Kategoriarkiv: Konst

Därför vill de sparka konsthallschefen

Konsthallens självständiget är hotad

Konsthallens självständiget är hotad

Holger Radner (FP) vill att politikerna tar över driften av konsthallen. Att politikerna ska bestämma och ha vetorätt i vad som ska visas och inte visas. Konstkritikerna ropar om att det är ett hot mot demokratin. Somliga menar att det är en överdrift, att konst saknar relevans, att det aldrig finns ett hot i supersöta, jättesnälla, alla-får-vara-med-Sverige.

Det finns vissa som betraktar samhället som en dynamisk företeelse, där folkets vilja och nytta styr den politiska processen – men att det blir ”fel” ibland, och att det är därför dåliga saker händer.

Så är det inte.

Världen styrs av privata storbanker som äger multinationella företag som i sin tur äger andra företag. En stor majoritet av oss står i skuld till dessa banker. Detta betraktas som ofarligt, för det är just vad det varit under större delen av 1900-talet: inte kommer väl någonsin dessa banker att kräva in lånen? Inte kommer väl dessa banker att använda sina militära företag, sina hållhakar på världens regeringar och sin välsmorda korporativa makt för att placera människor i arbetsläger eller med andra metoder beröva dem på deras friheter och rättigheter?

Kontroversiell utställning

Kontroversiell utställning

Efterkrigstiden har präglats av en historiskt ojämförbar naivitet inför eliten och bankerna. De har sakteliga nästlat sig in, tagit över politik, forskning, media, utbildning och militär. De stora bankerna och deras ägare har långsamt och mycket försiktigt – med tanke på tidigare århundradens bankuppror – tagit över samhället.

Men nästa steg, att permanent ta kontrollen över folket, har redan börjat. I Europa var Grekland det första exemplet: en artificiell ekonomisk kris – i en sammanhängade ekonomisk struktur kan kriser och välstånd endast vara arrangerade – ledde till att fascistiska Gyllene gryning tog kontroll över landet; inte genom att röstas fram, men genom att ha den mest välfinansierade vapenarsenalen. Deras första åtgärder var att driva in bankernas pengar med våld: avveckling och utförsäljning av offentliga företag, lagändringar om att de med skulder kunde tvingas arbeta av straffen i läger och militanta åtgärder mot de som samlades på landets gator och torg för att ifrågasätta rättvisan i vad som hänt.

Lunds konsthalls senaste utställning – ”Dont Embarrass the Bureau”, gå och se den – handlar om just det korporativa övertagandet. Om den bankledda kuppen mot vanliga människors fri- och rättigheter. Där förklaras eller åtminstone hintas genom olika installationer sambanden mellan det statliga och korporativa, underrättelsetjänsterna och den ekonomiska makten, om mörkläggningen och hjärntvätten.

Polismäst.. förlåt, kulturnämndens chef Holger Radner (FP)

Polismäst.. förlåt, kulturnämndens chef Holger Radner (FP)

Utställningen är ett potentiellt hot mot händelseförloppet. Om folket förstår att det blivit rånat, och att det bara går utför nu när det demokratiskt styrda – offentligheten – hamnat i privata händer, så finns en risk för revolution.

Media, ägda av bankerna, försöker säga till oss att före detta polisen och numera kulturchefen Holger Radners vilja att avsätta och få bort konsthallschefen Åsa Nacking handlar om projektet ”Black box, white box”, ett slags halvkommersiellt dagisnivåkonstprojekt som sannolikt kommer sakna det ifrågasättande som gör konst till en betydelsefull uttrycksform.

Så är det inte. Det handlar om att hemligstämplad information om det globala elitstyret exponeras och bryts ned till besökarna. Det handlar om någonting som belyser det stora samhällsproblemet, med de vansinniga ägarförhållandena och metoderna för att upprätthålla dessa. För varje människa med självbevarelsedrift och förmåga att lägga ihop ett och ett är ”Don´t Embarrass the Bureau” en revolutionär uppmaning.

