Category Archives: Mat för två

Tabemono – flickans perspektiv

Flickans perspektiv:

Botulfsplatsen – Lunds kanske viktigaste busshållsplats med förbindelser till stadens alla hörn och kanter -inte konstigt att det är mycket liv och rörelse där. Men vem hade trott att den lilla innergården mellan Mormors Bageri och Ali Baba hade kunde vara så fridfull? Möjligtvis någon av de många kvällsdrivare som i nödens stund går dit för att slå en drill – vilket pojken senare berättar är en ganska vanlig företeelse.

Det är mulet ute. Regnet strilar mjukt ner utanför den inglasade verandan där vi valt att ta plats. Det är lite för kvavt för somliga men jag finner den dåsiga värmen lugnande. Vi har perfekt utsikt över byggnadsställningarna och de stillastående utomhusfläktarna ovanpå träskjulet mitt emot oss. Pojken berättar att man byggt om här ett ganska bra tag. Synd, tänker jag, för det är trots allt just den slitna charmen som får mig att älska Tabemono redan innan jag satt min fot innanför dörren. Enligt pojken ska stället ha fått mycket dålig kritik, speciellt på grund av personalens dåliga språkkunskaper. Man måste typ kunna japanska för att få rätt mat, säger han. Därför har vi också tagit en extra sväng tillbaka utanför gården för att ha full koll på menyn där. Det visar sig helt onödigt och nästan lite löjligt då vi genast välkomnas in av en ung asiatisk tjej med perfekt svenska.

Hon är vänlig och talar lågmält men tydligt och tar uppmärksamt vår beställning. Tofu Teriaki till pojken, en medium sushi till mig och självklart misosoppa till oss båda. På det beställer vi varsin Kirin. Lite dyr men god läskande japansk öl.

Maten får vi ut snabbt, trots att den görs på plats (med undantag för misosoppan). Soppan är salt, smakar rikligt av både vårlök och nori (tångblad) och innehåller generöst med tofu som är något mjölig, förmodligen på grund av att den fått stå ett tag.

Min sushitallrik, bestående av 6 stycken sashimi (stora sushirullar) och 4 par nigiri (risbädd med diverse på), är dekorativt upplagd och innehåller bland annat omelet, lax, tigrräka, gurka samt någon vit fisk. Allt är fräscht och skuret i perfekta munsbitar. Good to go in two. Riset är välbalanserat och konsistensen lagom. Till och med jag som äger lika mycket smidighet med ätpinnar som Bambi på hal is lyckades få i mig allt utan några större olyckor.

Teriyakin är krämig och lagom stark. Jag vet att de flesta som äter asiatiskt föredrar lite kryddigare mat, men just det är precis lagom het för min tunga. Den vegetariska varianten innehåller Tofu istället för kött och det fungerar utmärkt även om konsistensen skiljer sig betydligt. Själv älskar jag det porösa och något sega tuggmotstånd som tofun ger, men pojken verkar inte lika övertygad.

Till dessert blir det en gammal hederlig skopa vaniljglass med frukt. Sötman bryter tacksamt av från maten men i sig själv är glassen inget att hurra för. Frukten är ganska tråkig, det mest framträdande är äpple och persika som är lite för omogen för att funka.

Priserna är humana, om än inte biligast i stan, men det väger kvalitén definitivt upp för, möjligtvis med undantag för desserten. Det fanns även kaffe/te att beställa men jag tvivlar på att det vore värt pengarna. Dessutom var tallrikarna så pass välfyllda att dessert egentligen kändes överflödigt. Allt som allt gick notan på runt 400 kr. Väl spenderade pengar om du frågar mig. Dessutom kan man efter det skryta om att ha gästas Lunds äldsta japanska restaurang.

Lämna en kommentar

Filed under Mat för två, Matställen

Tabemono – pojkens perspektiv

Pojkens perspektiv:

De flesta omdömena om Tabemono är föga smickrande. Någon välkänd recensent klagade över personalens språkkunskaper, någon annan över de underliga priserna och de tråkiga desserterna.

