Category Archives: Krönikor

Rädsla är en skitdålig egenskap

När jag startade den här bloggen en sommardag 2009 var samhället och människan annorlunda. Det finns säkert de som säger emot – så mycket kan inte hända på sju-åtta år, ”jag är då minsann densamme” och andra floskler. Men sanningen är att sociala medier och smartphones brutalt och oåterkalleligt producerat en värld med mycket dystra undertoner.

Egentligen är det svårt att intressera sig för er skitstad – staden är nämligen död som koncept, inget skiljer den andra åt. Ingen formas av kullerstenen under fötterna och en grönskande allé har ingen separat effekt jämfört med den kala betongstigen – nej, människan formas av den gigantiska likriktningsfabrik vars verktyg den med besatt hängivenhet underkastar sig. Från dessa hypnotiserande skärmar bildas en kroppens och tankens våta cement vars tyngd skapar uppgivenhet och initiativlöshet.

Hur man än anstränger sig för att färga denna cement i blodröda nyanser kvarstår acceptansen inför eländet och rädslan för att bli en del av det.

I Sydsvenskan har det under det senaste halvåret eller så skrivits om människor som rånats eller blivit nedslagna på kvällen eller natten. Så har det varit i alla tider: ibland händer det. Men tidningen hamnar inte längre i papperskorgen. Istället bär du i flera dagar med dig rubrikerna var du än går och låter dem forma dig i varje stund av tristess, stress eller likgiltighet – och nog har du många sådana stunder. Media och översocialisering med likasinnade genererar rädsla.

Jag går numera på folkhögskola i Kungälv. Den här veckan är jag i Lund och jag har aldrig tidigare sett maken till denna paranoia. Kärringen på Botulfsplatsen var helt övertygad om att jag skulle döda henne. När jag strosade i centrums utkanter och försökte äta min Salehan-pommes såg jag på avstånd flickor som noga övervägde om de kunde ta risken att gå nedför samma gata som någon annan och unga män som vid åsynen av mig genast började gå bredbent och med flängande armar, som för att signalera sin farlighet.

Men alla former av våld är sprungna ur rädsla och lättnad. Ju tyngre bördor och bekymmer, desto mer oro och rädsla, desto mer våld och vansinne. Den som pryglar sin fru är orolig för att förlora henne. Den som rånar en butik räds att förlora sin lägenhet till fogden eller knäskålar till den som langar lugn men som lider av sin egen våldsfrämjande ångest. Den som rånar eller överfaller en annan människa räds att den andre människa är en med ondsinta, förnedrande, destruktiva tankar. Även det till synes mest uppsåtslösa av våld föds genom rädsla.

Detta problem har spiralens form. Ju räddare människor är för varandra, desto mindre benägna är de att behandla varandra med öppet hjärta – och ju mindre öppenhjärtliga de är inför varandra, desto räddare blir de. Främlingen har förvandlats till ett hot, en fälla, en farlig natur snarare än en potentiell vän, älskare eller modelltågsentusiast.

Den enda lösningen är att de som fortfarande har glimmor av energi och hoppfullhet riktar sina meningsfulla tillgångar dit behovet är som störst. Och det behovet är inte att informera människor om faror och hemskheter. Inte heller att ha kreativa Twitter- eller Youtubekonton eller att skicka hjärtan i Snapchat eller Messenger. Vad som verkligen behövs är att främlingar möter varandra öga mot öga och ges utrymmet, ja nästan tvingas, till att prata med varandra.

Starta mobillösa caféer och krogar, uppmana att titta upp och säga ”hej” till människor du passerar (de gör faktiskt så i Kungälv, jag blev glatt överraskad), dra igång en kvartersfest, ställ din källares bortglömda pingisbord på Stortorget. Jag kan hjälpa till.  Låt oss gå analog all-in, mänskliggör och primitivisera hela samhället – 1900-talsstyle.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Krönikor

Kameraövervakningen på Vårfru, Dick & Snowden

DSCN0048

Vårfruskolan ska orwelliseras

Efter två rån på Råbygatan, intill Vårfruskolan, har nu kommunen för avsikt att sätta upp värmekameror på skolgården, vilka ska larma om folk rör sig där nattetid.

Det är vansinne. Det är det mest förväntade och dystopiska vansinnet i historien: allt detta jävla tjafs om frihet och trygghet som legitimerar den dygnet runt-övervakning som ingen levande människa kan känna sig fri eller trygg i.

