en lägenhet som inte är genomskinlig? Varför skulle man vilja befinna sig på en arbetsplats som inte känns som en låda med människor i? Tosserier.

Tyvärr har byggnads- och bevaringsdebatten avstannat helt i Lund.

Orsakerna är flera. Staden har genomgått en lång och långsam gentrifieringsprocess där gatans folk bytts ut mot kontorets. De gräsrotsrörelser som funnits har bytts ut mot de tandlösa Facebook-kritikerna. Människorna som tidigare kände en samhörighet med naturen, med vad det innebär för hur vi vill bo och materialen vi bygger med, har distanserat sig från den. Alla har öppnat upp sig för den hårresande framtid ingen vill leva i. Självbevarelsedriften gör att alla förändringar accepteras som någonting man måste anpassa sig till snarare än vice versa.

Strålbehandlingskliniken. Two-in-one-lösning. Åsynen ger cancer, men behandlingen är nära.

Strålbehandlingskliniken. Two-in-one-lösning. Åsynen ger cancer, men behandlingen är nära.

Människan har förstått att den måste bo i en pissusel värld och omfamnat faktumet. Det är tydligt i varje tänkbart avseende. Men medan vår beteendemässiga och sociala evolution tycks hopplöst ohejdbar borde det fortfarande kunna finnas någon form av engagemang kring hur vår fysiska värld utformas. Det är löjeväckande att tro att vi ska vinna det spel som utspelar sig ovanför våra huvuden. Men rimligtvis borde vi kunna manipulera spelreglerna i någon mån.

Det är viktigt att betrakta vår omvärld, säga nej, förlöjliga och stigmatisera dehumaniserande ideal. Vi kan bo i en skitvärld men då får den fantamej vara snygg åtminstone.

8 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Krönikor

Östratornskolan och det ekologiska experimentet

ostratornskolanFörsta dagen på Östratornskolan skuttade jag över det enorma grönområde som fanns där nu gymnastikhallen och högstadiebyggnaden ligger. Så vitt jag vet finns det inte sparat på några bilder, förmodligen har de flesta raderat det helt ur minnet och det enda vis det lever vidare på är genom mitt vemod och associationerna det väcker hos mig. Det var i buskarna på gröningens som vi hade våra första kojor, där vi lekte på rasterna och mot vilka utsikten från vårt klassrum i B-huset vätte.

En mulen dag ett par månader efter att jag börjat grundskolan så stod grävmaskinerna där och plöjde bort meter efter meter av vår lugnande, lekfulla grönska till förmån för de högstadiebyggnader som skulle uppföras.

Jag var förkrossad. För första gången sa världen till mig att den alltid förändras, att det man älskar alltid försvinner, att det alltid kommer nya anledningar till vemod – nya förändringar där grävskoporna förstör målen för gamla minnen. Det var svårt att tampas med då, det är svårt att tampas med nu. Varje bakåtblickande nostalgiker har i tidig ålder sett sin favoritbuske försvinna för att ersättas med något som inte varit dem till gagn, med något som i jämförelse tyckts meningslöst.

Men det nya högstadiet kom med löften också. Tidigare ÖT-barn – från det att skolan byggdes 1971 – hade tvingats gå på Tunaskolans högstadie: själva skulle vi aldrig behöva lämna vår bubbla. Och nybyggnationen beskrevs därtill som en smärre revolution. Vi hade ständiga besök av journalister, forskare, lärare och andra intressenter. Utbyggnaden skulle nämligen göra Östratornskolan till den mest miljömedvetna i världen.

Som en del av det bildade man ett miljöråd, något som säkert är vanligt numera men som då var en ganska spännande företeelse. Med möten en gång varannan vecka på måndagens mattelektion var det inget svårt val för mig att räcka upp handen om att vara med. Särskilt stor nytta vet jag inte om jag gjorde, men en sak tillförde jag; jag föreslog att utöver de snålspolande toaletterna borde man också ha lågenergiduschstycken i den nya gymnastikhallen. Detta som sjuåring i nådens år 1996. I dagens övervakningssamhälle hade universitetet signat mig på studs.

1996 var Östra Torn fortfarande en socialistisk vänsterenklav i Lund, med allt vad det innebar av miljötänk och hållbarhet. Östratornskolan började redan 1986 ett samarbete med Naturskolan och 1993 tillfrågades man om att vara med i ett miljösatsningsprojekt. I samband med att utbyggnadsbehoven diskuterades under tidigt nittiotal så krävde skolpersonalen, redan inne i tänket, ett miljöfokus som man också inpräntade i elevernas sinnelag.

