Category Archives: Andras artiklar

Folklivsminnen: Östra Torn 6, 1902-1965

karta1Inför exploateringen av Östra Torn i slutet av 60-talet intervjuades de boende i byn (alltså både längs byvägen, Utmarksvägen och gamla Getingevägen) i förhoppning om att utröna dess inte så nogsamt dokumenterade historia och för att bevara vetskapen om det leverne som oundvikligen gick mot sitt slut.

Dessa texter finns i Lundasamlingen och i Folklivsarkivet, och har även publicerats online – dessvärre i ett oändligt krångligt och svårnavigerat format och utan bilder och andra wall of text-förmildrande koncept. Vi får se om upphovsrättsidkarna har några invändningar mot att jag nu börjat transkribera och synliggöra dessa livsberättelser, men min förhoppning är att historien anses tillhöra alla.

I denna första text har Thure Lundquist (1902-1987?) intervjuats av Anna-Lisa Karlsson angående Östra Torn 6, en av de gårdar som ligger på ”andra sidan” Utmarksvägen och som ser ut att ha en ljus framtid trots pågående byggnationer, då den i de flesta avseenden ligger utanför exploateringszonen.

”Jag brukar gården Ö. Torn 6 sedan 1923. Mor var född här 1869. Min mormors föräldrar flyttade hit på 1830-talet. Jag har hört några gamla säga Skinnartorn för länge sen, men vet inte vad det betyder. Byn har brännt och alla småhus brann ner nån gång på 1880-talet. 1893 brann Ö. Torn 6 ner, det var på morfars tid. Gården brann helt och hållet och allt förlorades. En försäkring på 12000 fanns och morfar hade byggnadsskyldighet och byggde upp gården igen. Morfar kom från Dalby. Min mormor valde själv sin man, när hon gifte sig med ”drängen från Dalby”, trots att hon var bortlovad till en annan. 1895 brann det igen. Målarna var precis färdiga med det nya huset. Alla djuren räddades utom bandhunden, som brann inne, men hela gården brann ner.

Bygatan är sig lik och inga småvägar har anlagts. Några gravar har fördjupats, men de flesta har fyllts igen. I byn är nog Ö. Torn 4 äldst, åtminstone ser den byggnaden sämst ut eller kanske Ö. Torn 16, åtminstone delvis. Inga ändringar i ägoförhållandena vad jag vet, men kanske har något lagts till Ö. Torn 1. Några husmän har fått friköpa hustomter. När jag talar om byn menar jag allt och alla kring gamla bygatan, men trivsamt umgänge har man haft med alla i Ö. Torn och med Lund också förresten.

Lantbruket
Gården är på 19,12 hektar och jag brukar den sen 1923, men inga gamla papper finns kvar, då ju allt brann 1893. Jag odlade och odlar korn, vete, havre, sockerbetor, klöver och sen några år oljeväxter, raps för närvarande, och lite senap, inget lin eller hampa. Jag har minskat på sockerbetorna för det är för jobbigt och mindre vall nu. Efter andra världskriget har jag odlat mer oljeväxter än före och har inte alls djur för mjölkproduktion längre. Jag tror att modern växtföljd infördes cirka 1900 och inte har jag hört talas om något svedjebruk inte och inte brännodling heller.

Utsädet har jag alltid köpt, men far min harpade och betade utsädet själv. Så länge jag har varit bonde har jag använt konstgödsel, stallgödseln användes till betorna. Märgling har förekommit då märgelgrav fanns på 1800-talet. Jag använder super, kali och kväve.

Gårdens damm, ibland omnämnd "byadammen"

Gårdens damm, ibland omnämnd ”byadammen”

En s.k. oliverplog hade jag först och sen traktorplogar. Vi hade en s.k. sjuttonbilarsplog för häst. I början av 1900-talet kom självbindaren och den hade vi tillsammans med Ö. Torn 8. Jag har upplevt både hästvandring, stationär tröska med el-drift och nu skördetröskas ju allt. Vi har haft kvarn, motordriven, sen 1920 då det blev elektrifierat. Redan på 1800-talet såldes vete och råg till industrikvarnen.

Ingen nyodling har förekommit och produktionen har varit något så när jämn på såna här små gårdar, men under första världskriget var det brist på foder och djuren fick skänkas bort för ingen hade råd att köpa dem och viss kvantitet spannmål skulle levereras till handlarna och Centralföreningen.

Nu finns inhägnad betesmark här men först under min tid här på gården. Jag har stackat, volmat, hässjat höet och nu pressas det av maskinstationen, som kommer hit och pressar det. I början av 1900-talet kom järnräfsan och slåttermaskinen, som man ofta hade ihop med nån granne. Man var i regel två om dem.

Köksträdgård har funnits så långt jag kan minnas och där har odlats och odlas ex. lök, rödbetor, spenat, sallad, rädisor, krusbär, hallon, vinbär men inte alls för avsalu utan till husbehov.

Boskapsskötsel

Redan 1954 började jag övergå från mjölk- till köttproduktion och köper sen fem år mjölk. Kreatursbeståndet har varit något så när konstant: 15 ungddjur av låglandsras, några kor för amning, 25 gödsvin, 3 moderssuggor, 60 höns, men sedan jag skaffade traktor 1948 har jag inga hästar – jag hade tre förr. Bil har jag sen 1950.

Slakten av smådjur, grisar och mindre, förekom här hemma fram till 1950-talet. Fram till 30-talet kom slaktare ut och slaktade, efter att ha bedövat med klubba eller mask. Därefter skickade vi till slakteri, andelsslakteri, numer heter det Scan. Nu kommer inga slaktare mer. Aldrig hade man hästslakt på gården, man vill ju inte slakta sin trotjänare hemma, men när de inte dugde längre fick ju någon komma och hämta dem för slakt.

Före 30-talet mjölkade vi tre gånger per dag men sen två gånger per dag och det var ingen skillnad på sommar eller vinter. Mjölkmaskin köpte jag 1946, tror jag. Mjölken förvarades i mjölkrummet där den kyldes ”under fullt betryggande former”. Vi har aldrig ägt någon separator, men däremot en enkel smörkärna av trä, ungefär 100 år gammal, och en glaskärna. Nu ystas inget, men har gjorts någon gång till jul.

I början av 1900-talet fanns ett privat ”mejeri” här, som sköttes av A. Olsson, Ö. Torn 4, och han hade också en liten mjölkbutik. Lundaortens andelsmejeri har hämtat mjölken, men nu lämnas ingen mjölk till mejeriet, inte av någon vid bygatan.

Här har vi alltid haft höns endast för äggproduktion. På 1920-talet hade jag ett par bisamhällen, jag hörde snart upp, då de jädrans bina alltid svärmade i slåtter- eller skördetid. Honungen slungades med handslunga. Hästarna var av ardennerras, korna låglandsras, hörns av Hampshireras eller vit Leghorn.