Vårfruskolan har sina incidenter om natten, visst. Men det är också ett smultronställe.

När jag var ung och äventyrlig satt jag uppe i lektornet och rökte hasch så att fnittret ekade över skolan. Otaliga gånger har jag tömt blåsan i buskagen mot Bankgatan. Jag har spelat fotboll på grusplanen, gungat på gungorna heta sommarnätter med söta töser och tjötat med den nya generationens haschrökare, häxdrycksblandare och fnittrande tonåringar.

Inte en enda gång har jag tänkt: ”fan, Securitas borde komma hit och reda upp eländet”. Man måste få busa, hänga, umgås och begå ungdomssynder någonstans och var är egentligen bättre än en skolgård?

Att frånta människor möjligheten att under oövervakade former mötas fritt och spontant leder till att människor drar sig från att träffa varandra alls. Förhatliga koncept som Internet och mobiltelefoner har redan inskränkt möjligheterna till möten utanför den egna identiteten; konsekvensen syns redan i form av kampen mellan raser, kön och klasser.

Om inte en finnig ungsvenne får chansen att klottra lite tags med en random tonårsblatte, om inte tösabitarna och pojkspolingarna får smyghångla på bänkarna och om inte villakidsen får röka holk med KG-människorna i lektornet, hur fan ska de då någonsin bli införstådda i att vi är alla människor och faktiskt har rätt få skäl att hata och slåss mot varandra?

***

Återkommande figur i rampljuset

Återkommande figur i rampljuset

Man ska akta sig för att döma folk utifrån mediaskriverier men av allt att döma är Dick Harrison en man som lever upp till sitt namn.

Är han en bra historiker? Nä. Hans uppfattningar ligger så nära det ”officiella” narrativet att man inte kan ta det på allvar. Vinnarna skriver världshistorien, alltså är den falsk för förloraren.

Är han en bra människa? Mja. 2004 knullade han en doktorand och när hon lämnade honom därhän (kanske levde han ändå inte upp till sitt namn) hittade han ett dussin sätt att kalla henne för hora utan att ens insinuera vilken bitter gammal torsk det gjorde honom till.

Universitetsledningen var mild – kanske gav han var och en en redig avsugning i utbyte mot att få stanna – och varnade honom bara.

Senaste skandalen handlar om att Harrison är en grinig, lögnaktig gubbvarelse oförmögen att stå för sina handlingar. En student klagade på Harrisons hotfulla ton varpå denne tände till på alla cylindrar, skrev debattinlägg (som han enligt uppgift ”förbjöds” att publicera) och skällde ut kursdeltagarna. Detta trots att studierektor Marie Lindstedt behandlat honom som ett barn i begrepp att få sitt lördagsgodis indraget. Till Sydsvenskan sa hon:

– Jag skrev ett mycket milt mejl för jag vet att han lätt blir i affekt. Och då blev han väldigt upprörd över detta. Han svarade att han hade för avsikt att säga till klassen nästa dag. Sedan kom han hit innan han gick till föreläsningen, och då hade vi vårt samtal. Jag sade till honom: ”Gör det inte Dick, låt bli.” Men det gällde att han tänkte gå och skälla ut studenterna, för det tyckte jag var upprörande. Jag sade: ”Släpp det här, håll din lektion som vanligt.” Och det tog han ingen notis om.
Om man har sådana brister i hur man hanterar kritik och studenter som inte enkom sitter tyst och dyrkar den store professorn så är man heller inte lämpad att jobba på ett universitet. Dels gör det knappast gott för studenterna och dels är lyhördhet gentemot kritik en förutsättning för att kunna ta till sig information och forskning.

Nu har hela bajskalaset gått till JO: Harrison anklagar studierektor Lindstedt för att ha förvägrat honom att publicera ett debattinlägg om studentens klagomål gentemot hans hotfulla ton. Lindstedt i sin tur säger att hon avrått honom, inte tvingat honom. Någon random göteborgare har anmält henne till JO. Harrison vidhåller att han är en perfekt, felfri människa och att alla andra ljuger, försöker trycka ner honom eller ”ärekränker” gubbvarelsen ifråga.

Oavsett vad som är sant eller falskt kan vi åtminstone konstatera att som åskådare av detta spektakel kan man bara glädjas åt att vår universitet förädlats med denna akademivärldens motsvarighet till Blondinbella (gubben är ju överallt).

