Category Archives: Media

Svaren till Sydsvenskan i fullversion

I går blev jag kontaktad av Sydsvenskan som hade läst mitt inlägg och ville ställa några frågor. Givetvis kunde de inte publicera frågorna och svaren i sin helhet, men där har vi ju fördelen med det obegränsade internet.

Vad var det som fick dig att skriva inlägget som händelsen?
Det är intressant att följa och dokumentera den pågående radikaliseringen av samhället. Traditionell media är alltför tätt knuten till samhällets maktinstitutioner – staten och kapitalet – för att kunna skriva om samhällsomstörtande strävan på ett införstått och ofärgat sätt.

Du skriver att Sydsvenskan inte ger en helt rättvis beskrivning. Vad är det vi fattar fel?
Semantik och ords positiva eller negativa laddning är av stor betydelse och påverkar människors intryck. Att slå på stora trumman om ”vandaler” är en förenkling, ett sätt att reducera en legitim politisk rörelse – som i det här fallet spårade ur – till ett slags hyss, ett agendalöst påfund för att folk tycker att det är så jävla kul att förstöra. Men på det stora hela var det ingen dålig artikel, händelseförloppet stämmer ganska bra och parter från båda sidorna får komma till tals. Det är en något mer nyanserad mediebevakning än vad som var fallet vid till exempel Observatoriet.

Vad har du fått för respons nu på blogginlägget?

Jag har fått fler kommentarer än på något tidigare inlägg, tror jag. Några politiker har länkat till det via sina bloggar eller genom Twitter. Den stora majoriteten är skitförbannad och få har någon som helst förståelse för anledningen till och utförandet av arrangemanget. Man kan förstå det eftersom att i någon mån har vi rånat oss själva. Stenkrossen var ingen bra lokal att ha en brytfest i. Samtidigt är det som vanligt i samhället, folk kastar gärna skit på oss i den politiska periferin så fort de får chansen, medan samma folk aldrig deltar eller stöttar oss när vi gör någonting som är bra eller viktigt. Folk är arga och skäller högt, men ställer inga frågor. De vill inte förstå oss. Och de tar den här enskilda incidenten och isolerar den snarare än att se det som en mindre lyckad komponent i ett större samhällsförlopp. Det är klart att man inte kan förstå festen i Stenkrossen utifrån de premisserna; med facit i hand är det svårt att inte se festen som kontraproduktiv för våra syften.

Kan du försöka svara på frågan varför ni genomförde den här aktionen? Gärna så enkelt du kan, så att så många som möjligt av våra läsare förstår.

För att visa att människor kan göra någonting bra tillsammans. Om vi kan festa tillsammans så ger det också en känsla av att vi kan göra andra saker tillsammans: vi kan stoppa politiska och sociala orättvisor, vi kan höja rösten när någon trampar på oss. Vi vill visa att det finns ett alternativ till det samhälle där den som armbågar sig fram hårdast vinner och bestämmer över de andras öden. Vi vill ta makten från överklassen och ge allt och alla.

Jag vill också ställa frågan om valet av plats – Stenkrossen. Ett kulturhus för unga. Hur resonerade ni?

Jag vet inte. Jag är inte medarrangör och jag är inte med i någon av grupperingarna som brukar planera de här festerna. Jag tror att i det här fallet var det inte så mycket resonemang som en ren reaktion mot händelserna under första maj-demonstrationerna. Lokalen är lättillgänglig, väldigt stor (till och med Torsten Schenlaer har sagt att det vore ett utmärkt kulturhus) och ska rivas vid årsskiftet så den uppfyller alla kriterier så när som på att lokalen antingen ska vara fel- eller oanvänd. Varför det negligerades vet jag inte. Det kan handla om okunskap eller ett sätt att söka konfrontation med polisen.

Jag undrar också, vilka är ni? Är det Brytfest Lund som är ”vi” i ditt blogginlägg. Beskriv gärna vilka som var med på Stenkrossen. Alltså inte namn, utan vad är det för personer som är med.

