Illustrationen som fick Trafikverket att ändra sig

Dagen efter beskedet om att Lund inte skulle få några pengar till spårvägen samlades de inblandade för ett krismöte.
– Vad i helvete är detta, säger en lobbyist från byggbranschen och håller upp en av skisserna i luften.

Han är förbannad. Tillsammans med ett par andra trevliga filantroper, som bara händelsevis skulle råka tjäna multum vid ett för alla så nyttigt och nödvändigt spårvägsbygge, har han gett sig fan på att det också ska hända.

– Här ser vi er skiss. En trött spårväg, fula hus, tråkiga människor. Visst, ni klämde in tillräckligt många träd, men var är barnen? Affärsmännen i solstolar? Var är sådant folket går igång på?

En kommunpolitiker valde att höra för öronen, en annan för ögonen och en tredje för munnen. De kontaktade den allre främste visionären, den som ser sådant vi vill ha och inte låtsas om sådant vi inte vill ha, och tvingade honom att genast skicka en uppdaterad illustration till Trafikverket.

Häromdagen kom beskedet. Den nya illustrationen har avbildat demokratins förtjänster, folkets vilja, spårvägens allmännytta. Den nya illustrationen är inte cynisk. Den är realistisk. Och den är alltid öppen för mer realism om så önskas.

Mitt Lund:s armada av grävande journalister har genomsökt korrespondensen mellan kommunen och Trafikverket och funnit den skiss över Sölvegatan som till sist fick de senare att pröjsa.
– Vi ber om ursäkt för tidigare missvisande skisser om utformningen och behovet av spårvagnar, skriver en högt uppsatt kommunalpolitiker. Jag bifogar härmed en för oss, er och för den allmänna opinionen gångbar lösning, med kraften att upplösa de frågetecken och tvivel som uttryckts.

lundiframtiden

3 kommentarer

Filed under Krönikor, Utveckling

Rymdväxthusen anfaller

Kristallen, byggd i anarkoautistisk stil

Kristallen, byggd i anarkoautistisk stil

Som redan konstaterats vid otaliga tillfällen går allting åt helvete.

I de flesta avseenden är det åtminstone ett estetiskt tilltalande helvete. Våra modedesigners har större möjligheter än någonsin. Brösten på kvinnorna växer. Männen rakar armhålorna. Det är så rent och fint nu när alla människorna sitter hemma vid datorn. Våra monokulturella grönområden har tydliga raka linjer.

Den nya människan, till hälften dator och till hälften autist, diggar skiten.

Med det estetiskt tilltalande helvetet som utopisk vision för gemene man skulle man emellertid kunna önska sig att de samtida stadsplanerarna och våra arkitekter anslöt sig till rörelsen.

Om man i dag frågar en arkitekt – ”yo, titta på ditt fyrkantiga glashus och titta sedan på den här finfina 1800-talsjugendbyggnaden; varför måste din vara så mycket fulare?” – får man svaret att det ”måste vara tidsenligt”.

Planerat p-hus vid "World Trade Center Lund". Tänk Orwell med kuken i legokloss.

Planerat p-hus vid ”World Trade Center Lund”. Tänk Orwell med kuken i legokloss.

Måste det verkligen det? Är det alldeles nödvändigt?

Är inte vår tids stora upptäckt att vi förstört människan och planeten den bor på, och att bara den bästa tänkbara illusion kan få oss att känna någonting annat? Varför måste arkitekturen skildra jordens undergång? Sure. Vi beter oss inte som människor. Det har vi inte gjort på länge. Men om vi kan låtsas lite så kan vi andas lite.

Ett fenomen som präglar vår tid är också förutsägbarheten.

Ett massivt bygge tornar upp sig som idé på något av de oräkneliga kontoren. Allmänheten underrättas. Översiktsplaner, detaljplaner, plan-planer och what not förbereds under flera år. Konsulter för hundra papp i veckan reflekterar över gestaltningen. Hur ska utformningen ske, med tanke på

"Elite Hotel". En attraktion för alla med grav schizofreni.

”Elite Hotel”. En attraktion för alla med grav schizofreni.

människornas behov? Hur ska vi bygga för att det passar in i området? Hur gör vi det mest effektivt? Hur gör vi det sevärt? Hur gör vi det till bästa möjliga attraktion med effektivast möjliga funktion?

Det går ett år eller två. Sedan basunerar kommunen och byggföretagen stolt ut vad man kommit fram till:

Vi bygger ett fyrkantigt glashus.

Allmänheten är skeptisk. Ok, vi diggar era skisser. Vi ser slipsbyråkraten, en av alla Adaktus söner, sitta vid en idyllisk liten damm och läsa en god bok. Vi ser hipstern sitta i en solstol intill glashuset, med solglajjorna på och fjällrävenväskan tätt intill. Prunkande grönska, fåglar i klarblå himmel, glada människor. Bra bild. Bra illusion. Men kommer det inte att se förjävligt ut? Om inte förjävligt, så åtminstone inte särskilt mänskligt – inte särskilt roligt.

– Neeeee, säger överhuvudet för vilket socialmoderat parti som för tillfället är vid makten. Det blir jättefint. Tillväxt. Växande region. Företag. PENGAR. Landmärke! Jättefint! Modernt! Behov!
´
Jaha.

Domkyrkoforum. Inspirationen hämtad från tanken "om Optimus Prime blottade sig, hur skulle det då se ut?"

Domkyrkoforum. Inspirationen hämtad från tanken ”om Optimus Prime blottade sig, hur skulle det då se ut?”

Samma politiker, arkitekter och andra samhällsplanerare ger sig därtill friheten att sucka högt över somliga tidigare epoker. Funkisbyggena, hujeda mig. Brutalismen, halledar. Tänk att folk kunde vara så dumma. Tänk att folk så systematiskt uppförde denna allomfattande fulhet. Nu vet vi bättre. Nu vet vi att människan vill bo i glashus, att den hatar grönområden och att vi alla önskar konstant insyn och uppsyn på varandra. Vi vet att gigantiska fyrkantiga glashus är the shit och den som säger emot är bara okunnig och otidsenlig.

Vem som helst kan väl förstå att vi inte kan bygga som förr. Ornament, vad är det? En folksjukdom? Hur kan man ha ett tak som inte är platt? Hur kan man bo i en lägenhet som inte är genomskinlig? Varför skulle man vilja befinna sig på en arbetsplats som inte känns som en låda med människor i? Tosserier.

Tyvärr har byggnads- och bevaringsdebatten avstannat helt i Lund.

