Category Archives: Mitt Lund

En semi-genuin ursäkt

Fick ett mail av Staffan Sävenfjord som dels ville att jag skulle ta bort hans bilder från bloggen – ett knippe bussfotografier anno 90-tal – och dels att jag skulle skriva en offentlig ursäkt likt den här.

Jag gör naturligtvis inga cash på den här bloggen och mitt intresse för upphovsrättsliga petitesser är nära nog noll ty det är harmlöst att stjäla på nätet. Men givetvis tar jag bort sådant som upphovsmännen önskar behålla för sig själva.

Givetvis skulle jag kunna kasta ur mig någon skit om Staffans småsinthet, men hans argument om att jag förlöjligat hans bilder och önskat att bussarna försvann känns som de bästa tänkbara: att inte låta någon liten kuksugare till lundabloggare pissa på vad han brinner för är en strålande mentalitet.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Mitt Lund

Mitt Lund 5 år: En blogg om en döende stad

Konsthallens mest omtalade 1968 resp. 2014. Någonstans gick det väldigt fel.

Konsthallens mest omtalade 1968 resp. 2014. Någonstans gick det väldigt fel.

Hatet mot blommorna som trängde genom asfalten kom till slut att döda både min stad och människorna i den.

Jag känner mig ibland som den siste bohemen, den siste att förespråka kaoset framför ordningen, den siste att vara utelämnad från standarden. Somliga ikläder sig rollen, men den är inte deras arv och egentligen inte deras natur – de fungerar inte i harmoni med det, utan tror sig söka sin egen lösning på kaoset med vanföreställningen om att de inte söker ordning, utan syfte. Två ting som bara mödosamt och med särskilda förutsättningarna kan skiljas åt.

Jag är inte ensam om att vara den siste bohemen.

Vi är en del av den sista generationen som varken gått på samma tunna linje eller som tvungits leva i vitt skilda världar. Vi var ett kollektiv av individer innan vi alla blev en del av individernas kollektiv.

Det är ett resultat av tidens gång. För varje generation har kostnaden – den sociala, ekonomiska och materiella – för att stå utanför systemet höjts; i dag, efter den digitala revolutionen, finns inte längre den uppväxt, den socialisering, den harmonisering och den kreativitet som motiverade människor att söka ett liv utanför trägen och karriärsstegen.

Internet, det som förde globaliseringen in i våra hem, i våra mänskliga relationer, i vår moral, vår människosyn och vårt medvetande, har effektivt tagit död på människans nyanser, dess koppling till naturen och geografin och dess tidigare ofrånkomliga mångfacetterade utmaningar.

Ingen pallar äpplen på 2000-talet. Ingen lägger asfalt så tunn att blommorna bryter igenom. Ingen jublar så att grannarna hör, gråter så att vännerna frågar.

Antifascism 1968 och 2014.

Antifascistiska demonstrationer och deras bemötande 1968 respektive 2014.

Några av oss är ibland fortfarande där vi inte får vara. Vi har fest, politik eller bådadera. Alla hatar oss. Ingen har fest på 2020-talet.

Som lundabo blir tidens tand än mer tydligt då vi har en historia baserad på bohemer, original och radikaler och gatorna och husen de levde i, men en nutid som utgörs av borgerlighetens behov av ordning, reda och kontroll över folket och individen. En stad med folkets identitet och med överklassens styrning; en apparatur dömd att förr eller senare ödelägga allt Lund varit och borde vara.

Jag är uppvuxen på Djingis och såg förvandlingen från bohemisk enklav till medelklasshegemoni; försök du att måla ditt hjärtas mening på en husvägg och en myriad av Securitas och G4-vakter, poliser, socialarbetare och kommunpolitiker kommer vallfärda för att döma ut och bestraffa dig.

I dag är jag alltjämt på dödens turné: i rucklet Dackegården på Smålands nation flammar en öm, nästan utbrunnen låga av mänsklighet. Vi är nästan aldrig överens, som om konsensustransen aldrig kunnat sätta sig i väggarna, vi är också nästan alltid överens, som om någonting grundläggande band oss samman. Det är förunderligt. Diversiteten gör att jag nästan aldrig måste fly, att jag inte drömmer om att segla jorden runt eller om det gräs som sägs vara så grönt där borta på andra sidan. Min erfarenhet från Djingis säger mig att tiden är lånad, att vi lever i nådens år, att snart ska där läggas asfalt från vilken ingenting kan blomma.