På Stenkrossen var det många utomstående som vanligtvis inte är med: diverse människor som varit på Mejeriets Kartellen-spelning eller som hört via sin kompis kompis att det ska vara en ”fet fest” i stan. Men oftast är det utomparlamentariska vänstergrupper och deras sympatisörer som står för och medverkar i arrangemangen. Alltså människor som menar att vi har ett problem med demokratin eftersom att den avvecklar sig själv. Demokratin reglerar det vi har gemensamt. Om de demokratiskt valda – röda, gröna eller blåa – privatiserar samhället, det vill säga säljer det vi har gemensamt, så måste man hitta alternativa vägar för att ge makten till folket. Dessa vägar är sällan lagliga, socialt accepterade eller förstådda. Så sammantaget är väl ”vi” samhällsomstörtande anarkister. Vi är extremister. Hotet mot ”demokratin”.

Du skriver i din text att polisen fanns på plats på Stenkrossen, men polisen säger att de inte var där. När mötte du polis (på hästar?) där?

När vi kom till samlingsplatsen vid Kastanjegatan stod där redan en piketbuss som sedan följde oss i princip hela vägen till Stenkrossen. Precis innan vi skulle gå in kastade jag ett öga över axeln och såg fyra polisar på hästar vid en av sidogatorna, jag minns inte om det var Revingegatan eller Apelgatan. Polisen hade full koll från första början. Att de inte stoppade festen för att de inte var där är helt enkelt inte sant. Antingen så kände de sig underbemannade, sina förberedelser till trots, eller så förstod de att vi sköt oss själva i foten… det är mycket rävspel i ”tjuv och polis”.

Ångrar du idag att du var med?

Nej, jag ångrar bara att jag inte tog mer ansvar. Jag kunde sagt ”nej, Stenkrossen är inte bra, vi går härifrån” och jag kunde sagt ”nu slutar ni idioter förstöra allt ni ser”, men istället stod jag bara där och lät saker spåra ur. Jag ångrar alltså inte mitt deltagande, utan min brist på kurage.

5 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser, Krönikor, Media, Mitt Lund

Sover du gott i natt, Andreas Ekström?

Andreas Ekström

Andreas Ekström, Sydsvenskan

”Sedan har vi nyheten om studenterna som slog in ett par bokstavligt talat öppna dörrar: först ”ockuperade” de universitetshusets korridorer i protest mot att vissa svenska universitet kanske i framtiden ska styras i stiftelseform. Men när rektor Per Eriksson hade informerat dem om att den frågan efter den senaste remissrundan är lika död som en genomsnittlig dinosaurie lommade studenterna iväg och ockuperade Café Athen i stället.”

Så skrev Andreas Ekström i sin krönika i Sydsvenskan.

En död fråga? Inte enligt Sveriges utbildningsminister Jan Björklund.
– Det finns olika typer av kritik. De som är emot stiftelseidén har fel. Det finns dock några delfrågor som behöver utredas mer innan något beslutas. Men vi tänker gå vidare med tanken om möjliggörande för mer självständighet för universiteten, sa han till TT i oktober.

Flera tidningar och journalister har skrivit nedlåtande om den nationella rörelse som gjorde en gemensam aktion mot stiftelsereformen. De nämner inte att det är en omfattande internationell rörelse där liknande stiftelse- och privatiseringsförslag fått fäste över hela världen och med det ett intensivt motstånd.

Leif Oldenburg, Metro

Leif Oldenburg, Metro

Förslaget är inte dött i Sverige. Det ska utredas i sex månader till ett år, men som Björklund säger själv så är det i allra högsta grad fortfarande levande – inte minst med tanke på det frihandelsavtal (världens tidernas största), som dock inte heller åtnjuter någon tidningsdebatt.

När Andreas Ekström skriver att förslaget är dött så har han inte fel; han ljuger och när han gör det så underminerar han studentrörelsens kamp emot ett ytterst reellt hot. Lyckligtvis finns i dag en större grad av allmänbildning hos folket som lever i systemet snarare än granskar det från utsidan. När Ekström och andra journalister ständigt tar parti för maktens syn och förhoppningar om att tillintetgöra motståndet, så ser vi rätt igenom det. Att skriva att förslaget är dött hjälper endast den med blind mediatilltro till att sova gott om natten; vi andra kommer att träffas och diskutera hur kampen mot utredningen ska fortsätta.