Orsakerna är flera. Staden har genomgått en lång och långsam gentrifieringsprocess där gatans folk bytts ut mot kontorets. De gräsrotsrörelser som funnits har bytts ut mot de tandlösa Facebook-kritikerna. Människorna som tidigare kände en samhörighet med naturen, med vad det innebär för hur vi vill bo och materialen vi bygger med, har distanserat sig från den. Alla har öppnat upp sig för den hårresande framtid ingen vill leva i. Självbevarelsedriften gör att alla förändringar accepteras som någonting man måste anpassa sig till snarare än vice versa.

Strålbehandlingskliniken. Two-in-one-lösning. Åsynen ger cancer, men behandlingen är nära.

Strålbehandlingskliniken. Two-in-one-lösning. Åsynen ger cancer, men behandlingen är nära.

Människan har förstått att den måste bo i en pissusel värld och omfamnat faktumet. Det är tydligt i varje tänkbart avseende. Men medan vår beteendemässiga och sociala evolution tycks hopplöst ohejdbar borde det fortfarande kunna finnas någon form av engagemang kring hur vår fysiska värld utformas. Det är löjeväckande att tro att vi ska vinna det spel som utspelar sig ovanför våra huvuden. Men rimligtvis borde vi kunna manipulera spelreglerna i någon mån.

Det är viktigt att betrakta vår omvärld, säga nej, förlöjliga och stigmatisera dehumaniserande ideal. Vi kan bo i en skitvärld men då får den fantamej vara snygg åtminstone.

8 kommentarer

Filed under Arkitektur, Artiklar, Krönikor

En semi-genuin ursäkt

Fick ett mail av Staffan Sävenfjord som dels ville att jag skulle ta bort hans bilder från bloggen – ett knippe bussfotografier anno 90-tal – och dels att jag skulle skriva en offentlig ursäkt likt den här.

Jag gör naturligtvis inga cash på den här bloggen och mitt intresse för upphovsrättsliga petitesser är nära nog noll ty det är harmlöst att stjäla på nätet. Men givetvis tar jag bort sådant som upphovsmännen önskar behålla för sig själva.

Givetvis skulle jag kunna kasta ur mig någon skit om Staffans småsinthet, men hans argument om att jag förlöjligat hans bilder och önskat att bussarna försvann känns som de bästa tänkbara: att inte låta någon liten kuksugare till lundabloggare pissa på vad han brinner för är en strålande mentalitet.

2 kommentarer

Filed under Mitt Lund

Verkligheten anställer tusen drömmare

10344259_10152164146295875_4923316778086560574_oSolen stiger åter över Lund.

Jag går ut i vårsolen, blickar från höjden ut över mitt Djingis och deras Ericsson. Det ena var min framtid, det andra deras. Precis som jag i mitt gula trähus drömde barfotaliv och idyllisk skymning så drömde folket i företagskomplexet om ljus framtid och behaglig gryning. Vi har båda vaknat upp mitt i natten. Det är någon som fingrar på allt vi är och allt vi gör. Det finns ingen plats för vad vi vill och kan. Framtidsfabriken är i fritt fall, samtiden en briserad bubbla.

Min pessimism motsägs ofta av människorna runt omkring mig. Normaliserat vansinne. Snubben som käkar OxyContin tre gånger om dagen försäkrar mig om att det finns kärlek i världen. Modern som migrerat verkligheten till arbetslivet försäkrar mig att det är helt i sin ordning med en hel generation lättvändigt diagnostiserad och uppvuxen på tjack. Akademikerna hävdar bestämt att vapen- och kontrollteknologin de producerar kommer användas till rättvisa och demokrati. Svenne-Banan Medelsvensson viftar med sin höga moral som framtidens melodi; först ska bara de omoraliska förintas.

10264106_10152164146285875_2351190030189306756_oIngen av dem kan någonsin ge ett svar på varför människor tigger, samlar pantburkar och konkurrerar med varandra med varje tillgängligt medel om nu mänskligheten är så välmående. Ingen av dem kan förklara vad en generation telefonförsäljare ska ta vägen nästa gång marken skakar under ekonomin. Ingen av dem har något svar på vad människan ska göra imorgon. Ingen av dem har någonting att komma med när jag ifrågasätter varför jag måste bli någonting i en värld som ingenting behöver.

När jag var liten fick jag förklarat att jag kan bli vad jag vill, att jag har en ljus framtid. När verkligheten sedan visade sig mer komplicerad än så fick jag förklarat att jag kan bli vad som helst om jag bara kämpar. Men vad säger tusen avskedade högutbildade inom framtidssektorn om den saken? Hur mycket tid, lust och energi måste man lägga för att befinna sig i systemet? Räcker en livstid?

”Du är paranoid. Kanske deprimerad”, svarar samma människor som tror att en handskakning innebär att man vill knulla dem i röven, som tror att människor tigger på stan för att forsla till palatset, som tror att människor dör i Mellanöstern för att tillräckligt många ännu inte dödats, som tror att svaret på existentiella frågor är ”psykologen”, som misstror sina egna känslor, sig själva och sin omgivning till förmån för någon osynlig jävla överhet som genom historien lett alla i fördärvet med motiveringen ”det var nog bra det”.

10633440_10152472908085875_7912587326299754028_oTusen Ericssonanställda kommer de närmaste veckorna börja ställa frågan vilka de är, varför de är här och vad det är tänkt att de ska uträtta. De kommer att tänka på bolånet de inte kan betala, på ungarnas framtid, på konkurrensen med de unga, på de bortslösade timmarna i skolbänken och på hur lätt bödeln kunde sända dem i ovisshet.

Liklukten bränner i näsan när jag går genom stan. Husen, gröningarna, människorna… de känns alla så avlägsna den verklighet de befinner sig i. Varsamt dekorerade 1800-talsbyggnader glänser som om ingenting har hänt. Gröningarna har fyllts med vårblommor och studenter med ansträngda leenden och skratt. Människorna rör sig från plats A till plats B i sin tro om att de uträttar någonting. Det är underförstått att vi faller. Att vi måste börja på nytt.

Vi som hellre skriver än företar oss någonting annat betraktar gärna den röda tråd historien utgör: utifrån denna kan framtiden i allt väsentligt förstås. Den digitala eran kunde förutspås med ångmaskinen. I dag vittnar GMO, nanoteknologi, kontrollnormer och intensifiering av konkurrensen om en snartida transcendental fas där den jordbundne människan överges för den kosmopolitiske transhumanisten. Konsekvensen för det gamla – våra varsamt dekorerade 1800-talshus, våra sociala spel och livslekar, våra behov och syften – är förödande.