Jag har aldrig varit medlem i någon tjurförening, men någon gång på 40-talet gick jag med i seminföreningen.

Min betesmark räcker inte till och därför har jag mina kreatur på bete vid Ringsjön nu. Jag har hört berättas om att man före 1900 vaktade djuren.

Gården idag

Gården idag

Under vintern stallfodras alla djur. Korna får kraftfoder, foderbetor, massa och höhalm, hästarna spannmål, hackelse, melass och lite hö, svinen gröpe, en del hemmamalt och en del köpt blandning, hönsen hönsfoderblandning och hemmaproducerad soannmål.

Veterinär behandlade sjuka djur, kastrerade och avlivade dem. Grisar tog jag död på själv liksom höns.

Svinhuset är byggt för fjorton år sen och de andra ekonomibyggnaderna, lagården, logen, garaget och magasinet är från 1895.

Nyheter spreds genom press, utställningar och studieresor. Lund är vår tätort och affärerna sköts där. Förr var det kreatursmarknad en gång i månaden på Clemenstorget. Där såldes nötkreatur och grisar till klockan 12 och hästar efter klockan 13. Tyvärr det slut på det nu. Marknaden självdog någon gång på 40-talet.

Hushållningssällskapen ger många bra tips och goda råd. Man får ta del av Statens maskinprovningsrön och så litar man på grannarnas omdömde då det gäller nya redskap, maskiner, med mera.

Jag har genomgått Hvilans lantbruksskola 1921-22.

Arbetslivets & äganderättens organisation

Fram till 1954 hade jag dräng och till 1946 även piga. Sen dess sköter vi det ensamma frun min och jag eftersom driften rationaliserats. Till betorna anställdes extra arbetskraft eller så byttes arbetskraft släkten emellan. Tjänstefolket kom från småfolket innan stan sög opp arbetskraften. Bondsönder och bonddöttrar tog ibland plats till de fick egen gård. Alla arbeten ansågs lika fint eller lika skitt. Vi hjälptes alla åt.

Lantbruket följer en viss rytm – årets rytm fördelar arbetet. När jag var ung började arbetet 5 och slutade 18.30 och inga fria lördagar. Nu börjar jag när jag vill men oftast 6.30 och håller på så länge det behövs.

Jag har ägt slåttermaskin, såmaskin, självbindare, gödningsspridare, stationär tröksa gemensamt med någon annan. Redskapen ägde man helt själv och de hyrdes knappt ut. Man hjälpte någon gång nån granne med något litet arbete och när det behövdes, men inte var det någon gemensam fest efter inte.

Vi har haft mejeri, centralförening, Scan, tröskförening och seminförening. Nu är tröskföreningen upplöst sen ett tiotal år tillbaka. Föreningar ansåg man vara bra. Jag var med i allihop. Här har inte varit åldersmangille – vi är ju alla arrendatorer.

Binäringar

Småsaker inom snickeri gör jag själv. Något bondehantverk har inte funnits. Smed och sadelmakare har verkat i Ö. Torn. Smeden bodde i hästskohuset men är död sen tre år tillbaka. Sadelmakaren bodde vid Bygatan, men det var för 30 år sedan. En gång i tiden fanns en speceriaffär i byn i Ö. Torn 12, men den försvann i början av 1900-talet. Den fanns endast medan banan byggdes.

Den som inte hade arbete i lantbruket hade plats i stan. Här hyrs inte ut till sommargäster, men ibland kommer ut studenter och frågar efter rum.

Det är mycket mindre folk nu i Ö. Torn än förr, men det beror delvis på att lantbruket rationaliserats. Nu jobbar ofta han i stan och sköter lantbruket på nätterna, och det går bra tack vare hjälp av duktiga fruar. Nu är det vanligt att arbeta i Lund, särskilt töserna tar plats i stan men även pågarna förresten. De jobbar på Tetrapak, på kontor, i byggnadsbranschen eller i affär. Lund är den tätort man främst flytar till, men ofta bor man kvar i Ö. Torn och arbetar i Lund.

Nu kommer jag ihåg, det har ju även funnits en väverska i Ö. Torn. Måns Svens Anna (Anna Månsson). Hon sydde förkläde och kläde och sålde. Hon dog på ålderdomshem för cirka tjugo år sedan.

Sociala grupper och relationer

Gården anno bevaringsprogrammet (70-80-tal)

Gården anno bevaringsprogrammet (70-80-tal)

I stort sett har vi alla haft samma arrendevilkor. Smeden hölls som lika bra som de andra och var med i våra samkväm. Han umgicks med arrendatorerna. Tjänstefolket hörde till hushållet. Det berodde på tjänstefolket i fråga om man kunde anse dom som dotter eller son i huset. De bodde i samma hus som husbonden, men drängarna bodde i regel i drängkammaren. Man åt tillsammans. Vid jul var de med men ej vid släktmiddagar, då tjänstepigan ju passade upp. De anställda hade som regel inte familj. Man hade aldrig gift folk anställt. Jag tilltalade dem med förnamnet och ibland efternamnet åtminstone till de manliga. Man sa aldrig du. De sa förnamn eller efternamn till mej.

Tjänstefolket umgicks med annan byungdom i samma ställning. Jag har alltid haft stort umgänge med alla sorts människor, även med ”överheten”. Förhållandet till Lund har alltid varit gott och det har alltid varit roligt att komma dit och se så mycket ungdom.

Man sökte sin äktenskapspartner utombys för byn är för liten, men de äldre ansåg att äktenskapspartnern skulle sökas inom samma stånd. Som regel skulle frun vara yngre än mannen. Jag har aldrig märkt någon skillnad i klädedräkten mellan olika samhällsgrupper, men det påstås att vid Baltiska utställningen kunde man sitta och se att där kommer bönder och där kommer stabor.

Bostad och heminredning

Morfar byggde huset med hjälp av byggmästare, som hade anställt folk. Det är byggt i tegel och korsvirke i loglängan. Papp på taket 1895, som byttes ut mot eternit på 40-talet.

Salen användes endast sommartid då där inte fanns eldstad, men sedan vi fick värmeledning används alla rummen hela året runt. Innan 1942 uppvärmdes rummen med kamin och kakelugnar. Fotogenlampor användes före 1920, sedan elektrisk belysning. 1942 reparerades och moderniserades hela längan och vi fick vattenledning och hydrofor m.m. Alla möblerna är köpta i stan och rullgardin tror jag fanns redan i början på 1900-talet.

Mat, dryck, husgeråd och måltidsseder

Inga bestämda rätter vid måltiderna men ofta sill och potatis till frukost, senare gröt och nu ingetdera. Kaffe dracks två gånger per dag och mjölk till alla måltider. Hästkött åts inte men däremot alla sorters fisk. Grönsaker äts mer nu än förr. 1942 revs bakugnen ut så nu köper vi brödet. Inget öl bryggdes. Här har mycket konserverats dels genom hermetisk konservering, dels genom saltning och nu fryser vi ner. Förr kokakdes nästan all mat, nu steks den. Frysbox har vi sedan 1952 och i den lägger vi ner en halv gris, grönsaker, höns, tupp, bär, m.m. Kylskåp finns sedan 1961 och tvättmaskin har vi sen ett 20-tal år tillbaka.

