Category Archives: Uncategorized

Lunds ballerinor

Hygien- och renlighetsknarkarna där ute: titta bort.

Lund har länge varit en bra graffitistad av samma anledningar som det varit en bra stad för subkulturer generellt. Befolkningen är ung, nyfiken, fylld av idéer och uttryck. Samtidigt är staden för många unga död och svårgenomtränglig, med få ickeuniversitetsbundna mötesplatser och kulturverkstäder. Alternativet är alltid att ta gatan i besittning.

Säga vad man vill om att det står ”Wick” klottrat över halva fastighetsbeståndet. De unga konstnärer som uttrycker sig genom typografi har få möjligheter till gehör i Times New Roman-samhället.

Rimligtvis borde alla emellertid kunna uppskatta ballerinorna som prydde staden för ett tiotal år sedan.

När Sydsvenskan 2006 uppmärksammade den anonyme konstnären – Herr Ballerina – förkunnade han att han inte pallade ta diskussionen kring sina verk. Han gav blanka fan i om dem var kvinnoförnedrande eller förhärligande, om det var konst eller skräp, om det var Bill eller Bull. Han ville bara leka lite. Roa sig. Roa oss. Skapa.

Personligen trodde jag att hela ballerinaepoken gått förlorad, men så hittade jag en fotolog, kapade ett knippe bilder och nu finns de här för er beskådan.

Om upphovsmannen lägger notis om saken får du gärna höra av dig så att vi kan gagga lite över mailapparaturen.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mitt Lund 5 år: En blogg om en döende stad

Konsthallens mest omtalade 1968 resp. 2014. Någonstans gick det väldigt fel.

Konsthallens mest omtalade 1968 resp. 2014. Någonstans gick det väldigt fel.

Hatet mot blommorna som trängde genom asfalten kom till slut att döda både min stad och människorna i den.

Jag känner mig ibland som den siste bohemen, den siste att förespråka kaoset framför ordningen, den siste att vara utelämnad från standarden. Somliga ikläder sig rollen, men den är inte deras arv och egentligen inte deras natur – de fungerar inte i harmoni med det, utan tror sig söka sin egen lösning på kaoset med vanföreställningen om att de inte söker ordning, utan syfte. Två ting som bara mödosamt och med särskilda förutsättningarna kan skiljas åt.

Jag är inte ensam om att vara den siste bohemen.

Vi är en del av den sista generationen som varken gått på samma tunna linje eller som tvungits leva i vitt skilda världar. Vi var ett kollektiv av individer innan vi alla blev en del av individernas kollektiv.

Det är ett resultat av tidens gång. För varje generation har kostnaden – den sociala, ekonomiska och materiella – för att stå utanför systemet höjts; i dag, efter den digitala revolutionen, finns inte längre den uppväxt, den socialisering, den harmonisering och den kreativitet som motiverade människor att söka ett liv utanför trägen och karriärsstegen.

Internet, det som förde globaliseringen in i våra hem, i våra mänskliga relationer, i vår moral, vår människosyn och vårt medvetande, har effektivt tagit död på människans nyanser, dess koppling till naturen och geografin och dess tidigare ofrånkomliga mångfacetterade utmaningar.

Ingen pallar äpplen på 2000-talet. Ingen lägger asfalt så tunn att blommorna bryter igenom. Ingen jublar så att grannarna hör, gråter så att vännerna frågar.

Antifascism 1968 och 2014.

Antifascistiska demonstrationer och deras bemötande 1968 respektive 2014.

Några av oss är ibland fortfarande där vi inte får vara. Vi har fest, politik eller bådadera. Alla hatar oss. Ingen har fest på 2020-talet.

Som lundabo blir tidens tand än mer tydligt då vi har en historia baserad på bohemer, original och radikaler och gatorna och husen de levde i, men en nutid som utgörs av borgerlighetens behov av ordning, reda och kontroll över folket och individen. En stad med folkets identitet och med överklassens styrning; en apparatur dömd att förr eller senare ödelägga allt Lund varit och borde vara.

Jag är uppvuxen på Djingis och såg förvandlingen från bohemisk enklav till medelklasshegemoni; försök du att måla ditt hjärtas mening på en husvägg och en myriad av Securitas och G4-vakter, poliser, socialarbetare och kommunpolitiker kommer vallfärda för att döma ut och bestraffa dig.

I dag är jag alltjämt på dödens turné: i rucklet Dackegården på Smålands nation flammar en öm, nästan utbrunnen låga av mänsklighet. Vi är nästan aldrig överens, som om konsensustransen aldrig kunnat sätta sig i väggarna, vi är också nästan alltid överens, som om någonting grundläggande band oss samman. Det är förunderligt. Diversiteten gör att jag nästan aldrig måste fly, att jag inte drömmer om att segla jorden runt eller om det gräs som sägs vara så grönt där borta på andra sidan. Min erfarenhet från Djingis säger mig att tiden är lånad, att vi lever i nådens år, att snart ska där läggas asfalt från vilken ingenting kan blomma.