***

Snowden cammade på Studentafton

Snowden cammade på Studentafton

Kul med Snowden på Studentafton, antar jag.

Jag är lite tudelad i ämnet: å ena sidan, visst, förbannat strongt att läcka uppgifterna om övervakningssamhället (inte för att det fått någon effekt, vi ska ju fortfarande kameraövervaka kids om natten), men samtidigt är det lite som med Assange:

a) Vi har fått lära oss att om man motsätter sig överheten får man antingen bo i någon rysk utmark resten av livet eller också stänga in sig på någon sydamerikansk ambassad någonstans. Jag vet inte om det är en hälsosam lärdom ur ett kurageperspektiv.

b) Allt dessa människor informerar oss om leder till noll och nada. Det är inte som att massövervakningstrenden minskat efter Snowdens uttalanden eftersom att de godtrogna ”rent mjöl i påsen”-idioterna alltjämt förhärskar debatten och trots Assanges Wikileaks-avslöjanden om missförhållanden i storpolitiken fortsätter vi snällt vår blinda tilltro till densamma.

Effekten av hanteringen av dessa män är således att dels vet vi att det går åt helvete om vi sätter oss emot och dels blir vi lurade in i benmärgen att ”allt skandalöst och felaktigt kommer i sinom tid till ytan”, när liken i övervakningssamhällets och storpolitikens garderober vittnar om att det alltid kommer att finnas sådant allmänheten inte får någon vetskap om.

Men det är klart. Hellre Snowden än typ Carl Bildt eller Stefan Löfven.

1 kommentar

Filed under Artiklar, Krönikor

Smått och gott: poliser, brytfester, flyktingar och sånt

Jag tänkte dra igång bloggen igen. Någon Blondinbella blir jag nog aldrig men ett inlägg eller två i månaden ska jag nog kunna servera er.

***

polisennnPolisen fortsätter vara polis. I dag postade man lite skön våldtäktshumor innan man insåg sitt misstag och tog bort posten. Det är svårt att peka ut någon specifik som ansvarig då det sedan tidigare är fastställt att polisens så öppenhjärtliga kommunikation med medborgarna utgår från någonslags kommunikationsboss. Detta gör emellertid övertrampet än mer anmärkningsvärt. Man kan tycka att en utbildad kommunikatör borde gått en grundkurs – antingen livet som sådant eller en med pekpinnar och overheads – i vanligt folkvett, men nä.

***

Det ryktas att det kanske blir en ny brytfest under våren. Till skillnad från fadäsen med Stenkrossen är det i så fall dags att återgå till ett vinnande koncept och antingen använda en lokal som aldrig mer kommer användas (som vid den numera rivna industrilokalen på Margretedal) eller en som oavsett kommer kräva så mycket upprustning att slitaget från en fest är försumbart (som vid Observatoriet). Några av de troliga platserna skulle dessutom innebära i princip noll störningar för allmänheten, till den grad att festen kanske inte ens blir upptäckt.

Jag är inte med och drar i det hela så jag kan inte säga om det blir en offentlig, tillkännagiven tillställning eller om det kommer att spridas mun-mot-mun-metoden, men blir det fest kan ni i alla fall förvänta er ett referat här.

***

lundiframtidenSpårvägen… Vad kan sägas som inte redan är sagt? Spårvägslobbyn är stark och vill tjäna pengar. Kommunpolitikerna korrupta och sugna på att ta del av kakan. Folket har rätt tydligt klargjort sitt missnöje, men är ändå alltför likgiltiga för att stoppa bygget. Klart det blir spårvagnar.

”Vi stoppade ju ‘genombrottet'”, kanske de äldre säger. Må så vara, men det var innan public relations kunde manipulera fram och motivera varje vansinnesbeslut.

Somliga hävdar att spårvagnsmotståndarna är mer högljudda än de som faktiskt gillar idén, vilket gör att motståndet kanske inte är i majoritet. Vore så fallet hade man åtminstone övervägt en kommunal folkomröstning om jätteprojektet, och det finns inte på kartan.

***

Vad gäller planerade byggen i allmänhet fortsätter trenden med att bygga sextiotalshus på 2000-talsmanér. Mer eller mindre fyrkantiga jättelådor i vilka människor blir till insekter, som äckliga larver i kokonger som aldrig ser nog ljus för att varelserna inuti ska bli några tjusiga fjärilar. Skillnaden nu mot då är att bara de allra ståtligaste kackerlackorna kommer att ha råd att bo och vistas i kasernerna.