Det är inte konstigt att en plats så frånkopplad tiden vi lever i numera knappast är den delade glädjens och den spirande kreativitetens fästning, utan en plats där människor uttrycker sin sorg. Distanserade från den konsumtion och konkurrens som utgör samtidens kärna söker den ene sin tröst i drogerna, den andre i depressionen, den tredje i gatans kamp… alla lika tröstlösa som absolut livsnödvändiga. Döden ger sig tillkänna även där man flytt den.

Jag har svårt att relatera till någon annan plats i Lund numera. Det märks i den här bloggen och det märks i mitt liv. Jag har absolut ingenting gemensamt med människorna som stirrar ut på mig från någon av Saluhallens lyxrestauranger. Det finns ingen som helst koppling mellan mig och rymdmarinbiologerna och företagsekonomerna som fyller våra köpcentrum, trendcaféer och houseklubbar. Det är omöjligt för mig att betrakta något av dessa av slavar byggda glansiga femtonvåningshus som en naturlig och human plats för ett socialt, kreativt och varierande liv. Om någon säger ”Sommarlund” drar jag min revolver.

Mitt Lund har i grund och botten alltid handlat om stadens död, om tidens tand, om förändringens oundvikliga konsekvenser, om att vara oönskad i sin samtid.

7 kommentarer

Filed under Mitt Lund, Uncategorized

Är det verkligen jag som är antidemokrat?

demokratiGivetvis mycket respons på intervjun i Sydsvenskan. För mycket för att kunna bemöta allt, svara på alla frågor och förklara alla ställningstaganden.

Någonting man i alla fall kan utröna är att folk är beredda på att gå över glödande kol, glassplitter och landminor i sina försök att tala vurmande för det nuvarande demokratiska systemet.

Att utomparlamentariska vänstern är antidemokrater upplevs som ett stort problem. Att våra demokratiskt folkvalda, oavsett om de varit socialmoderater eller bara moderater, ägnat de senaste trettio åren åt systematisk avdemokratisering – eller privatisering som det kallas av korporativister – är däremot hur lugnt som helst.

Historien har ju trots allt tydligt visat att maktinstitutionerna verkligen värnar om folkets makt. Det är därför våra historieböcker är fyllda av trevliga upptåg så som kolonialisering, imperialism, artificiellt skapade sociala motsättningar och totalitära kommunist- och fascistregimer dolda bakom en skendemokratisk fasad. Någonting sådant skulle aldrig kunna hända i Sverige, eftersom att vi är bäst i världen, lever i den bästa av världar och har undkommit det som hela resten av världen ägnar sig åt; korruption och lobbyistkontrollerad politik. Vi ser på våra makthavare ungefär som nordkoreanerna ser på sina. ”Det sovande folket”, skrev Reinfeldt. Jotack.

Aftonbladet i sällsynt angrepp mot lobbyismen

Aftonbladet i sällsynt angrepp mot lobbyismen (korruptionen)

Ett par saker fick i artikeln ett större fokus än andra; dels att det tycktes som att jag talade för hela den utomparlamentariska, vilket inte var min intention. Dels att våld är någonting jag håller varmt om hjärtat, vilket inte stämmer. Vad som däremot stämmer är att när ett folk som är intresserade av demokrati möter en elit som är intresserad av makt, så skyr den senare inga medel, medan folkets naiva tillit till sitt demokratiska inflytande låter den avdemokratiserande maktprocessen fortlöpa i tron om att det är en dynamisk rörelse skapad utifrån folkets uttalade önskningar och ideal. Detta har upprepats så många gånger genom historien att det kommer att hända igen.

Våld är en sista utväg, ett självförsvar mot en makt som avdemokratiserar sig själv.

De som förespråkar det nuvarande systemet med politiska karriärister lystrande till lobbyism – eller korruption som det heter utomlands – förespråkar också en rad andra saker. Ni godhjärtade helylle svärmorsdrömmar till demokrater stöttar följande tydligt skönjbara och politiskt understödda världsförlopp:

* Avdemokratisering. Privatisering innebär att den offentliga sfären minskar. Demokratin reglerar den offentliga makten, inte den privata.