10380223_10152164146645875_8067152509557755758_oAtt betrakta hur allting i dag faller för att imorgon blomstra på nytt är fascinerande av den enkla anledningen att den groende masspaniken, den farliga teknologin och den till den sköra globala ekonomin helt utlämnade människan endast kan leda till en samhällelig och social kataklysm utan dess like.

Likt andra som vant sig vid och accepterat död och mörker ligger nöjet i att se hur optimister, framtidtroende och rättstrogna möter sitt öde. Lika fascinerande som det var för gårdagens samhällsobservatörer att se 68:orna jonka ihjäl sig på Stockholms tunnelbana och de ur industrin bortrationaliserade gripa till flaskan ute i kalla natten, lika intressant är det för mig vad som egentligen kommer att hända med er ett decennium från nu.

Tills den går ner bör vårsolen emellertid avnjutas. Din tidning säljer krig och hat. Landet du bor i är en vapenfabrik. Grannen käkade en extra benzo igår i hopp om att inte vakna igen. Tusen förlorade sitt livsuppehälle. Kön till Smålands härbärge har aldrig varit längre. Dina arvtagare har uppfostrats av en smartphone. Ditt vatten är giftigt, din luft smutsig och din skog skövlad. På onkologens tak sitter en gam, i psykets källare kryllar råttorna, i det undermedvetna sanningen, i det medvetna oron. Men i dag måste du passa på och låtsas annorlunda för innerst inne vet du att det kanske inte låter sig göras imorgon.

Själv hånflinar jag mig igenom det. Jag unnar mänskligheten helvetet på jorden, det är min himmel. Burn, motherfucker, burn.

2 kommentarer

Filed under Krönikor

Fjärrvärmeolyckan inte oväntad

Även där decimeterhögt skållhet vatten inte täckte marken förångades sikten

Även där decimeterhögt skållhet vatten inte täckte marken förångades sikten

Före detta Lunds Energi, numera Kraftringen, är inget okomplicerat företag ur allmännyttans perspektiv. Det har framkommit flera gånger, både här och här.

Spekulationerna om vad som hänt igår är många.

Jag själv kan undra om det möjligen är så att kommunen under decennier av ”rationalisering” och ”effektivisering av verksamheten” förlagt underhållsarbete på entreprenad hos ett företag som i sin tur förlagt arbetet på tre lågavlönade självupplärda polacker som bussas in vid behov. Med tanke på hur kommun, stat och kapital sköter sina affärer känns det inte direkt otänkbart att dåligt reglerat, eftersatt eller slarvigt markarbete ligger bakom läckan. I kombination med tung trafikbelastning längs med Sankt Laurentiigatan, där läckan uppstod, känns händelsen som en briserande tidsinställd bomb snarare än ett oväntat haveri.

Det är ju varken första eller sista gången läckor inträffar i Lund, denna stad som alltså ska bedriva atomanläggning ett par hundra meter från bostadsbebyggelse. En atomanläggning som dessutom hyllats för att omvandla spillvärme till fjärrvärme. Betryggande.

Fjärrvärmeläcka vid Gyllenkroks allé 2010. Den gröna färgen används för att spåra just läckor.

Fjärrvärmeläcka vid Gyllenkroks allé 2010. Den gröna färgen används för att spåra just läckor.

I en Sydsvenskan-intervju med Ulrika Jardfelt, vd på branschorganisationen Svensk Fjärrvärme, hävdar hon att den här sortens läckor är väldigt ovanliga. Ändå hände en stor läcka senast sommaren 2010 då Gyllenkroks allé fylldes med skållhet vatten. Den gången tilläts vattnet rinna i mer än en timme medan byråkratins ansvarsdelegeringsmekanismer tuggade på i sävlig takt.

Lund har regionens högsta fjärrvärmepriser. Före detta Lunds Energi, numera Kraftringen, ägnar sig sedan många år åt en otroligt expansiv verksamhet som till och från inte alldeles uppenbart skett i allmännyttans riktning. Nu bör frågan väckas om Kraftringen bör tvingas till att prioritera ett väl underhållet, säkert fjärrvärmesystem eller om man ska mångla energi till varje pris.

De senaste sju åren har varenda en – säg till om jag har fel – av LKF:s hyreshöjningar (som varit väl tilltagna) motiverats med ökade fjärrvärmekostnaderna. Men pengarna tycks användas för spekulation, spektakulära ingenjörsprojekt och korporativ expansion snarare än omhändertagande och underhåll av vad som redan finns.

Lund har ett gediget fjärrvärmenätverk.

Lund har ett gediget fjärrvärmenätverk.

Problemen är symtomatiska för samhället som helhet: snarare än att ta hand om sjukhus, järnvägar, vägar, infrastruktur så som vår åldrande underjord, så investeras massiva summor i nya projekt som oftare gagnar utföraren än folket som uppmålas som de stora vinnarna.

Konsekvenserna av vad som i alla avseenden är en förruttnelseprocess inifrån och ut kan vi, tills en teknisk undersökning säger annorlunda, sägas ha sett konsekvenserna av igår.

Vad gäller bussolyckan och dödsfallet är det svårare att förstå exakt vad som har hänt. Uppdagas det att inte tekniska eller andra slumpens nycker var problemen som föranledde dödsfallet måste givetvis busschaufförernas stressituation – med bland annat konstant GPS-övervakning – ses över.

Tragisk händelse, oavsett.

Lämna en kommentar

Filed under Händelser, Krönikor

Folklivsminnen: Östra Torn 6, 1902-1965

karta1Inför exploateringen av Östra Torn i slutet av 60-talet intervjuades de boende i byn (alltså både längs byvägen, Utmarksvägen och gamla Getingevägen) i förhoppning om att utröna dess inte så nogsamt dokumenterade historia och för att bevara vetskapen om det leverne som oundvikligen gick mot sitt slut.

Dessa texter finns i Lundasamlingen och i Folklivsarkivet, och har även publicerats online – dessvärre i ett oändligt krångligt och svårnavigerat format och utan bilder och andra wall of text-förmildrande koncept. Vi får se om upphovsrättsidkarna har några invändningar mot att jag nu börjat transkribera och synliggöra dessa livsberättelser, men min förhoppning är att historien anses tillhöra alla.