Någonstans väcks frågan om dagens journalisters primära intressen. Är Andreas Ekström och de andra intresserade av att syna och granska makten, eller finns det ett större intresse för bekräftelsen i att sitta på höga hästar och blicka ner mot folkets kamp för en demokratiskt styrd värld? Ger det en klapp på axeln på bjudmiddagen på Medicon Village? Sover Ekström gott när han förnekar berättigandet i den kamp studenter runt om i landet och världen för?

Men Sydsvenskan är inte ensamma.

Bernhard Rust

Bernhard Rust

Skånska Dagbladet väljer samma linje. I respons till en – visserligen ganska primitivt utformad – lapp som med all önskad tydlighet bär texten ”DRA TILLBAKA UTREDNINGEN” ges universitetets rektor Per Eriksson fritt spelrum för tolkning, och i samförstånd med tidningen hänvisar de till studenternas okunskap och ointresse; reformförslaget är ju tillbakadraget, säger de. Men det står inte ”dra tillbaka förslaget som är ute på remiss”. Det står ”dra tillbaka utredningen”, eftersom att vi är medvetna om att idén fortfarande lever och kommer återkomma i sin vidriga form, fast sanerad genom skönklingande retorik och ohållbara löften.

I Metro skrev journalisten Leif Oldenburg – känd för sitt mångåriga outgrundliga hat och krigsföring gentemot all form av källkritik – en nyhetsnotis med rubriken ”ockupationen där allting blev fel”, och hänvisar till exakt samma sak som vi i motståndsrörelsen är fullt medvetna om; förslaget drogs tillbaka för tre veckor sedan.

När jag var yngre hade jag en dröm om att bli journalist. Om att få gräva i svåra ärenden, avslöja den girighet och maktfullkomlighet som präglar såväl politiken som näringslivet. Jag drömde om att wallraffa ett callcenter, ställa makten till svars för sina handlingar och presentera fakta och rak information för läsarna.

Med åren har jag blivit mer och mer införstådd i att media konstant arbetar för näringslivets intressen. Sina ynkliga krönikor och kritiska artiklar till trots gick media i bräschen för privatiseringen av vården och skolan. När polisens våldsamma försvar för det totalitära, demokratilösa samhällets övertydliga framväxt uppmärksammas så är alltid fokus på motståndets överträdelser; åtminstone hamnar aldrig sakfrågan i fokus, utan händelsen och kaoset det genererat.

Privatiseringen av universiteten är en global trend. Likaså protesterna. Och medietystnaden.

Privatiseringen av universiteten är en global trend. Likaså protesterna. Och medietystnaden.

Dagens journalister är ungefär som dagens poliskår även i övrigt; de väljs utifrån vissa premisser och personlighetsdrag som gör dem enklare för en tidningsledning att kontrollera. Likt i de flesta branscherna betraktas asymmetriskt tänkande som hotfullt, som någonting som hotar en inre kultur. På Dagens Nyheter löste man det genom att frysa ut ett antal journalister utan förklaring. På andra tidningar har nedskärningar skapat en rädsla och oro hos personalen som gör dem timida inför sin arbetsgivare snarare än inför sin uppgift.

Den moraliska kompassen har gått förlorad till förmån för rädslans begränsningar. Journalisterna som skrivit dessa artiklar vet – förhoppningsvis – skillnaden mellan ett dött förslag och ett förslag som Jan Björklund förespråkar och som kommer att utredas under ytterligare en tid.

De väljer dock att blunda för det, de väljer att se den enkla sidan av det, och jag måste nyfiket erkänna att jag undrar till vilken grad dagens journalistkår känner harmoni efter dagens slut eller om de med blicken mot spegeln ser fattigdomen, maktlösheten och motsättningarna öka i samhället och förstår sin egen roll i det. Det är lätt och tacksamt att jämföra situationen i dag, med framväxande nationella partier över hela Europa, som en risk för en ny fascistisk tidsålder. Det tycks svårare att inse sin egen part i något som alltmer påminner om journalism signerad Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda.

