Category Archives: Utveckling

Illustrationen som fick Trafikverket att ändra sig

Dagen efter beskedet om att Lund inte skulle få några pengar till spårvägen samlades de inblandade för ett krismöte.
– Vad i helvete är detta, säger en lobbyist från byggbranschen och håller upp en av skisserna i luften.

Han är förbannad. Tillsammans med ett par andra trevliga filantroper, som bara händelsevis skulle råka tjäna multum vid ett för alla så nyttigt och nödvändigt spårvägsbygge, har han gett sig fan på att det också ska hända.

– Här ser vi er skiss. En trött spårväg, fula hus, tråkiga människor. Visst, ni klämde in tillräckligt många träd, men var är barnen? Affärsmännen i solstolar? Var är sådant folket går igång på?

En kommunpolitiker valde att höra för öronen, en annan för ögonen och en tredje för munnen. De kontaktade den allre främste visionären, den som ser sådant vi vill ha och inte låtsas om sådant vi inte vill ha, och tvingade honom att genast skicka en uppdaterad illustration till Trafikverket.

Häromdagen kom beskedet. Den nya illustrationen har avbildat demokratins förtjänster, folkets vilja, spårvägens allmännytta. Den nya illustrationen är inte cynisk. Den är realistisk. Och den är alltid öppen för mer realism om så önskas.

Mitt Lund:s armada av grävande journalister har genomsökt korrespondensen mellan kommunen och Trafikverket och funnit den skiss över Sölvegatan som till sist fick de senare att pröjsa.
– Vi ber om ursäkt för tidigare missvisande skisser om utformningen och behovet av spårvagnar, skriver en högt uppsatt kommunalpolitiker. Jag bifogar härmed en för oss, er och för den allmänna opinionen gångbar lösning, med kraften att upplösa de frågetecken och tvivel som uttryckts.

lundiframtiden

3 kommentarer

Filed under Krönikor, Utveckling

Folklivsminnen: Östra Torn 6, 1902-1965

karta1Inför exploateringen av Östra Torn i slutet av 60-talet intervjuades de boende i byn (alltså både längs byvägen, Utmarksvägen och gamla Getingevägen) i förhoppning om att utröna dess inte så nogsamt dokumenterade historia och för att bevara vetskapen om det leverne som oundvikligen gick mot sitt slut.

Dessa texter finns i Lundasamlingen och i Folklivsarkivet, och har även publicerats online – dessvärre i ett oändligt krångligt och svårnavigerat format och utan bilder och andra wall of text-förmildrande koncept. Vi får se om upphovsrättsidkarna har några invändningar mot att jag nu börjat transkribera och synliggöra dessa livsberättelser, men min förhoppning är att historien anses tillhöra alla.

I denna första text har Thure Lundquist (1902-1987?) intervjuats av Anna-Lisa Karlsson angående Östra Torn 6, en av de gårdar som ligger på ”andra sidan” Utmarksvägen och som ser ut att ha en ljus framtid trots pågående byggnationer, då den i de flesta avseenden ligger utanför exploateringszonen.

”Jag brukar gården Ö. Torn 6 sedan 1923. Mor var född här 1869. Min mormors föräldrar flyttade hit på 1830-talet. Jag har hört några gamla säga Skinnartorn för länge sen, men vet inte vad det betyder. Byn har brännt och alla småhus brann ner nån gång på 1880-talet. 1893 brann Ö. Torn 6 ner, det var på morfars tid. Gården brann helt och hållet och allt förlorades. En försäkring på 12000 fanns och morfar hade byggnadsskyldighet och byggde upp gården igen. Morfar kom från Dalby. Min mormor valde själv sin man, när hon gifte sig med ”drängen från Dalby”, trots att hon var bortlovad till en annan. 1895 brann det igen. Målarna var precis färdiga med det nya huset. Alla djuren räddades utom bandhunden, som brann inne, men hela gården brann ner.

Bygatan är sig lik och inga småvägar har anlagts. Några gravar har fördjupats, men de flesta har fyllts igen. I byn är nog Ö. Torn 4 äldst, åtminstone ser den byggnaden sämst ut eller kanske Ö. Torn 16, åtminstone delvis. Inga ändringar i ägoförhållandena vad jag vet, men kanske har något lagts till Ö. Torn 1. Några husmän har fått friköpa hustomter. När jag talar om byn menar jag allt och alla kring gamla bygatan, men trivsamt umgänge har man haft med alla i Ö. Torn och med Lund också förresten.

Lantbruket
Gården är på 19,12 hektar och jag brukar den sen 1923, men inga gamla papper finns kvar, då ju allt brann 1893. Jag odlade och odlar korn, vete, havre, sockerbetor, klöver och sen några år oljeväxter, raps för närvarande, och lite senap, inget lin eller hampa. Jag har minskat på sockerbetorna för det är för jobbigt och mindre vall nu. Efter andra världskriget har jag odlat mer oljeväxter än före och har inte alls djur för mjölkproduktion längre. Jag tror att modern växtföljd infördes cirka 1900 och inte har jag hört talas om något svedjebruk inte och inte brännodling heller.

Utsädet har jag alltid köpt, men far min harpade och betade utsädet själv. Så länge jag har varit bonde har jag använt konstgödsel, stallgödseln användes till betorna. Märgling har förekommit då märgelgrav fanns på 1800-talet. Jag använder super, kali och kväve.

Gårdens damm, ibland omnämnd "byadammen"

Gårdens damm, ibland omnämnd ”byadammen”

En s.k. oliverplog hade jag först och sen traktorplogar. Vi hade en s.k. sjuttonbilarsplog för häst. I början av 1900-talet kom självbindaren och den hade vi tillsammans med Ö. Torn 8. Jag har upplevt både hästvandring, stationär tröska med el-drift och nu skördetröskas ju allt. Vi har haft kvarn, motordriven, sen 1920 då det blev elektrifierat. Redan på 1800-talet såldes vete och råg till industrikvarnen.

Ingen nyodling har förekommit och produktionen har varit något så när jämn på såna här små gårdar, men under första världskriget var det brist på foder och djuren fick skänkas bort för ingen hade råd att köpa dem och viss kvantitet spannmål skulle levereras till handlarna och Centralföreningen.

Nu finns inhägnad betesmark här men först under min tid här på gården. Jag har stackat, volmat, hässjat höet och nu pressas det av maskinstationen, som kommer hit och pressar det. I början av 1900-talet kom järnräfsan och slåttermaskinen, som man ofta hade ihop med nån granne. Man var i regel två om dem.

Köksträdgård har funnits så långt jag kan minnas och där har odlats och odlas ex. lök, rödbetor, spenat, sallad, rädisor, krusbär, hallon, vinbär men inte alls för avsalu utan till husbehov.