Före 1900 åts fem mål dagligen: morgonmat, lillemiddag, middag, merafton och kvällsvard. Nu äter vi två lagade mål mat om dan, middag och kväll. Man hade och har finare rätter på söndan, oftast kött. Måltiderna intas i köket vardag som söndag. Pilsner dricker jag ibland till vardags och alltid till fester.

Textilier och kläder

I dag äger en arkitekt Lundqvist (!) gården och den är en av synnerligen få som vuxit ytterligare de senaste tio åren

I dag äger en arkitekt Lundqvist (!) gården och den är en av synnerligen få som vuxit ytterligare de senaste tio åren

Vävstol har alltid funnits på gården. Nu vävs inte så mycket, men före 1950 vävdes gardiner, mattor, dukar, filtar och handdukar. Anna Månsson antliades ibland och bestod då materialet själv. Kläderna beställdes hos skräddaren i Flyinge, men i slutet av 50-talet övergick jag till köpekläder. Skor köptes i stan. Skomakare fanns på Getingevägen, men han är död nu.

Far hade alltid kubb, farmor alltid schalett men mormor hatt. I nattvarden bar karlarna alltid frack och kvinnorna alltid i svart. Nu använder alltid vi karlar mörk kostym till nattvarden.

Vi äger några äldre textilier ex. ett opphämtatäcke och några dukar från före 1910 pch dessutom en höstasärk från mitten av 1800-talet nån gång.

Sjukvård och hygien

Förr dog man en naturlig död utan läkare. Jag har inte hört talas om någon, som besökt någon ”klok”, och den enda huskur, som vi använt, är att lägga rökt fläsk på varigt finger för att dra ut varet. Det är bra med sjukhus, men det är bättre att slippa komma dit. Födslar förekom både i hem och på BB. Barnmorska togs från Lund.

I min barndom användes i hemmet ett stort zinksittbadkar. Man la ut sjölök för råttor eller fångade dem i fällor.

I stora köket fanns brygghuspanna och där tvättade man. Såpa och soda användes. Vridmaskin har vi alltid haft och 1940 köpte vi en amerikansk tvättmaskin, som 1964 byttes ut mot en ny. Eljärn anskaffades 1920. På 1930-talet köpte vi handmangel, innan dess hade vi haft en stor dragmangel fylld med stenar.

Socialhjälp

Socialhjälpen bestod i att man bar ut mat till dom som hade det svårt. I det s.k. kommunalrummet i Ö. Torn 4 bodde några, som nog hade något slags bidrag och till dom bars ofta mat eller också gick de själva runt i stugorna och fick mat. Vid jul fick de mer exempelvis bröd av alla de sorter, som bakade still jul. De gamla vårdades i hemmet. Undantagsförmåner, som fanns angivna i köpekontraktet, skulle följas.

Bemärkelsedagar i familjen

Dop förekom på BB men också ofta i hemmet. Kalas hölls med släkt och vänner. Första barnet bars av farmor, andra barnet av mormor och sen mostrar och fastrar i tur och ordning.

Konformation: Inget stort kalas hölls men lite mat åts tillsammans med släkten. Konfirmationen hölls i Domkyrkan men numera i Allhelgonakyrkan. Efter konfirmationen skulle pågarna ha långa byxor, annars ingen förändring i livsföring.

Skolavslutning och examinering av olika slag: Prästen avslutade skolan vid samling i någon kyrka.

Förlovning med en ring per kön och ringen var alltid av guld.

Lysning: Andra söndan togs lysningspresenter emot och man bjöds på kaffe.

Bröllop: firades förr i hemmet. Prästen kom ut och vigde dem. 1900 när min svärmor gifte sig så skedde vigseln i hemmet och man använde sig av eget tillverkade brudpallar. Frun fick ring men inte mannen. Efter vigseln stort kalas med släktingar och vänner.

Silverbröllop och guldbröllop firades med stor middag med släkt och vänner. Till det kan man säga, att vissa alltid hade tåror och kakor med sej. ”Kagelag” som bestod av släkten och kanske några fler, hade alltid en sådan förning med sig till varandra.

Begravning: Den döde las i ett mindre och svalt rum, som pryddes med ljus, blommor och grönt och där ett altare iordningsställdes. Där gjordes alltid mycket vackert. Särskild andakt hölls innan kistlocket las på, en psalm sjöngs och det lästes ur Bibeln i regel inte av prästen utan av någon annan. Den döde begravdes sedan på Lunds norra kyrkogård. De närmast sörjande körde närmast kistan. Gransris ströddes på gården och på vägen. Kransar har beställts i blomsteraffär så länge jag kan minnas.

Födelsedag och namnsdag: Födelsedagar firades och firas men inte namnsdagar. Femtioårsfesten är den största med jättekalas för släkt och vänner. För 20-25 år sedan hölls alla fester i hemmet men nu ordnas festmiddagar på gästgiverier och restauranger, exempelvis Staffanstorps gästgiveri eller Dragongården i Kyrkheddinge.

Helger och festdagar

Nyår firades och firas inom familjen och det nya året vakas in med några få gäster.

Trettonhelgen firas också inom familjen och med någon eller några gäster. Inga stjärngossar.

Fastlag: Fastlagsbullar har ätits sen jag var liten och det var samma slags bullar som nu. Ingen särskild mat. Vi har haft fastlagsris med fjädrar i sen 25 år tillbaka.

På midsommar åkte ungdomarna till Fågelsång för dans... och okristliga buskagevisiter

På midsommar åkte ungdomarna till Fågelsång för dans… och okristliga buskagevisiter

Påsk: Barna har alltid klätt ut sej till påskkäringar. Häxor och Blåkulla-käringar klipptes ut och fästes på ryggen på kamraterna. Ingen risning och ingen särskild klädsel på Långfredagen. Föräldrarna höll efter en Långfredagen, som skulle vara en stilla dag. Äggen målades men ingen äggätartävling förekom. Drängarna fick kokta ägg på påskafton, ofta ett tjog per man och olika många till olika drängar och själva skaffade de sej brännvin. Ägglekar lär ha förekommit på mors tid, men jag vet inte vilka.

Valborgsmässoafton och första maj: Vi hade eld på valborgsmäss men ingen majsjungning förekom.

Pingst: Varje pingst for alla ungdomar till Bökeberga. Hemmet pryddes med blommor och grönt.

Midsommar: I ”Blegan”, ett område på Östra Torns ägor, där räckorna blektes direkt i solen, reste byns pågar en stång. Runt den dansade byns ungdom och även några äldre och sen for man till Fågelsång. I Stadsparken i Lund reste man majstång, men inga eldar tändes.