Resultatet blev att arkitekten Anders Svensson fick i uppdrag att dra nytta av Lund som forskningsstad och ge rum åt okonventionella miljöbaserade lösningar i byggandets och användandets alla aspekter:
* 28,5% av byggnadsmaterialet var återanvänt tegel från hamnbyggnader i Ystad
* Källsortering
* Regnvattensbaserade toaletter
* Separat hantering av urin och avföring
* Lokal reningsdamm för skolans avfall
* Vattentrappa från reningsdammen till en annan damm i syfte att tillföra syre till avfallsvattnet
* Kraftiga begränsningar av byggnadskemikalier, uppskattningsvis 1/16 av vad som vanligtvis används vid liknande byggen
* Ventilations- och uppvärmningssystem baserade på solenergi och naturlig lufttillförsel

Hur gick det då?

Ptja. Det är svårt att bortse från vissa saker; på vintern var det emellanåt jävligt kallt i lokalerna. Vissa av de mer komplexa och oprövade ekocykelmekanismerna fungerade inte under de första åren och om allting fungerar felfritt i dag… tja, det vetti katten.

Utbyggnaden var en del av GBC ’98, Green Building Challenge, och med barnsjukdomarna i åtanke fick skolan ganska låga omdömen i den utvärdering som gjordes av projektet. Man fick däremot Lunds stadsbyggnadspris och blev den första skolan i staden att få rätten att ”hissa grön flagg”.

Några märkliga egenheter till trots – typ att rektorn Roland Stéen lät uppföra en minnessten i sin egen ära, givetvis döpt till Rolands sten – så undrar jag vad som hände med den experimentlusta och det miljömedvetna tänk som gjorde att man kunde gå till skolan med stolthet på morgonen. Det kändes som att vi var först, att vi var början på en revolution, att miljön hade tagit platsen som vår största nutidsfråga. Men jag antar att det på ett större plan rann ut i sanden med resten av den framtidsoptimistiska idealismen.

Tre år efter projektet försökte Tomas Tägil, någon respekterad universitetsgubbe, att reda ut varför miljötänket ödelagts:
”Varför man inte fortsatte det ekologiska experimentet efter Östratornskolan kan man spekulera över. De ekologiska frågorna är kanske inte lika ’heta’ längre i denna börsfixerade tid. Ekologin som progressiv idébärare har också försvagats. Därtill har det börjat dyka upp rapporter om tekniska brister även i det ekologiska experimentbyggandet. Dessutom var Östratornskolan ett experiment, avsett att utvärderas.

Oavsett det symboliska och pedagogiska värde som ett ekologiskt projekt har, krävs det ur praktisk synpunkt nästan att alla inblandade är ’eldsjälar’ för att det ska fungera. Experimentbyggandet brukar få en mer pragmatsik efterföljd. Det som tiden inte är mogen för försvinner, men man fortsätter ändå på en annan nivå än tidigare. Vikingaskolan är ett exempel på detta. Här har ekologiska aspekter blivit en naturlig självklarhet, men utan tvång att ’löpa linan ut’. ’Sunda-hus-konceptet har i detta fall också blivit ett byggande med sunt förnuft.”

Det övergivna miljötänket till trots fick åtminstone en generation östratornare insikt i betydelsen av miljöfrågor. I vår tid av eskalerande ekologisk förstörelse är det tråkigt att inte fler ungdomar skolas efter idealet att vi ska ha en beboelig planet även framöver. För även om inte alla av oss blev trädkramande minkfarmsaktivister så bär vi med oss vetskapen om att vi med lite finess och god vilja kan belasta ekosystemet mindre än vad vi gör i dag – men tyvärr är det ett medvetande som utarmats av det växande intresset för pengar och det minskande intresset för mänsklighetens framtid.

Lämna en kommentar

Filed under Arkitektur

Kampen om Fjelievägen 14

Fjelievägen 14 / Bälgen 9, 1913-1980

Fjelievägen 14 / Bälgen 9, 1913-1980

1978 omyndigförklarades en gammal dam som ägde fastigheten Bälgen 9 på Fjeliegatan 14. Hennes förmyndare valde att sälja fastigheten samtidigt som det i avtalet ingick att hon skulle få ha kvar en av sex lägenheter i byggnaden.
– De nya ägarna gav oss uppfattningen att huset skulle renoveras nu, sa hyresgästen Peter Cinadr. Vi fick till exempel varmvatten för bara en månad sedan, vilket var jätteskönt. Men så berättade grannar om rivningsplanerna. Vi blev totalt överraskade.