Det får aldrig hända igen. Det ska Holger Radner se till.

Den genomkorrupta politiken vill ta kontroll över konsten, som så många gånger förr, och fylla den med sin fördummande, i bästa fall kvasikonstnärliga agenda. Sådant som kanske ser fint ut, men som inte säger någonting, som inte avslöjar någonting, som inte har någon allmännytta.

Konstchallschef Åsa Nacking

Konstchallschef Åsa Nacking

Utvecklingen är typisk. Banden mellan politiken och näringslivet – bankerna – är mycket täta. Att hjälpa bankerna att genomföra sitt övertagande av samhället kommer att belönas rikligt. Med pengar. Med nåd.

Vi borde startat revolutionen mot bankerna för hundra år sedan, men tiden rinner ut. Teknologiseringen sätter maktbalansen ur spel. Att vi är många spelar inte längre någon roll. ”The point of no return” närmar sig med stormsteg. Med detta i åtanke måste vi reagera kraftfullt mot varje försök att vidare driva på processen. Att ta över våra konstnärliga och kulturella institutioner är en del i den fortsatta normaliseringen av vår deprimerande självsyn som rättfärdigt underprivilegierade jämfört med eliten.

Revolutionen kommer en dag; folkets eller den korporativa, det är frågan. Valet mellan Åsa Nacking och Holger Radner är ett steg i endera riktning. För vårt eget bästa, för vår frihet och för rättvisan, måste vi visa att vi har ett uns av intellektualism kvar att reagera med.

Om Åsa Nacking fråntags sin position eller sina uppgifter måste vi reagera – den utomparlamentariska vägen. Ta det som en uppmaning. Ta det som ett hot.

***

1 kommentar

Under Händelser, Konst, Krönikor

Jarlskog, Falkman och monumentet

Abelardo Gonzalez arkitektsbyrås förslag. Två röda betongklumpar och en grå malplacerad betongpinne.

Abelardo Gonzalez arkitektsbyrås förslag. Två röda betongklumpar och en grå malplacerad betongpinne. Dagens arkitektur…

När VD:n för utsugarföretaget och fakturaköparna Euro Finans, Anders Jarlskog, slog sig ner i trädgården tillsammans med konstnären Johan Falkman och Hörbys moderata kommunalråd Lars Ahlkvist växte en underbar idé fram.

Givetvis skulle 600 000 kronor av Hörby-invånarnas skattepengar gå till en stor muralmålning i stadens kommunhus. Lika självklart var det att Ahlkvist skulle avbildas som romersk soldat och att Anders Jarlskog med sambo skulle få vara med på ett hörn, utklädda till Kung Karl XI och danska adelsdamen Leonora Christian Ulfeldt.

För de här rika männen var det ingenting konstigt. Deras självdistans försvann i samma stund de iklädde sig slips och kostym första gången sisådär i treårsåldern.

Hörbys kommunalråd Lars Ahlkvist (M)

Hörbys kommunalråd Lars Ahlkvist (M)

Nu vill Anders Jarlskog och Johan Falkman göra ett ”monument över Lunds historia”. Såvida vi inte vill se Mats Helmfrid upphängd på ett kors eller Tove Klettes ansikte på någon (annan) rik kärring bör man förhålla sig skeptisk till idén. Man bör vara mycket medveten om att en VD för ett inkassoföretag aldrig arbetar med välgörenhet. Om ett monument uppförs med målningar av Johan Falkman och finansiering av Anders Jarlskog kan vi utgå från att mecenaten återigen tänker låta sig bli avbildad.

Falkman i sig är inte nödvändigtvis en dålig konstnär. Han har vid ett flertal tillfällen förklarat att han fascineras av överklassens personlighetsdrag och han har gjort det till sin nisch att avbilda dessa. En del lundabor minns säkert Falkmans genombrott där han avbildade ett sjuttiotal av Lunds mest framgångsrika läkare i en utställning på kulturen. Gott så.