Dan Josefsson förklarar den korporativa propagandan och dess effekter

Dan Josefsson förklarar den korporativa propagandan och dess effekter

* Rasism. Konkurrenssamhället tillsammans med biometrisk och genetisk forskning har bara en logisk ändpunkt och det är rasism; inte den som nödvändigtvis baserad på din etnicitet eller din härkomst, utan som baseras på hur dina genetiskt sprungna personlighetsdrag låter dig passa in i konsumtionskulturen.

* Totalitär kontroll. Mediemonopol, det allt mer ökande inflytandet och kapitalet hos ”säkerhetsbranschen”, den minskade insynen i ”demokratiska” processer och den accelerande automatiseringen och teknologiseringen av de maktbevarande verktygen har också den en naturlig ändpunkt: 1984-samhället.

* Mänsklighetens undergång. Och då åsyftar jag till de ökade fri- och rättigheterna för företag att i profitens tecken förgifta och förstöra maten vi äter, vattnet vi dricker, skogen vi promenerar i och luften vi andas. Det låter dramatiskt, men även ni vet hur ohållbart det är. Jag kunde varit ännu mer dramatisk och skrivit ”jordens undergång”, men jorden kommer klara sig fint – det är människan som det kommer gå illa för.

* Ökade konsekvenser för den som inte arbetar tillsammans med avindustrialisering och datorisering, d.v.s. färre jobb, innebär att någonting vi varit lyckligt förskonade från – en samhällsklass så fattig att livet blir till ändlös survivalism – börjar bli en reell verklighet även i de ”längst gångna västdemokratierna”. Nej, säger du, ”det handlar om att ekonomin är dålig”. Vilket skämt. Titta på hur de rikas kapital ökar i både hög- och lågkonjunktur. Om ekonomin är dålig så är det för att världsoligarkerna suger ut resten av världen.

1815Alla dessa fortlöpande världsförlopp har fortskridit, om än i olika hastighet och med varierande retoriska förklaringsmodeller från de som driver på, oavsett om vi haft ett höger- eller vänsterstyre, oavsett om politiken lanserats i näringslivet, av våra folkvalda eller från folket utifrån de premisser och den propaganda de matats med.

Jag vill inte ha ett våldsamt samhälle, jag vill inte ha totalitär makt, jag vill inte avskaffa demokratin (i ordets rätta betydelse), jag vill inte förstöra för medmänniskor: jag vill stoppa förloppen ovan och har kommit underfund med att de ”demokratiska” (i betydelsen skendemokrati) metoderna är verkningslösa.

Sätten att som person eller som grupp uttrycka behovet av samhällsförändring som viker av från världsförloppen, d.v.s. en revolution, är extremt komplexa: 80- och 90-talets våg av civil olydnad har sedan 2001 ersatts av en rädsla och ett hat gentemot allting asymmetriskt, oavsett hur legitimt det är och hur logiskt det kan förklaras för den som verkligen intresserar sig bortom rubriker och ingresser.

Moraliskt minst sagt tveksamma manifestationer så som brytfesten på Stenkrossen är i grund och botten ett resultat av att vi som förlorat förtroendet för parlamentarismen inte vet hur vi ska gå till väga för att förklara våra synsätt. Media? Utgörs av profitsökande företag som verkligen inte vill ha någon jämn makt- eller resursfördelning i samhället. SVT är med i Svenskt Näringsliv, men säger nej till att visa Stefan Jarls ”Godheten”. Även vår statliga television har en tydlig brunaktigt blå agenda.

Demonstrationer? Torgmöten? Högljudda tal, intellektuella texter, konst och kultur? Det är enormt svårt; propagandamaskinen är alltid ett steg före oss, de definierar och värderar ords betydelse och legitimitet. Den rigorösa kontrollen av våra associationer och hur vi upplever språket gör att ord saknar den handlingskraft de borde ha.