Jag uppmanar den svenska journalistkåren att visa kurage och integritet, att syna uppåt istället för att sparka neråt. I den bästa av världar skulle de ta folkets parti, men en stilla önskan här nere från marken är åtminstone att inte trampa på oss med era lögner och verklighetsfrånvända framställningar om vår okunskap och oro, och ord om ”förslag som är döda” när de i allra högsta grad lever.

Lämna en kommentar

Filed under Krönikor, Media

Ny bok om 30:e november: ”Kampen om Lund 1985-2008”

Smakprov på Elftorps illustrationer. http://elftorp.wordpress.com/

Smakprov på Elftorps illustrationer.
http://elftorp.wordpress.com/

De två historikerna Andrés Brink Pinto och Johan Pries har skrivit en ny bok om de nazistiska 30 november-demonstrationerna i Lund och om det motstånd de mötte. Malmöbaserade serieskaparen Mattias Elftorp står för illustrationerna och utan att ha sett något släppdatum tycks  nu boken befinna sig under tryckpressarna och en kvalificerad gissning är att Pluribus Förlag ämnar ge ut den innan novembers slut. En annan kvalificerad gissning är att man kommer att få slita lite för att få tag i den, så jag får återkomma i det ämnet.

Informationstexten på bokens baksida ger dock en – något förutsägbar – hint om vad vi kan vänta oss.

”Högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag den 30 november blev under 1980-talet en samlingspunkt för den svenska nynazistiska rörelsen. Det årliga fackeltåget genom Lund väckte omedelbart avsky och avståndstaganden, men fortgick under flera år trots de omfattande protesterna. Snart utvecklades kampen om Lund till en strid om att forma och kontrollera staden. Konflikten stod i första hand mellan södra Sveriges organiserade nazister och hundratals antifascister från båda sidor Öresund. I denna kaotiska situation försökte några av de största polisuppbåden i Sveriges historia upprätthålla ordning till varje pris.Kampen falnade till synes efter ett mycket våldsamt polisingripande 1993 och förde en undanskymd tillvaro under mer än tio år för att åter blossa upp år 2008. Då skakades Lund av några av de allvarligaste kravallerna i stadens historia, utspridda över flera timmar och stora delar av stadskärnan.

Historikerna Andrés Brink Pinto och Johan Pries lyfter fram en berättelse om motstånd som präglat Lunds samtidshistoria. Detta är den mest omfattande och heltäckande genomgången som gjorts av händelserna i Lund kring 30 november 1985-2008.”

Mitt Lund återkommer med en recension när det vankas.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Media

Mitt Lund i Lundagård

Lite trögt med uppdaterandet under oktober, jag känner pressen…

I alla fall medverkade undertecknad i en intervju med Lundagård och själva anledningen till att de överhuvudtaget ville prata med mig är naturligtvis den här bloggen för så jävla mycket annat har jag inte åstadkommit.

moi

Lämna en kommentar

Filed under Media, Mitt Lund

Snart dags för Made in Lund – men hjälp behövs

Den förste september launchas Made in Lund med förhoppningen om att kunna föra samman Lunds kultur- och konstutövare, stort som litet, nytt som historiskt.

Sidan kommer att innehålla:
* Reportage och intervjuer med kulturscenen
* Lundaproducerad musik, konst, text, whatever
* Lättillgängliga arkiv över ovanstående
* Smidigt tips-system
* Evenemangskalender
* Recensioner
* Nyheter

Men till skillnad från den här bloggen kommer jag varken ha tid eller ork att driva sidan solo. Därför kommer jag att behöva hjälp och det finns några sätt att bistå med den saken:

* Bli skribent. Go figure.
* Tipsa om lundakultur – din egen eller andras
* Sprid ordet till intresserade
* Kom med förslag.