I Lund finns det en laglig graffitivägg, inklämd på Smålands nations baksida och knappast synlig för den som inte letar efter den. År ut och år in försöker polisen få bort den. De resonerar att när de stoppar någon som ser misstänkt ut – vilket numera är den enda anledning de behöver – och som bär på sprayflaskor så kan de inte bötfälla den femtonåringen eftersom att han kan säga att han varit vid den lagliga väggen.

Konstnären Johan Falkman och målningen i Hörby. Fin, men ohyggligt ful.

Konstnären Johan Falkman och målningen i Hörby. Fin, men ohyggligt ful.

Att då ens fundera över att låta någon adelsrunkare måla muralmålningar finansierade av en man som låtit sig själv avbildas som kung, och som låtit skattebetalande Hörby-bor bekosta framställningen av en moderat politiker som romersk legionär, på en central plats i Lund är bara ytterligare ett exempel på hur den sjuka eliten helt saknar verklighetsförankring.

Incidenten i Hörby borde för all framtid ogiltigförklara alla ”konstprojekt” – a.k.a. egocentriska narcissistyttringar – som de här bägge männen säger sig ligga bakom. Därtill känns det som att med näsotek och statyer av för oss obskyra individer och what not så är det sista Lund behöver fler avbildningar föreställande självgoda idioter.

Skrota idén. När dagens överklass genom juridisk korruption (eller lobbying som det kallas när det ska rättfärdigas) slutat frånta oss vård, utbildning och mänsklig frihet kan de få någon liten snäll, uppskattande sten på någon smutsig bakgård någonstans. Tills dess får deras drömmar om romarriket, adeln och eliten gärna stanna i drömstadiet.

5 kommentarer

Under Konst

Vad händer med Gert Marcus skulptur?

Gert Marcus vid invigningen

Gert Marcus vid invigningen

I mars 1981 for konstnären Gert Marcus till Carrara i Italien för att hämta ett marmorblock från samma stenbrott som gamle Michelangelo hämtat sina. Där slutar jämförelserna.

Den stockholmssprungne konstnären ritade på sitt konstverk under ett års tid. Efter att verket fraktats med lastbil hela vägen från Italien ryckte han lätt på axlarna. ”Michelangelo sa att en skulptur ska hålla för att rulla ner för ett berg”, sa Gert Marcus vid invigningen i april 1982. Syftet med verket, som gavs namnet Kropp och linje, var att ”beskriva utvecklingen av linjen, som hela tiden skriftar från olika håll i sin visuella betydelse”. Andra skulle nöja sig med att kalla det för en vanskapt sten.

Till en början var tanken att verket skulle placeras vid badets entré, men konkurrensen med den bitvis vita fasaden gjorde att man i stället valde att uppföra verket på dess baksida. Initiativet var konstnärens, kommunen – som hostat upp pengarna – tyckte däremot att verket skulle exponeras mer. Så blev det som bekant inte.

Fast i sig var det också en kompromiss. Från början ville Gert göra ett mosaikverk, men det skulle kosta 200 000 och kommunen sa nej och ville ha ett förslag för halva priset. Budgetkonst.

Gert Marcus levde ett framgångsrikt konstnärsliv mer eller mindre fram till sin död 2008. Gubben blev gammal, nästa år skulle han fyllt 100 bast.

029Men ”kropp och linje” kanske inte når en så pass aktningsvärd ålder. Skulpturen är, trots välkänd konstnär, inte särskilt omdiskuterad eller uppmärksammad, och själva formen med en ganska tunn grund som bär upp flera ton marmor är så klart ett verk i behov av kontinuerligt underhåll. Redan för några år sedan kunde man skönja sprickor där belastningen torde vara som hårdast, och nu har alltså hela skiten spruckit till den grad att den måste stöttas upp och spärras av.

Naturligtvis inte hållbart i längden, men vad gör man?