***

Fascism fortsätter vara hippt i Sverige. Spännande vad ett par decennier av reklam, näringslivsmakt och medial skrämselpropaganda kan göra med ett land.

***

Gillade Margot Wallström när hon var styrelseordförande på universitetet. Hon förhöll sig skeptisk till privatiseringsreformerna av universitetet trots att ”högre makter” nog gärna hade sett hennes stöd i frågan. Trist att nu se henne krossas av mediaetablissemanget. Inte ens den mest godtrogne av liberaler kan tro att hon har mer skelett i garderoben än Carl Bildt hade. Men säger farbror Israel att hon ska bort kommer Bonnier, Schibsted och gänget att kapa fötterna på henne. Konspirationsteori? Ja. Verklighetsförankrad? Ja.

***

Anshelm måste varit hög på typ spaghetti och köttbullar när han ritade den, men vårt konsthall är det alltjämt

Anshelm måste varit hög på typ spaghetti och köttbullar när han ritade den, men vårt konsthall är det alltjämt

Ett naturligt steg i ett samhälles strävan för fascism är naturligtvis kontrollen över konsten. Ifrågasättande är impopulärt i de flesta samhällen där oligarkerna agerar skuggmakt. Och det är just ifrågasättandet som gör konsten värt något: den odlar en slags förmånga att se saker från flera olika perspektiv, sätta saker i sammanhang och upplysa om destruktiva värderingar.

Sådant kan man ju inte ha, i synnerhet inte på en ort med så många unga ambitiösa studenter.

Uppifrån motiveras ”reformen” av konsthallen med 1) det kostar pengar och 2) konsten är inte tillräckligt folklig. Det första kan man lösa genom att till exempel inte bygga en skitdyr onödig spårväg och det andra gäller konst i allmänhet. Gemene man vill ha Coca-Cola och en Iphone, om det sedan visas ett kollage av världens fetaste bergodalbanor, mörka tanker i mörka rum eller isbjörnar i snön är av mindre vikt. Publiken blir ändå densamma.

***

För den som nojar över flyktingförläggningar – ni är ju rätt många – kan jag säga att jag bor två minuters promenad från en sådan samt tillbringar mycket tid på Smålands, som öppnat ett härbärge för hemlösa EU-migranter, har upplevt exakt noll problem med detta. Well, så när som på en alkoholiserad aggrogubbe på det senare, men han var ett bekymmer för de andra romerna mer än för någon annan.

Okej, jag ska vara helt ärlig. Flyktingförläggningen där jag bor har medfört en fundamental förändring i form av ett ökat antal lekande barn. Denna utveckling riskerar att åsamka magsår hos föräldrar som låtit en smartphone eller läsplatta ersätta utomhuslekandet från deras numera frånvarande och smällfeta kids. Skuldkänslor är inte att förringa.

Men jag tror att om vi verkligen anstränger oss kan vi nog överkomma detta kulturella problem. Vi ska nog kunna lära dem att apati och strategiskt tänkande är mycket bättre än känslostinn lek och kreativitet.

I Lund har det hittills varit ganska lugnt vad gäller exempelvis att elda flyktingboenden och flyktingar, och om vi fortsätter förhålla oss på detta sätt – d.v.s. de får varken hat eller kärlek, är jag helt övertygad om att våra nyanlända kommer att bli lika bra och förnuftiga som oss västerlänningar; de kommer låtsas behöva spårvagnar, rita insektskaserner och hata Margot Wallström så det står härliga till. Vi måste bara ta oss igenom den här svåra fasen med lekande barn och annat elände.

1 kommentar

Filed under Krönikor

Vargen kommer!

645@70Universitetet väljer i dag att hålla stängt på grund av ett anonymt, förtäckt hot publicerat via appen Jodel.

Man kan givetvis hävda att det är ett korrekt beslut. Att säkerheten måste ställas över allt annat.

Vargen kanske kommer.