Förhoppningsvis lyckades den här texten ändå bidra med ökad förståelse. Varken jag eller någon annan – så vitt jag vet – inom den utomparlamentariska vänstern vill göra det sämre för dig, så vida du inte heter typ Wallenberg. Det handlar inte om ett förakt mot demokratin som styrsätt, utan mot de former vår moderna demokrati antagit.

***

I dag är det EU-val. Trots mina ”antidemokratiska” tendenser ska jag asa mig iväg till valurnan (även om jag kommer ha en fadd smak i munnen när jag går hem). För mig har det funnits tre primära partier att i så fall rösta på, alla med ett underliggande intresse för att stoppa samtliga eller några av de dehumaniserande förloppen. Feministiskt intiativ förespråkar att matriarkala värderingar får samma samhällsinflytande som de patriarkala, vilket åtminstone skulle hämma fokuset på destruktiv konkurrens människor emellan. Piratpartiet fokuserar på frågor om integritet och censur, vilket skulle sätta käppar i hjulet för övervaknings- och propagandasamhället. Vänsterpartiet uttalar sig ofta och tydligt kritiskt gentemot det ökande korporativa inflytandet, avdemokratiseringen och skapandet av den fattiga samhällsklassen.

Efter att ha kliat mig i skägget länge och väl, vägt olika för- och nackdelar och försökt urskilja om någon röst skulle kunna ha reell demokratisk betydelse – vilket är tveksamt i pyramidstrukturen EU – så har jag till sist valt att rösta på Vänsterpartiet av en huvudsaklig anledning: man vill stoppa TTIP, det transatlantiska frihandelsavtalet, är en korporativ kupp, en avtalsbunden avdemokratisering som kommer att skyddas av vålds- och propagandaapparaten. Att sätta stopp för det avtalet är av yttersta vikt ifall vi önskar att rådande världsförlopp byts ut mot sådana som gagnar mänskligheten som helhet.

3 kommentarer

Filed under Mitt Lund

Kom ihåg att det är mina ord

Inte någon annans. De gånger jag säger ”vi” eller ”oss” hänvisar jag till de som ställer sig bakom vissa eller alla av mina argument och funderingar. Jag är inte ”vänstern”, jag är inte autonoma vänstern, jag är inte AFA, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Allt åt alla, Brytfest Lund, våldsvänstern, festvänstern, stalinist, Revolutionära Fronten-medlem eller någonting annat. Jag är lite Smålands så klart, men Smålle är ett litet myller av allt från sossehögern till benhårda leninister (nåja). Mina ord måste stå för mig, annars har ni köpt medvetandeindustrins metoder.

5 kommentarer

Filed under Mitt Lund

Jag är det minst viktiga i världen. Ändå är du här.

malcolm-x-if-youre-not-careful-the-newspapers-will-have-you-hating-the-people-who-are-being-oppressedSå herden ledde dig hit? Som på kommando ungefär. Som du blivit programmerad. Välkommen herr och fru NPC.

Det är märkligt med den tilltro ni visar inför mediernas påstådda oberoende och välvilja. Trots att ni ser siffrorna och ägarförhållandena tror ni att våra oligarker och mediemagnater söker att skapa välfärd och välstånd när de i själva verket söker att kontrollera och utöka sitt kapital, sitt inflytande och sin kontroll över det folk de stjäl från.

Okritiskt letar ni er in från Sydsvenskan för att klaga på ungdomar som i ett desperat försök att bryta sig loss från sin dystra framtid, sin uppgivenhet, sin frustration och sin ledsenhet över orättvisor, segregation och avhumanisering tagit ett snedsteg i sin försök att kanalisera sin önskan om ett annat samhälle. Ni reagerar inte på att media, dessa maktens lakejer, väljer de ord som väcker mest ilska, de överdrifter som skapar störst reaktioner, de vinklar och perspektiv som gynnar de maktbalansbevarande krafterna mest.

De senaste tio dagarna har ni i Sydsvenskan kunnat läsa 23 artiklar om festen och skadegörelsen på Stenkrossen. Det är – om jag räknar rätt – 13 stycken fler än ni under det senaste året kunnat läsa om TTIP, ”fri”handelsavtalet mellan EU och USA, som exempelvis ger företag rätten att stämma staten för utebliven profit.