Boskapsskötsel

Redan 1954 började jag övergå från mjölk- till köttproduktion och köper sen fem år mjölk. Kreatursbeståndet har varit något så när konstant: 15 ungddjur av låglandsras, några kor för amning, 25 gödsvin, 3 moderssuggor, 60 höns, men sedan jag skaffade traktor 1948 har jag inga hästar – jag hade tre förr. Bil har jag sen 1950.

Slakten av smådjur, grisar och mindre, förekom här hemma fram till 1950-talet. Fram till 30-talet kom slaktare ut och slaktade, efter att ha bedövat med klubba eller mask. Därefter skickade vi till slakteri, andelsslakteri, numer heter det Scan. Nu kommer inga slaktare mer. Aldrig hade man hästslakt på gården, man vill ju inte slakta sin trotjänare hemma, men när de inte dugde längre fick ju någon komma och hämta dem för slakt.

Före 30-talet mjölkade vi tre gånger per dag men sen två gånger per dag och det var ingen skillnad på sommar eller vinter. Mjölkmaskin köpte jag 1946, tror jag. Mjölken förvarades i mjölkrummet där den kyldes ”under fullt betryggande former”. Vi har aldrig ägt någon separator, men däremot en enkel smörkärna av trä, ungefär 100 år gammal, och en glaskärna. Nu ystas inget, men har gjorts någon gång till jul.

I början av 1900-talet fanns ett privat ”mejeri” här, som sköttes av A. Olsson, Ö. Torn 4, och han hade också en liten mjölkbutik. Lundaortens andelsmejeri har hämtat mjölken, men nu lämnas ingen mjölk till mejeriet, inte av någon vid bygatan.

Här har vi alltid haft höns endast för äggproduktion. På 1920-talet hade jag ett par bisamhällen, jag hörde snart upp, då de jädrans bina alltid svärmade i slåtter- eller skördetid. Honungen slungades med handslunga. Hästarna var av ardennerras, korna låglandsras, hörns av Hampshireras eller vit Leghorn.

Jag har aldrig varit medlem i någon tjurförening, men någon gång på 40-talet gick jag med i seminföreningen.

Min betesmark räcker inte till och därför har jag mina kreatur på bete vid Ringsjön nu. Jag har hört berättas om att man före 1900 vaktade djuren.

Gården idag

Gården idag

Under vintern stallfodras alla djur. Korna får kraftfoder, foderbetor, massa och höhalm, hästarna spannmål, hackelse, melass och lite hö, svinen gröpe, en del hemmamalt och en del köpt blandning, hönsen hönsfoderblandning och hemmaproducerad soannmål.

Veterinär behandlade sjuka djur, kastrerade och avlivade dem. Grisar tog jag död på själv liksom höns.

Svinhuset är byggt för fjorton år sen och de andra ekonomibyggnaderna, lagården, logen, garaget och magasinet är från 1895.

Nyheter spreds genom press, utställningar och studieresor. Lund är vår tätort och affärerna sköts där. Förr var det kreatursmarknad en gång i månaden på Clemenstorget. Där såldes nötkreatur och grisar till klockan 12 och hästar efter klockan 13. Tyvärr det slut på det nu. Marknaden självdog någon gång på 40-talet.

Hushållningssällskapen ger många bra tips och goda råd. Man får ta del av Statens maskinprovningsrön och så litar man på grannarnas omdömde då det gäller nya redskap, maskiner, med mera.

Jag har genomgått Hvilans lantbruksskola 1921-22.

Arbetslivets & äganderättens organisation

Fram till 1954 hade jag dräng och till 1946 även piga. Sen dess sköter vi det ensamma frun min och jag eftersom driften rationaliserats. Till betorna anställdes extra arbetskraft eller så byttes arbetskraft släkten emellan. Tjänstefolket kom från småfolket innan stan sög opp arbetskraften. Bondsönder och bonddöttrar tog ibland plats till de fick egen gård. Alla arbeten ansågs lika fint eller lika skitt. Vi hjälptes alla åt.

Lantbruket följer en viss rytm – årets rytm fördelar arbetet. När jag var ung började arbetet 5 och slutade 18.30 och inga fria lördagar. Nu börjar jag när jag vill men oftast 6.30 och håller på så länge det behövs.

Jag har ägt slåttermaskin, såmaskin, självbindare, gödningsspridare, stationär tröksa gemensamt med någon annan. Redskapen ägde man helt själv och de hyrdes knappt ut. Man hjälpte någon gång nån granne med något litet arbete och när det behövdes, men inte var det någon gemensam fest efter inte.

Vi har haft mejeri, centralförening, Scan, tröskförening och seminförening. Nu är tröskföreningen upplöst sen ett tiotal år tillbaka. Föreningar ansåg man vara bra. Jag var med i allihop. Här har inte varit åldersmangille – vi är ju alla arrendatorer.

Binäringar

Småsaker inom snickeri gör jag själv. Något bondehantverk har inte funnits. Smed och sadelmakare har verkat i Ö. Torn. Smeden bodde i hästskohuset men är död sen tre år tillbaka. Sadelmakaren bodde vid Bygatan, men det var för 30 år sedan. En gång i tiden fanns en speceriaffär i byn i Ö. Torn 12, men den försvann i början av 1900-talet. Den fanns endast medan banan byggdes.

Den som inte hade arbete i lantbruket hade plats i stan. Här hyrs inte ut till sommargäster, men ibland kommer ut studenter och frågar efter rum.

Det är mycket mindre folk nu i Ö. Torn än förr, men det beror delvis på att lantbruket rationaliserats. Nu jobbar ofta han i stan och sköter lantbruket på nätterna, och det går bra tack vare hjälp av duktiga fruar. Nu är det vanligt att arbeta i Lund, särskilt töserna tar plats i stan men även pågarna förresten. De jobbar på Tetrapak, på kontor, i byggnadsbranschen eller i affär. Lund är den tätort man främst flytar till, men ofta bor man kvar i Ö. Torn och arbetar i Lund.

Nu kommer jag ihåg, det har ju även funnits en väverska i Ö. Torn. Måns Svens Anna (Anna Månsson). Hon sydde förkläde och kläde och sålde. Hon dog på ålderdomshem för cirka tjugo år sedan.

Sociala grupper och relationer

Gården anno bevaringsprogrammet (70-80-tal)

Gården anno bevaringsprogrammet (70-80-tal)

I stort sett har vi alla haft samma arrendevilkor. Smeden hölls som lika bra som de andra och var med i våra samkväm. Han umgicks med arrendatorerna. Tjänstefolket hörde till hushållet. Det berodde på tjänstefolket i fråga om man kunde anse dom som dotter eller son i huset. De bodde i samma hus som husbonden, men drängarna bodde i regel i drängkammaren. Man åt tillsammans. Vid jul var de med men ej vid släktmiddagar, då tjänstepigan ju passade upp. De anställda hade som regel inte familj. Man hade aldrig gift folk anställt. Jag tilltalade dem med förnamnet och ibland efternamnet åtminstone till de manliga. Man sa aldrig du. De sa förnamn eller efternamn till mej.