I denna första text har Thure Lundquist (1902-1987?) intervjuats av Anna-Lisa Karlsson angående Östra Torn 6, en av de gårdar som ligger på ”andra sidan” Utmarksvägen och som ser ut att ha en ljus framtid trots pågående byggnationer, då den i de flesta avseenden ligger utanför exploateringszonen.

”Jag brukar gården Ö. Torn 6 sedan 1923. Mor var född här 1869. Min mormors föräldrar flyttade hit på 1830-talet. Jag har hört några gamla säga Skinnartorn för länge sen, men vet inte vad det betyder. Byn har brännt och alla småhus brann ner nån gång på 1880-talet. 1893 brann Ö. Torn 6 ner, det var på morfars tid. Gården brann helt och hållet och allt förlorades. En försäkring på 12000 fanns och morfar hade byggnadsskyldighet och byggde upp gården igen. Morfar kom från Dalby. Min mormor valde själv sin man, när hon gifte sig med ”drängen från Dalby”, trots att hon var bortlovad till en annan. 1895 brann det igen. Målarna var precis färdiga med det nya huset. Alla djuren räddades utom bandhunden, som brann inne, men hela gården brann ner.

Bygatan är sig lik och inga småvägar har anlagts. Några gravar har fördjupats, men de flesta har fyllts igen. I byn är nog Ö. Torn 4 äldst, åtminstone ser den byggnaden sämst ut eller kanske Ö. Torn 16, åtminstone delvis. Inga ändringar i ägoförhållandena vad jag vet, men kanske har något lagts till Ö. Torn 1. Några husmän har fått friköpa hustomter. När jag talar om byn menar jag allt och alla kring gamla bygatan, men trivsamt umgänge har man haft med alla i Ö. Torn och med Lund också förresten.

Lantbruket
Gården är på 19,12 hektar och jag brukar den sen 1923, men inga gamla papper finns kvar, då ju allt brann 1893. Jag odlade och odlar korn, vete, havre, sockerbetor, klöver och sen några år oljeväxter, raps för närvarande, och lite senap, inget lin eller hampa. Jag har minskat på sockerbetorna för det är för jobbigt och mindre vall nu. Efter andra världskriget har jag odlat mer oljeväxter än före och har inte alls djur för mjölkproduktion längre. Jag tror att modern växtföljd infördes cirka 1900 och inte har jag hört talas om något svedjebruk inte och inte brännodling heller.

Utsädet har jag alltid köpt, men far min harpade och betade utsädet själv. Så länge jag har varit bonde har jag använt konstgödsel, stallgödseln användes till betorna. Märgling har förekommit då märgelgrav fanns på 1800-talet. Jag använder super, kali och kväve.

Gårdens damm, ibland omnämnd "byadammen"

Gårdens damm, ibland omnämnd ”byadammen”

En s.k. oliverplog hade jag först och sen traktorplogar. Vi hade en s.k. sjuttonbilarsplog för häst. I början av 1900-talet kom självbindaren och den hade vi tillsammans med Ö. Torn 8. Jag har upplevt både hästvandring, stationär tröska med el-drift och nu skördetröskas ju allt. Vi har haft kvarn, motordriven, sen 1920 då det blev elektrifierat. Redan på 1800-talet såldes vete och råg till industrikvarnen.

Ingen nyodling har förekommit och produktionen har varit något så när jämn på såna här små gårdar, men under första världskriget var det brist på foder och djuren fick skänkas bort för ingen hade råd att köpa dem och viss kvantitet spannmål skulle levereras till handlarna och Centralföreningen.

Nu finns inhägnad betesmark här men först under min tid här på gården. Jag har stackat, volmat, hässjat höet och nu pressas det av maskinstationen, som kommer hit och pressar det. I början av 1900-talet kom järnräfsan och slåttermaskinen, som man ofta hade ihop med nån granne. Man var i regel två om dem.

Köksträdgård har funnits så långt jag kan minnas och där har odlats och odlas ex. lök, rödbetor, spenat, sallad, rädisor, krusbär, hallon, vinbär men inte alls för avsalu utan till husbehov.

Boskapsskötsel

Redan 1954 började jag övergå från mjölk- till köttproduktion och köper sen fem år mjölk. Kreatursbeståndet har varit något så när konstant: 15 ungddjur av låglandsras, några kor för amning, 25 gödsvin, 3 moderssuggor, 60 höns, men sedan jag skaffade traktor 1948 har jag inga hästar – jag hade tre förr. Bil har jag sen 1950.

Slakten av smådjur, grisar och mindre, förekom här hemma fram till 1950-talet. Fram till 30-talet kom slaktare ut och slaktade, efter att ha bedövat med klubba eller mask. Därefter skickade vi till slakteri, andelsslakteri, numer heter det Scan. Nu kommer inga slaktare mer. Aldrig hade man hästslakt på gården, man vill ju inte slakta sin trotjänare hemma, men när de inte dugde längre fick ju någon komma och hämta dem för slakt.

Före 30-talet mjölkade vi tre gånger per dag men sen två gånger per dag och det var ingen skillnad på sommar eller vinter. Mjölkmaskin köpte jag 1946, tror jag. Mjölken förvarades i mjölkrummet där den kyldes ”under fullt betryggande former”. Vi har aldrig ägt någon separator, men däremot en enkel smörkärna av trä, ungefär 100 år gammal, och en glaskärna. Nu ystas inget, men har gjorts någon gång till jul.

I början av 1900-talet fanns ett privat ”mejeri” här, som sköttes av A. Olsson, Ö. Torn 4, och han hade också en liten mjölkbutik. Lundaortens andelsmejeri har hämtat mjölken, men nu lämnas ingen mjölk till mejeriet, inte av någon vid bygatan.

Här har vi alltid haft höns endast för äggproduktion. På 1920-talet hade jag ett par bisamhällen, jag hörde snart upp, då de jädrans bina alltid svärmade i slåtter- eller skördetid. Honungen slungades med handslunga. Hästarna var av ardennerras, korna låglandsras, hörns av Hampshireras eller vit Leghorn.

Jag har aldrig varit medlem i någon tjurförening, men någon gång på 40-talet gick jag med i seminföreningen.

Min betesmark räcker inte till och därför har jag mina kreatur på bete vid Ringsjön nu. Jag har hört berättas om att man före 1900 vaktade djuren.

Gården idag

Gården idag

Under vintern stallfodras alla djur. Korna får kraftfoder, foderbetor, massa och höhalm, hästarna spannmål, hackelse, melass och lite hö, svinen gröpe, en del hemmamalt och en del köpt blandning, hönsen hönsfoderblandning och hemmaproducerad soannmål.