Kvarteret hade en detaljplan från 30-talet som sa att man skulle bygga trevåningshyresrätter, något som utnyttjades fullt ut så när som på Stadsbudsgatan där villorna stod kvar tillsammans med Bälgen 9. De nya ägarna hörde omedelbart efter förvärvet sig för om man kunde undantas från trevåningsplanen, riva huset och istället uppföra tre radhus med 2,5 våningars höjd.
– Det är fett med chill, sa stadsarkitekt Börge Fyhr-Johansen. De avvikelser från stadsplanen man vill ha dispens för är inte särskilt omfattande. Ur många synpunkter är det här ett bättre förslag än det stadsplanen ger.

Men vad politiker, fastighetsägare och företagare vill går ofta stick i stäv med vad folket vill. En namnlista med 300 underteckningar ordnades snabbt i denna protestlistornas storhetstid.

Radhusen som ersatte

Radhusen som ersatte

Och rätt vad det var hade Lund fått ännu en rivningsstrid i svallvågorna av den folkliga irritation som fanns kring de makthavare som mellan 1950-1975 låtit riva en femtedel av husen i centrala Lund.

Diskussionen rådde på alla nivåer. Rivningslov utfärdades snart av stadsarkitekten Fyhr-Johansen, men han hade bara befogenhet att göra det för byggnader i högst två våningar. Bostadsföreningen Västerbo menade att Bälgen 9, med två inredda lägenheter i ”tornet, skulle betraktas som ett trevåningshus då regerings- och kammarrätt hade uttalat sig om att en 1,5-plansvilla med inredd övervåning och takkupol skulle räknas som tvåvåningshus.

Husets nya ägare hette Tord Histrup och hade köpt byggnaden av förmyndaren för en mycket billig summa – 318 000 kronor för en 1040 kvadratmeter stor tomt i en relativt central del av Lund. Arga insändare i Sydsvenskan fördömde aktionen:

”Du vill riva och bygga mer vinstbringande radhus på tomten, vilket vi hyresgäster på omvägar fick reda på. Anser du det försvarbart att du för din större vinnings skull går emot alla grannar, övriga västerbors, andra lundabors samt stadsantikvariens förordnande om bevarande av ett i sin miljö värdefullt hus?
– Berövar även kommande generationer en miljömässigt värdefull miljö?
– River ett hus som utan svårigheter kan renoveras?
– Ersätter sex smålägenheter, anpassade efter dagens efterfrågan, med fyra radhus?
– Inte tar hänsyn till att den förra ägarinnan i kontraktet lovas få ha sin lägenhet kvar?
– Erbjuder oss hyresgäster lägenheter med flerdubbelt högre hyror?”

De sista hyresgästerna kämpade med alla medel

De sista hyresgästerna kämpade med alla medel

Men fastighetsägaren Tord Histrup avböjde att kommentera de ilskna hyresgästernas desperationsosande brev, men sa i en annan intervju:
– Någonting måste hända. Jag kan inte bara pumpa in pengar i huset. Det är mycket dåligt och det skulle kosta för mycket att renovera det. Men hur det skall ersättas vet jag ännu inte. Jag kan inte bara lyssna till vad de som bor i huset säger. Jag måste ju tänka på ekonomin. Naturligtvis ordnar jag nya lägenheter till dem i huset om det blir rivning.

Åtskilliga gånger skrev hyresgästerna till byggnadsnämnden. De menade att rivningsförbud behövdes eftersom att fastigheten var utsatt för spekulation och att alla argument för dess rivning var framlyfta av Histrup och förvaltarna Sigeholt Byggare.
– Vi har bara förvaltarens ord på att huset är i dåligt skick. Vi hävdar att det är i gott skick. Vi begär en oberoende teknisk undersökning.

Byggnadesnämnden försvarade sig med att ärendet inte var upp till dem, att endast ett nybyggnadsförbud i området skulle kunna stoppa ägaren och förvaltarna – och att det inte var troligt.
– Om det blir aktuellt med ansökan om rivning kan byggnadsnämnden inte säga nej, sa ordförande P G Sköldenberg.