Vetenskapen och den akademiska världen har ofta gjort mig besviken. Någonstans har jag ändå trott eller kanske hoppats att en av faktorerna som faktiskt gör den existensberättigad är mätandet av sannolikhet. Den som kan hur internet ser ut, hur människor fungerar och hur samhället är konstruerat borde i ett sådant här fall komma fram till att det är 99,99% sannolikhet att Jodel-meddelandet är ett förvuxet pojkstreck. Att inte ett jota faktiskt hade hänt om alla gick till sina utbildningar och arbeten som vilken dag som helst.

Det går faktiskt till och med att argumentera för att den ganska ogrundade rädslan i sig kan skada människor och samhälle mer än om man faktiskt låtsats som ingenting och bara låtit dagarna förflyta.

En dag kanske samhället kollapsar. En dag kanske bomberna faller från himlen. Flygplanen flyger in i skyskraporna. Svälten tilltar. En galning härjar på torget. En dag kanske en domedagsprofetia eller en annan går i uppfyllelse: det är till och med sannolikt att så en dag händer.

Hur ska man förhålla sig till problemet? Ikläda sig skumgummidräkt, foliehjälm och reflexväst och gömma sig i skyddsrummen under dygnets alla timmar eller acceptera att det finns en minimal risk att allting faktiskt går åt helvete just denna dag och ändå försöka leva ett normalt och lyckligt liv?

Enda garantin för att undvika skolmassaker på universitetet är att stänga det permanent

Enda garantin för att undvika skolmassaker på universitetet är att stänga det permanent

Jag röstar på det senare.

Faktum är ju att den här hypotetiske Columbine-Jack the Ripper-Osama bin Laden-Adolf Hitler-karaktären bara skjuter upp sin måndagsmassaker till tisdag. Eller onsdag. Eller november. Eller 2016. Hur ska man lösa det problemet? Ska man kanske stänga universitet permanent?

Sätt upp lappar på alla universitetsinstitutioner vettja. ”Med anledning av att någonting kanske någon gång kommer att hända har vi permanent valt att upphöra med verksamheten. Gå och gör nåt annat.”

Den hysteriska överreaktionen kommer att skada mer än vad den inger trygghet. Under överskådlig framtid kommer människor att titta snett på varandra, kasta korstecken och vitlök på kvarglömda ryggsäckar och hitta hemliga budskap där det inte finns några. ”Det är naturligt att någon gång dö”, säger biologen och kamrat Olle kan inte somna på hela natten. ”Vårt samhälle är svårt och destruktivt till den milda grad att det går åt helvete”, säger sociologen och stackars Lisa nojar över att budbäraren kommer förverkliga profetian. ”Tillväxt är min mamma och pappa”, säger ekonomen och von Schnabelcrantz hyr in Securitas för att försäkra sig om att frustrationen över det uteblivna guldgenererandet inte leder till dödsmegamassakern 2kx.

Såvida det inte finns tydliga, för allmänheten okända, incitament att tro att detta hot är mer sannolikt än det tycks vara är stängningen ett grovt felbeslut vars mest sannolika konsekvens är att den här sortens anonyma utrop i cybervärlden blir ett vanligt återkommande fenomen. Frågan är hur man ska hantera ”vargen kommer”-resonemanget framöver när man nu satt ribban på en orimligt låg nivå.

Kanske får man ha beväpnade vakter i entrén, stålbågar på bottenplan och kameror i varje hörn. Det tycks ju vara den gängse uppfattningen om hur man skapar trygghet i vår svåra värld. Och för att ikläda mig skräckpropagandistrollen: nog fan vore det att låta den hårigaste, blodtörstigaste ulvarna av dem alla att vakta fåren.

3 kommentarer

Filed under Artiklar, Krönikor

Illustrationen som fick Trafikverket att ändra sig

Dagen efter beskedet om att Lund inte skulle få några pengar till spårvägen samlades de inblandade för ett krismöte.
– Vad i helvete är detta, säger en lobbyist från byggbranschen och håller upp en av skisserna i luften.

Han är förbannad. Tillsammans med ett par andra trevliga filantroper, som bara händelsevis skulle råka tjäna multum vid ett för alla så nyttigt och nödvändigt spårvägsbygge, har han gett sig fan på att det också ska hända.

– Här ser vi er skiss. En trött spårväg, fula hus, tråkiga människor. Visst, ni klämde in tillräckligt många träd, men var är barnen? Affärsmännen i solstolar? Var är sådant folket går igång på?

En kommunpolitiker valde att höra för öronen, en annan för ögonen och en tredje för munnen. De kontaktade den allre främste visionären, den som ser sådant vi vill ha och inte låtsas om sådant vi inte vill ha, och tvingade honom att genast skicka en uppdaterad illustration till Trafikverket.