Tjänstefolket umgicks med annan byungdom i samma ställning. Jag har alltid haft stort umgänge med alla sorts människor, även med ”överheten”. Förhållandet till Lund har alltid varit gott och det har alltid varit roligt att komma dit och se så mycket ungdom.

Man sökte sin äktenskapspartner utombys för byn är för liten, men de äldre ansåg att äktenskapspartnern skulle sökas inom samma stånd. Som regel skulle frun vara yngre än mannen. Jag har aldrig märkt någon skillnad i klädedräkten mellan olika samhällsgrupper, men det påstås att vid Baltiska utställningen kunde man sitta och se att där kommer bönder och där kommer stabor.

Bostad och heminredning

Morfar byggde huset med hjälp av byggmästare, som hade anställt folk. Det är byggt i tegel och korsvirke i loglängan. Papp på taket 1895, som byttes ut mot eternit på 40-talet.

Salen användes endast sommartid då där inte fanns eldstad, men sedan vi fick värmeledning används alla rummen hela året runt. Innan 1942 uppvärmdes rummen med kamin och kakelugnar. Fotogenlampor användes före 1920, sedan elektrisk belysning. 1942 reparerades och moderniserades hela längan och vi fick vattenledning och hydrofor m.m. Alla möblerna är köpta i stan och rullgardin tror jag fanns redan i början på 1900-talet.

Mat, dryck, husgeråd och måltidsseder

Inga bestämda rätter vid måltiderna men ofta sill och potatis till frukost, senare gröt och nu ingetdera. Kaffe dracks två gånger per dag och mjölk till alla måltider. Hästkött åts inte men däremot alla sorters fisk. Grönsaker äts mer nu än förr. 1942 revs bakugnen ut så nu köper vi brödet. Inget öl bryggdes. Här har mycket konserverats dels genom hermetisk konservering, dels genom saltning och nu fryser vi ner. Förr kokakdes nästan all mat, nu steks den. Frysbox har vi sedan 1952 och i den lägger vi ner en halv gris, grönsaker, höns, tupp, bär, m.m. Kylskåp finns sedan 1961 och tvättmaskin har vi sen ett 20-tal år tillbaka.

Före 1900 åts fem mål dagligen: morgonmat, lillemiddag, middag, merafton och kvällsvard. Nu äter vi två lagade mål mat om dan, middag och kväll. Man hade och har finare rätter på söndan, oftast kött. Måltiderna intas i köket vardag som söndag. Pilsner dricker jag ibland till vardags och alltid till fester.

Textilier och kläder

I dag äger en arkitekt Lundqvist (!) gården och den är en av synnerligen få som vuxit ytterligare de senaste tio åren

I dag äger en arkitekt Lundqvist (!) gården och den är en av synnerligen få som vuxit ytterligare de senaste tio åren

Vävstol har alltid funnits på gården. Nu vävs inte så mycket, men före 1950 vävdes gardiner, mattor, dukar, filtar och handdukar. Anna Månsson antliades ibland och bestod då materialet själv. Kläderna beställdes hos skräddaren i Flyinge, men i slutet av 50-talet övergick jag till köpekläder. Skor köptes i stan. Skomakare fanns på Getingevägen, men han är död nu.

Far hade alltid kubb, farmor alltid schalett men mormor hatt. I nattvarden bar karlarna alltid frack och kvinnorna alltid i svart. Nu använder alltid vi karlar mörk kostym till nattvarden.

Vi äger några äldre textilier ex. ett opphämtatäcke och några dukar från före 1910 pch dessutom en höstasärk från mitten av 1800-talet nån gång.

Sjukvård och hygien

Förr dog man en naturlig död utan läkare. Jag har inte hört talas om någon, som besökt någon ”klok”, och den enda huskur, som vi använt, är att lägga rökt fläsk på varigt finger för att dra ut varet. Det är bra med sjukhus, men det är bättre att slippa komma dit. Födslar förekom både i hem och på BB. Barnmorska togs från Lund.

I min barndom användes i hemmet ett stort zinksittbadkar. Man la ut sjölök för råttor eller fångade dem i fällor.

I stora köket fanns brygghuspanna och där tvättade man. Såpa och soda användes. Vridmaskin har vi alltid haft och 1940 köpte vi en amerikansk tvättmaskin, som 1964 byttes ut mot en ny. Eljärn anskaffades 1920. På 1930-talet köpte vi handmangel, innan dess hade vi haft en stor dragmangel fylld med stenar.

Socialhjälp

Socialhjälpen bestod i att man bar ut mat till dom som hade det svårt. I det s.k. kommunalrummet i Ö. Torn 4 bodde några, som nog hade något slags bidrag och till dom bars ofta mat eller också gick de själva runt i stugorna och fick mat. Vid jul fick de mer exempelvis bröd av alla de sorter, som bakade still jul. De gamla vårdades i hemmet. Undantagsförmåner, som fanns angivna i köpekontraktet, skulle följas.

Bemärkelsedagar i familjen

Dop förekom på BB men också ofta i hemmet. Kalas hölls med släkt och vänner. Första barnet bars av farmor, andra barnet av mormor och sen mostrar och fastrar i tur och ordning.

Konformation: Inget stort kalas hölls men lite mat åts tillsammans med släkten. Konfirmationen hölls i Domkyrkan men numera i Allhelgonakyrkan. Efter konfirmationen skulle pågarna ha långa byxor, annars ingen förändring i livsföring.

Skolavslutning och examinering av olika slag: Prästen avslutade skolan vid samling i någon kyrka.

Förlovning med en ring per kön och ringen var alltid av guld.

Lysning: Andra söndan togs lysningspresenter emot och man bjöds på kaffe.

Bröllop: firades förr i hemmet. Prästen kom ut och vigde dem. 1900 när min svärmor gifte sig så skedde vigseln i hemmet och man använde sig av eget tillverkade brudpallar. Frun fick ring men inte mannen. Efter vigseln stort kalas med släktingar och vänner.

Silverbröllop och guldbröllop firades med stor middag med släkt och vänner. Till det kan man säga, att vissa alltid hade tåror och kakor med sej. ”Kagelag” som bestod av släkten och kanske några fler, hade alltid en sådan förning med sig till varandra.

Begravning: Den döde las i ett mindre och svalt rum, som pryddes med ljus, blommor och grönt och där ett altare iordningsställdes. Där gjordes alltid mycket vackert. Särskild andakt hölls innan kistlocket las på, en psalm sjöngs och det lästes ur Bibeln i regel inte av prästen utan av någon annan. Den döde begravdes sedan på Lunds norra kyrkogård. De närmast sörjande körde närmast kistan. Gransris ströddes på gården och på vägen. Kransar har beställts i blomsteraffär så länge jag kan minnas.