Vad det skulle kosta att rusta upp statyn är svårt för mig att svara på. Kultur- och fritidsnämnden har budgeterat 160 000 kronor till ”underhåll av konst” för 2013 och med tanke på att det inte går att bygga ett dysfunktionellt jättebadkar för under 300 miljoner nuförtiden kan man tänka sig att Gert Marcus trasiga carraramarmor med råge slukar upp konstunderhållspengarna. Hade någon pröjsat mig för journalistisk service hade jag ringt och kollat, nu får ni istället betrakta det som spekulativt.

Nu är inte jag den som gnäller om att vara sparsam vad gäller offentliga medel när det kommer till konst, kultur eller välfärd – hade Arne Paulsson betalat skatt hade vi kunnat ha en hel Gert Marcus-park – men… Skit i skulpturen. Den är inte fin, smart eller rolig, den har inget historiskt värde och ingen lämnar någonsin sitt hus för att gå och titta på den.

I stället finns det ett par grejer man kan göra som både torde vara billigare och mer spännande:

1. Låt någon ung, talangfull konstnär bygga vidare på det. Kanske anordna en tävling med förslag om ny funktion och nytt utseende.

2. Asa iväg marmorn i utbyte mot någonting, kanske lokalt dessutom. Konka bort konstverket 200 meter bort till Martin Bryder och säg ”ta den här skiten så får du sätta upp nåt annat istället”.

3. Sälj resterna och lägg pengarna på konstinköp eller underhåll.

4. Knäck sönder skiten i fler bitar, döp om den till ”krossade visioner om kroppar och linjer” och skriv om historieböckerna till att det alltid varit dess ursprungliga format

Men mer troligt är att man antingen rustar upp verket eller också, i all tystnad, forslar bort det till något lager på Gastelyckan där det sedan får stå och vittra år ut och år in…

1 kommentar

Under Konst

Till minne av en gammal Rikstelefon

I somras avslöjades en revolutionerande, omstörtande förändring av Lunds stadsbild. Och nej, jag syftar inte på något poparkitesexuellt nytt kommunhus byggt i plåt och glas utan om att den osedvanligt nedgångna och gamla telefonkiosken på Stortorget inte bara ska renoveras för 140 000 kr utan att den också ska flyttas till Kulturens område så att pensionärer och tyska turister kan stanna upp och säga: ”jaha, där är en telefonkiosk.”

Telefonkiosker är en av de sista kvarlevorna från det analoga samhället. Skulle tro att till och med Stadsparkens fågelbur här utanför mitt fönster kopplats upp till Internet. I Lund vet jag inte hur många telefonkiosker det finns kvar, blott tre kan jag komma på: den på ön Ön i sjön Sjön vid LTH, en på Södra Esplanaden också då den gamla reliken på Stortorget.

Antagligen finns det fler. Genom historien har de haft en viss betydelse: 1993 brann det i Kungshuset i Lund, men den 23-årige teknologen som upptäckte det tog sig till en telefonkiosk på Gråbrödersgatan och ringde brandkåren. Utan telefonkiosk, inget Kungshus.

Men kiosken på Stortorget var ändå speciell och har lämnat en liten lucka efter sig. Näst efter Domkyrkan, den nyupprättade robotpenisen intill den och universitetsbyggnaden skulle jag tro att telefonkiosken är det mest fotograferade objektet i Lund. I väldigt många utländska studenters album på Flickr och liknande sidor har den fotograferats, medan vi lundainfödingar är ganska vana vid den. Därför har kanske inte debatten blivit så stor som den borde ha blivit. Ur ett historiskt perspektiv är det en mycket viktig liten låda som flyttas.

Åren 1992-1993 dokumenterades telefonkiosken under ett år av kvartetten Anna Schyberg, Samira Izzat, Helena Cybinski och Eva Hoff. Resultatet blev ett fantastiskt bildspel som jag, i vanlig ordning helt rättighetslöst och oförskämt öppet, snor och lägger upp här.