Allhelgonahelgen firas inte alls.

Mårten bjuds arbetsfolket på mat.

Advent har tänts ljus så länge jag kommer ihåg och adventsstjärna blev modernt för 20-25 år sen, men numera ser man ingen längre.

Lucia: Vi gick inte Lucia när jag var barn, det är modernare företeelser.

Jul: Till jul slaktades, tvättades, bakades och städades. Inget öl bryggdes, men man förbättrade det öl man köpt med porter, russin och socker, och det gör vi än. Julskyltning i stan åkte man och tittade på även då jag var barn. När regementet var i stan blåstes julen in. Det bakades väldigt mycket till jul: grovt bröd, sursött bröd, fint bröd, tunnbröd och skorpor. Julagillet varade ända till påska. Från och med annandagen började man gå på kalas och släkt och goda vänner besöktes. Julklappar, jultomten, julgran och dopp i gryta har funnits så länge jag kan minnas. Risgröt, skinka, brunkål (förr), rödkål (nu) och lutfisk åts och äts till jul. På juldagen äts alltid en färsk soppa.

Nöjen, umgängesliv och sport

Mina föräldrar umgicks mest med grannarna och släkten. Man träffades vid kalas, man drack även kaffe då och då hos varandra. Förr bjöd man på kaffe till klockan 3 på eftermiddagen, och sedan gottebord med vin, frukt, choklad, tårtor och olika fruktinläggningar och sedan mat på kvällen, innande man gick hem, med smörgåsbord och stek och därefter toddy för karlarna och saft och vatten till kvinnorna. Det var rejäla kalas.

Barnkalas hade vi endast vid födelsedagar. Ungdomsbjudningar då och då med mat och tillbehör. Slädpartier ordnades gemensamt. Den bonde som hade plats till dans tog initiativet till dem. Folk från andra byar kom också hit då.

En viss sammanhållning mellan traktens ungdom var vanligt, men inga särskilda ungdomslag fanns. Ingen motsättning till stadens ungdomar. Det fanns varken schismer eller umgänge med dem.

Mikaeliemarknaden i Lund var samlingsplats för många, och då hade allt tjänstefolk fritt för att kunna åka dit.

På kvällarna läste och handarbetade man, men under vackra sommarkvällar promenerade man på bygatan för att träffa folk. Var tredje söndag hade tjänstefolket fritt och ofta tog de då till sina hem. På fester och sammankomster dansade man och lekte exempelvis: gömma fingerborg, byta namn.

Det har förekommit, att man var tvungen att gifta sej men inte så ofta. Det ansågs nog vara för galet och det gick ju helt och hållet ut över kvinnan. Innan giftemålet samlade töserna till utstyrse,l främst linne och servis ,men även allt annat som behövs i ett hem. Hemgiftens storlek berodde på råd och lägenhet. Pågarna förde kanske något vävt med sig till hemmet.

Leksakerna var hemgjorda. Man stoppade opp små glyttekläder med trasor och fick på så sätt dockor, urinblåsan på en gris la man ärter i. Barkbåtar täljdes och träsaker slöjdades. Av mina föräldrar fick jag en gång en hemmagjord kälke. Vi lekte både ute och inomhus och då ofta i kök och magasin. Efter mörkrets inbrott fick vi inte vara ute.

Jag läste mycket på kvällarna, dels egna böcker och dels böcker från biblioteket i Ö. Torn. SLU har haft studiecirklar och även en priffeklubb har funnits. Radio har vi haft sedan det började och TV sedan 1956. Orgel fanns i mitt föräldrahem.

Politik

Far var högerman men sedan bondeförbundare. Inga politiska motsättningar har förekommit inom familjen. Vi gick ofta på politiska möten och såg gärna att konungarna fick vara kvar. Far var med i Bondetåget 1914. Kungabilder på Oskar II och Sofia, Gustav V och Viktoria fanns i mitt föräldrahem. När RLF bildades 1931 gick jag in i det.

Religion

Vi har alltid tillhört statskyrkan och gick i kyrkan ofta, alltid juldagen och långfredagen. Några få frireligiösa har funnits i Ö. Torn. Vid högtider förekom husandakt och man läste då högt i Bibeln. Aftonbön lärde oss mor att läsa. Först lästes Gud som haver och sedan Fader vår, om man inte somnat innan. Till helger förekom bordsbön. Mina föräldrar försökte inpränta sunt förnuft och ärlighet. Konfirmation var obligatorisk.

Studier och yrkesval

I Reften (Kungsmarken, min anm.) i Södra Sandby fanns en lärarinna, som var utexaminerad lärare och hon hade alla klasserna. I Ö. Torn fanns en småskola och en storskola. Endast få fortsatte sina studier efter folkskolan. Några fortsatte i folkhögskola, de flesta till Hvilan där störst vikt lades vid allmänbildning och inte vid jordbruksutbildning. Yrkesutbildning för kvinnor blev modernt först för 10-15 år sedan. För mej var det självfallet att jag skulle bli bonde och mina studier vid Hvilans folkhögskola 1921-22 bekostades av far.

Familj, släkt och hemliv

Vi syskon sa alltid far och mor, inte du eller ni. Till släktingar sa man morbror, moster, farbror, faster. Till andra sa man hela namnet men ibland farbror och moster. Mina föräldrar sa du till varandra. Farfar bodde kvar hos oss på gården. Mor skötte oss barn och vi hade en jättestor gammal korgbarnvagn. Knappast någon aga förekom. Man gick till sängs vid 8-9 tiden.

Kommunikationer

Inga förändringar i de allmänna vägförbindelserna har skett under min tid. Järnvägen berörde inte oss i byn. Arendala var hållplats men den las ner för några år sedan för godstrafik. Inga bussar går här förbi. Cyklar fick vi 1900-1910, motorcyklar 1920-25 och bilar 1930-talet. Jöns Åkesson, Anton Andersson och läraren var först med dessa nyheter. Under sista kriget körde man med häst och vagn och på lördagen tingade kvinnorna skjuts till stan.

Posten har vi fått från Lund och den delades ut av en brevbärare, som gick till fots, senare fick cykel och som nu är bilburen. Telefon fick byn cirka 1900-1910 och de som först anskaffade telefon var smeden och Magnus Jönsson.

Handel

Marknad var det i Lund en gång i månaden på Clemenstorget och där såldes och köptes hästar, kor och grisar, kvastar och korgar, laggkärl, stegar, liar, selar med mera. Dessa marknader tog slut någon gång på fyrtiotalet.

Vi har sålt till spannmålshandlare och Centralföreningen. Man sökte upp dem gärna på telefon och körde sedan in spannmålen till Lund med häst och vagn.

Gårdfarihandlare sökte upp oss och sålde allt mellan himmel och jord, tyger, vävskedar med mera. Judar kom också och sålde.