Födelsedag och namnsdag: Födelsedagar firades och firas men inte namnsdagar. Femtioårsfesten är den största med jättekalas för släkt och vänner. För 20-25 år sedan hölls alla fester i hemmet men nu ordnas festmiddagar på gästgiverier och restauranger, exempelvis Staffanstorps gästgiveri eller Dragongården i Kyrkheddinge.

Helger och festdagar

Nyår firades och firas inom familjen och det nya året vakas in med några få gäster.

Trettonhelgen firas också inom familjen och med någon eller några gäster. Inga stjärngossar.

Fastlag: Fastlagsbullar har ätits sen jag var liten och det var samma slags bullar som nu. Ingen särskild mat. Vi har haft fastlagsris med fjädrar i sen 25 år tillbaka.

På midsommar åkte ungdomarna till Fågelsång för dans... och okristliga buskagevisiter

På midsommar åkte ungdomarna till Fågelsång för dans… och okristliga buskagevisiter

Påsk: Barna har alltid klätt ut sej till påskkäringar. Häxor och Blåkulla-käringar klipptes ut och fästes på ryggen på kamraterna. Ingen risning och ingen särskild klädsel på Långfredagen. Föräldrarna höll efter en Långfredagen, som skulle vara en stilla dag. Äggen målades men ingen äggätartävling förekom. Drängarna fick kokta ägg på påskafton, ofta ett tjog per man och olika många till olika drängar och själva skaffade de sej brännvin. Ägglekar lär ha förekommit på mors tid, men jag vet inte vilka.

Valborgsmässoafton och första maj: Vi hade eld på valborgsmäss men ingen majsjungning förekom.

Pingst: Varje pingst for alla ungdomar till Bökeberga. Hemmet pryddes med blommor och grönt.

Midsommar: I ”Blegan”, ett område på Östra Torns ägor, där räckorna blektes direkt i solen, reste byns pågar en stång. Runt den dansade byns ungdom och även några äldre och sen for man till Fågelsång. I Stadsparken i Lund reste man majstång, men inga eldar tändes.

Allhelgonahelgen firas inte alls.

Mårten bjuds arbetsfolket på mat.

Advent har tänts ljus så länge jag kommer ihåg och adventsstjärna blev modernt för 20-25 år sen, men numera ser man ingen längre.

Lucia: Vi gick inte Lucia när jag var barn, det är modernare företeelser.

Jul: Till jul slaktades, tvättades, bakades och städades. Inget öl bryggdes, men man förbättrade det öl man köpt med porter, russin och socker, och det gör vi än. Julskyltning i stan åkte man och tittade på även då jag var barn. När regementet var i stan blåstes julen in. Det bakades väldigt mycket till jul: grovt bröd, sursött bröd, fint bröd, tunnbröd och skorpor. Julagillet varade ända till påska. Från och med annandagen började man gå på kalas och släkt och goda vänner besöktes. Julklappar, jultomten, julgran och dopp i gryta har funnits så länge jag kan minnas. Risgröt, skinka, brunkål (förr), rödkål (nu) och lutfisk åts och äts till jul. På juldagen äts alltid en färsk soppa.

Nöjen, umgängesliv och sport

Mina föräldrar umgicks mest med grannarna och släkten. Man träffades vid kalas, man drack även kaffe då och då hos varandra. Förr bjöd man på kaffe till klockan 3 på eftermiddagen, och sedan gottebord med vin, frukt, choklad, tårtor och olika fruktinläggningar och sedan mat på kvällen, innande man gick hem, med smörgåsbord och stek och därefter toddy för karlarna och saft och vatten till kvinnorna. Det var rejäla kalas.

Barnkalas hade vi endast vid födelsedagar. Ungdomsbjudningar då och då med mat och tillbehör. Slädpartier ordnades gemensamt. Den bonde som hade plats till dans tog initiativet till dem. Folk från andra byar kom också hit då.

En viss sammanhållning mellan traktens ungdom var vanligt, men inga särskilda ungdomslag fanns. Ingen motsättning till stadens ungdomar. Det fanns varken schismer eller umgänge med dem.

Mikaeliemarknaden i Lund var samlingsplats för många, och då hade allt tjänstefolk fritt för att kunna åka dit.

På kvällarna läste och handarbetade man, men under vackra sommarkvällar promenerade man på bygatan för att träffa folk. Var tredje söndag hade tjänstefolket fritt och ofta tog de då till sina hem. På fester och sammankomster dansade man och lekte exempelvis: gömma fingerborg, byta namn.

Det har förekommit, att man var tvungen att gifta sej men inte så ofta. Det ansågs nog vara för galet och det gick ju helt och hållet ut över kvinnan. Innan giftemålet samlade töserna till utstyrse,l främst linne och servis ,men även allt annat som behövs i ett hem. Hemgiftens storlek berodde på råd och lägenhet. Pågarna förde kanske något vävt med sig till hemmet.

Leksakerna var hemgjorda. Man stoppade opp små glyttekläder med trasor och fick på så sätt dockor, urinblåsan på en gris la man ärter i. Barkbåtar täljdes och träsaker slöjdades. Av mina föräldrar fick jag en gång en hemmagjord kälke. Vi lekte både ute och inomhus och då ofta i kök och magasin. Efter mörkrets inbrott fick vi inte vara ute.

Jag läste mycket på kvällarna, dels egna böcker och dels böcker från biblioteket i Ö. Torn. SLU har haft studiecirklar och även en priffeklubb har funnits. Radio har vi haft sedan det började och TV sedan 1956. Orgel fanns i mitt föräldrahem.

Politik

Far var högerman men sedan bondeförbundare. Inga politiska motsättningar har förekommit inom familjen. Vi gick ofta på politiska möten och såg gärna att konungarna fick vara kvar. Far var med i Bondetåget 1914. Kungabilder på Oskar II och Sofia, Gustav V och Viktoria fanns i mitt föräldrahem. När RLF bildades 1931 gick jag in i det.

Religion

Vi har alltid tillhört statskyrkan och gick i kyrkan ofta, alltid juldagen och långfredagen. Några få frireligiösa har funnits i Ö. Torn. Vid högtider förekom husandakt och man läste då högt i Bibeln. Aftonbön lärde oss mor att läsa. Först lästes Gud som haver och sedan Fader vår, om man inte somnat innan. Till helger förekom bordsbön. Mina föräldrar försökte inpränta sunt förnuft och ärlighet. Konfirmation var obligatorisk.

Studier och yrkesval

I Reften (Kungsmarken, min anm.) i Södra Sandby fanns en lärarinna, som var utexaminerad lärare och hon hade alla klasserna. I Ö. Torn fanns en småskola och en storskola. Endast få fortsatte sina studier efter folkskolan. Några fortsatte i folkhögskola, de flesta till Hvilan där störst vikt lades vid allmänbildning och inte vid jordbruksutbildning. Yrkesutbildning för kvinnor blev modernt först för 10-15 år sedan. För mej var det självfallet att jag skulle bli bonde och mina studier vid Hvilans folkhögskola 1921-22 bekostades av far.