Som lundabo är jag djupt intresserad av platsen där Tabemono ligger. Egentligen kan man inte komma mer centralt – Botulfsplatsen är en välbesökt plats där folk hoppar av och på bussen. Just intill ingången till den innergård som inhyser Tabemono finns det dessutom ett mycket populärt snabbmatsställe.

Vi går in på gården, där renovationerna av de charmigt slitna husen fortsätter. Utsikten från Tabemono är bara vackert för skrotromantikern. De slitna ventilationsfläktarna som kikar upp från en liten byggnad på innergården ger en känsla av japansk bakgata. Husen här är så slitna att normalt funtade rikemän knappast bor där, ej heller de allra yngsta. Sannolikt inrymmer de flesta lägenheterna medelålders knasbollar som står ut med trängsel, stök och sjabbighet.

Himlen är grå den här dagen, så vi sitter inne där det är varmt och skönt. Så när som på en medelålders man och hans något äldre mor är vi ensamma i lokalen. Personalen är artig, talar bra svenska och ler vänligt. Personligen har jag alltid uppfattat Asien som en plats för lugn reflektion och ett mer vänligt sinnat tempo. Förmodligen är det bara en sinnesbild, verkligen skiljer sig så ofta från vad man hoppas. Men restaurangens närmast dåsiga atmosfär bekräftar i alla fall hur jag vill att det ska vara.

Flickan berättar att man kan döma en japansk restaurang efter dess miso-soppa. I så fall är jag mycket nöjd. Den är smakrik men ingalunda extrem. Örter och annat samsas och rustar smaklökarna inför vad som komma skall.

Jag beställer en dyr men god Kirin-öl och en portion vegetarisk teriyaki. Priset är klart rimligt, strax över hundra kronor för en väldigt generös portion. Särskilt lång tid tar det inte heller och maten är mycket god, alldeles lagom kryddig. Det finns en trend här i landet som går ut på att koka grönsaker till oigenkännerlighet. Inte här på Tabemono – här blir det alldeles lagom knaprigt men samtidigt tuggvänligt.

Istället för kött har man i den vegetariska varianten tofu. Konsistensen är så där, det förstör en smula av helhetssmaken att tofun på sina håll är lätt gummiaktig.

Så sitter man där och äter i lugnet. Väggarna är eldigt röda och ropar på fara, men sådan slipper vi. I det här fallet representerar det röda snarare värmen, för visst blir det lite kvavt där inne.

Jag tittar ut mot husen igen. Man kan sitta i timtals och spekulera kring liven hos människorna i byggnaden. Tabemono har funnits här sedan 80-talet och kan ni tänka er hur mycket som hänt med samhället sedan dess. En så central plats borde rimligen känna av förändringarna kvickast, men just här känns det som att tiden stått stilla. Lågkonjunkturen från 90-talet känns på lukten när man kommer ut ur restaurangen.

I en liten lägenhet bor det nog en trettiofemårig man. Han är ensam och har ett enkelt jobb som vaktmästare på en anläggning i närheten. Ibland sitter han efter jobbet och tar en matbit i någon god väns sällskap. De pratar om fotboll och om saker som hänt dem på sistonde. Sedan går han hem för att syssla med sin favorithobby. Men just nu, just i detta nu, sover han gott. Han är den sovande snigelsamlaren.

Maten är god och vi blir båda ganska propmätta. Vi beställer in en glass med färsk frukt och medan frukten är god känns glassen väldigt enkel och i botten är den fortfarande en aning frusen. Servitrisen kommer med två stycken skedar, trots att jag bara beställt en glass. Hon förstår galoppen direkt och hade jag nyligen träffat flickan hade det varit ett charmant sätt att genera och skapa ett par nervösa fnitter. Nu är det mest bara vänligt.

Vi äter upp, ger rikligt med belöning till den vänliga personalen och går ut i den gråa verkligheten.

Besöket på Tabemono var som en resa i tiden, istället för den luxurösa bilden av Japan fick vi ett bakgatuperspektiv vilket för en enkel arbetarklasspåg passar alldeles utmärkt.

Lämna en kommentar

Filed under Mat för två, Matställen