En svunnen tid

En svunnen tid

Samtidigt hade huset återigen bytt ägare. Tord Histrup, som kritiserats hårt av hyresgästerna, hade sålt huset vidare till förvaltarna Sigeholt.

Som vanligt gick det enligt företagens intressen, men de boende gjorde en sista protest. Sigeholt Byggare AB sa upp alla hyresgästerna till den 1 oktober 1980 men några av dem menade att de kunde bo kvar eftersom att de inte fått formella avflyttningsbesked. Visserligen hade kontraktsägarna till respektive lägenhet fått sådana besked, men inte deras respektive sambo – vilket en advokat menade var nödvändigt.

Peter Hesselgren, Peter Cinadr (eller Cinard, beroende på vem man frågar), Karin Ekerman och Gudrun El-Malek valde därtill att polisanmäla Sigeholt Byggare AB för att ha stängt av el och vatten en dag för tidigt.

Två veckor senare bar kronofogden ut det sista av hyresgästernas möbler och spikade igen lägenheterna, varpå en grävmaskin gjorde ett hål i väggen – mer än så hann man inte första rivningsdagen – för att symbolisera att husets tid var över. Den sista dagen tog den siste hyresgästen, Peter Hesselgren, Tord Histrup i försvar och menade att den uppgivne ägaren och de som vräkte honom inte var samma person – tingsrätten menade att Sigeholt Byggare AB ännu inte fått lagfart på huset och att det var därför det fortfarande stod skrivet på Tord Histrup.

I Ann-Marie Westmans avrundande text i Sydsvenskan gav hon en hint om någonting som i dag blivit en övertydlig sanning, och en uppmaning om revolutionen vi ännu går och väntar på:
”Tomtmark ska hårdexploateras, människor skall inhysas på ett för exploatören så lukrativt sätt som möjligt. Någon trivsel är det inte tal om, varken för den boende eller för den, som på det numera så exklusiva till fot-sättet passerar området. Hur många kvartersmiljöer skall slås sönder här i Lund, som ännu för 30 år sedan var en trivsam och sällsynt välbevarad stad, men som nu är på god väg att bitvis förlora sin identitet, innan den icke-beslutsfattande delen av allmänheten ÄNTLIGEN reagerar med kraft och på bred front?”

1 kommentar

Filed under Anekdoter, Arkitektur, Artiklar, Händelser, Platser

Lunds bygglekplatser

För ett år sedan trillade det ner ett mail i inkorgen. Så långt inget nytt under solen, men dess innehåll var typiskt inavlat på det vis jag gillar det; en initierad och engagerad betraktelse av ett smalt fenomen. En läsare vid namn Christian Sten berättade om att han jobbat som fritidsledare på Lunds Bygglekplatser och att detta numera stendöda koncept saknade en plats på min blogg.

Skamset sänker jag huvudet: indeed är det för lite bygglekplatser på Mitt Lund.

Lyckligtvis skrev Christian i mailet att han dels skrivit lite om företeelsen och dels publicerat en uppsjö foton från sötebrödsdagarna, så med hans hjälp och min tillagda research ska ni här få den kanske (förhoppningsvis?) mastigaste och mest omfattande bloggposten om lundensiska bygglekplatser.

En introduktion till bygglekplatsen – av Christian Sten

Linerobyggen som revs 2008

Linerobyggen, stängdes 1992.

För att inte gå för djupt in på historien om hur bygglekarna kom till just i Lund vill jag kort förklara vad som i folkmun menas med företeelsen; ”Byggen” sedd ur ett Lundaperspektiv. Initiativet må ha kommit från Stockholm eller Göteborg eller någon annan stad där det fanns något som hette Parklek. Med Bygglek / ”Byggen” i Lund menas en relativt låg byggnad med inhägnad gård. Samt med anställda fritidsledare. Där barn och vuxna kan vistas med getter, ankor, kaniner, höns, plankor och brädor och annat material för att bygga kojor och annat på detta inhägnade område.

Det är det, som är grundidéen med ”byggen” Att barnen skall lära känna materien som sällan finns i ett asfalterat betonggetto. På ”byggen” finns även en möjlighet att lära känna öppen eld i en bevakad och för ändamålet byggd liten eldstad utomhus, Där man kan elda med brädstumpar och grilla korv mm. Där barnen kan lära sig hantertera eld under ledarens bevakning där barnen kan turas om att vara eldvakt. Det finns även små vattendammar i anslutning till byggnaden eller inne på området.

Gåsatoftens bygglek, riven 2009.