Veterinär behandlade sjuka djur, kastrerade och avlivade dem. Grisar tog jag död på själv liksom höns.

Svinhuset är byggt för fjorton år sen och de andra ekonomibyggnaderna, lagården, logen, garaget och magasinet är från 1895.

Nyheter spreds genom press, utställningar och studieresor. Lund är vår tätort och affärerna sköts där. Förr var det kreatursmarknad en gång i månaden på Clemenstorget. Där såldes nötkreatur och grisar till klockan 12 och hästar efter klockan 13. Tyvärr det slut på det nu. Marknaden självdog någon gång på 40-talet.

Hushållningssällskapen ger många bra tips och goda råd. Man får ta del av Statens maskinprovningsrön och så litar man på grannarnas omdömde då det gäller nya redskap, maskiner, med mera.

Jag har genomgått Hvilans lantbruksskola 1921-22.

Arbetslivets & äganderättens organisation

Fram till 1954 hade jag dräng och till 1946 även piga. Sen dess sköter vi det ensamma frun min och jag eftersom driften rationaliserats. Till betorna anställdes extra arbetskraft eller så byttes arbetskraft släkten emellan. Tjänstefolket kom från småfolket innan stan sög opp arbetskraften. Bondsönder och bonddöttrar tog ibland plats till de fick egen gård. Alla arbeten ansågs lika fint eller lika skitt. Vi hjälptes alla åt.

Lantbruket följer en viss rytm – årets rytm fördelar arbetet. När jag var ung började arbetet 5 och slutade 18.30 och inga fria lördagar. Nu börjar jag när jag vill men oftast 6.30 och håller på så länge det behövs.

Jag har ägt slåttermaskin, såmaskin, självbindare, gödningsspridare, stationär tröksa gemensamt med någon annan. Redskapen ägde man helt själv och de hyrdes knappt ut. Man hjälpte någon gång nån granne med något litet arbete och när det behövdes, men inte var det någon gemensam fest efter inte.

Vi har haft mejeri, centralförening, Scan, tröskförening och seminförening. Nu är tröskföreningen upplöst sen ett tiotal år tillbaka. Föreningar ansåg man vara bra. Jag var med i allihop. Här har inte varit åldersmangille – vi är ju alla arrendatorer.

Binäringar

Småsaker inom snickeri gör jag själv. Något bondehantverk har inte funnits. Smed och sadelmakare har verkat i Ö. Torn. Smeden bodde i hästskohuset men är död sen tre år tillbaka. Sadelmakaren bodde vid Bygatan, men det var för 30 år sedan. En gång i tiden fanns en speceriaffär i byn i Ö. Torn 12, men den försvann i början av 1900-talet. Den fanns endast medan banan byggdes.

Den som inte hade arbete i lantbruket hade plats i stan. Här hyrs inte ut till sommargäster, men ibland kommer ut studenter och frågar efter rum.

Det är mycket mindre folk nu i Ö. Torn än förr, men det beror delvis på att lantbruket rationaliserats. Nu jobbar ofta han i stan och sköter lantbruket på nätterna, och det går bra tack vare hjälp av duktiga fruar. Nu är det vanligt att arbeta i Lund, särskilt töserna tar plats i stan men även pågarna förresten. De jobbar på Tetrapak, på kontor, i byggnadsbranschen eller i affär. Lund är den tätort man främst flytar till, men ofta bor man kvar i Ö. Torn och arbetar i Lund.

Nu kommer jag ihåg, det har ju även funnits en väverska i Ö. Torn. Måns Svens Anna (Anna Månsson). Hon sydde förkläde och kläde och sålde. Hon dog på ålderdomshem för cirka tjugo år sedan.

Sociala grupper och relationer

Gården anno bevaringsprogrammet (70-80-tal)

Gården anno bevaringsprogrammet (70-80-tal)

I stort sett har vi alla haft samma arrendevilkor. Smeden hölls som lika bra som de andra och var med i våra samkväm. Han umgicks med arrendatorerna. Tjänstefolket hörde till hushållet. Det berodde på tjänstefolket i fråga om man kunde anse dom som dotter eller son i huset. De bodde i samma hus som husbonden, men drängarna bodde i regel i drängkammaren. Man åt tillsammans. Vid jul var de med men ej vid släktmiddagar, då tjänstepigan ju passade upp. De anställda hade som regel inte familj. Man hade aldrig gift folk anställt. Jag tilltalade dem med förnamnet och ibland efternamnet åtminstone till de manliga. Man sa aldrig du. De sa förnamn eller efternamn till mej.

Tjänstefolket umgicks med annan byungdom i samma ställning. Jag har alltid haft stort umgänge med alla sorts människor, även med ”överheten”. Förhållandet till Lund har alltid varit gott och det har alltid varit roligt att komma dit och se så mycket ungdom.

Man sökte sin äktenskapspartner utombys för byn är för liten, men de äldre ansåg att äktenskapspartnern skulle sökas inom samma stånd. Som regel skulle frun vara yngre än mannen. Jag har aldrig märkt någon skillnad i klädedräkten mellan olika samhällsgrupper, men det påstås att vid Baltiska utställningen kunde man sitta och se att där kommer bönder och där kommer stabor.

Bostad och heminredning

Morfar byggde huset med hjälp av byggmästare, som hade anställt folk. Det är byggt i tegel och korsvirke i loglängan. Papp på taket 1895, som byttes ut mot eternit på 40-talet.

Salen användes endast sommartid då där inte fanns eldstad, men sedan vi fick värmeledning används alla rummen hela året runt. Innan 1942 uppvärmdes rummen med kamin och kakelugnar. Fotogenlampor användes före 1920, sedan elektrisk belysning. 1942 reparerades och moderniserades hela längan och vi fick vattenledning och hydrofor m.m. Alla möblerna är köpta i stan och rullgardin tror jag fanns redan i början på 1900-talet.

Mat, dryck, husgeråd och måltidsseder

Inga bestämda rätter vid måltiderna men ofta sill och potatis till frukost, senare gröt och nu ingetdera. Kaffe dracks två gånger per dag och mjölk till alla måltider. Hästkött åts inte men däremot alla sorters fisk. Grönsaker äts mer nu än förr. 1942 revs bakugnen ut så nu köper vi brödet. Inget öl bryggdes. Här har mycket konserverats dels genom hermetisk konservering, dels genom saltning och nu fryser vi ner. Förr kokakdes nästan all mat, nu steks den. Frysbox har vi sedan 1952 och i den lägger vi ner en halv gris, grönsaker, höns, tupp, bär, m.m. Kylskåp finns sedan 1961 och tvättmaskin har vi sen ett 20-tal år tillbaka.