Det är inte konstigt att en plats så frånkopplad tiden vi lever i numera knappast är den delade glädjens och den spirande kreativitetens fästning, utan en plats där människor uttrycker sin sorg. Distanserade från den konsumtion och konkurrens som utgör samtidens kärna söker den ene sin tröst i drogerna, den andre i depressionen, den tredje i gatans kamp… alla lika tröstlösa som absolut livsnödvändiga. Döden ger sig tillkänna även där man flytt den.

Jag har svårt att relatera till någon annan plats i Lund numera. Det märks i den här bloggen och det märks i mitt liv. Jag har absolut ingenting gemensamt med människorna som stirrar ut på mig från någon av Saluhallens lyxrestauranger. Det finns ingen som helst koppling mellan mig och rymdmarinbiologerna och företagsekonomerna som fyller våra köpcentrum, trendcaféer och houseklubbar. Det är omöjligt för mig att betrakta något av dessa av slavar byggda glansiga femtonvåningshus som en naturlig och human plats för ett socialt, kreativt och varierande liv. Om någon säger ”Sommarlund” drar jag min revolver.

Mitt Lund har i grund och botten alltid handlat om stadens död, om tidens tand, om förändringens oundvikliga konsekvenser, om att vara oönskad i sin samtid.

7 kommentarer

Filed under Mitt Lund, Uncategorized

Promenad till Kryddan

Södra Esplanaden har aldrig känts som en riktigt naturlig plats för mig. Som liten var det sällan något ärende där, mamma hade visserligen en väninna i ett av de senapsfärgade höghusen som tillhör bostadsrättsföreningen Krusbäret. De tre husen, byggda 1935-1938, var HSB:s första i Lund och dessutom de första lamellhusen i staden. På den tiden var det the shit med till exempel HSB-uppfinningen sopnedkast, vilket gör att vi kan förmoda att kvarter Krusbäret är det första i staden som haft sådana. Inte ens Gamla Lund gjorde särskilt mycket ljud av sig när dessa historiska klenoder förlorade sin funktion och togs bort för några år sedan.

Annars har Södra Esplanaden ofta handlat om Smålands nation i olika avseenden. Inte minst för att jag bor där nu. En del i att hitta rätt som nyinflyttad är att förstå sig på närområdet och hur man löser olika problem som uppstår. Hemma på Djingis var det enkelt; gå till ICA-Tornet, köp eller krita vad som krävs, hälsa på lite trevliga människor, gå hem. Och om ICA har stängt? Fråga grannen, om inte han frågar dig först.

Livet på Esplanaden är annorlunda. Från Smålands Nation finns det ett par näraliggande alternativ man kan gå till. Den enda butiken med sådant man behöver (visst, där finns några mindre, väldigt nischade affärer också) och som ligger längs med själva esplanaden är Pizzeria Kryddan.

Snyggt inkvarterad i en nationalromantisk villa från 1905 finns den här lilla pizzerian som också säljer andra akuta nödvändigheter; cigg, godis, läsk, en del (ibland utgångna) mejeriprodukter och en och annan billig matbit finns att köpa. Borta är de blaskiga porrtidningarna och det vedervärdiga Haribo-godiset, kvar finns den sköna småsunkiga känslan som lätt infinner sig när en butik saknar konkurrens. När den främsta kundkretsen är munchande Smålands-bor och andra förbipasserande snarare än folk med storshoppningambitioner ställs det dessutom än mindre krav på verksamheten.

Speceributiker har funnits i lokalen i olika former sedan 1952 och de nuvarande ägarna har varit där sedan åtminstone 2002. En lokal med anor som förvaltas som den borde, även om pizzornas kvalité är långt sämre än vad ryktet vill göra gällande. Kanske påverkas folks smaklökar av de nostalgiska känslor av 90-tal som oundvikligen infinner sig redan vid skyltningen utanför.

På väg hem genom den om sommaren otroligt vackra lindallén slås man av vilken intressant plats Södra Esplanaden är. 1800-talets stadsplaneringsideal råder, så i stället för den kaotiska huller om buller-känslan från centrum har man här tydliga idéer som halvt om halvt grusats av människors ovilja och rädsla att exploatera marken. När de tre ovannämnda HSB-husen byggdes fanns det till exempel en stor rädsla för att lägenheter skulle stå tomma, vilket också blev fallet. Ett flertal tomter bebyggdes inte förrän långt in på sextiotalet.

1 kommentar

Filed under Uncategorized