Gåsatoftens bygglek, riven 2009.

Inomhus kan barn leka i den stora (över 200kvm) lek/idrottshallen, spela biljard uppe på övervåningen, samt ”slappa” i mysrummet och snickra i snickeriet, använda verktyg och material gratis. Till exempel bygga sin en egen kaninbur av trä och spånvirke. Eller varför inte snickra en egen lådbil. Barn behöver veta hur materialet hanteras och dess egenskaper och
för att utveckla sin fantasi och kreativitet på annat sätt än man får av färdiga klossar, typ Lego mm..

På ”Byggen” drivs också undervisning i samarbete med närliggande skolor på förmiddagar. Man har undervisning i läderabeten, horn och enklare snickerier mm. Och det har visat sig att byggen är mer intressant att vistas i än skolsalen. På raster och lunch springer barnen ofta över till Byggen för att hinna spela en kort innebandymatch.

Bygglekplatsens uppgång och fall – av Simon Berglind

Klostergårdens bygglek

Klostergårdens bygglek

1968 startades en av de första bygglekplatserna i landet på Klostergården. Konceptet hade tagits från Danmark, ”skrammellegplads”, och syftet var att locka fram kreativitet och händighet hos barnen. I samband med nybyggnationer på Klostergården 2005 så riskerade verksamheten att läggas ner eller åtminstone förlora sin djurhållning i samband med en föreslagen ihopslagning med skolan, men genom kompromissande flyttades verksamheten bara femtio meter bort istället. Därmed förblev Klostergårdens bygglek den äldsta kvarvarande i Sverige.

Under 70-talet poppade de fram här och där. Miljonprogrammet skulle kompletteras med skol- och fritidsmöjligheter och bygglekarna låg i tiden. Såväl den på Gåsatoften som den på Linero byggdes under detta årtioende och även om mina kunskaper om Borgarparkens bygglek är begränsade så tycks den också härstamma från samma tid.

Redan i början av 80-talet började dock främst borgerliga politiker att ifrågasätta konceptet, eller snarare kostnaderna, med bygglekplatser. Endast efter protester och namnlistor drog politikerna in sitt förslag.

Christian Sten i sällskap med getter

Christian Sten i sällskap med getter

Men bollen hade börjat rulla. Den dåvarande fritidsgården på Linero, Linerogården, revs och på bygglekplatsen blev öppettiderna sparsmakade och de flesta barn som bedrev sin fritidsverksamhet där fick efter stängning cykla bort till Gåsatoften, som med sin verkstad dessutom hade större möjligheter än de andra bygglekarna.

1992 stängdes Lineros bygglek varpå den stod och förföll innan den slutligen revs i slutet av 90-talet.

Det tidiga 90-talets lågkonjunktur resulterade inte i några fler nedlagda bygglekar, men underhåll av lekplatser, fritidsgårdar, skolor och andra offentliga byggnader blev eftersatt till den grad att renoveringarna aldrig nått renoveringsbehovet. Lika mycket som dagens kostsamma fuktsaneringar av skolorna kan återkopplas till 70-talets byggtekniker så är 90-talets negligerande av fastighetsunderhållet också en betydande anledning.

Bygglekarna var mer än bara djur och plankor: disco på Gåsatoften

Bygglekarna var mer än bara djur och plankor: disco på Gåsatoften

Politiker måste definitivt haft en medvetenhet om situationen. Ändå fortsatte åren att gå utan åtgärder och först när förfallet blivit alltför tydligt för att ignorera så började varningssignalerna komma, på en plats efter en annan och ungefär ett år innan problemen med skolorna uppdagats för allmänheten så stängde man, med en dags varsel, Gåsatoftens bygglek i maj 2008.

Året dessförinnan hade den dåliga lukt som kunnat anas i flera år blivit alltmer tilltagande och de svindyra, välbetalda konsulterna kommunen hyrde in menade att det fanns fukt i bjälklag med tryckimpregnerat virke, i vilket man inte visste exakt vilka ämnen som fanns. Kommunen sade sig undersöka möjligheterna att renovera men kom fram till att rivning var enda alternativet – och någon ny bygglek skulle det inte bli fråga om.

I dag finns två bygglekplatser i Lund. Den ena, landets äldsta, ligger på Klostergården och den andra ligger i Borgarparken men är dels under hot från kommunens planer på att exploatera parken och dels – med största sannolikhet – också under hot från resultatet av en hårdbesiktning.

