Category Archives: Recensioner

Matställen: Bonito Burrito

Matställen: Bonito Burrito

Bonito Burrito har tagit över Hälsobutikens lokaler. Det är också en samhällsutveckling.

Bonito Burrito är ett nyöppnat Mexiko-snabbmatsställe på Svartbrödersgatan 2. Det så kallade Botulfshuset blir på så vis en något mer levande miljö, samtidigt som staden får ett tillskott i matutbudet. Det är inget nytt fik eller ett nytt ställe att köpa sig en falafel, det är fucking Mexiko och Mexiko är alltid bra.

Tidigare har möjligheterna för just kryddstark mexikansk mat varit ganska små. Tapatio som tidigare låg på Kyrkogatan var både svindyra och snåla, Challes har länge haft det som sitt utstickande attribut bland pizzerior men har även de haft väl tilltagna priser. För den fattige men mexikosugne har Pizzeria Milano helt enkelt varit det enda alternativet.
Inredningen är väldigt färglad och somrig och försöker utnyttja sitt läge till att se så öppet och inbjudande ut som möjlig. Uteserveringen tillför dessutom mycket till livet på gatan, som efter Bonito Burritos ankomst inte längre känns som en ren passage mellan butiksstråket på Skomakargatan och aktiviteten i Saluhallen.

Priserna är bra, jag fetbangar visserligen en burk Pepsi för femton spänn, men att rent hypotetiskt kunna köpa en tacos för samma pris gör att man ändå blir det billigaste snabbmatsstället i stan. Själv har jag krängt i mig en nachostallrik med quornfärs (45 pix) och en med oxfärs (också 45 pix), båda smakade mycket bra och var lagom stora portioner och det enda klagomålet jag egentligen har är de lite överdrivet stora lökbitarna. Quornfärsen var dock god som väntat och oxfärsen var – trots bristen på kök – väldigt fräsch.

Lite saker borde kunna åtgärdas: det hade inte varit fel med någon form av gratistidningar att sitta och läsa medan man krubbar, och även om allting var fullt logiskt för mig andra gången, så kommer det varje höst en hel del nybörjare till den här staden och då kan det vara bra att vara extra tydlig med vissa saker, till exempel var man ska slänga tallriken (stabila, robusta, någorlunda miljövänliga palmbladstallrikar) när man är klar, om det går att ta med krubbet – sådant grundläggande.

På det stora hela ändå en väldigt glad ny företeelse i vår stad. En underbar lokal (med doft av 90-tal), trevlig personal, bra priser och god mat borde åtminstone i teorin kunna ge en kundkrets stark nog att inte få skiten att konka efter tre månader när man upptäcker hur krångliga de vanvettiga hyresnivåerna är att överleva.

4/5

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Matställen, Recensioner

Recension: Eskil Fagerströms ”Ja, jag bor fortfarande i Lund”

Jag har aldrig gått in på ett café eller hem till en vän och hört en brinnande diskussion om Eskil Fagerströms senaste text. Vi diskuterar inte hans alster vid matbordet, istället är det han som diskuterar det vi gör och tänker vid matbordet. Han lyckas i sina krönikor inte bara fånga den lundaanda som är tydlig och uppenbar vid akademiska fester eller smygande uppförsbackar, utan han lyckas också nästla sig in i våra sinnen och med precision peka på det vi grubblat som tystast om.

Det beror inte på att många sorgsna eller glada lundabor öppnat upp sig mer för Eskil än för någon annan, utan på att han själv är lundabo och känner de här sakerna varje dag, samtidigt som han är intelligent nog att förstå vidden av sitt eget grubbel. Han förstår att det inte bara är hans egen hjärna som spökar, utan att det är ett fenomen som är utbrett över hela staden.

Inte olikt en lundensisk Mats Olsson eller Nico van Dijkshoorn lyckas han hitta självklarheter och bryta ner dem till en nivå där vi både förstår dem bättre och kan skratta åt dem. Den som bott i staden länge har säkert någon gång cyklat förbi Sparta och undrat vilken idiot som kommit på att hus ska få se ut på det viset.

När man kommit förbi Tunavägen är det emellertid glömt, man ägnar inte en tanke åt det och nästa gång man cyklar förbi överrumplas man återigen av dessa eländesfula studentbyggnader. Eskil plockar de lundaunika tankarna, en efter en, och förvandlar dem till en slags kvasifilosofisk utropsteckenparad där man först skrattar gott åt Eskils fråga ”Var det verkligen Darth Vader själv som designade Sparta?” innan man genast börjar fundera på sådant som knappast gör en klokare men antagligen klipskare, typ ”om Darth Vader hade ritat en byggnad, nog hade den sett ut så?”, ”vilken är egentligen kopplingen mellan 60- och 70-talets betongtunga depressionsarkitektur och Star Wars-filmerna?” och ”om Darth Vader fick välja en lya att bo i, hade han då valt Blocket eller Sparta?”

Som bäst är Eskil när han nämner sådant vi aldrig ser men alla tänker på. Nästan lika bra är han när han gör sig lustig över lundabornas ständiga förmåga att göra hönor av fjädrar. Visst märks det i alla lägen att Eskil själv är född i staden men samtidigt har han självdistans nog att gång på gång, i fyndiga ordalag, ”vad fan håller vi på med?”. Han skyddar sig heller inte från sanningen; han gillar att vi lundabor mycket sällan gör någonting enkelt för oss.