Vi köpte mest hos Wickman på Bredgatan och Håkanssons på Västra Mårtensgatan. Dem man kunde ställa in hästen hos handlade man också hos. Som regel handlade man på bok och betalade en gång i månaden. Kläder beställdes hos skräddarna. Vi anlitade för det mesta hantverkarna i byn.

Ägg kunde lämnas i affären och man fick avräkning för dem vid betalningen.

Kontakten med stan

Mest kontakt har vi naturligtvis haft med Lund. Husfar och husmor åkte i regel in varje lördag och när tjänstefolket skulle köpa kläder följde de med. Några gånger om året tog man in till stan för att gå på bio, dans eller Bullis (affärsgatan Klostergatan, min anm.). Man åkte i regel in till stan första maj. Bilarna har gjort att man reser till stan oftare nu och besöker släkt och andra som flyttat in till stan från Ö. Torn.” Jag kan inte påstå att vi rönt någon inverkan från Lund.”

Annonser

3 kommentarer

Filed under Andras artiklar, Ert Lund, Platser, Utveckling

Ur Monitor #34: Smålands, ATR och framtiden

Text: Martin Sunnerdahl

För ungefär ett och ett halvt år sedan hotade Smålands nation med att lägga av med liveband helt och hållet. Monitor sörjde nationen som – speciellt då, livevåren 1996 – bjudit på finfina grejer som gamle oljudsprofeten Foetusoch världens bästa rock’n’rollpunkare Supersuckers. De skulle hålla sig till Planet Smålands förvisso kompetenta diskjockeys, men i sanningens namn smäller skrikande typer högre i alla väder. Högst en livekonsert i månaden, hette det. Då.

Nu verkar det dock ha ändrats. Smålands har förvisso tagit de första stegen mot att bli totalt integrerat i studentkabalen KK, och har sålunda förkastat sin roll som nationen där arbetare, arbetslösa, bönder och studenter kunde förenas i en stilla slamdance. Förenen eder, någon?

Bandhösten verkar i övrigt lova ganska gott. Nytändningen inleddes med Atari Teenage Riot, främsta företrädare för den tämligen nya genren Digital Hardcore, en musikstil som kan beskrivas som en korsning av gabba, punk och trash metal. Visst är det gjort på maskiner av plast och så vidare, men attityden är stenhård. På papperet åtminstone. atr:s och Digital Hardcore-rörelsens starke man Alec Empire har sagt om genren att ”Hard-core is not defined through speed, but through aggression”. På scenen står gruppens tre medlemmar Alec, Hanin Elias och Carl Crack och skriker saker som ”Riot!” och ”Destroy!”, men när det tar sig fysiskt uttryck visar de sitt rätta ansikte och stoppar konserten tills bråkmakarna visats på porten.

Musikaliskt då? Ja, man frestas säga som kommissarieMorse i rave-avsnittet, ”What a bloody racket”, men även som hans assistent Lewis, ”But it’s got a pretty good beat to it, sir”. atr på scenen är en hög smärtsamma rundgångar över ett pardonlöst beat levererat av en inhyrd korrekt orientalisk dreadlock-kvinna med en veritabel maskinpark, samt bandet skrikande till hutlöst enerverande strobbar riktade ut i publiken. Sensoriskt anfall, i helvete.Spiritualized håller på med samma jobbiga ljuspolicy, och hela svenska folket håller förhoppningsvis med om att det är ett otyg. De flesta ser säkert hellre nunor, även om de är fula. Turboneger är jättefula, men de gömmer sig inte bakom strobbar.

Som sagt, atr var ändå ett djärvt grepp och något av det mer intressanta som spelat i Lund på ett bra tag. Anekdotmässigt fanns det också intressanta detaljer, såsom att atr bad om att få datorer till sina rum på det hedervärda Hotell Eriksly, varpå de av de sjuttioåriga ägarbröderna presenterades för en Commodore 64. Utan kassettbandspelare en gång.

Nu återstår det bara att se om Smålands kan fortsätta att hålla garden uppe och boka intressanta band. Härnäst kommer Lagwagon. Det är kanske inte så intressant, men förvisso ett kort säkrare än ässet. Monitor vill vara vänliga och ger härmed ett gratistips till Smålands: Country Teasers. Eller vilket annat Crypt-band som helst. Då blir vi glada.

Lämna en kommentar

Filed under Andras artiklar, Media

”Svältdöden på Vipeholm” – av Thomas Kanger

Ett inte särskilt aktuellt ämne som ändå är värt att uppmärksammas är hemskheterna på Vipeholm. Medan det finns mycket kännedom om de så kallade kolaexperimenten så är den stora dödligheten på sjukhuset under början av 40-talet mer okänt. För ett antal år sedan avslöjade Thomas Kanger den fram tills dess okända händelsen och publicerade en artikel i ämnet.

I och med att Thomas själv lagt upp artikeln på nätet, på thomaskanger.se så känns det väl vettigt att lägga upp den här också i sitt ursprungsformat så när som på några bilder för att bättra på läsvänligheten.

***


Vipeholm då det begav sig. Numera gymnasieskola.

På Norra kyrkogården i Lund står en sten med några
minnesord över patienterna vid Vipeholms riksanstalt för
sinnesslöa. ”Var resan stormig, huru skön är hamnen.”

Döden som befriare från ett eländigt liv. Men kom döden
ensam? Under åren 1941 till 1943 hände något på Vipeholm
som inte har sin motsvarighet på någon annan svensk
vårdinstitution. Dödligheten bland de manliga patienterna
mer än tredubblades, plötsligt och som på en given signal.
Dödstalen steg högre än vid flera tyska anstalter som just
under dessa år tillämpade nazisternas eutanasipolitik,
alltså ”barmhärtighetsmord” på sinnessjuka och
utvecklingsstörda.

När den dåvarande tillsynsmyndigheten, Medicinalstyrelsen,
inspekterade Vipeholm noterades mängden döda. Inspektören
accepterade sjukhuschefens förklaring, och ställde inga
krav på utredning eller åtgärder. Ingen har sedan dess
forskat i vad som egentligen hände på sjukhuset under dessa
år.

203 av de intagna männen avled. Det var nästan en fjärdedel
av dem som vistades på sjukhuset. Vilka var de och varför
dog de?

Patienterna på Vipeholm hade samlats ihop från hela landet
i syfte att tömma sinnessjukhusen på utvecklingsstörda, och
för att avlasta de små kommunala sjuk- och ålderdomshemmen
från tunga vårdfall. Vipeholm blev 1935 Sveriges enda
specialanstalt för ”svårskötta idioter”. När andra
världskriget började 1939 fanns det ungefär 650 manliga och
150 kvinnliga patienter vid sjukhuset.