Familj, släkt och hemliv

Vi syskon sa alltid far och mor, inte du eller ni. Till släktingar sa man morbror, moster, farbror, faster. Till andra sa man hela namnet men ibland farbror och moster. Mina föräldrar sa du till varandra. Farfar bodde kvar hos oss på gården. Mor skötte oss barn och vi hade en jättestor gammal korgbarnvagn. Knappast någon aga förekom. Man gick till sängs vid 8-9 tiden.

Kommunikationer

Inga förändringar i de allmänna vägförbindelserna har skett under min tid. Järnvägen berörde inte oss i byn. Arendala var hållplats men den las ner för några år sedan för godstrafik. Inga bussar går här förbi. Cyklar fick vi 1900-1910, motorcyklar 1920-25 och bilar 1930-talet. Jöns Åkesson, Anton Andersson och läraren var först med dessa nyheter. Under sista kriget körde man med häst och vagn och på lördagen tingade kvinnorna skjuts till stan.

Posten har vi fått från Lund och den delades ut av en brevbärare, som gick till fots, senare fick cykel och som nu är bilburen. Telefon fick byn cirka 1900-1910 och de som först anskaffade telefon var smeden och Magnus Jönsson.

Handel

Marknad var det i Lund en gång i månaden på Clemenstorget och där såldes och köptes hästar, kor och grisar, kvastar och korgar, laggkärl, stegar, liar, selar med mera. Dessa marknader tog slut någon gång på fyrtiotalet.

Vi har sålt till spannmålshandlare och Centralföreningen. Man sökte upp dem gärna på telefon och körde sedan in spannmålen till Lund med häst och vagn.

Gårdfarihandlare sökte upp oss och sålde allt mellan himmel och jord, tyger, vävskedar med mera. Judar kom också och sålde.

Vi köpte mest hos Wickman på Bredgatan och Håkanssons på Västra Mårtensgatan. Dem man kunde ställa in hästen hos handlade man också hos. Som regel handlade man på bok och betalade en gång i månaden. Kläder beställdes hos skräddarna. Vi anlitade för det mesta hantverkarna i byn.

Ägg kunde lämnas i affären och man fick avräkning för dem vid betalningen.

Kontakten med stan

Mest kontakt har vi naturligtvis haft med Lund. Husfar och husmor åkte i regel in varje lördag och när tjänstefolket skulle köpa kläder följde de med. Några gånger om året tog man in till stan för att gå på bio, dans eller Bullis (affärsgatan Klostergatan, min anm.). Man åkte i regel in till stan första maj. Bilarna har gjort att man reser till stan oftare nu och besöker släkt och andra som flyttat in till stan från Ö. Torn.” Jag kan inte påstå att vi rönt någon inverkan från Lund.”

3 kommentarer

Filed under Andras artiklar, Ert Lund, Platser, Utveckling

ESS: Om allt går åt helvete

ess1Normalt får du en dos på mellan 1-4 mSv i dig under ett år. Som synes i tabellen ESS AB räknat ut så ökar den mängden markant vid såväl en allvarlig händelse som vid ett rent haveri. Ingen katastrof som riskerar att ta död på en omedelbums – men om du vid olyckshändelsen råkar anda in den radioaktiva luften är det betydligt mer allvarligt. En katastrof kombinerat med ofördelaktig vind skulle utgöra en betydande risk för allmänheten.

ess2I den första tabellen har dock ESS AB valt att inte redovisa potentiella konsekvenser av händelseklass 5, ”mycket osannolik händelse”, då denna inte fanns när SSM började sin undersökning. Det referensvärde på 100 mSv man föreslagit är naturligtvis en hög siffra som skulle få konsekvenser för Lund kort- och långsiktigt. Det är samma siffra som de 20 000 människor som hjälpte till vid den inledande saneringen av Tjernobyl exponerades för.

ess3Visserligen har det alltid funnits en mycket långlivad och tudelad diskussion kring faror med strålning. Beroende på vilken forskare, vetenskapsman eller allmän fjantgubbe du frågar kan svaren variera från ”all strålning är farlig” till ”i princip ingen strålningsdos är farlig”.

Olika mätmetoder, vilka ämnen som kommer användas vid ESS, doser man gissat sig till och som både kan vara i under- och i överkant gör att vi utifrån ovanstående tabeller på ESS AB och SSM kan utröna en sak: ingenting.

Du får göra dina egna gissningar och antaganden; jag är ingen doktor mannen, hjälp dig själv.

1 kommentar

Filed under Artiklar, Universitetet, Utveckling

ESS: Kärnbränslehanteringen

ESS jämförs ofta med ett mikroskåp...

ESS jämförs ofta med ett mikroskåp…

2002 vågade Centerpartiets Lars V Andersson ställa några tuffa, mycket komplexa och intressanta frågor i ett debattartikel i Sydsvenskan. Bortsett från kritik om byggandet på åkermark och om elförbrukningen så lyfte han en viktig fråga som både förr och senare hamnat i skymundan: visst fan borde ESS klassificeras som en atomanläggning. Som källa använde han en av de ledande ESS-motståndarna, Bo Wennergren, doktor i kemisk fysik.

OECD:s atomenergiorgan NEAs styrkommitté slog fast att begreppet atomanläggning utöver kärnreaktorer också omfattar alla anläggningar som används för slutförvaring av kärnavfall. Nu är det i skrivande stund ännu inte bestämt – vilket tagits upp på sista tiden – hur och var kärnavfallet från anläggningen ska förvaras. Medan ESS varken är en reaktor och sannolikt heller ingen slutförvaring av kärnavfall, så är det ändå ett gränsfall.

Lars V Andersson hänvisade i sin artikel till Waclaw Gudowski, transmutationsforskare vid KTH, och menade att denne hävdat att ESS inte har med atomforskning att göra och inte kan användas till transmutation (omvandling av ett ämne till ett annat via kärnreaktioner).

I den första rapporten om ESS, från 1996, lyfts dock möjligheterna till att bli en milstolpe inom acceleratordriven transmutation. Ekonomiska och taktiska argument fick ESS-styrelsen att backa, samtidigt som det också framgick att det inte är ett större tekniskt eller ekonomiskt problem att vidga anläggningen så att transmutation kan genomföras. I sådana fall skulle säkerhetsläget – som redan är av betydelse eftersom att kärnavfall kommer att hanteras – bli avsevärt större, och konsekvenserna av ett haveri i kylsystemet skulle få samma konsekvenser som från ett mindre kärnkraftverk. Eller atombomb, om man så vill.

2006 framkom det, i vanlig ordning inom vår korrupta politiska sfär, att statsbyggnadsdirektören Anders Tingvar dels samarbetat med ESS för att utforma deras ansökan, dels varit den vars underordnade skulle granska samma ansökan. Denne rekommenderade bland annat fullmäktige att de skulle ”hoppa över övsiktsplanen” för anläggningen och området där den ska byggas, och istället gå direkt på detaljplanen. ESS-konsortiet betraktade Tingvars uppmaning om att hoppa översiktsplanen eftersom att det där ”kom in kriterier som skulle kunna hindra att ESS byggs i området”: ett märkligt sätt att hantera ett ärende om en anläggning av den här typen.