Däremot är det tydligt att han sällan har för avsikt att bilda opinion. De faktiska ställningstagandena är lätträknade och inte sällan är han alldeles för snäll mot folk som borde sågas vid fötterna. När han väl försöker ryta till påminner det mest om när Mowgli försökte imponera på Baloo med sitt rytande. För den som inte sett Djungelboken är det ett rätt patetiskt försök, jag har hört tolvåriga flickor som gjort mer oväsen.

Men överlag är ”Ja, jag bor fortfarande i Lund” en klart köpvärd bok. Såväl ingrodda lundabor som vill ha ord på det de varje dag känner som nyinflyttade akademiker med en vilja att förstå sig på platsen de flyttat till kan få ut någonting av läsningen. Allra bäst gör sig boken i badrummet där man under ett toalettbesök kan läsa en krönika eller två, för särskilt sträckläsningsvänlig är den inte.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

”Jakten på Bernhard” – recension


David Liljemark har gjort en dokumentär om käre gamle Bernhard Redenstedt, en 82-årig änkeman vars hjärna är så grumlig att han helt enkelt inte kan förmå att göra sig av med saker han samlat på sig.

Liljemark har till en början svårt att ens få tag på gubben, och just som han håller på att ge upp ger slumpen honom ett uns av sin nyckfullhet. På avstånd får han nämligen syn på den gode Bernhard, i slag med att utföra sin favoritaktivitet: sätta upp lappar på stan. Lapparnas innehåll varierar, men är ofta vädjande efter hjälp med det ena eller det andra. Det kan handla om förvaringsutrymme eller sällskap eller någonting helt annat.

David Liljemarks idoga försök att komma honom nära resulterar så småningom i att de blir vänner och brevväxlar. Så en dag kommer beskedet; Bernhard ska vräkas. LKF har tröttnat på att alla hans prylar ligger och skräpar överallt. Så man bestämmer sig för att åka och vräka den halvt utvecklingsstörde 82-åringen och låta honom bli hemlös. Människorna som gör det är naturligtvis känslolösa robotar, näst intill psykopater. De är cyniska och fördömande, idkade förmodligen älskog senast på sextiotalet, och det var ingen vacker syn då heller – fan vet om inte var och en blev våldtagna i en buske och förlorade tron på livet och mänskligheten. Nu åker de istället omkring och vräker folk och får sina lustar tillfredställda på det viset.

Hur som helst så hjälper Liljemark Bernhard att släpa på en del saker in till stan. Som hämtat från en Paul Auster-roman så slumpar det sig på det viset att Hemlösas förening har möte med Lunds socialnämnd.

Liljemark tar chansen. Han går in och berättar om vad som hänt. Högerpolitikerna i nämnden ser föga intresserade ut. Han får skylla sig själv, trots att man är olyckligt lottad ska man klara sig själv och gör man inte det så är väl inte det deras problem. Det kostar ju trots allt skattepengar!

Men Erland Stensson, då ordförande i Lunds socialnämnd, tar tag i sakerna. Han är vänsterpartist och intresserad av andra människors välmående. Han går omedelbart ut och pratar med Bernhard och man fixar först ett hotellrum till gubben innan man senare också ordnar en lägenhet.

David och Bernhard fortsätter hålla kontakten och firar bland annat sin födelsedag tillsammans. 2008 dör Bernhard och det är ju synd, för hade han fortfarande varit vid liv hade han ju officiellt varit lundakändis nu. Fått kakor och kaffe och en massa fina prylar som han kan lägga någonstans.

Liljemarks film är briljant och gripande. Framför allt är den dock rörande och dramatisk. Det är få andra dokumentärfilmare som kan göra jakten på en 82-åring så pass intressant och jag rekommenderar verkligen alla att se ”Jakten på Bernhard”… vilket ni kan göra på SVT Play.

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Drömmarna på taket


Ivan Loftrup-Ericsons film om de första husockupationerna i Sverige, som ägde rum i vår vackra stad, är en bra och intressant skildring av nu och då samt några av de tidiga motiven till varför unga valde att ta till dessa i övriga Europa redan ganska spridda metoder. Vi besparas från polisens pissnödiga tankar kring rätt och fel och fokuset ligger istället på några av de som var inblandade i den allra första ockupationen. Vi träffar en kvinna som triggats igång av händelserna och som byggt sitt liv i liknande anda, vi träffar en man som fortfarande slåss för samma sak som på det glada 60-talet och vi träffar en man som nu tycks leva ett normalt liv utan någon anknytning till vad som hände då, utan att för den delen ta avstånd från det.

Arkivbilderna låter oss yngre smaka på den tidens anda och den uppenbart stora splittring som fanns mellan det gamla och det nya på den tiden. I vår allt mer globaliserade värld tycks skillnaderna ständigt mindre, och inte minst de många extrema dialekterna, som förekommer flitigt i filmen, symboliserar just den saken.

Den röda tråden leder oss från första början och fram till i dag. Tempot blir aldrig långsamt och när vi ser bilderna (där jag är med i ungefär tre sekunder, varför fick jag inte betalt??) från Ockupationsfestivalen förra året förstår vi vilken stor folkrörelse som faktiskt inleddes av de här ganska harmlösa typerna. Av bilderna och personerna att döma var det knappast en rörelse som kom underifrån, från arbetarklassen och lägre, utan det var ganska snofsiga typer. Saker som kanske påverkar varför polisen då tycks agerat mildare än polisen i dag.

Sammantaget är Ivans film bra och intressant, klart sevärd både för lundabon och för den som intresserar sig för 60-talets revolutionära takter.

Lämna en kommentar

Filed under Övergivna byggnader, Kultur, Recensioner