De senaste tio dagarna har ni kunnat läsa tre artiklar där jag, en missanpassad nobody i ert samhälle, omnämnts i Sydsvenskan. Om nio dagar, när vår stadsminister, vår riksbankschef, vår utrikesminister och vår oligark träffar världseliten på Bilderberg-mötet i Köpenhamn, kommer ni med all sannolikhet inte att läsa mer än en.

Ni låter dem styra er frustration och er oro mot oss på den inflytelselösa, kapitalsvaga och inte sällan – som i det här fallet – dumdristiga samhällsbottnen. Men jag lovar er att vi inte är värst av allt som händer – att vi inte är ute efter att göra det sämre för dig, utan för den som lurar dig.

Vår fest i Stenkrossen gav dem tyvärr en utmärkt möjlighet att spela på stora trumman.

I torsdags blev jag intervjuad av Alf Sjögren på Sydsvenskan. Han var mycket aktiv i sina försök att manipulera fram svar som passade in i en mer eller mindre förutbestämd vinkel. När jag under intervjun nämnde att någon kastade en sten på ett fönster i början av promenaden brann det till i ögonen på honom. Han ville ha mer. Han ville ha bättre, smarrigare, snaskigare.

Alf var väldigt mån om att koppla samman brytfesten med vänsterrörelsen i övrigt. Mest sugen var han givetvis på att sätta dit Smålands nation, stadens socialistiska enklav. Men han ställde också den för mig helt överraskande frågan om de deltagande på festen var ”typiska fotbollssupportrar”. Idrotten är som bekant ett annat sammanhang där vanligt folk – och jag menar inte de trettio som slåss på krogen utanför arenan – kan uttrycka sig i offentligt. Sådana tillställningar och dess besökare måste omedelbums målas ut som samhällets fiender.

Vid ett tillfälle frågade han om några andra specifika organisationer. Allt åt alla kom på tal.
– De var inte ens på plats, sa jag. De gick ut på Facebook och förklarade tydligt att de inte hade med saken att göra.

Senare på kvällen samma dag håller Allt åt alla föredrag på Smålands kulturpolitiska vecka, ”Staden som arena för klasskonflikter”. Frågestunden efteråt domineras av en Sydsvenskan-journalist som trots svaret ”nej, vi var inte inblandade” frågar samma sak gång på gång. De vidriga asen vill misstänkliggöra oskyldiga människor utan att ha något som helst kött på benen utöver deras politiska läggning.

I dagens upplaga av maktens meddelande till massan kan ni läsa en intervju med mig. Den har ingressen
”Brytfest är ett steg på vägen mot revolution för den utomparlamentariska vänstern.
– Att slåss med poliser och förstöra byggnader är jag helt för, säger Simon Lerkot Berglind.”

Ni får försöka läsa artikeln med egna ögon, med ert fria intellekt – försök bortse från mig, försök bortse från Sydsvenskan. Men det är ett svar jag vet kommer att framstå som obegripligt för många av er.

”Hur får den lilla människan det bättre av att skattebetalarnas pengar går till förstörda byggnader?
– Det måste ses i ett långsiktigt perspektiv. På kort sikt är det kostsamt för samhället, men det är ändå inte så att skattepengarna fördelas förnuftigt.”

”Slöseri med skattebetalarnas pengar!”
Detta uttalas ofta när exempelvis radikaler trashat en lokal, när graffitifrågan kommer på tal eller när någon köpt för mycket toblerone. Detta uttalas aldrig när staten, landstingen och kommunerna hyr in externa företag och betalar hutlösa summor för diverse överflödiga aktiviteter som i profitmaximeringens namn genomförs slarvigt och ironiskt nog underfinansierat; se vårt eget badhus för ett utmärkt exempel.

Anyway.

Det är dags att gå vidare nu, peeps. Stenkrossen är ingen händelse som är av betydelse för vår samtid eller framtid. Det finns viktigare saker att diskutera och reagera emot. Att ni nu strömmar hit är ett tecken på att ni prioriterar vad ni blir åtsagda att prioritera snarare än det som har en verklig mening.

Egentligen förstår du det själv. Jag är det minst viktiga i världen, ändå är du här.

Försök bryta er ur den kontrollen. Världen är så mycket större än du tror.

Med allmän reservation för att klockan är kvart över mitt i natten.