BarsebŠck

Men måhända är det här en mer rättvis jämförelse..

Vänsterpartisten Mats Olsson är inget större fan av korruption.
– Det här bekräftar i allra högsta grad att Lund omedelbart måste lämna konsortiet. Nu kommer vi in i ett skarpt läge och för att kommunen ska kunna göra en prövning och uppträda som en motpart kan man inte vara med i konsortiet. Kommunens tjänstemän är mer än lovligt insyltade i konsortiets konkreta affärer. Det är ren skandal att man i en sådan här kontroversiell fråga blir ett med konsortiet.

Sydsvenskan gjorde senare tappra försök att släta över det monster som väckts. Utan att förtälja för läsarna om näringslivschefen Peter Sörboms plats i ESS-styrelsen lät man under rubriken ”Lunds kommun håller fast vid ESS-satsning” denne komma till tals. Frågan om ESS som atomanläggning och de medföljande riskerna kring detta försvann från dagordningen i och med detta.

Först nu under de senaste månaderna har debatten om vad man ska göra av kärnavfallet ånyo kommit på tapeten. Detta anses för tillfället vara den största frågan tillsammans med finansieringen, men det finns också andra frågetecken. I ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten i mars 2012 hittar vi bland annat detta stycke:

Några tunnor blir det nog. Vi hoppas att dem håller i 100 000 år.

Några tunnor blir det nog. Vi hoppas att dem håller i 100 000 år.

”Det är omöjligt att konstruera anläggningen så att luftutsläpp från acceleratortunneln undviks helt, varför en liten mängd radioaktiva ämnen från aktiveringen av luften i tunneln kommer att släppas ut. Målstationen har en heliumatmosfär innesluten i den så kallade monoliten och helium används även som kölmedium för målmaterialet. Heliumets egenskaper gör att inte heller mycket täta konstruktioner med säkerhet kan förhindra läckage och därmed kan även aktiverade radioaktiva ämnen i gasen läcka.”

Anmärkningsvärt, även om ESS i ansökan som helhet garanterar att radioaktiva utsläpp kommer att minimeras och motverkas.

Kring den stora frågan om radioaktivt avfall finns de frågetecken som senare påtalats. Bland annat finns ännu inget avtal med Studsvik Nuclear AB som ska ta hand om avfallet, och Svensk Kärnbränslehantering AB, som ska ta hand förvaringen. I ansökan står också någonting som gör att klassificeringen atomanläggning torde vara obligatorisk:
”Förvaring av radioaktivt avfall kommer att ske på två platser vid ESS-anläggningen. I en separat byggnad, som troligen kommer att vara belägen på ett visst avstånd från den övriga anläggningen, kommer låg- och medelaktivt avfall att förvaras i avvaktan på borttransport. Eftersom att målsättningen är att borttransport ska ske så snart som möjligt kommer denna byggnad endast att användas för kortare förvaring.”

Exakt var hanteringen ska ske har ännu inte angetts

Exakt var hanteringen ska ske har ännu inte angetts

So far so good, men:
”Högaktivt avfall kommer att förvaras i ett särskilt utrymme, en s.k. ”hot cell” i omedelbar anslutning till målstationen, i avvaktan på att den radioaktiva aktiviteten i avfallet har minskat till en nivå som möjliggör vidare borttransport. Således kommer hot cellen att användas för förvaring under en längre tid.”

I Strålsäkerhetsmyndighetens senaste svar till ESS skriver man att det finns många frågetecken vad gäller kärnavfallet. Dels finns inget avtal, dels inga säkra beräkningar för mängderna, innehållet och kostnaderna. Man menar att det ändå går bra att gå till miljödomstolen redan innan dessa frågetecken är uträtade.

Säkert betryggande för aktörerna bakom denna atomanläggning, men för oss som ämnar bo i krokarna även framöver känns det måhända mer illavarslande.

Vilket leder oss hit: i morgon går jag igenom konsekvenserna av en eventuell olycka.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Universitetet, Utveckling

ESS: En tidslinje

Clifford Shull & Ernest Wollan. "ITS ALIVE!!!"

Clifford Shull & Ernest Wollan. ”ITS ALIVE!!!”

Strax efter andra världskriget upptäckte Clifford Shull och Ernest Wollan potentialen att genom neutroner genomskåda och skapa bilder av material. Under 50- och 60-talet vidareutvecklades möjligheterna men uppmärksammandet av upptäckterna betydelse lät sig dröja till 1994. I Kungliga vetenskapsakademiens pressmeddelande från 12 oktober det året sades det:

”The Royal Swedish Academy of Sciences has decided to award the 1994 Nobel Prize in Physics for pioneering contributions to the development of neutron scattering techniques for studies of condensed matter with one half to Professor Bertram N. Brockhouse, McMaster University, Hamilton, Ontario, Canada, for the development of neutron spectroscopy and one half to Professor Clifford G. Shull, MIT, Cambridge, Massachusetts, USA for the development of the neutron diffraction technique”.

Då hade redan idén om en europeisk spallationsanläggning väckts och projektet vi i dag kallar ESS vaknat.

1993

ISIS Neutron Source, Oxfordshire

ISIS Neutron Source, Oxfordshire

European Neutron Scattering Association lägger fram idén om en mycket avancerad spallationsanläggning med ambitionen att bli den största och mest tekniskt moderna i världen. Framgångarna vid ISIS i engelska Oxfordshire hade gett mersmak och de potentiella möjligheterna med neutronspridningsforskning hade fått en större och mer utbredd acceptans inom vetenskapen.

Representanter från 18 länder träffades vid danska forskningscentret Risö för att diskutera möjligheterna. Det huvudsakliga ämnet vid diskussionerna var de möjliga problemen med att släpa efter i neutronforskningen, då Tjernobyl-incidenten och de tidigare forskningsreaktorernas begränsade livslängd minskat forskningsmöjligheterna på neutronområdet.

Under Kalla kriget hade det skett en amerikansk omvandling av den europeiska forskningen, men denna hade enligt forskarna en mörk baksida – forskningen kontrollerades genom amerikanernas metod att ge tillgång till viss information och utrustning, och neka tillgång till annan.

Kalla krigets slut 1989 gjorde att USA inte längre kunde legitimera potentiella säkerhetsproblem som en faktor i att stänga ute den europeiska forskningssamvaron från vissa projekt. Detta ledde till hätska och intensiva diskussioner under 90-talet och behovet av en samordnad och samfinansierad neutronanläggning föddes ur den amerikanska oviljan att ändra sina kontrollmetoder.

Detta år startas därför ESS Council, ESS-rådet.