Före 1900 åts fem mål dagligen: morgonmat, lillemiddag, middag, merafton och kvällsvard. Nu äter vi två lagade mål mat om dan, middag och kväll. Man hade och har finare rätter på söndan, oftast kött. Måltiderna intas i köket vardag som söndag. Pilsner dricker jag ibland till vardags och alltid till fester.

Textilier och kläder

I dag äger en arkitekt Lundqvist (!) gården och den är en av synnerligen få som vuxit ytterligare de senaste tio åren

I dag äger en arkitekt Lundqvist (!) gården och den är en av synnerligen få som vuxit ytterligare de senaste tio åren

Vävstol har alltid funnits på gården. Nu vävs inte så mycket, men före 1950 vävdes gardiner, mattor, dukar, filtar och handdukar. Anna Månsson antliades ibland och bestod då materialet själv. Kläderna beställdes hos skräddaren i Flyinge, men i slutet av 50-talet övergick jag till köpekläder. Skor köptes i stan. Skomakare fanns på Getingevägen, men han är död nu.

Far hade alltid kubb, farmor alltid schalett men mormor hatt. I nattvarden bar karlarna alltid frack och kvinnorna alltid i svart. Nu använder alltid vi karlar mörk kostym till nattvarden.

Vi äger några äldre textilier ex. ett opphämtatäcke och några dukar från före 1910 pch dessutom en höstasärk från mitten av 1800-talet nån gång.

Sjukvård och hygien

Förr dog man en naturlig död utan läkare. Jag har inte hört talas om någon, som besökt någon ”klok”, och den enda huskur, som vi använt, är att lägga rökt fläsk på varigt finger för att dra ut varet. Det är bra med sjukhus, men det är bättre att slippa komma dit. Födslar förekom både i hem och på BB. Barnmorska togs från Lund.

I min barndom användes i hemmet ett stort zinksittbadkar. Man la ut sjölök för råttor eller fångade dem i fällor.

I stora köket fanns brygghuspanna och där tvättade man. Såpa och soda användes. Vridmaskin har vi alltid haft och 1940 köpte vi en amerikansk tvättmaskin, som 1964 byttes ut mot en ny. Eljärn anskaffades 1920. På 1930-talet köpte vi handmangel, innan dess hade vi haft en stor dragmangel fylld med stenar.

Socialhjälp

Socialhjälpen bestod i att man bar ut mat till dom som hade det svårt. I det s.k. kommunalrummet i Ö. Torn 4 bodde några, som nog hade något slags bidrag och till dom bars ofta mat eller också gick de själva runt i stugorna och fick mat. Vid jul fick de mer exempelvis bröd av alla de sorter, som bakade still jul. De gamla vårdades i hemmet. Undantagsförmåner, som fanns angivna i köpekontraktet, skulle följas.

Bemärkelsedagar i familjen

Dop förekom på BB men också ofta i hemmet. Kalas hölls med släkt och vänner. Första barnet bars av farmor, andra barnet av mormor och sen mostrar och fastrar i tur och ordning.

Konformation: Inget stort kalas hölls men lite mat åts tillsammans med släkten. Konfirmationen hölls i Domkyrkan men numera i Allhelgonakyrkan. Efter konfirmationen skulle pågarna ha långa byxor, annars ingen förändring i livsföring.

Skolavslutning och examinering av olika slag: Prästen avslutade skolan vid samling i någon kyrka.

Förlovning med en ring per kön och ringen var alltid av guld.

Lysning: Andra söndan togs lysningspresenter emot och man bjöds på kaffe.

Bröllop: firades förr i hemmet. Prästen kom ut och vigde dem. 1900 när min svärmor gifte sig så skedde vigseln i hemmet och man använde sig av eget tillverkade brudpallar. Frun fick ring men inte mannen. Efter vigseln stort kalas med släktingar och vänner.

Silverbröllop och guldbröllop firades med stor middag med släkt och vänner. Till det kan man säga, att vissa alltid hade tåror och kakor med sej. ”Kagelag” som bestod av släkten och kanske några fler, hade alltid en sådan förning med sig till varandra.

Begravning: Den döde las i ett mindre och svalt rum, som pryddes med ljus, blommor och grönt och där ett altare iordningsställdes. Där gjordes alltid mycket vackert. Särskild andakt hölls innan kistlocket las på, en psalm sjöngs och det lästes ur Bibeln i regel inte av prästen utan av någon annan. Den döde begravdes sedan på Lunds norra kyrkogård. De närmast sörjande körde närmast kistan. Gransris ströddes på gården och på vägen. Kransar har beställts i blomsteraffär så länge jag kan minnas.

Födelsedag och namnsdag: Födelsedagar firades och firas men inte namnsdagar. Femtioårsfesten är den största med jättekalas för släkt och vänner. För 20-25 år sedan hölls alla fester i hemmet men nu ordnas festmiddagar på gästgiverier och restauranger, exempelvis Staffanstorps gästgiveri eller Dragongården i Kyrkheddinge.

Helger och festdagar

Nyår firades och firas inom familjen och det nya året vakas in med några få gäster.

Trettonhelgen firas också inom familjen och med någon eller några gäster. Inga stjärngossar.

Fastlag: Fastlagsbullar har ätits sen jag var liten och det var samma slags bullar som nu. Ingen särskild mat. Vi har haft fastlagsris med fjädrar i sen 25 år tillbaka.

På midsommar åkte ungdomarna till Fågelsång för dans... och okristliga buskagevisiter

På midsommar åkte ungdomarna till Fågelsång för dans… och okristliga buskagevisiter

Påsk: Barna har alltid klätt ut sej till påskkäringar. Häxor och Blåkulla-käringar klipptes ut och fästes på ryggen på kamraterna. Ingen risning och ingen särskild klädsel på Långfredagen. Föräldrarna höll efter en Långfredagen, som skulle vara en stilla dag. Äggen målades men ingen äggätartävling förekom. Drängarna fick kokta ägg på påskafton, ofta ett tjog per man och olika många till olika drängar och själva skaffade de sej brännvin. Ägglekar lär ha förekommit på mors tid, men jag vet inte vilka.

Valborgsmässoafton och första maj: Vi hade eld på valborgsmäss men ingen majsjungning förekom.