Tills vidare kontaktar ni mig antingen genom Facebook (Simon Lerkot Berglind) eller genom att maila lerkot(a)hotmail.com där a:et inom parentes med fördel byts ut mot ett snabel-a.

2 kommentarer

Filed under Media, Mitt Lund

Varning för Sydsvenskans betaltjänst

Som ni kanske märkt måste man numera betala för att läsa mer än 20 artiklar på Sydsvenskans webbplats. Ok. Det är deras val. Deras självmord. Jag kommer att dissekera det ämnet närmare så småningom.

Men vad som är mer brådskande är att upplysa folk om prenumerationsavtalet, som är grymt obehagligt och… genuint vidrigt.

‎”När du tecknar en prenumeration och skapar ett konto hos Sydsvenskan samtycker du till att de personuppgifter du lämnar, inklusive e-postadress, telefonnummer för samtal och sms-meddelanden och ev. andra digitala adresser, får lagras och användas för nyhetsbrev, erbjudanden, inbjudningar och tävlingar och annan marknadsföring.

Samtycket är giltigt till dess du själv säger upp det och upphör alltså inte vid upphörandet av kontot/prenumerationen. Uppgifter som du direkt eller indirekt lämnar till oss genom att utnyttja våra tjänster och erbjudanden kan komma att användas av oss eller våra samarbetspartners för marknadsföringsändamål

3 kommentarer

Filed under Media, Mitt Lund

Katastrofala Sydsvenskan

nyasydsvenskanFramtidens Sydsvenska-ish?
Sydsvenskans bevakning av Lund har gått från bra till okej och sedan i somras från okej till ovärdig.

För att förstå resten av min text måste ni först ha detta klart: den avgörande skillnaden att göra en tidning i dag jämfört med pre-internet är att nyheterna inte gör tidningen, utan att tidningen gör nyheterna. Att bara ha information är inte längre tillräckligt, eftersom att den finns såväl gratis som i mer underhållande och interaktivt format på annat håll.

Sydsvenskan är en katastrof när det kommer till att anpassa sig till det nya mediesamhället, trots att man nu haft gott och väl tio år på sig att förstå åt vilket håll utvecklingen går.

Värst är det på nätet:

1. Artiklar refererar ofta till grafik som varken finns med i anknytning till texten eller går att finna någon annanstans på sidan. Ett exempel på det kan vi hitta så sent som i förra veckans text om den nya motorvägsavfarten. Man har här alltså valt att posta en text där de tre olika alternativen berörs, men vilka dessa tre alternativ är ombeds man kika på grafiken för att klura ut. Om man då inte bifogar ens tillstymmelse till någonting annat än brödtext gör man läsaren frustrerad och utan att ha någon lång journalistutbildning tror jag att det är det sista man strävar efter.

2. Sydsvenskan har i dagsläget runt ett dussin bloggar. En rör först och främst fotbollen i Malmö. En annan ishockeyn i Malmö. En tredje handlar om mat och dryck i allmänhet – där är Lund omnämnts färre än ena handens fingrar i år, medan i princip varje inlägg tar upp en malmöföreteelse. En annan rör musik – med utgångspunkt i Malmö. Ni förstår. Medan många andra tidningar tagit en modern approach och betraktar bloggandet som någonting värdefullt har Sydsvenskan dels dolt sina väl, dels ignorerat de 100 000 lundabor som finns.

3. Redan när Eskil Fagerström var lundakrönikör kändes det väldigt godtyckligt i vilka fall texten publicerades på internet eller inte, och sedan han gick vidare har definitivt inte den saken förändrats. När krönikor publiceras en gång var femte vecka eller så, vad ger det då för intryck? a) Att det är en lågprioriterat form av journalism, b) att det inte blir tillförlitligt att vakna upp en dag i veckan och tänka: ”äntligen en ny krönika”, c) att det – i den mån man nu fortfarande ägnar sig åt papperstidningen – blir oklart för läsaren vilken dag den i periferin uppfattade regelbundet skrivna krönikan egentligen dyker upp.