1 kommentar

Under Anekdoter, Bilder, Konst, Smultronställen

Graffitin i Lund: En introduktion

Graffiti är en konstform som aldrig setts med blida ögon från de styrandes håll. Till och med i hiphopens födelsestad New York har kampen varit långvarig. Efter tjugo år av intensivt vandaliserande – som det betraktades som från polisens håll – la man i början på 80-talet stora resurser på ett taggtrådsinlindat stängsel kring stationsområdena.

– Vad tycker du att det här ser ut som? Ser det ut som någonting som borde finnas i en stad, i någon stad? Det ser ut som ett häkte eller ett fängelse. Jag undrar hur folk som bor här känner kring att ha all den här tråden och det här staketet omkring sig. Det ser ut som något från Tyskland, med nazisterna och allt det där, säger en ung målare i dokumentären Beat This: A Hip Hop History gjord av BBC 1984.

Och fortsätter:

– Det enda sättet jag kan förstå det, som kan ha väckt cheferna på MTA (Metropolitan Transportion Authority)… är inte att de inte gillar graffiti, utan att de inte gillar någonting de inte kan kontrollera.

– Borgmästaren försökte göra en deal. Han ger oss tio bilar vi kan måla och vi slutar med resten av graffitin… men det fungerar inte så. Det kanske duger för mig, men om någon annan vill måla ett tåg så kan inte jag stoppa dem. De har känslor att uttrycka precis som jag har känslor att uttrycka. Så länge det finns något att säga i ghettot, kommer det finnas graffiti.

– När jag ser det här stängslet blir jag bara arg. Jag vill måla ännu mer. Kriget mot graffiti har pågått i tio år och de kan inte vinna. Det tog tio år för dem att få upp det här stängslet och det kommer ta ett år för oss att få bort det. Bara ge oss lite tid och vi kommer tillbaka…
Men sanningen blev något annorlunda. 1989 försvann det sista graffiti-målade tåget i New York och en kombination av ökad säkerhet med hundar och stängsel, höjda straff och omfattande kampanjer där bland annat hårda regler för vem som fick och inte fick sälja färg infördes.

Till vilket pris? Medborgarna fråntogs möjligheten att göra sin röst hörd i offentligheten, yttrandefriheten fick stå tillbaka för det kapitalistiska tänket om egendomen. Den stora makten vann över den lilla människan.
Lund blev i Sverige en av föregångsstäderna inom graffiti. Utbytesstudenter bidrog till en tidig start i början av 80-talet, något som snabbt förstärktes genom att hiphop-kulturen i stort började få genomslag med filmer som Wild Style och Style Wars.

Smålands nation har i dag en av ett femtiotal lagliga graffitiväggar i Sverige. Under det tidiga 90-talets lågkonjunktur eskalerade graffitikonsten och utöver en kampanj om nolltolerans valde man också att söka alternativa lösningar, så som en laglig vägg. Många av oss lundabor i alla åldrar har svårt att glömma särskilt ett verk: en DJ:ande noshörning.

Målningen gjordes av Finsta, en av de mest omtalade och framgångsrika graffiti-konstnärerna i Sverige, en av det fåtal som även i de stora medierna fått chansen att uttala sig:
– Nolltoleransen har lett till att rebellerna tagit över. Vem som helst kan bli kung om man skiter i allting. Kidsens förebilder blir inte de som har en sjyst kreativ stil utan bröliga lirare som kickar in rutor och sånt. Det är tråkigt men jag kan också se en motreaktion mot det nu. Jag kan se en utveckling mot att alltfler vill ha mer kreativitet istället. Graffitin är på väg mot ett slags ursprung. Och det har egentligen alltid funnits en sådan strävan. Mot 70-talets New York, tågmålandet, tags. Vi är på väg dit igen, förklarade han i en intervju med Sydsvenskan.

Egentligen är logiken enkel: graffitin är lika mycket civil olydnad som konst. Vilken av dess egenskaper man vill åt beror på hur man hanterar den. Vill man betrakta det som en konstform måste man också ge möjligheterna att utöva den. Vill man se det som en olaglig, vandaliserande företeelse måste man bereda sig på civil olydnad. Och graffitin kommer att präglas av valet man gör – antingen får man de genomtänkta verken, eller också den sortens verk som går ut på att snabbt och lätt skapa någonting hela tiden blickandes över axeln.