Pingst: Varje pingst for alla ungdomar till Bökeberga. Hemmet pryddes med blommor och grönt.

Midsommar: I ”Blegan”, ett område på Östra Torns ägor, där räckorna blektes direkt i solen, reste byns pågar en stång. Runt den dansade byns ungdom och även några äldre och sen for man till Fågelsång. I Stadsparken i Lund reste man majstång, men inga eldar tändes.

Allhelgonahelgen firas inte alls.

Mårten bjuds arbetsfolket på mat.

Advent har tänts ljus så länge jag kommer ihåg och adventsstjärna blev modernt för 20-25 år sen, men numera ser man ingen längre.

Lucia: Vi gick inte Lucia när jag var barn, det är modernare företeelser.

Jul: Till jul slaktades, tvättades, bakades och städades. Inget öl bryggdes, men man förbättrade det öl man köpt med porter, russin och socker, och det gör vi än. Julskyltning i stan åkte man och tittade på även då jag var barn. När regementet var i stan blåstes julen in. Det bakades väldigt mycket till jul: grovt bröd, sursött bröd, fint bröd, tunnbröd och skorpor. Julagillet varade ända till påska. Från och med annandagen började man gå på kalas och släkt och goda vänner besöktes. Julklappar, jultomten, julgran och dopp i gryta har funnits så länge jag kan minnas. Risgröt, skinka, brunkål (förr), rödkål (nu) och lutfisk åts och äts till jul. På juldagen äts alltid en färsk soppa.

Nöjen, umgängesliv och sport

Mina föräldrar umgicks mest med grannarna och släkten. Man träffades vid kalas, man drack även kaffe då och då hos varandra. Förr bjöd man på kaffe till klockan 3 på eftermiddagen, och sedan gottebord med vin, frukt, choklad, tårtor och olika fruktinläggningar och sedan mat på kvällen, innande man gick hem, med smörgåsbord och stek och därefter toddy för karlarna och saft och vatten till kvinnorna. Det var rejäla kalas.

Barnkalas hade vi endast vid födelsedagar. Ungdomsbjudningar då och då med mat och tillbehör. Slädpartier ordnades gemensamt. Den bonde som hade plats till dans tog initiativet till dem. Folk från andra byar kom också hit då.

En viss sammanhållning mellan traktens ungdom var vanligt, men inga särskilda ungdomslag fanns. Ingen motsättning till stadens ungdomar. Det fanns varken schismer eller umgänge med dem.

Mikaeliemarknaden i Lund var samlingsplats för många, och då hade allt tjänstefolk fritt för att kunna åka dit.

På kvällarna läste och handarbetade man, men under vackra sommarkvällar promenerade man på bygatan för att träffa folk. Var tredje söndag hade tjänstefolket fritt och ofta tog de då till sina hem. På fester och sammankomster dansade man och lekte exempelvis: gömma fingerborg, byta namn.

Det har förekommit, att man var tvungen att gifta sej men inte så ofta. Det ansågs nog vara för galet och det gick ju helt och hållet ut över kvinnan. Innan giftemålet samlade töserna till utstyrse,l främst linne och servis ,men även allt annat som behövs i ett hem. Hemgiftens storlek berodde på råd och lägenhet. Pågarna förde kanske något vävt med sig till hemmet.

Leksakerna var hemgjorda. Man stoppade opp små glyttekläder med trasor och fick på så sätt dockor, urinblåsan på en gris la man ärter i. Barkbåtar täljdes och träsaker slöjdades. Av mina föräldrar fick jag en gång en hemmagjord kälke. Vi lekte både ute och inomhus och då ofta i kök och magasin. Efter mörkrets inbrott fick vi inte vara ute.

Jag läste mycket på kvällarna, dels egna böcker och dels böcker från biblioteket i Ö. Torn. SLU har haft studiecirklar och även en priffeklubb har funnits. Radio har vi haft sedan det började och TV sedan 1956. Orgel fanns i mitt föräldrahem.

Politik

Far var högerman men sedan bondeförbundare. Inga politiska motsättningar har förekommit inom familjen. Vi gick ofta på politiska möten och såg gärna att konungarna fick vara kvar. Far var med i Bondetåget 1914. Kungabilder på Oskar II och Sofia, Gustav V och Viktoria fanns i mitt föräldrahem. När RLF bildades 1931 gick jag in i det.

Religion

Vi har alltid tillhört statskyrkan och gick i kyrkan ofta, alltid juldagen och långfredagen. Några få frireligiösa har funnits i Ö. Torn. Vid högtider förekom husandakt och man läste då högt i Bibeln. Aftonbön lärde oss mor att läsa. Först lästes Gud som haver och sedan Fader vår, om man inte somnat innan. Till helger förekom bordsbön. Mina föräldrar försökte inpränta sunt förnuft och ärlighet. Konfirmation var obligatorisk.

Studier och yrkesval

I Reften (Kungsmarken, min anm.) i Södra Sandby fanns en lärarinna, som var utexaminerad lärare och hon hade alla klasserna. I Ö. Torn fanns en småskola och en storskola. Endast få fortsatte sina studier efter folkskolan. Några fortsatte i folkhögskola, de flesta till Hvilan där störst vikt lades vid allmänbildning och inte vid jordbruksutbildning. Yrkesutbildning för kvinnor blev modernt först för 10-15 år sedan. För mej var det självfallet att jag skulle bli bonde och mina studier vid Hvilans folkhögskola 1921-22 bekostades av far.

Familj, släkt och hemliv

Vi syskon sa alltid far och mor, inte du eller ni. Till släktingar sa man morbror, moster, farbror, faster. Till andra sa man hela namnet men ibland farbror och moster. Mina föräldrar sa du till varandra. Farfar bodde kvar hos oss på gården. Mor skötte oss barn och vi hade en jättestor gammal korgbarnvagn. Knappast någon aga förekom. Man gick till sängs vid 8-9 tiden.

Kommunikationer

Inga förändringar i de allmänna vägförbindelserna har skett under min tid. Järnvägen berörde inte oss i byn. Arendala var hållplats men den las ner för några år sedan för godstrafik. Inga bussar går här förbi. Cyklar fick vi 1900-1910, motorcyklar 1920-25 och bilar 1930-talet. Jöns Åkesson, Anton Andersson och läraren var först med dessa nyheter. Under sista kriget körde man med häst och vagn och på lördagen tingade kvinnorna skjuts till stan.