Häromdagen kom beskedet. Den nya illustrationen har avbildat demokratins förtjänster, folkets vilja, spårvägens allmännytta. Den nya illustrationen är inte cynisk. Den är realistisk. Och den är alltid öppen för mer realism om så önskas.

Mitt Lund:s armada av grävande journalister har genomsökt korrespondensen mellan kommunen och Trafikverket och funnit den skiss över Sölvegatan som till sist fick de senare att pröjsa.
– Vi ber om ursäkt för tidigare missvisande skisser om utformningen och behovet av spårvagnar, skriver en högt uppsatt kommunalpolitiker. Jag bifogar härmed en för oss, er och för den allmänna opinionen gångbar lösning, med kraften att upplösa de frågetecken och tvivel som uttryckts.

lundiframtiden

3 kommentarer

Filed under Krönikor, Utveckling

Rymdväxthusen anfaller

Kristallen, byggd i anarkoautistisk stil

Kristallen, byggd i anarkoautistisk stil

Som redan konstaterats vid otaliga tillfällen går allting åt helvete.

I de flesta avseenden är det åtminstone ett estetiskt tilltalande helvete. Våra modedesigners har större möjligheter än någonsin. Brösten på kvinnorna växer. Männen rakar armhålorna. Det är så rent och fint nu när alla människorna sitter hemma vid datorn. Våra monokulturella grönområden har tydliga raka linjer.

Den nya människan, till hälften dator och till hälften autist, diggar skiten.

Med det estetiskt tilltalande helvetet som utopisk vision för gemene man skulle man emellertid kunna önska sig att de samtida stadsplanerarna och våra arkitekter anslöt sig till rörelsen.

Om man i dag frågar en arkitekt – ”yo, titta på ditt fyrkantiga glashus och titta sedan på den här finfina 1800-talsjugendbyggnaden; varför måste din vara så mycket fulare?” – får man svaret att det ”måste vara tidsenligt”.

Planerat p-hus vid "World Trade Center Lund". Tänk Orwell med kuken i legokloss.

Planerat p-hus vid ”World Trade Center Lund”. Tänk Orwell med kuken i legokloss.

Måste det verkligen det? Är det alldeles nödvändigt?

Är inte vår tids stora upptäckt att vi förstört människan och planeten den bor på, och att bara den bästa tänkbara illusion kan få oss att känna någonting annat? Varför måste arkitekturen skildra jordens undergång? Sure. Vi beter oss inte som människor. Det har vi inte gjort på länge. Men om vi kan låtsas lite så kan vi andas lite.

Ett fenomen som präglar vår tid är också förutsägbarheten.

Ett massivt bygge tornar upp sig som idé på något av de oräkneliga kontoren. Allmänheten underrättas. Översiktsplaner, detaljplaner, plan-planer och what not förbereds under flera år. Konsulter för hundra papp i veckan reflekterar över gestaltningen. Hur ska utformningen ske, med tanke på

"Elite Hotel". En attraktion för alla med grav schizofreni.

”Elite Hotel”. En attraktion för alla med grav schizofreni.

människornas behov? Hur ska vi bygga för att det passar in i området? Hur gör vi det mest effektivt? Hur gör vi det sevärt? Hur gör vi det till bästa möjliga attraktion med effektivast möjliga funktion?

Det går ett år eller två. Sedan basunerar kommunen och byggföretagen stolt ut vad man kommit fram till:

Vi bygger ett fyrkantigt glashus.

Allmänheten är skeptisk. Ok, vi diggar era skisser. Vi ser slipsbyråkraten, en av alla Adaktus söner, sitta vid en idyllisk liten damm och läsa en god bok. Vi ser hipstern sitta i en solstol intill glashuset, med solglajjorna på och fjällrävenväskan tätt intill. Prunkande grönska, fåglar i klarblå himmel, glada människor. Bra bild. Bra illusion. Men kommer det inte att se förjävligt ut? Om inte förjävligt, så åtminstone inte särskilt mänskligt – inte särskilt roligt.

– Neeeee, säger överhuvudet för vilket socialmoderat parti som för tillfället är vid makten. Det blir jättefint. Tillväxt. Växande region. Företag. PENGAR. Landmärke! Jättefint! Modernt! Behov!
´
Jaha.