Konceptet med lagliga väggar har haft olika resultat. Ibland har det ansetts uppmuntra det illegala målandet, ibland har det ansetts minska behovet av samma sak. Det finns ingenting hugget i sten i frågan så när som på en sak; en vägg är aldrig tillräcklig.

När diskussionen nu återigen går varm i såväl det mycket graffiti-ovänliga Stockholm som i resten av landet talas det mer om lagliga väggar. Problemet är att tankarna är för småskaliga. Istället för att diskutera vilka individuella väggar som borde vara lagliga borde det diskuteras vilken form av väggar som borde vara lagliga. Behöver säkerhetsplanken kring rälsen vara tomma? Behöver alla dessa gångtunnlar ha otryggt gråa väggar? Gör det någonting om misslyckad arkitekt-arkitektur (arkitektur som bara uppskattas av arkitekter) förvandlas till folk-arkitektur?

Graffitin har kommit för att stanna. Den bekämpas flitigt i många länder, men allt fler inser att det är en hopplös kamp. Frågan är inte hur den ska fortsätta bekämpas, utan hur den ska bemötas. Och det är den saken – med Lund i fokus – som kommer tas upp i den här artikelserien.

2 kommentarer

Under Artiklar, Konst, Kultur

Festival på Gastelyckan

Om du tyckte det var fett med operakväll i Dalby stenbrott eller med allsångskväll på Idala Gård i Veberöd kan du sluta läsa nu, för du vet inte vad som är fett eller inte.

I den tidigare omnämnda skateparken, med tillhörande koja, på Gastelyckan går det på lördag av stapeln en liten festival. Det ska åkas skateboard – för den som vill och kan – och det ska spelas musik halva natten lång. Rekommenderas.

Lämna en kommentar

Under Händelser, Konst, Kultur

Lundakonst: Trädgårdssfinxen

Namn: Sfinxen (antar jag)
Plats: Botaniska trädgården
Invigd: Universitetshuset 1882, Botaniska trädgården 1978
Skapare: Helgo Zettervall med kolleger

Allting är lite större och lite mer fantastiskt när man är liten. Att gå ner till videobutiken på Östra Mårtensgatan hela vägen från Östra Torn kändes som ett äventyr, och mest likt alla upptäcksfarardrömmar var vandringen genom Botaniska trädgården. Visst, jag hade varit där tidigare tillsammans med farsan och Thomas Måntelius (av alla människor) och utforskat många små skrymslen men på egen hand hade jag inte sett mycket.

Mest spännande och mest skrämmande var alltid synen av den illa tilltagna sfinx som Uarda-akademin placerat i trädgården efter att på grund av slitage plockats ned från Universitethushets attika 1959. Fyra till antalet hade de satts upp där 1882 men betraktades redan då som ganska fula och slets snabbt på grund av taskig cementkvalitet.

Uarda-akademin, främst genom en viss Sten Broman, hittade en av dem i något bortglömt förvaringsutrymme på LTH och 1978 fick de alltså för sig att sätta upp den något malplacerade kvinnovarelsen i parkens norra del och även om det kanske inte går att betrakta som någon stor turistattraktion så är det en alldeles unik syn med tanke på att man normalt sätt motarbetar förfallet och dess givna plats i samhället.

Vid ett par tillfällen har hon återigen kommit i centrum, en gång 1985 då hon blev symbol för humanistdagarna, en annan gång 1997 när Uarda-akademin satte upp diverse skulpturaktiga hemmabyggen intill henne.

Sfinxen i Botaniska trädgården är definitivt ett av mina favoritkonstverk och representerar mycket av det jag älskar med Lund. Den hemlighetsfulla, smått undangömda platsen, slitaget, den lätt skräckinjagande stillheten. Alltihop utslängt i grönskan för äventyrslystna barn att upptäcka.