12 kommentarer

Filed under Krönikor, Mitt Lund

Svaren till Sydsvenskan i fullversion

I går blev jag kontaktad av Sydsvenskan som hade läst mitt inlägg och ville ställa några frågor. Givetvis kunde de inte publicera frågorna och svaren i sin helhet, men där har vi ju fördelen med det obegränsade internet.

Vad var det som fick dig att skriva inlägget som händelsen?
Det är intressant att följa och dokumentera den pågående radikaliseringen av samhället. Traditionell media är alltför tätt knuten till samhällets maktinstitutioner – staten och kapitalet – för att kunna skriva om samhällsomstörtande strävan på ett införstått och ofärgat sätt.

Du skriver att Sydsvenskan inte ger en helt rättvis beskrivning. Vad är det vi fattar fel?
Semantik och ords positiva eller negativa laddning är av stor betydelse och påverkar människors intryck. Att slå på stora trumman om ”vandaler” är en förenkling, ett sätt att reducera en legitim politisk rörelse – som i det här fallet spårade ur – till ett slags hyss, ett agendalöst påfund för att folk tycker att det är så jävla kul att förstöra. Men på det stora hela var det ingen dålig artikel, händelseförloppet stämmer ganska bra och parter från båda sidorna får komma till tals. Det är en något mer nyanserad mediebevakning än vad som var fallet vid till exempel Observatoriet.

Vad har du fått för respons nu på blogginlägget?

Jag har fått fler kommentarer än på något tidigare inlägg, tror jag. Några politiker har länkat till det via sina bloggar eller genom Twitter. Den stora majoriteten är skitförbannad och få har någon som helst förståelse för anledningen till och utförandet av arrangemanget. Man kan förstå det eftersom att i någon mån har vi rånat oss själva. Stenkrossen var ingen bra lokal att ha en brytfest i. Samtidigt är det som vanligt i samhället, folk kastar gärna skit på oss i den politiska periferin så fort de får chansen, medan samma folk aldrig deltar eller stöttar oss när vi gör någonting som är bra eller viktigt. Folk är arga och skäller högt, men ställer inga frågor. De vill inte förstå oss. Och de tar den här enskilda incidenten och isolerar den snarare än att se det som en mindre lyckad komponent i ett större samhällsförlopp. Det är klart att man inte kan förstå festen i Stenkrossen utifrån de premisserna; med facit i hand är det svårt att inte se festen som kontraproduktiv för våra syften.

Kan du försöka svara på frågan varför ni genomförde den här aktionen? Gärna så enkelt du kan, så att så många som möjligt av våra läsare förstår.

För att visa att människor kan göra någonting bra tillsammans. Om vi kan festa tillsammans så ger det också en känsla av att vi kan göra andra saker tillsammans: vi kan stoppa politiska och sociala orättvisor, vi kan höja rösten när någon trampar på oss. Vi vill visa att det finns ett alternativ till det samhälle där den som armbågar sig fram hårdast vinner och bestämmer över de andras öden. Vi vill ta makten från överklassen och ge allt och alla.

Jag vill också ställa frågan om valet av plats – Stenkrossen. Ett kulturhus för unga. Hur resonerade ni?

Jag vet inte. Jag är inte medarrangör och jag är inte med i någon av grupperingarna som brukar planera de här festerna. Jag tror att i det här fallet var det inte så mycket resonemang som en ren reaktion mot händelserna under första maj-demonstrationerna. Lokalen är lättillgänglig, väldigt stor (till och med Torsten Schenlaer har sagt att det vore ett utmärkt kulturhus) och ska rivas vid årsskiftet så den uppfyller alla kriterier så när som på att lokalen antingen ska vara fel- eller oanvänd. Varför det negligerades vet jag inte. Det kan handla om okunskap eller ett sätt att söka konfrontation med polisen.

Jag undrar också, vilka är ni? Är det Brytfest Lund som är ”vi” i ditt blogginlägg. Beskriv gärna vilka som var med på Stenkrossen. Alltså inte namn, utan vad är det för personer som är med.