4. Och när vi ändå är inne på ämnet: Cecilia Nebel. Verkligen? Jag har läst klart hyggliga intervjuer och artiklar från hennes penna och hon har en förmåga att locka fram citat som faktiskt säger någonting. Men hon är också en jävligt tråkig skribent som misslyckas med att göra avtryck med sina krönikor. Språket eller budskapet är aldrig spot on; det känns inte som att hon klarar att frångå sitt vem-vad-varför-tänk när hon skriver sina krönikor. Vill hon ens själv ha det ansvaret, eller saknas det bara alternativ?

5. Jag vet inte om det är en resursfråga, någonting jag missat för att jag inte läser pappersutgåvan (det sägs att det finns skillnader mellan det som publiceras på webben och det som dimper ner i brevlådan mitt i natten; vilka skillnaderna är framgår däremot inte) eller om det bara handlar om bristande engagemang, men visst har det under året varit brist artiklar av granskande karaktär och texter som inte bara har ett nyhetsvärde, exempelvis längre intervjuer och lokalförankrade artikelserier om typ snyggaste p-automaten i stan. Visserligen måste nyhetsflödet vara en prioriterad sak men att 2012 förringa underhållnings- och läsvärdet är att begå självmord i den moderna mediavärlden.

6. De tekniska fel som dagligen präglar lundadelen på nätet kan t.ex. handla om ingresser som råkar hamna i rubriken, brödtext som fortsätter i samma font som ingressen, slumpvis bifogad information om vad Agda, 83, ska äta till mat i sitt äldreboende under dagen – trots att artikeln handlat om någonting helt annat. Alla sådana småmissar får en att fundera; vad fan gör egentligen webbredaktionen efter att de halv sju på morgonen lagt upp artiklarna? Dessa tekniska småmissar kan lösas på tio minuter och då direkt ge en boost i sidans funktionalitet och utseende.

7. Sidan är överlag för rörig: när man scrollat ner från puffarna (som utmärkt består av en stor ovanför tre mindre), får man syn på tre kolumner: vänsterkolumnen med nyhetsrubriker, mittenkolumnen med ”Mest läst på Lund”-listan, övrig mer ”varaktig” information med t.ex. just nu en stor genomgång av gymnasieskolornas fördelar och brister. I denna kolumn finns också en webb-tv ingen lär kolla på, nyheter från Lundagård och textannonser i en salig men knappast lättillgänglig i blandning. För att ytterligare krångla till det finns sedan en högermeny, utformad för att berätta vad SDS överlag har att komma med denna dag. I den hittar vi, nedanför nödvändiga ”Läsarpulsen”, en blogg om Malmö FF, en om Malmö Redhawks och en om Malmö Brygghus och under dessa en lista med ”Toppnyheterna just nu”, som tillsammans med ”Läsarpulsen”, ”Nyheter från Lundagård” och ”Mest läst på Lund” slås samman och bildar en enda stor känsla av oöverskådligt kaos.

8. Man undviker, nästintill medvetet tycks det, att profilera sina medarbetare. Den positiva effekten är att då borde rimligtvis fokuset hamna på nyhetsrapporteringen. Den negativa aspekten är att i nådens år 2012 är inte all information värd någonting. Nio av tio ämnen du läser om i Sydsvenskan kan du också läsa om annorstädes. Att profilera sin information genom att profilera sina skribenter är någonting andra tidningar definitivt klarat bättre än Sydsvenskan. Expressen har vid sidan av sin toppbild länkar till krönikor och bloggar på sidan, samma sak gäller DN och Aftonbladet. Vill man däremot springa på sitt första namn på SDS Lund-sida måste man; scrolla ner, vända blicken mot de gråa Malmö-gubbarna mot grå bakgrund mot en vit bakgrund som i sin tur har en grå bakgrund. It aint happening.
Det finns mer, men vem orkar.

I stället kan jag kort och gott avsluta så här: ge mig hundraprocentig makt över Sydsvenskans Lund-sida och jag kommer fördubbla antalet läsare. Någonting att fundera över när nästa kris kommer. För det gör den.

5 kommentarer

Filed under Artiklar, Krönikor, Media