3 kommentarer

Under Artiklar, Konst, Smultronställen, Universitetet

Lundakonst: LTH-fontänen – högteknologisk lundasunk


Genom ett antal glasbassänger och vattenfall skulle vattnet från fontänen färdas ut i Pålsjö damm. Var tanken. I dag ser det ut så här.

Namn: Laxtrappan… tror jag
Plats: Lunds Tekniska Högskola
Invigd: 1970
Skapare: Klas Anshelm (1914-1980), Arne Jones (1914-1976)

Den sjunde maj 1963 pratade en grupp viktiga människor inom universitet, kommun och län om de konstnärliga utsmyckningarna vid LTH och kom fram till att dammarna i området borde utnyttjas för ändamålet. Rutinerade arkitekten Klas Anshelm och professorn Arne Jones presenterade förslaget om en storskalig fontän som fyra år senare ledde till ett kontrakt där de båda upphovsmännen för den då ganska rejäla summan 660 000 kr skulle få uppföra vattenkonstverket.

En entrepenör anlitades för ändamålet men försäkringsfrågor gjorde affären komplicerad. På slutet av 60-talet gick som bekant en våg över landet och inte minst i Lund talade studenterna ut om sin situation, om sina behov, om samhället. De kände att ett dagis för studenternas ungar kunde vara mer värt att lägga pengarna på än ett stort, pampigt konstverk.


Jones & Anshelm vid sin… ”fontän”

Även om inte allt var stabiliserat och färdigt hade man lagom till sommaren 1968 lyckats föra upp konstverket som emellertid var i behov av justeringar. Anshelm och Jones fick med egna stålar betala reperationskostnaderna innan konstrådet gick in och hjälpte till och skulle se till att fontänen underhölls.

Glasskivorna där vattnet samlades hade genom våld – sades det av konstruktörerna – blivit skadade men höll i själva verket inte för det vattentryck de utsattes för. Så fortsatte det. Fontänen fick stängas av, repareras och sättas igång upprepade gånger till stora kostnader. Det elva meter höga, 50 meter långa och 20 meter breda vattenkonstverket hade redan börjat ställa till med problem och tids nog skulle det visa sig vara bortom räddning.


Den första provkörningen, 1968

Vid åtskilliga tillfällen försökte man med nya metoder och stora pengar ordna till åbäket men alltid med samma fiaskoartade resultat. Ibland grodde optimismen efter nya lösningar och en eller annan gång kunde en provkörning fungera. Sommaren 1971 trodde man att allt skulle gå vägen och det automatiska tidsuret som gjorde att det sattes igång på dagen och stängdes av på natten togs i drift. Men det höll inte särskilt länge den gången heller.

Tyvärr, för de som sett verket fungera felfritt – vilket det kunde göra en vindstilla dag – har sagt att det varit något av det mest fantastiska sätt. På tidigt 90-tal gjordes en utredning där det visade sig att det skulle kosta en och en halv miljon att riva fontänen, två miljoner att rusta upp den så att den kunde stå där och vara oduglig, eller tio miljoner för att få den att fungera som den skulle – möjligen.

1996 togs beslutet. De elva glasbassängerna plockades bort, stålskelettet rustades upp men innan dess körde man bassängen en sista gång. Teknologkårens ordförande Ulrik Svensson skakade på huvudet. ”Vi kan skicka människor till månen men inte få fontänen vid LTH att fungera”.


Den sista körningen, augusti 1996.

Nu har stålskeletten stått där i femton år och bör blott ses som en skulptur och visst är det trevligare att kalla det så än för misslyckad fontän, men vi som vet historien lär inte tänka något annat när vi ser eländet, och tiden får utvisa vad som kommer att hända. Kanske får vi en dag se en jättelik upprustning som får allting att fungera.

Mer troligt är väl emellertid att vi i många år framöver får betrakta det som högteknologisk konstnärlig lundasunk.