”Svårsköttheten” hos patienterna kunde bestå i att de var
”osnygga”, det vill säga inte hade ordning på sin avföring,
att de var störande, eller att de var ”sexuellt tygellösa”,
de onanerade öppet eller antastade sina medpatienter. Vem
som var ”idiot” definierades enligt den tidens vetenskap.
Det var en person med en intelligenskvot under 35,
motsvarande en vuxens intelligensålder på under sju år.

Sjukhusets förste chef och ende överläkare hette Hugo
Fröderberg. Vid inskrivningarna gjorde han en egen
klassificering av ”idioterna”. De delades in i sju grupper,
från noll till sex, ungefär motsvarande intelligensåldern.
Nollgruppen bedömde han som ”biologiskt sett lägre stående
än flertalet djurarter” och slog fast att ”de stå rena
monstra nära”. Grupperna ett till tre ansåg han vara i
besittning av ett visst själsligt liv, men i övrigt
”obildbara”. Dessa fyra lägsta grupper, 0-3, utgjorde två
tredjedelar av sjukhusets intagna under krigsåren.


Överläkare Hugo Fröderberg (1897 – 1986)

I livet var de nästan lika anonyma som de nu är på
kyrkogården. ”För att kunna hålla de olika exemplaren i
sär, har det varit nödvändigt att fotografera samtliga”,
skrev Hugo Fröderberg. Bilderna ligger numera prydligt
samlade i en kartong i landstingsarkivet i Lund. Nakna,
framifrån och i profil, träder det svenska samhällets mest
försvarslösa människor fram ur glömskan. En del är så
krokiga att de måste sitta. Andra står krumma som i en
omedveten protest mot måttstocken till höger om dem. En
flicka böjer huvudet och skyler sitt kön med händerna.
Idiot är hon, enligt omvärldens synsätt, men inte dummare
än att hon tydligt känner skammen.

Med de högre intelligensgrupperna, 4-6, var det däremot
lite annorlunda. De skulle kunna fylla en plats i samhället
”så till vida att de kunde utföra enformigt, enkelt och
tråkigt arbete som inga andra människor vilja åtaga sig”.
På sjukhuset användes de till att städa, ta hand om tvätt
och odla den egna köksträdgården. De lejdes också ut som
drängar till näraliggande bondgårdar.

Sjukhuset var modernt utrustat, och med en anställd skötare
på ungefär fyra patienter. Med själva vården kan det dock
inte ha varit så mycket. Hugo Fröderberg hade bara en
underläkare till hjälp och ingen sjuksköterska. Fröderberg
var en ansedd man och utnämningen till chef såg han som en
stor framgång. Människor som arbetade under honom vid den
tiden beskriver honom som auktoritär och att det var
uteslutet att säga emot. Vid ronderna skulle de kvinnliga
skötarna niga djupt. Gentemot patienterna uppträdde han
som en fadersfigur. ”Han visade dem stor omtanke”, säger en
vårdare.

Av den omtanken syns ingenting när döden började gripa
kring sig 1941. Det skedde till synes oväntat. Efter de
första åren med stora intagningar hade dödstalen
stabiliserats på en låg nivå. 1939 dog 21 manliga
patienter, 1940 dog 23. Men 1941 tredubblades plötsligt
dödstalet till 66. ôkningen drabbade dessutom bara en enda
kategori patienter, de ”lägst stående”, idioterna i grupp
0-2, där mer än var sjunde manlig patient strök med under
året. Kvinnorna och de ”högre stående” männen var helt
oberörda av denna farsot.

I sjukhusets årsberättelse för 1941 förklarade Hugo
Fröderberg ökningen med några korta ord: ”Det synes närmast
till hands att antaga att de små förändringar som måst
vidtagas i omgivningen beträffande kosthåll, renhållning,
luftväxling o. dyl…har hos de på förhand livsodugliga
elementen ytterligare minskat motståndskraften mot
sjukdomar och medfört ökad dödlighet.”

Sant var att kosthållet hade ändrats lite. Matbudgeten hade
visserligen ökat, men sammansättningen av kosten var sämre.
Fläsk, nötkött och mjöl var ransonerat på grund av kriget.
I december 1940 gav medicinalstyrelsen direktiv om att
förbrukningen av matfett vid de statliga sinnessjukhusen
skulle minskas till 80 procent. Men det skulle, enligt
Kungl. Maj:t, göras undantag för ”sjuka personer, för vilka
en begränsning av matfettsförbrukningen kan inverka
menligt”.

I april 1942 uppmärksammades Hugo Fröderberg i ett brev
från en kollega på en ny doktorsavhandling. Huvudtesen var
att patienter på sinnessjukhus var känsliga för
näringsbrist, med avsevärt stigande dödlighet som följd.

Man kan tycka att den varningen, kopplat till den
förskräckande ökningen av antalet avlidna vid det egna
sjukhuset, skulle leda till kraftfulla försök att få ned
dödligheten. Men under 1942 steg dödstalet ytterligare,
till 80 män. èterigen var det de lägst stående grupperna
som drabbades.

Vid den här tiden var det direkt förenat med dödsfara att
bli inskriven vid Vipeholm. Var femte manlig patient, 34 av
168, som skrevs in under 1941 och 1942 dog inom ett år.
1943 dämpades dödligheten, men 57 döda män innebar ändå
nästan tre gånger så många som under de första krigsåren.

Orsaken fanns helt att söka hos patienternas beskaffenhet,
hävdade nu Hugo Fröderberg. ”ôkningen i dödlighet kan icke
förklaras av näringsbrist utan måste ha sin orsak i
biologisk mindervärdighet”, skrev han i årsberättelsen för
1942. Och i 1943 års redogörelse: ”de lägst stående
biologiskt undermåliga patienterna…förmådde icke anpassa
sig efter de på grund av kristiden nödvändiga
inskränkningar i olika avseenden.”

Biologisk mindervärdighet…livsodugliga element…förmådde
inte anpassa sig…det är ord att smaka på. Det handlar om
människor som omhändertagits av staten och utlämnats till
en enda läkares enväldiga beslut och sedan dött. Inte ens
de anhöriga hade rätt att gripa in.

De döda patienterna har inte efterlämnat några vittnesmål,
men deras sjukjournaler finns kvar. Precis som
fotografierna förvaras de i landstingsarkivet, och mot
förebehåll att inte avslöja de enskilda patienternas
identitet har jag för TV4:s ”Kalla fakta” gått igenom
journalerna för samtliga berörda.

Fram träder två otvetydiga mönster. Det första är att de
angivna dödsorsakerna i den stora majoriteten av fallen är
TBC eller lunginflammation. Obduktionsresultat saknas dock
ofta.

Det andra mönstret är att döden föregåtts av dramatiska
viktminskningar – i nästan 90 procent av fallen.

Samtliga patienter vägdes varje månad, i samband med
badning. Det gick till så att en vårdare skötte vägningen,
en annan skrev in resultatet i en bok. Uppgiften fördes
sedan in av läkaren i ett viktdiagram i sjukjournalen. Den
här rutinen, som fanns på alla sinnessjukhus i landet, var
ett enkelt sätt att hålla koll på patientens välbefinnande.
Många kunde inte tala om när de kände sig sjuka. Plötsliga
förändringar i vikten var en indikation på att något var
fel.