1996
I januari upprättas Neutron Sources Working Group med uppgiften att utreda problemen med att eftersläpa i neutronforskningen. Men eftersom att gamla metoder med forskning genom kärnklyvning börjat nå sitt vägs ände, marknadsförde man inte de föreslagna nya anläggningarna som ett sätt att komma ikapp, utan att genom nya metoder ta forskningen till nästa nivå. ESS-rådets rapport från november 1996 hade därmed den talande underrubriken ”A next generation neutron source for Europe”.

1997
Swedish Neuton Scattering Society, SNSS, omfamnar detta år planerna på ESS efter att ha tillfrågats om sin syn på ärendet.

1998

Japan Spallation Neutron Source

Japan Spallation Neutron Source

OECD och Working Group on Neutron Sources presenterar planerna på att bygga accelerator-baserade spallationsanläggningar i de tre mest utvecklade kontinerna, USA, Europa och Asien (mer specifikt Japan).

1999
En kanske avgörande händelse för det fortsatta intresset för en ESS-anläggning – nationella spallationsanläggningar till trots – var när USA:s Department of Energy i december 1999 tog beslutet om att bygga Spallation Neutron Source, SNS, vid Oak Ridge National Laboratory, där också en tydlig inriktning inom neutronforskningen visade sig: av de nya möjligheterna att utveckla forskningen fanns ett vetenskapligt konsensus om att skjuta protonstrålar var den mest effektiva och givande metoden. Anläggningen vid Oak Ridge skulle skjuta strålar med 2 MW kraft.

Anläggningarnas kvalité och möjligheterna kopplades samman med förmågan till så hög kraft i strålen som möjligt, då fler neutroner frigörs ju starkare strålen är. Detta medförde visserligen problem; kylningen av materialen man sköt på, kostnaderna och livslängden på utrustningen, men fördelarna gjorde framtiden utstakad.

2000

ESS Scandinavias första illustration av projektet

ESS Scandinavias första illustration av projektet

Japan tar beslutet att bygga en likvärdig anläggning, Japan Spallation Neutron Source, med en protonstråle på 1 MW med möjlighet att uppgradera till 5 MW. Att man nöjde sig med 1 MW handlade om olika inriktningar i forskningen; den japanska skulle vara mer direkt riktad till industrin och således fanns inte samma behov och värde i att kapaciteten var likvärdig med den amerikanska.

Med dessa två byggprojekt på gång ändrade ESS-rådet sin retorik. Från bristen på neutronforskningsanläggningar lät man istället en tidsenlig motivationskälla ta plats: konkurrensen. Anläggningarna i USA och Japan, menade man, skulle få forskare att vända ryggen åt Europa om inte en spallationsanläggning byggdes även här. Den uppfattningen förstärktes av att SNS och det amerikanska energidepartementet sa ”nej fan” åt europeiska förhoppningar om att de utomeuropeiska anläggningarna även skulle täcka behovet för europeiska forskare.

Således övergick under året successivt ESS-projektet från planering till förslag, och detta präglade framväxten av intressenter: i oktober startas ESS Scandinavia-initiativet av neutronsplittringsorganisationerna i Sverige, Norge och Danmark.

2001
Rapporter och beräkningar om kostnaderna och genomförande börjar konkretiseras. ESS-rådet skriver under våren 2001 att anläggningen kommer att kosta 1,5 miljarder euro, med en årlig driftkostnad på 142 miljoner euro, där en tredjedel skulle gå till elkonsumptionen.

Man uppgraderade även sina tekniska specifikationer och från en stråle på 5 MW var nu planen den dubbla, 10 MW, då amerikanskt och japanskt intresse för att förbättra eller bygga nytt innebar att ESS behövde vara mer unikt framåtsträvande i sina ambitioner. Ytterligare utvecklingar av utformningen av ESS minskade dock protonstrålens

2002

Ze grand plan

Ze grand plan

Ett huvudsakligen dansk-svenskt konsortium, ESS Scandinavia, bildas den 23:e mars i Köpenhamn med förhoppningen om att få ESS till Lund, i konkurrens med tyska och engelska städer. Förhoppningen är att ESS ska stå klart 2010, men när Tyskland drar sig ur till förmån för nationella forskningsprojekt faller förhopnningen om en snabb lösning.

2003
De nya konkurrenterna om placeringen av ESS är Debrecen (Ungern) och Bilbao (Baskien). England beslutar om att satsa 100 miljoner pund på att uppgradera sin anläggning i Oxford. Likt tyskarna menar de att projektet är för dyrt.

Detta år förkunnar samhällsparasiterna på Svenskt Näringsliv att man stödjer förslaget.

Lars Lindblad (M) lämnar i oktober in en motion i syfte att involvera regeringen i projektet.

2004
Allan Larsson får av regeringen i uppdrag att utreda förutsättningarna för en ESS-anläggning i Lund.

2005

Lars Leijonborg knöts till projektet under sin tid som forskningsminister. Här i sitt ESSe.

Lars Leijonborg knöts till projektet under sin tid som forskningsminister. Här i sitt ESSe.

Nordiska ministerrådet säger ja till ett bygge i Lund och en formell ansökan från ESS-konsortiet om att pröva en lokalisering i Östra Odarslöv lämnas in. Utbildnings- och kulturdepartementet skickar ut ESS-förslaget på remiss och ett flertal instanser riktar hård kritik mot projektet och då främst användningen av kvicksilver.

2007
Allan Larsson blir chefsförhandlare i ESS-frågan och åker land och rike runt i lobbyingsyfte.

2008
Carl Bildt (CIA) förkunnar i sin roll som utrikesminister att ESS ska byggas i Lund, vilket överraskar såväl ESS Scandinavia som kommunen. ”Tyder väl på bra självförtroende. Vi har ju ett stycke kvar på förhandlingssidan”, sa Allan Larsson.

2009
Den 28:e maj förkunnar pressen glatt att EU-beslut fattas om att bygga ESS i Lund – men det stämmer inte. Däremot har beslut fattats om att Lund är den bästa platsen att bygga anläggningen. Alternativen med en anläggning i Bilbao fick bara en röst, från Portugal, och det ungerska alternativet inget stöd alls.

Lars Leijonborg ler så att han kisar; eller så kisar han för att han ler – vem vet – och säger till Sydsvenskan:
– Med det stöd som nu framkommit så är vi så nära 100 procent man kan komma.

Under året meddelar ESS Scandinavia att man tänker använda volfram istället för kvicksilver.

2012

James H. Yeck, till höger, tar över VD-posten från grundaren Colin Carlile, till vänster.

James H. Yeck, till höger, tar över VD-posten från grundaren Colin Carlile, till vänster.

James H. Yeck utses till ny VD för ESS Scandinavia.

2014
Skanska knyts till ESS-byggnationen och i ett samverkansavtal med ESS startar man en projektledningsgrupp som ska leda och utveckla konstruktionen.