 

2 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Kultur, Platser, Smultronställen

Vaga intryck från Margretedal

margretedal2Ingen som följer den här bloggen lär ha undgått min förkärlek till slitage, byggnader och områden lika smutsiga, ärrade och sketna som en själv, någonting så långt ifrån perfekt att man kan känna igen sig själv i det. Miljöer i klass med min klass snarare än de renrakade, polerade glashus som i dag uppförs med syftet att bedriva glashusverksamhet. När jag går förbi Saluhallen-entrén mot Botulfsplatsen, de stora lokalerna på Ideon eller för den delen Domkyrkorobotfallosen slår det mig att de bara är ett par tjocka mörka glasögonbågar från att vara porträtt av nyliberala finansmän förklädda till byggnader.

Jag var lite för ung i 2000-talets begynnelse för att inse att min barndoms miljöer levde på lånad tid. De sjaskiga industrierna på Margretedal tycktes för mig oantastliga, de vars arbetsplatser där folk de facto gjorde någonting konkret till skillnad från i dagens samhälle där var och varannan har en mycket abstrakt arbetsuppgift. ”Så vad sysslar du med?” kunde man fråga och få svaret ”jag spikar ihop plankor så att de blir till bra grejer” eller ”jag tillverkar knake all day, all night”. I dag? ”Tja, jag sitter på mitt kontor framför en dator och ingenjörar konsultens it-teknikers marknadsdistribution – det kanske inte är mycket för världen men någon måste göra det… tydligen”.

Lunna töser, de fulaste brudarna i stan

Lunna töser, de fulaste brudarna i stan

Tydligen var jag inte ensam om att överrumplas av den utvecklingen och de konsekvenser det fått för vår stadsbild. Åtminstone på nätet finns det väldigt begränsad dokumentation kring till exempel Margretedals industriområde, de flesta av de fotografier som poppar upp porträtterar i stället det som var början på den nya eran; de erbarmligt fula ”Lunna töser” som ritades av numera avlidne schweiziske arkitekten Mario Campi. I honom tog man alltså inspiration utifrån och det resulterade i ett bygge med noll respekt för omgivningen runt omkring. Han ritade ett par stela pinnar och, kanske på grund av åldersrelaterade skakningar, blev de också lite sneda. ”Wow”, tänkte han. ”Det här är the shit”. Han skickade förmodligen in sitt förslag med text i size 72: ”IT IS LEANING! MYES! IT IS THE FUTURE”.

Rester

Rester

Och det hade han väl rätt i. I dag känns det helt omöjligt att komma ihåg vad som fanns på platsen innan. Campi beskrev de nya husen som ”dansande pyramidstubbar” och dessa är onekligen väldigt svåra att bortse från och dominerar nu hela områdets karaktär. Till och med de tidigare nedgångna lokstallarna har gått och blivit hotell av lyxmått.

Mina minnen från barndomen är rätt begränsade. Jag minns några tidiga morgnar med välsmakande knake från Holmgrens fabrik där luckan öppnade klockan fem på morgonen. Hur den gamla fabriken såg ut minns jag knappt, även om den kan skönjas lite grand i filmklippet nedan, men den var ritad av Klas Anshelm och från början uppförd som gräddbullsfabrik på den tiden man ansåg att sådant kunde tillverkas utan arbetskraft från taiwanesiska barn.

007I dag finns det fortfarande en del rester i området. En del byggnader står än så länge kvar och framför allt finns det en riktig liten godbit i form av Margretedalskiosken, en försummad liten kiosk med fantastiskt ”schletet-och-schnajdigt”-värde. Mitt emot är man just nu i full gång med att riva den byggnad där Systembolaget tidigare låg och det går väl att gissa sig till att Margretedalskiosken inväntar ett liknande öde, men tills dess kan den diggas och användas men enligt en vemodsosande skylt inte rökas i.

4 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Platser

Vackrast och fulast i Lund #2: Fredrik Tersmeden

Fredrik Tersmeden

Många mustaschprydda män har vandrat på Lunds gator genom åren. I vår tid är Fredrik Tersmeden, flitig författare, avbildad näsa och ständig student-allt-i-allo, en av våra mest välkända akademiker – och mustaschbärare.