På Stenkrossen var det många utomstående som vanligtvis inte är med: diverse människor som varit på Mejeriets Kartellen-spelning eller som hört via sin kompis kompis att det ska vara en ”fet fest” i stan. Men oftast är det utomparlamentariska vänstergrupper och deras sympatisörer som står för och medverkar i arrangemangen. Alltså människor som menar att vi har ett problem med demokratin eftersom att den avvecklar sig själv. Demokratin reglerar det vi har gemensamt. Om de demokratiskt valda – röda, gröna eller blåa – privatiserar samhället, det vill säga säljer det vi har gemensamt, så måste man hitta alternativa vägar för att ge makten till folket. Dessa vägar är sällan lagliga, socialt accepterade eller förstådda. Så sammantaget är väl ”vi” samhällsomstörtande anarkister. Vi är extremister. Hotet mot ”demokratin”.

Du skriver i din text att polisen fanns på plats på Stenkrossen, men polisen säger att de inte var där. När mötte du polis (på hästar?) där?

När vi kom till samlingsplatsen vid Kastanjegatan stod där redan en piketbuss som sedan följde oss i princip hela vägen till Stenkrossen. Precis innan vi skulle gå in kastade jag ett öga över axeln och såg fyra polisar på hästar vid en av sidogatorna, jag minns inte om det var Revingegatan eller Apelgatan. Polisen hade full koll från första början. Att de inte stoppade festen för att de inte var där är helt enkelt inte sant. Antingen så kände de sig underbemannade, sina förberedelser till trots, eller så förstod de att vi sköt oss själva i foten… det är mycket rävspel i ”tjuv och polis”.

Ångrar du idag att du var med?

Nej, jag ångrar bara att jag inte tog mer ansvar. Jag kunde sagt ”nej, Stenkrossen är inte bra, vi går härifrån” och jag kunde sagt ”nu slutar ni idioter förstöra allt ni ser”, men istället stod jag bara där och lät saker spåra ur. Jag ångrar alltså inte mitt deltagande, utan min brist på kurage.

5 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser, Krönikor, Media, Mitt Lund

Upphörandet upphör

I dag läste jag en krönika i Sydsvenskan. Jag gör om det misstaget gång på gång i tron om att någon faktiskt ska skriva någonting väsentligt. Det är alltid spännande att läsa Andreas Ekströms texter: ”folk tvingas samla burkar från papperskorgar, har omöjliga visstidsanställningar, kan inte betala de ständigt eskalerande hyrorna, registreras i polisregister och jagas med blåslampa genom hela livet: HUR FAN KAN DE FÖRSTÖRA INREDNINGEN I DET ÖVERGIVNA OBSERVATORIET?”.

Nu var det istället Cecilia Nebel som satte sig vid tangentbordet för att förmedla någonting viktigt. Det renderade i den här krönikan, om Lunds tågstation. I texten gör hon en träffsäker analys av situationen och kommer fram till följande chockerande insikter:
1. Perrongerna är blåsiga och mörka på en svensk tågstation i januari
2. Några av de tusentals dagligen pendlande röker cigg eller tuggar tuggummi
3. Inga kinesiska informationstavlor i en mellanstor svensk stad
4. Det är dyrt att åka taxi
5. Om man målar om upphör tågstationen att vara en plats där man väntar i tre minuter (som ofta blir tio) på ett tåg, och förvandlas till en ”pulserande knutpunkt” där man… väntar tre minuter (som ofta blir tio) på tåget.

Krönikan är så vansinnigt ointressant att det bara kan finnas en orsak till varför den skrivits: för skrivandets skull.

Det är alltså den här tidningen och dess journalister tillsammans med den andra konkurs-zombien, Skånska dagbladet, som ska informera om vad som händer i Lund. De bryr sig väldigt mycket om tågstationer, spårvagnar och ödehus, men visar ett fullständigt ointresse för människorna som bor i staden och de händelser i kommunen som faktiskt har en inverkan på dem kort- eller långsiktigt.

Jag tror inte högt om världen vi lever i. Bara i de utopiska drömmarna blir vi lika fria, lyckliga och långlivade som våra föräldrar och farföräldrar. Men så länge vi ska leva i den här skiten tillsammans borde vi i alla fall ha lite intressant eller i bästa fall givande läsning att fördriva tiden med.

1 kommentar

Filed under Mitt Lund