Målet var att hålla patienterna vid stabil, normal vikt.
Sjönk vikten var det läkarens sak att utreda anledningen.
Vid sidan om eventuell medicinering sattes motåtgärder i
form av extrakost in. Grädde, mjölk, extra mjölmat,
fiskolja, det var sådant som användes. Alla beslut om extra
tillskott av näring fattades av läkare.

Under hösten 1940 börjar viktkurvorna peka brant nedåt för
dem som sedan dör. Tidpunkten sammanfaller med
ransoneringen av mjölet och instruktionen om sparsamhet med
matfett. Men med tanke på att det handlar om små
förändringar i kosten är effekterna anmärkningsvärda.

Några exempel: Axel, 23 år, klassificerad som idiot grupp
2, skrivs in i maj 1936. Vikten är då 48 kilo. På sjukhuset
äter han upp sig och ligger stadigt runt 55 kilo. I
november 1940 vänder plötsligt viktkurvan brant nedåt, och
i januari 1942 dör han vid 38 kilos kroppsvikt. Dödsorsaken
anges till TBC.

Oscar, 29 år, skrivs in 1936. Vikten på 63,5 kilo håller
han i stort sett fram till november 1940. Elva månader
senare dör han efter att förlorat 20 kilo. Dödsorsak är
inte angiven.

Sven, 49 år, skrivs in i november 1941. I journalen nämns
att han är kraftigt byggd med ”god muskulatur och ordinarie
hull”. Vikten är 73,5 kilo. ètta månader senare dör han, 16
kilo lättare. Kurvan i viktdiagrammet pekar tvärt nedåt.
Dödsorsaken sägs vara lunginflammation.

Så ser det ut i journal efter journal. I nästan samtliga
fall finns viktkurvorna bevarade. Bara tre av de döda hade
ökat i vikt, jämfört med hösten 1940 (eller vid en senare
inskrivning). I 22 fall var vikten i stort sett oförändrad.
I 21 fall hade viktminskningen varit 3-5 kilo innan de dog.
48 patienter hade förlorat 6-10 kilo. 47 hade gått ned
11-15 kilo, 33 hade minskat 16-20 kilo. 14 patienter hade
minskat 21-25 kilo och 10 hade gått ned mer än 25 kilo.

Den genomsnittliga viktminskningen för de döda var nästan
12 kilo. Här handlar det om människor vars genomsnittsvikt
tidigare var 56 kilo. Med viktkurvorna går det att följa
varje enskild människas snabba ruschkana ner i graven. Det
finns exempel på patienter som väger 17 kilo när de dör. Den
stora majoriteten av de döda är unga, mellan 15 och 30 år.

Att den egentliga dödsorsaken för de flesta är svält är nog
inte en alltför långtgående slutsats. Andra sjukdomar har
utlösts av näringsbrist. Annars går det till exempel inte
att förklara att det nästan enbart var de ”lägst stående”
männen som dog av TBC. Eller att så många drabbas av
lunginflammation i slutet av ett djupt viktfall. Det går
heller inte att på annat sätt förklara att den höga
dödligheten inleddes just 1941.

Hur mycket – eller rättare sagt hur lite – mat varje
enskild patient fick, går inte att rekonstruera. För att se
det onormala måste man göra jämförelser. Hugo Fröderberg
skriver själv att den relativa knappheten på mat ledde till
att de ”högre stående” patienterna gick ned 2-3 kilo.
Jämfört med 12 kilo hos de döda.

Dödligheten vid de 22 övriga statliga sinnessjukhusen steg
också under denna period. Variationerna var ganska stora,
men sammantaget var ökningen måttlig. Om man jämför åren
1939-40 med perioden 1941-42, så är ökningen vid de andra
sjukhusen nio procent. För de manliga patienterna vid
Vipeholm steg dödligheten med 232 procent.

En jämförelse med tio slumpvis utvalda kommunala vårdhem
för manliga sinnesslöa förstärker bilden: där var den
sammanlagda dödligheten helt oförändrad – och mer än fyra
gånger lägre än vid Vipeholm.

Man måste gå utomlands för att hitta motsvarande exempel på
hög dödlighet. Och nu kliver vi in i en verklighet som vi
har lärt oss se som väsenskild från vår egen: eutanasins
nazistiska Tyskland.

Samma dag som kriget började, den 1 september 1939, gav
Hitler order om att ”obotligt sjuka” skulle avlivas. Bland
dem räknades mongoloida, utvecklingsstörda och personer som
vårdats i mer än fem år vid sinnessjukhus. Detta
”eutanasiprojekt” leddes från Berlin av en grupp läkare.
Till en början förgiftades patienterna, men för att öka
takten började massgasning med koloxid användas vid sex
särskilt byggda kliniker.

Protesterna från anhöriga och från den katolska kyrkan
tvingade Hitler att avbryta gasmördandet i augusti 1941. I
stället inleddes en andra fas i projektet. Den gick ut på
att vanvårda eller svälta patienterna till döds.

Vid den stora Alsterdorfkliniken i Hamburg för
utvecklingsstörda medverkade sjukhusledningen i avlivandet
av sina egna patienter. Dödandet var mera selekterat än
tidigare.

– Det var de som inte kunde eller ville arbeta som dödades.
De som kunde arbeta fick leva, även om de var
utvecklingsstörda, säger psykiatern Michael Wunder, som
arbetar vid Alsterdorf och som skrivit två böcker om
nazisternas eutanasi.

Svält var den vanligaste metoden vid Alsterdorf. éndå var
dödstalen lägre än vid Vipeholm. Exakta jämförelser är
svåra att göra, eftersom vissa patienter skickades iväg
från Alsterdorf för att svältas ihjäl på mera slutna
dödskliniker.

En sådan grupp på 228 kvinnor och flickor skickades i
augusti 1943 till Wien. 196 av dem dog av svält eller av
sjukdomar som följde på svälten. Det var ungefär lika många
som de döda männen på Vipeholm. När Michael Wunder
sammanställde viktminskningarna för dessa kvinnor, fann han
att den genomsnittliga viktförlusten innan döden inträffade
var 10 kilo. Vid Vipeholm var den 12 kilo. Fördelningen av
viktnedgångarna mellan de enskilda patienterna var nära nog
identiskt med min egen sammanställning från Vipeholm.

De som tillhörde de lite högre ”intelligensgrupperna” ansågs arbetsföra.

Inte i något dokument uttrycker Hugo Fröderberg sin direkta
vilja att låta sina patienter dö. Men att han hade full
insikt i det som skedde är helt klart, han kunde följa
varje enskild patients förändringar i vikt. Och journalerna
avslöjar något mer: Hugo Fröderbergs ovilja att stoppa den
nedåtgående processen. Utdelningarna av tilläggskost upphör
nästan helt i augusti 1940, då många patienter i stället
fråntas sina extra tilldelningar.