5 kommentarer

Under Artiklar, Konst

Narahas ring

Rikard frågade i en kommentar på det föregående inlägget om var Naharas ringformade skulptur, den som såldes till Tetra Pak, finns i dag. Bestämde mig för att undersöka saken:

Hej

Det stämmer väl att ni var involverade i Takashi Narahas utställning på Bantorget i Lund 1990? Tetra Pak köpte ju en av skulpturerna, den som var formad som en ring, men vet ni var den befinner sig i dag?

Mvh
Simon Berglind

Hej Simon

Jo, det stämmer i högsta grad. Skulpturen finns placerad utanför Tetra Paks huvudentré i Lund vid Ruben Rausings gata.

Mvh
Magnus Åklundh

Lämna en kommentar

Under Konst

Lundakonst: ”Mandala Structure”, Bantorget


Namn: Mandala Structure
Plats: Bantorget
Invigd: 20 januari 1991
Skapare: Takashi Naraha (1930-)

I september 1990 ställde japansk-svenske konstnären Takashi Naraha ut ett antal av sina skulpturer i Lund. Med hjälp av en stor lyftkran placerades hans verk på Bantorget och konstnären själv hade en förhoppning om att kommunen kanske skulle köpa något av dem, vilket man också var ganska sugna på eftersom att det sedan Bantorgets ”renovering” på slutet av 80-talet talats om att resa en staty där.

En månad senare hade kommunen bestämt sig. Eller ja, som vanligt i den här staden gick det inte särskilt smidigt. Kulturnämnden hade ett möte där man i sann lundaanda bestämde sig för att skjuta inköpsbeslutet på framtiden. Skulpturerna forslades bort och när ett av verken såldes bestämde man sig för att snabba på processen. Ett möte hölls och man kom fram till att köpa ett av verken. Problemet var bara att det kostade 300 000 kronor, medan man i konstinköpsbudgeten bara hade 100 000 kvar och det löstes genom att använda även det kommande årets budget. Kulturnämnden tyckte att skulpturen var värd investeringen och så här tjugo år senare kan väl ingen säga emot.

I januari 1991 kom den på plats igen, ”Structure Mandala”. Responsen blev som den blev när nya saker händer i Lund. ”Skall det där föreställa konst? Jag trodde det var något som gått sönder”, sa en äldre herre när han såg hur skulpturen sattes upp. Den gubben är antagligen död nu. Så går det!


Det minsta av Narahas verk. Vad som hände med det har jag ingen aning om.

Naraha kommenterade sitt verk så här: ”Med den grå graniten är det annorlunda. Här får luften, tomrummet, representera den ena dimensionen, medan stenen i sig står för den andra”. Jag antar att det var det köpta verket han syftade på, för nog är det ganska grått? Hur som helst är Structure Mandala intressant; på ytan oputsat, på insidan lent som silke. Dessutom är alla sidorna olika. Sven Sandström sa vid invigningen: ”natur mot kultur”.

Egentligen var kommunen mest intresserade av det verk som var format som en ring, men det kostade för mycket. Galleri Åklundh, som hade hand om utställarens ekonomiska förehavanden, hann dessutom sälja verket till Tetra Pak innan det blev aktuellt att göra någonting åt saken. B-planen var att köpa det minsta av verken, som ni kan se här nedan, men kommunen föreslog att man istället sparade pengarna. När priset sedan sänktes på ”Mandala Structure” så slog man alltså till.


Det ringformade verk som köptes av Tetra Pak.

Några år senare hade Narahas skulptur glömts bort lite grand. Alger hade börjat växa på den, och tanken om att den skulle vara upplyst var en önskedröm som illvilliga ungdomar på fyllan hade för avsikt att ändra på. Numera står den oftast mörk och enslig, även om den är fin och definitivt ger ett spännande lyft till Bantorget.

Takashi Naraha bodde i flera decennier i Sverige men återfinns nu i Frankrike. Många av hans verk går att hitta i vårt avlånga land, inte minst här i Skåne.


Skulpturen i sitt sammanhang

2 kommentarer

Under Konst, Kultur