Domkyrkoforum. Inspirationen hämtad från tanken "om Optimus Prime blottade sig, hur skulle det då se ut?"

Domkyrkoforum. Inspirationen hämtad från tanken ”om Optimus Prime blottade sig, hur skulle det då se ut?”

Samma politiker, arkitekter och andra samhällsplanerare ger sig därtill friheten att sucka högt över somliga tidigare epoker. Funkisbyggena, hujeda mig. Brutalismen, halledar. Tänk att folk kunde vara så dumma. Tänk att folk så systematiskt uppförde denna allomfattande fulhet. Nu vet vi bättre. Nu vet vi att människan vill bo i glashus, att den hatar grönområden och att vi alla önskar konstant insyn och uppsyn på varandra. Vi vet att gigantiska fyrkantiga glashus är the shit och den som säger emot är bara okunnig och otidsenlig.

Vem som helst kan väl förstå att vi inte kan bygga som förr. Ornament, vad är det? En folksjukdom? Hur kan man ha ett tak som inte är platt? Hur kan man bo i en lägenhet som inte är genomskinlig? Varför skulle man vilja befinna sig på en arbetsplats som inte känns som en låda med människor i? Tosserier.

Tyvärr har byggnads- och bevaringsdebatten avstannat helt i Lund.

Orsakerna är flera. Staden har genomgått en lång och långsam gentrifieringsprocess där gatans folk bytts ut mot kontorets. De gräsrotsrörelser som funnits har bytts ut mot de tandlösa Facebook-kritikerna. Människorna som tidigare kände en samhörighet med naturen, med vad det innebär för hur vi vill bo och materialen vi bygger med, har distanserat sig från den. Alla har öppnat upp sig för den hårresande framtid ingen vill leva i. Självbevarelsedriften gör att alla förändringar accepteras som någonting man måste anpassa sig till snarare än vice versa.

Strålbehandlingskliniken. Two-in-one-lösning. Åsynen ger cancer, men behandlingen är nära.

Strålbehandlingskliniken. Two-in-one-lösning. Åsynen ger cancer, men behandlingen är nära.

Människan har förstått att den måste bo i en pissusel värld och omfamnat faktumet. Det är tydligt i varje tänkbart avseende. Men medan vår beteendemässiga och sociala evolution tycks hopplöst ohejdbar borde det fortfarande kunna finnas någon form av engagemang kring hur vår fysiska värld utformas. Det är löjeväckande att tro att vi ska vinna det spel som utspelar sig ovanför våra huvuden. Men rimligtvis borde vi kunna manipulera spelreglerna i någon mån.

Det är viktigt att betrakta vår omvärld, säga nej, förlöjliga och stigmatisera dehumaniserande ideal. Vi kan bo i en skitvärld men då får den fantamej vara snygg åtminstone.

8 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Krönikor

Verkligheten anställer tusen drömmare

10344259_10152164146295875_4923316778086560574_oSolen stiger åter över Lund.

Jag går ut i vårsolen, blickar från höjden ut över mitt Djingis och deras Ericsson. Det ena var min framtid, det andra deras. Precis som jag i mitt gula trähus drömde barfotaliv och idyllisk skymning så drömde folket i företagskomplexet om ljus framtid och behaglig gryning. Vi har båda vaknat upp mitt i natten. Det är någon som fingrar på allt vi är och allt vi gör. Det finns ingen plats för vad vi vill och kan. Framtidsfabriken är i fritt fall, samtiden en briserad bubbla.

Min pessimism motsägs ofta av människorna runt omkring mig. Normaliserat vansinne. Snubben som käkar OxyContin tre gånger om dagen försäkrar mig om att det finns kärlek i världen. Modern som migrerat verkligheten till arbetslivet försäkrar mig att det är helt i sin ordning med en hel generation lättvändigt diagnostiserad och uppvuxen på tjack. Akademikerna hävdar bestämt att vapen- och kontrollteknologin de producerar kommer användas till rättvisa och demokrati. Svenne-Banan Medelsvensson viftar med sin höga moral som framtidens melodi; först ska bara de omoraliska förintas.