Vackrast
: UB (universitetsbiblioteket)

På medeltiden låg ett benediktinerkloster med sin klosterkyrka uppe på Helgonabacken. Ännu på Erik Dahlbergs kopparstick från 1600-talet kan man se imponerande ruinrester av höga gotiska valv resa sig där. Sedan jämnades byggnaderna definitivt med marken och under tvåhundra år var Helgonabacken ett i huvudsak lundaubobebyggt område, först betesmark men från 1700-talets slut ett omtyckt naturskönt promenadområde. Fram till 1907. Då restes nämligen ett nytttempel på platsen. Men denna gång inte helgat åt Gud utan åt den bokliga bildningen, åt det skrivna ordet: UB, universitetsbiblioteket.

UB har stora tunga ytterdörrar – precis som en gammal kyrka. Och precis som med kyrkan så öppnar man dem inte utan viss bävan och vördnad, i vart fall inte första gången. Men man gör det också med nyfikenhet och förtröstan. Man anar att här inne finns de: svaren. Och bara det är en vacker tanke!

”Du är vackrast när det skymmer” heter en sång av Povel Ramel. Det är en av hans elakare texter och syftar på en person så ful att vederbörande helst bör ses i mörker. Nu är UB ingalunda missklädsamt i dagsljus heller, men i en mer välvillig bemärkelse kan Povels ord tillämpas även på denna byggnad. För om UB ser trevligt ut på dagen så blir det magiskt när, under tidig vår och sen höst, mörkret ännu faller så tidigt att det hinner lägga sig kring biblioteket medan det ännu är öppet och fullt belyst inifrån. Många och stora fönster är ju egentligen en dum idé i en byggnad full av böcker – dels tar de bort utrymme för bokhyllor, dels är både papper och läder känsliga för solljus – men det förlåter man gärna när man ser bildningens ljus och flitens lampor stråla genom alla de små rutorna i de höga gotiska fönstren. Hela fasaden blir en dekorativ lykta.

Jag minns så väl hur jag första gången gjorde denna upptäckt en kväll när min novischtermin började glida in i sin mörkare del samtidigt som jag arbetade på en uppsats där nästan allt mitt källmaterial måste läsas på plats på just UB. Skymningens dunkel och fönstrens varma ljusflöde kompletterades den gången dessutom med en romantiskt kringsvepande dimma som gav mig en känsla av att befinna mig inte i Lund där och då utan snarare i London på Sherlock Holmes tid. Och vad kan vara lämpligare för en biblioteksbyggnad än att ge associationer till en berömd litterär figur?

Fulast: Stora Södergatan 49-55

Repslagaren_32Jag hade lyckligtvis aldrig anledning att besöka Försäkringskassan så länge den låg i dessa lokaler, ej heller Arbetsförmedlingen sedan den tog över dem (Af som myndighet har jag haft mina duster med en gång i tiden, men det var i en annan byggnad). Vårdcentralen som gömmer sig borta i huskroppens nordvästra hörn har jag däremot besökt några gånger, men alltid blivit vänligt och raskt bemött där. Jag har alltså inga som helst personliga skäl att hysa agg mot denna byggnad – endast estetiska.

För fy-fasen-så-in-i-alla-glödheta-ful och trist den är, den mörkbrun-smutsgrå husklumpen som belamrar norra delen av kvarteret Repslagaren!!! Hur jag än anstränger mig kan jag inte finna en enda förmildrande omständighet. Tyvärr, herrar Lundquist och Rendahl – det räcker inte att på enstaka ställen vända det bruna fasadteglet på andra hållet för att göra detta mänskligare. Försvårande omständigheter finns det däremot. Aluminiumkarmar på dörrar och fönster är ju generellt något av det sterilaste och själlösaste man kan förse ett hus fasader med, men här har man gått längre: i vissa partier i bottenvåningen är fönsterkarmarna så omfattande att nästan hela väggarna är i (konstant smutsigt) kantigt aluminium. Detsamma gäller den märkliga tornliknande utbyggnaden på nordöstra hörnet som säkert är avsedd att på något sätt ”artikulera” fasaden, men som bara är kantig, ful och maskinmässig.

Repslagaren_32_innergardPrecis norr om detta hörn kommer så därtill gattet. Det stora hålet. Tomrummet. Jag kan ge mig f-n på att någon när denna plats projekterades refererade till den som en ”piazza” (så kallar arkitekter gärna öppna platser utan någon form av egentlig utsmyckning eller växtlighet) . För den som aldrig har varit på platsen i fråga kan dock upplysas att den inte alls för tankarna till ett mysigt torg i Italien. Den är bara ett stort grått, stenbelagt, dött, blåsigt hålrum i gatubilden, vilket skiljer föremålet för denna beskrivning från nästa – och endast marginellt mindre fula – kontorskomplex (”kontorskomplex” är just den benämning som används i kommunens bevarandeprogram; ja, ”komplex” känns som ett lämpligt ord i sammanhanget).

