Category Archives: Vackrast och fulast

Vackrast och fulast i Lund #2: Fredrik Tersmeden

Fredrik Tersmeden

Många mustaschprydda män har vandrat på Lunds gator genom åren. I vår tid är Fredrik Tersmeden, flitig författare, avbildad näsa och ständig student-allt-i-allo, en av våra mest välkända akademiker – och mustaschbärare.


Vackrast
: UB (universitetsbiblioteket)

På medeltiden låg ett benediktinerkloster med sin klosterkyrka uppe på Helgonabacken. Ännu på Erik Dahlbergs kopparstick från 1600-talet kan man se imponerande ruinrester av höga gotiska valv resa sig där. Sedan jämnades byggnaderna definitivt med marken och under tvåhundra år var Helgonabacken ett i huvudsak lundaubobebyggt område, först betesmark men från 1700-talets slut ett omtyckt naturskönt promenadområde. Fram till 1907. Då restes nämligen ett nytttempel på platsen. Men denna gång inte helgat åt Gud utan åt den bokliga bildningen, åt det skrivna ordet: UB, universitetsbiblioteket.

UB har stora tunga ytterdörrar – precis som en gammal kyrka. Och precis som med kyrkan så öppnar man dem inte utan viss bävan och vördnad, i vart fall inte första gången. Men man gör det också med nyfikenhet och förtröstan. Man anar att här inne finns de: svaren. Och bara det är en vacker tanke!

”Du är vackrast när det skymmer” heter en sång av Povel Ramel. Det är en av hans elakare texter och syftar på en person så ful att vederbörande helst bör ses i mörker. Nu är UB ingalunda missklädsamt i dagsljus heller, men i en mer välvillig bemärkelse kan Povels ord tillämpas även på denna byggnad. För om UB ser trevligt ut på dagen så blir det magiskt när, under tidig vår och sen höst, mörkret ännu faller så tidigt att det hinner lägga sig kring biblioteket medan det ännu är öppet och fullt belyst inifrån. Många och stora fönster är ju egentligen en dum idé i en byggnad full av böcker – dels tar de bort utrymme för bokhyllor, dels är både papper och läder känsliga för solljus – men det förlåter man gärna när man ser bildningens ljus och flitens lampor stråla genom alla de små rutorna i de höga gotiska fönstren. Hela fasaden blir en dekorativ lykta.

Jag minns så väl hur jag första gången gjorde denna upptäckt en kväll när min novischtermin började glida in i sin mörkare del samtidigt som jag arbetade på en uppsats där nästan allt mitt källmaterial måste läsas på plats på just UB. Skymningens dunkel och fönstrens varma ljusflöde kompletterades den gången dessutom med en romantiskt kringsvepande dimma som gav mig en känsla av att befinna mig inte i Lund där och då utan snarare i London på Sherlock Holmes tid. Och vad kan vara lämpligare för en biblioteksbyggnad än att ge associationer till en berömd litterär figur?

Fulast: Stora Södergatan 49-55

Repslagaren_32Jag hade lyckligtvis aldrig anledning att besöka Försäkringskassan så länge den låg i dessa lokaler, ej heller Arbetsförmedlingen sedan den tog över dem (Af som myndighet har jag haft mina duster med en gång i tiden, men det var i en annan byggnad). Vårdcentralen som gömmer sig borta i huskroppens nordvästra hörn har jag däremot besökt några gånger, men alltid blivit vänligt och raskt bemött där. Jag har alltså inga som helst personliga skäl att hysa agg mot denna byggnad – endast estetiska.

För fy-fasen-så-in-i-alla-glödheta-ful och trist den är, den mörkbrun-smutsgrå husklumpen som belamrar norra delen av kvarteret Repslagaren!!! Hur jag än anstränger mig kan jag inte finna en enda förmildrande omständighet. Tyvärr, herrar Lundquist och Rendahl – det räcker inte att på enstaka ställen vända det bruna fasadteglet på andra hållet för att göra detta mänskligare. Försvårande omständigheter finns det däremot. Aluminiumkarmar på dörrar och fönster är ju generellt något av det sterilaste och själlösaste man kan förse ett hus fasader med, men här har man gått längre: i vissa partier i bottenvåningen är fönsterkarmarna så omfattande att nästan hela väggarna är i (konstant smutsigt) kantigt aluminium. Detsamma gäller den märkliga tornliknande utbyggnaden på nordöstra hörnet som säkert är avsedd att på något sätt ”artikulera” fasaden, men som bara är kantig, ful och maskinmässig.