10264106_10152164146285875_2351190030189306756_oIngen av dem kan någonsin ge ett svar på varför människor tigger, samlar pantburkar och konkurrerar med varandra med varje tillgängligt medel om nu mänskligheten är så välmående. Ingen av dem kan förklara vad en generation telefonförsäljare ska ta vägen nästa gång marken skakar under ekonomin. Ingen av dem har något svar på vad människan ska göra imorgon. Ingen av dem har någonting att komma med när jag ifrågasätter varför jag måste bli någonting i en värld som ingenting behöver.

När jag var liten fick jag förklarat att jag kan bli vad jag vill, att jag har en ljus framtid. När verkligheten sedan visade sig mer komplicerad än så fick jag förklarat att jag kan bli vad som helst om jag bara kämpar. Men vad säger tusen avskedade högutbildade inom framtidssektorn om den saken? Hur mycket tid, lust och energi måste man lägga för att befinna sig i systemet? Räcker en livstid?

”Du är paranoid. Kanske deprimerad”, svarar samma människor som tror att en handskakning innebär att man vill knulla dem i röven, som tror att människor tigger på stan för att forsla till palatset, som tror att människor dör i Mellanöstern för att tillräckligt många ännu inte dödats, som tror att svaret på existentiella frågor är ”psykologen”, som misstror sina egna känslor, sig själva och sin omgivning till förmån för någon osynlig jävla överhet som genom historien lett alla i fördärvet med motiveringen ”det var nog bra det”.

10633440_10152472908085875_7912587326299754028_oTusen Ericssonanställda kommer de närmaste veckorna börja ställa frågan vilka de är, varför de är här och vad det är tänkt att de ska uträtta. De kommer att tänka på bolånet de inte kan betala, på ungarnas framtid, på konkurrensen med de unga, på de bortslösade timmarna i skolbänken och på hur lätt bödeln kunde sända dem i ovisshet.

Liklukten bränner i näsan när jag går genom stan. Husen, gröningarna, människorna… de känns alla så avlägsna den verklighet de befinner sig i. Varsamt dekorerade 1800-talsbyggnader glänser som om ingenting har hänt. Gröningarna har fyllts med vårblommor och studenter med ansträngda leenden och skratt. Människorna rör sig från plats A till plats B i sin tro om att de uträttar någonting. Det är underförstått att vi faller. Att vi måste börja på nytt.

Vi som hellre skriver än företar oss någonting annat betraktar gärna den röda tråd historien utgör: utifrån denna kan framtiden i allt väsentligt förstås. Den digitala eran kunde förutspås med ångmaskinen. I dag vittnar GMO, nanoteknologi, kontrollnormer och intensifiering av konkurrensen om en snartida transcendental fas där den jordbundne människan överges för den kosmopolitiske transhumanisten. Konsekvensen för det gamla – våra varsamt dekorerade 1800-talshus, våra sociala spel och livslekar, våra behov och syften – är förödande.

10380223_10152164146645875_8067152509557755758_oAtt betrakta hur allting i dag faller för att imorgon blomstra på nytt är fascinerande av den enkla anledningen att den groende masspaniken, den farliga teknologin och den till den sköra globala ekonomin helt utlämnade människan endast kan leda till en samhällelig och social kataklysm utan dess like.

Likt andra som vant sig vid och accepterat död och mörker ligger nöjet i att se hur optimister, framtidtroende och rättstrogna möter sitt öde. Lika fascinerande som det var för gårdagens samhällsobservatörer att se 68:orna jonka ihjäl sig på Stockholms tunnelbana och de ur industrin bortrationaliserade gripa till flaskan ute i kalla natten, lika intressant är det för mig vad som egentligen kommer att hända med er ett decennium från nu.

Tills den går ner bör vårsolen emellertid avnjutas. Din tidning säljer krig och hat. Landet du bor i är en vapenfabrik. Grannen käkade en extra benzo igår i hopp om att inte vakna igen. Tusen förlorade sitt livsuppehälle. Kön till Smålands härbärge har aldrig varit längre. Dina arvtagare har uppfostrats av en smartphone. Ditt vatten är giftigt, din luft smutsig och din skog skövlad. På onkologens tak sitter en gam, i psykets källare kryllar råttorna, i det undermedvetna sanningen, i det medvetna oron. Men i dag måste du passa på och låtsas annorlunda för innerst inne vet du att det kanske inte låter sig göras imorgon.

Själv hånflinar jag mig igenom det. Jag unnar mänskligheten helvetet på jorden, det är min himmel. Burn, motherfucker, burn.

2 kommentarer

Filed under Krönikor