Problemet med ständigt avhoppande och tillkommande finansiärer kan lösas genom tillfälliga lån. Sverige och Danmark har kontaktat Europeiska investeringsbanken för hjälp i ärendet.

Miljöprövningen av anläggningen inleds, med förväntat beslut från miljödomstolen i Växjö i maj, samtidigt som kritik från stålsäkerhetsmyndigheten riktar stark kritik för att ESS varken har en plan för slutförvaringen av 24 000 ton radioaktivt avfall, eller hur detta ska finansieras.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Universitetet, Utveckling

Bygg skiten eller låt bli

Lunds universitet har hittills betalat 282 miljoner för ESS. Så här långt har man kommit.

Lunds universitet har hittills betalat 282 miljoner för ESS. Så här långt har man kommit.

Har nu i tre dagar suttit och skrivit och skrivit om ESS, European Spallation Source. En rad artiklar om forskningsanläggningen kommer att slängas upp här på bloggen under de kommande dagarna, men låt oss börja med en liten krönika…

Vilket monstruöst, kostsamt och lobbyisttätt projekt det är. Den kritik som framkommit har mest handlat om sådant som människor utger sig för att intressera sig för men i själva verket skiter i; åh nej, den fina åkermarken. Åh nej, var ska vi placera kärnavfallet? Bumotherfuckinghu.

Vad som inte framgår lika tydligt är att utifall exempelvis kylsystemen skulle haverera – och titta på det jävla badhuset så förstår ni lite om den moderna ”ingenjörskonsten” (fuskbyggandet) – så har det ungefär samma effekt och konsekvenser som vid en härdsmälta på ett mindre kärnkraftverk.

Bo Wennergren, doktor i kemisk fysik vid universitetet, påtalade detta högljutt och ofta när de mest hätska ESS-debatterna ägde rum i början på 2000-talet. Sedan dess har mycket hänt och den ilskne doktorn har knappt fått en syl i luften. Barsebäckoffensiven, en grupp mot kärnenergi, arrangerade ett seminarium som ESS-konsortiet först tackade ja till och sedan avböjde, och Wennergren kastade ut några hårda ord i medierna: ”de vågar inte komma hit”.

Systeranläggningen SNS i Oak Ridge, USA. Fucking långt från mänskligt liv.

Systeranläggningen SNS i Oak Ridge, USA. Fucking långt från mänskligt liv.

I efterspelet fick diverse ESS-involverade uttala sig i tidningarna, utan replik från Bosse. En av dem kallade Bosse för konspirationsteoretiker (naturligtvis) när denne påtalat dubbla stolar och desinformationsspridning kring ESS-projektet. Och alla svarade de unisont på frågorna om kärnbränsle, transmutation, miljöeffekter och kostnader:
– Näe det lugnt fan. Det e chill mannen.

Vad anläggningen ska användas till exakt framgår inte så tydligt. Man ska använda feta neutronstrålar och kolla ”insidan av materiel”, vilket säkert kommer ge oss så mycket nytta och fördelar att det kommer börja spruta färgglada dansande skrattande sparvar ur röven på oss, men mer specifikt? ”Medicin, energi… och en massa andra cooola grejor, venne vad riktigt!” skrev Lars Lindblad (M) i sin motion till regeringen 2003.

Sure, jag har inga större problem med att gräva ner lite kärnavfall i Teckomatorp, eller att vi hjälper typ jänkarna med att bygga lite snajdigare kärnvapen, eller om vi kan hjälpa Rockefeller och Standard Oil att göra sin energi lite effektivare så att de får mer i plånkan, men det finns något jävligt osoft med tanken på att bo två kilometer från en atomanläggning.

Mänskligheten har rogivande erfarenheter av atomanläggningar intill städer

Mänskligheten har rogivande erfarenheter av atomanläggningar intill städer

I Japan, Tyskland och USA där liknande spallationsanläggningar finns har man sett till att placera dessa JÄVLIGT långt från allt vad folk och städer heter. Dessa länder har emellertid haft direkta eller indirekta upplevelser av atomenergins konsekvenser, och har således en befolkning som i atomfrågor inte uppträder som viljelösa zombies.

Projektet kommer att kosta apmycket pengar. Allas marrionett och vindflöjel Allan Larsson (S/M/stat/kapital/utbildning/media/allt) skrev i sin ”rapport” (propaganda) till regeringen att det kommer att kosta 15 miljarder att bygga skiten, och 900 miljoner om året att driva den. Med andra ord kommer konstruktionen att kosta minst 25 miljarder och driften minst 2 miljarder om året.

Detta ska pröjsas av diverse länder och näringslivsfolk, men som finansieringsprocessen utvecklat sig har det blivit tydligt att större delen av kostnaden kommer din mamma och hennes barn att stå för. Morsan för att det är hennes skattepengar, och du – om du är en studerande lundensare – för att universitetet av någon anledning redan kastat iväg hundratals miljoner på detta projekt som i skrivande stund nått stadiet ”en vanlig gammal fucking åker i Odarslöv”.

ESS-projektet följer snitsigt trenden med komplett politisk perversion, korrupt smusslande och privatisering av offentliga resurser. Endast en regelrätt huggtandad kuksugare av grövsta sort kan ställa sig bakom det här tragiskt segdragna, farliga och kostsamma projekt som sedan dess initiering 1994 kantats av en pseudodebatt som aldrig har ett reellt inflytande på den här sortens projekt. Eftersom att kritiska röster inte spelar någon roll borde folk ställa ett enkelt simpelt krav på blötdjuren med bestämmanderätt: BYGG SKITEN ELLER LÅT BLI.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Krönikor, Universitetet, Utveckling

Föreningen Folkparken i Lund

Sedan en tid tillbaka driver föreningen Folkparken i Lund frågan om den omdiskuterade parken i Lund. Man arrangerar en del aktiviteter men huvudsyftet är att försöka hitta ett bättre användningsområde än den bebyggelse LFK har för avsikt att anlägga i parken. Samtidigt som jag kan ha förståelse för att man vill bygga bostäder och göra någonting åt bristen på sådana så är jag också lätt skeptisk inför att ta alltför mycket grönytor i anspråk.

Är också av teorin att Lund gjort en klassisk Lund; lämnat stället till förfall och inaktivitet tills folk slutar bry sig och låter bli att ha invändningar gentemot de ”lösningar” kommunen i så fall väljer att lägga sin kraft på. Tidigare exempel på detta är idrottshallar som låtit förfalla till den grad att det krävts totalrenovering och därmed kraftigt höjda hyror. Ett äldre exempel är när Kjederqvistska gården 1980 tilläts förfalla vilket ledde till att föreningen Gamla Lund skickade ett analogt mail (brev för de äldre läsarna) till Länsstyrelsen.

Hur som haver – allt som manar till ett grönt, umgängesbaserat och kulturellt välmående Lund bör uppmuntras. Ta er gärna en titt på föreningens hemsida:

Folkparkenilund.se

Lämna en kommentar

Filed under Länktips, Platser, Utveckling