För att riktigt kröna verket slutar gattet i sin västra ände (mot Helgeandsgatan) med två schaktartade gropar rymmande å den ena sidan en sopcontainer, å den andra nedfarten till något slags garage med stora ogenomsiktliga vikdörrar i plåt och brummande fläktanläggningar – allt med en perfekt känsla av skumt industriområde någonstans långt utanför stadsplanerat område.

Skall man säga något positivt får det väl bli att anläggningen i vart fall är konsekvent: man har lyckats göra allt så trist man bara kan – i färg, i form, i detaljer – och man har kombinerat detta med att inrymma verksamheter som förknippas med arbetslöshet och sjukdom. På sitt sätt antar jag att det är kongenialt.

Bilderna: Överst till vänster: Fredrik Tersmeden, överst till höger: UB, nederst till vänster: Kontorskomplexet på Stora Södergatan anno 80-tal, nederst till höger: Komplexets innergård där få satt sin fot och färre velat sätta den

2 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Vackrast och fulast

Vackrast och fulast i Lund #1: Johan Sundberg

Hundra gubbar och gummor har fått frågan, ytterligare hundra ska få den. Vilken är egentligen Lunds vackraste plats, och vilken är den fulaste?

Jag hade hoppats på svar nog att fylla ut varje dag i januari, men redan nu är lockelsen för stor.

Först ut att svara var Johan Sundberg, arkitekt med kontor på Winstrupsgatan.

Vilken är den vackraste byggnaden i Lund?
tillbyggnadDen vackraste och framför allt intressantaste byggnaden i Lund är Landsarkivets tillbyggnad av Bernt Nyberg. Kombinationen av 1800-talsarkivet och dess andliga och fysiska motpart i Landsarkivet är helt oslagbar. Den där tegellådan är så kärv, så sträng, så stram, så modig, så rå och (därför) så full av liv så att man bara baxnar. Den som vill veta mer om verket ska läsa Vanja Knockes prisbelönta artikel om Bernt Nyberg i Tidskriften arkitektur (länk). Obetalbart, hudnära och samtidigt så sorgligt att det nu ska förstöras för evigt. Detta borde vara ett världsarv.

Vilken är den fulaste byggnaden i Lund?
diamantenDet finns många projekt att välja mellan så det blir svårt. Sedan 1972 har inget riktigt bra projekt ritats och byggts innanför de medeltida vallarna, Domkyrkoforum undantaget. Näst sämst måste ändå den södra tillbyggnaden till Åhlensgaraget vara. Huset är ritat i en slags postmodernistisk stil, fast byggd 15 år innan stilen visade sina sista dödsryckningar i andra städer. Det är för övrigt exakt samma sak man kan säga om det allra mest usla projektet av dom alla – Diamanten på Karl XII-gatan. Projektet summerar allt som är undermåligt med Lunds beställare och kommunala tjänstemän. Ritat av ärkemyglaren Sten Samuelsson på sin dödsbädd som ett sista avskeds-fuck-you till Lund, lyft på plats av skattesmitaren Pålsson, välsignat av ett flegmatiskt stadsarkitektkontor som totalt saknar förmåga att styra gestaltningen ens på de allra mest betydelsefulla platserna.

Diamanten har allt som får en sann arkitekturvän att osäkra revolvern; tillgjort och historiserande formspråk, obalans i proportionerna (90% enorma burspråk), tornliknande hörn, fula materialval, dålig koppling till gatan, ambivalens och medelmåtta. Resultatet blir en slags parodi på husen i omgivningen, så svullet och överdrivet att det ser sjukt ut. Detta förment ”anpassade” formspråk blir till förvridna spegelbilder av det vackra och genuina som står alldeles bredvid.

(Runner up: Malmborgshuset på Clemenstorget. Som ovan fast om möjligt värre. Men inte lika provocerande, bara mest sorgligt. Ett sår i stadsbilden som aldrig kommer läka. Jag vill inte ens prata om det.)

Bilder: till höger Landsarkivet med Bernt Nybergs tillbyggnad, till vänster ”Diamanten”

9 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Ert Lund, Vackrast och fulast