Repslagaren_32_innergardPrecis norr om detta hörn kommer så därtill gattet. Det stora hålet. Tomrummet. Jag kan ge mig f-n på att någon när denna plats projekterades refererade till den som en ”piazza” (så kallar arkitekter gärna öppna platser utan någon form av egentlig utsmyckning eller växtlighet) . För den som aldrig har varit på platsen i fråga kan dock upplysas att den inte alls för tankarna till ett mysigt torg i Italien. Den är bara ett stort grått, stenbelagt, dött, blåsigt hålrum i gatubilden, vilket skiljer föremålet för denna beskrivning från nästa – och endast marginellt mindre fula – kontorskomplex (”kontorskomplex” är just den benämning som används i kommunens bevarandeprogram; ja, ”komplex” känns som ett lämpligt ord i sammanhanget).

För att riktigt kröna verket slutar gattet i sin västra ände (mot Helgeandsgatan) med två schaktartade gropar rymmande å den ena sidan en sopcontainer, å den andra nedfarten till något slags garage med stora ogenomsiktliga vikdörrar i plåt och brummande fläktanläggningar – allt med en perfekt känsla av skumt industriområde någonstans långt utanför stadsplanerat område.

Skall man säga något positivt får det väl bli att anläggningen i vart fall är konsekvent: man har lyckats göra allt så trist man bara kan – i färg, i form, i detaljer – och man har kombinerat detta med att inrymma verksamheter som förknippas med arbetslöshet och sjukdom. På sitt sätt antar jag att det är kongenialt.

Bilderna: Överst till vänster: Fredrik Tersmeden, överst till höger: UB, nederst till vänster: Kontorskomplexet på Stora Södergatan anno 80-tal, nederst till höger: Komplexets innergård där få satt sin fot och färre velat sätta den

2 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Vackrast och fulast

Vackrast och fulast i Lund #1: Johan Sundberg

Hundra gubbar och gummor har fått frågan, ytterligare hundra ska få den. Vilken är egentligen Lunds vackraste plats, och vilken är den fulaste?

Jag hade hoppats på svar nog att fylla ut varje dag i januari, men redan nu är lockelsen för stor.

Först ut att svara var Johan Sundberg, arkitekt med kontor på Winstrupsgatan.

Vilken är den vackraste byggnaden i Lund?
tillbyggnadDen vackraste och framför allt intressantaste byggnaden i Lund är Landsarkivets tillbyggnad av Bernt Nyberg. Kombinationen av 1800-talsarkivet och dess andliga och fysiska motpart i Landsarkivet är helt oslagbar. Den där tegellådan är så kärv, så sträng, så stram, så modig, så rå och (därför) så full av liv så att man bara baxnar. Den som vill veta mer om verket ska läsa Vanja Knockes prisbelönta artikel om Bernt Nyberg i Tidskriften arkitektur (länk). Obetalbart, hudnära och samtidigt så sorgligt att det nu ska förstöras för evigt. Detta borde vara ett världsarv.

Vilken är den fulaste byggnaden i Lund?
diamantenDet finns många projekt att välja mellan så det blir svårt. Sedan 1972 har inget riktigt bra projekt ritats och byggts innanför de medeltida vallarna, Domkyrkoforum undantaget. Näst sämst måste ändå den södra tillbyggnaden till Åhlensgaraget vara. Huset är ritat i en slags postmodernistisk stil, fast byggd 15 år innan stilen visade sina sista dödsryckningar i andra städer. Det är för övrigt exakt samma sak man kan säga om det allra mest usla projektet av dom alla – Diamanten på Karl XII-gatan. Projektet summerar allt som är undermåligt med Lunds beställare och kommunala tjänstemän. Ritat av ärkemyglaren Sten Samuelsson på sin dödsbädd som ett sista avskeds-fuck-you till Lund, lyft på plats av skattesmitaren Pålsson, välsignat av ett flegmatiskt stadsarkitektkontor som totalt saknar förmåga att styra gestaltningen ens på de allra mest betydelsefulla platserna.

Diamanten har allt som får en sann arkitekturvän att osäkra revolvern; tillgjort och historiserande formspråk, obalans i proportionerna (90% enorma burspråk), tornliknande hörn, fula materialval, dålig koppling till gatan, ambivalens och medelmåtta. Resultatet blir en slags parodi på husen i omgivningen, så svullet och överdrivet att det ser sjukt ut. Detta förment ”anpassade” formspråk blir till förvridna spegelbilder av det vackra och genuina som står alldeles bredvid.

(Runner up: Malmborgshuset på Clemenstorget. Som ovan fast om möjligt värre. Men inte lika provocerande, bara mest sorgligt. Ett sår i stadsbilden som aldrig kommer läka. Jag vill inte ens prata om det.)

Bilder: till höger Landsarkivet med Bernt Nybergs tillbyggnad, till vänster ”Diamanten”

9 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Ert Lund, Vackrast och fulast