I bara 12 av de 173 fall där påtagliga viktminskningar kan
konstateras hos dem som sedan dör har någon form av
tilläggskost satts in. Ofta handlar det om små insatser i
slutet av dödskampen. Detta trots att Kungl.Maj:t, alltså
staten, ger uttryckliga instruktioner om att patienternas
hälsa inte får äventyras med inskränkningar i kosten.

Att Hugo Fröderberg intresserade sig för frågan om eutanasi
framgår av hans efterlämnade papper på Lunds
universitetsbibliotek. Redan det gör honom ovanlig i
Sverige. Historikern Maija Runcis, som doktorerat på en
avhandling om steriliseringarna i Sverige, har i sin
läsning bara sett två personer som diskuterat eutanasi som
en möjlighet. Den ena är Elise Ottesen-Jensen, den andra är
den socialdemokratiska riksdagsmannen Alfred Petrén, mannen
som stod bakom steriliseringslagen och förslaget om
skapandet av Vipeholmanstalten.

– Debatten om sterilisering fördes aktivt i både Sverige
och det nazistiska Tyskland, men den tyska diskussionen om
eutanasi fick aldrig genomslag här, säger hon.

Men Fröderberg bråkar med sin hjärna om det är rätt eller
fel att döda ”de lägst stående”, det ”människomaterial” som
är lägre utvecklat än djur. ”För många torde det inte
finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett
avlivande”, skriver han i ett handskrivet dokument som har
rubriken ”Eutanasi Vipeholm 28.3 1942” och som sannolikt är
ett underlag till ett föredrag. Han räknar sedan upp
argumenten: det meningslösa i att de hålls vid liv,
kostnaden för det allmänna, samt de berördas meningslösa
lidande. Argumenten är som hämtade från Tyskland. Hans
slutsats är dock att man skall avstå, för de anhörigas
skull. De skall inte behöva leva med ovissheten om ”när
kommer turen till vårt barn”.

– Det är inget belägg för att det inte rörde sig om
eutanasi på Vipeholm, säger Maija Runcis. Det är mera en
insikt i att läkarna och staten aldrig skulle få föräldrar
att acceptera mord på deras barn.

Maija Runcis ser eutanasi som en förlängning av
steriliseringar.

– Läkarnas motiv för att delta i eutanasiprojektet i
Tyskland var i första hand möjligheten att få experimentera
med människor, precis som ifråga om steriliseringarna. De
svenska läkarna hade samma ”vetenskapliga” syn som de tyska
när det gällde steriliseringar, men här gavs de aldrig
möjlighet till eutanasi. Men i källmaterialet om
patienterna från Vipeholm tycker jag att man kan finna
belägg för ett sådant experimenterande.

Var det motivet, att laborera med näringstillförseln i
skuggan av krigstidens ransoneringar? I Hugo Fröderbergs
egna papper återfinns noggrann statistik över dödlighetens
olika aspekter. När på året de avled, vid vilka timmar på
dygnet, vilka genomsnittliga livslängder de olika grupperna
av ”idioter” hade. Döden på sjukhuset kläs varje gång i
förment vetenskapliga termer. Sin syn på patienternas roll
i läkarvetenskapen kan kanske sammanfattas med ett citat
från ett tal han höll vid 30-årsjubiléet av Vipeholm. ”Här
prövades elchocker, insulin, glutaminsyra, lobotomi,
kastration och olika vårdformer…det var en intressant
tid.”

Under resten av kriget fortsatte dödligheten vid sjukhuset
att vara förhöjd. Patienter som hade överlevt men var
försvagade av de tidigare kraftiga viktminskningarna dog
undan. Först 1947 var dödstalen åter normala.

Huru skön hamnen är för Vipeholms patienter kan ingen säga.
Men att resan blev stormig för dessa de svagaste av de
svaga vet vi nu.

Thomas Kanger

5 kommentarer

Filed under Andras artiklar, Artiklar, Händelser

Salomon Schulman: ”Det förstockade Lund”

Jag bor mitt i Lunds Universitet. Bakom mig ligger gamla anatomen
där liken låg i formalin tills min yrkeskår slet upp deras
muskulatur in till minsta nervtråd. Nedanför backen ligger
Historiska institutionen, ärevördig där den hukar sig bakom Katolska
Kyrkan.

Idyllen framkallar trånad i ögonen på utombys. Stockholmare längtar
hit från stressen, men jag låter mig inte imponeras. Skrattande
brukar jag säga att risken är större att ni blir förstockade här.

Vårens sega professorsstrid besannar mina värsta farhågor. Kristian
Gerner, som redan är professor i Uppsala, vill göra Lund den äran.
Det får han inte, för att några bildade damer vill annorlunda. De
föredrar kvinnor på posten och tycker att Gerner

beter sig illa. Jag trodde faktiskt i min enfald att just lite
arrogans och egenheter borgade för en god professor.

Han är internationellt känd i motsats till många andra läromästare i
staden. Och han har skrivit många bra böcker. ”Centraleuropas
historia” intar en hedersplats på min bokhylla och tas fram bara det
börjar mullra i öst.

I början av åttiotalet hörde jag den mest profetiska föreläsning om
Sovjetsamväldets sönderfall. Det var på Smålands nation som denne
påstått ärkekonservative Gerner sa det orimliga – och bara några år
senare hade profetian slagit in. Så talar en framsynt historiker.

Föredraget var en summering av en föredömlig analys samt en kunskap
i slaviska språk som är få fackhistoriker förunnad. Han slapp att
göra sin forskning ur engelskspråkiga källor, som är så vanligt i
lärdomsstaden – utan kunde gå till ursprunget direkt.

Den akademiska världen är småskuren. Det vanligaste ordet som man
hör av en person med filosofie doktorsexamen är ett föraktfullt
”politiskt korrekt”. Sedan ser man ett fånigt leende breda ut sig
över ansiktet. Man kan då misstänka att personen framför är en
professor i vardande.

Sådan är inte Gerner. Han forskar och slåss. Föredrar att vara
obekväm hellre än att frottera sig med Lunds akademiska
sällskapsdamer.

Universitetet håller sakta på att bli en fritidsledarutbildning om
lärartillsättarna får hållas. Jag är säker på att studenterna om
några år kan sammanställa en käck liten rapport i ämnet etnologi om
den så kallade professorsstriden år 2002. Den framförs som ett
litet teaterstycke med någon utklädd till Gerner i birollen.

Detta känns som en angelägen forskning, och jag tycker att
Universitetet redan i dag borde fondera en ordenlig slant till
morgondagens vetenskapsmän.

SALOMON SCHULMAN, Kvällsposten 2002 05 09

2 kommentarer

Filed under Andras artiklar, Artiklar