Posten har vi fått från Lund och den delades ut av en brevbärare, som gick till fots, senare fick cykel och som nu är bilburen. Telefon fick byn cirka 1900-1910 och de som först anskaffade telefon var smeden och Magnus Jönsson.

Handel

Marknad var det i Lund en gång i månaden på Clemenstorget och där såldes och köptes hästar, kor och grisar, kvastar och korgar, laggkärl, stegar, liar, selar med mera. Dessa marknader tog slut någon gång på fyrtiotalet.

Vi har sålt till spannmålshandlare och Centralföreningen. Man sökte upp dem gärna på telefon och körde sedan in spannmålen till Lund med häst och vagn.

Gårdfarihandlare sökte upp oss och sålde allt mellan himmel och jord, tyger, vävskedar med mera. Judar kom också och sålde.

Vi köpte mest hos Wickman på Bredgatan och Håkanssons på Västra Mårtensgatan. Dem man kunde ställa in hästen hos handlade man också hos. Som regel handlade man på bok och betalade en gång i månaden. Kläder beställdes hos skräddarna. Vi anlitade för det mesta hantverkarna i byn.

Ägg kunde lämnas i affären och man fick avräkning för dem vid betalningen.

Kontakten med stan

Mest kontakt har vi naturligtvis haft med Lund. Husfar och husmor åkte i regel in varje lördag och när tjänstefolket skulle köpa kläder följde de med. Några gånger om året tog man in till stan för att gå på bio, dans eller Bullis (affärsgatan Klostergatan, min anm.). Man åkte i regel in till stan första maj. Bilarna har gjort att man reser till stan oftare nu och besöker släkt och andra som flyttat in till stan från Ö. Torn.” Jag kan inte påstå att vi rönt någon inverkan från Lund.”

3 kommentarer

Filed under Andras artiklar, Ert Lund, Platser, Utveckling

Kungen, regeringen, staten och bommen på Mårtens Fälad

Bommen på Målsmansvägen

Bommen på Målsmansvägen. Foto: Sydsvenskan

I slutet på 60-talet fick de boende på Mårtens Fälad känna på konsekvenserna av att vara nyinflyttade i början av ett expansivt skede. Byggnationerna på Östra Torn gjorde nämligen att de boende fick tampas med både trafikbuller och trafikverkets björnkramar till ”lösningar”.

Några år av bullerprotester gjorde att trafiknämnden sa ”fuck allt, vi pallar tji detta” och utan att meddela villaägarna i omnejden lät man på skärtorsdagen 1972 sätta upp en vägbom för att begränsa trafiken på Målsmansvägen och Bläckhornsvägen, då den senare kommit att användas som genomfartsled för de i den östra delen eftersom att utfarten mot Thulehemsvägen var mer lätthanterlig än den mot Sandbyvägen.

Då öppnade sig helvetets portar.

– Bläckhornsvägen har ju gjorts bredare än andra vägar i området, just eftersom att det är en genomfartsled. Nu flyttar man trafiken därifrån till en mindre gata, som redan är hårt belastad, sa villaägaren Curt Jensen.

Somliga såg problemet på en högre nivå, bortom bommarna, barnen och bilarna.

– Det här är att underkänna en stadsplan upprättad så sent som på 60-talet. Ingenting kan ju ha inträffat med trafiken som inte kunde förutses när stadsplanen upprättades för ett 10-tal år sedan. Var hamnar man om man börjar underkänna så färska stadsplaner? undrade arbetarekommunens ordförande och byggnadsnämndens ledamot Birger Rehn.

Agne Gustafsson är inte bara en klok statsvetare: han hatade också bommen med intensitet

Agne Gustafsson är inte bara en klok statsvetare: han hatade också bommen med intensitet. Foto: Skånskan

Folket mobiliserade sig till höger och vänster. Ordningsmakten blev satt under press.
– Beslutet togs vid ett sammanträde den 16 december i fjor. Själv var jag inte närvarande då. Men jag vet att beslutet togs efter kontakter från föräldraföreningen och vissa enskilda i boendet. Andra möjligheter undersöktes då, till exempel trafikljus. Men det skulle innebära orimliga kostnader, sa polismästare Bertil Åkerman.

Efter att saken uppmärksammats gav han sig ut på en egen liten undersökning och drog betydande slutsatser.
– Jag måste medge att det finns argument både för och mot den här regleringen. Vi märkte bland annat att det kan vara mycket svårt att komma ut på Sandbyvägen. Där är en livlig och tung trafik och utfarten är dålig.

De boende samlade ihop 260 namnunderskrifter mot bommen som man skickade både i sin överklagan till länsstyrelsen och till trafiknämnden. Representanter från trafiksäkerhetsverket åkte dit för att undersöka saken och dra vettiga slutsatser. De kom fram till att bommen skulle stå kvar då fördelarna övervägde nackdelarna.
– Genom förbudet, som dessutom förstärkts genom att bommar satts upp över vägen, har primärt erhållits förbättrade trafikförhållanden på Målsmansvägen, förkunnade tjänstemännen. Sekundärt har det skett en viss omfördelning av trafiken inom de båda numera trafikmässigt helt åtskilda områdena.

När folkets kamp visade sig otillräcklig skred de intellektuella till handling. Universitetslektorn Agne Gustafsson bodde i trakten och tog en ledarroll i bom-proteströrelsen.
– Det ser ut som att verket inte riktigt fattat vad diskussionen gäller, sa han och rättade till tankehatten. Trafiksäkerhetsverket tänker uppenbarligen inte på de ökade risker förbudet medfört för det stora flertalet av barnen på området. Man har helt enkelt flyttat över riskerna från ett litet antal barn till mångfaldigt fler. Riskerna har ökat just genom att biltrafiken nu tvingas ta andra vägar. Det här kommer folk inte att finna sig i. Jag måste rådgöra med folk här ute.

Efter många turer kom till slut bomedagen

Efter många turer kom till slut bomedagen

Mot årets slut tycktes allting till sist få sin lösning. Länsstyrelsen förkunnade att bommen på Målsmansvägen skulle bort. Från barrikaderna hördes Agne Gustafssons belåtna röst.
– Jag tycker det är positivt att en myndighet rivit upp ett beslut till förmån för en folkopinion som gått den parlamentariska vägen. Via namninsamlingen har vi kanaliserat en opinion och därefter lagt fram våra åsikter inför kommunfullmäkte och länsstyrelsen.

Men mörka moln på himlavalvet skulle ställa allting på kant. De boende på Bläckhornsvägen som från första början velat ha upp bommen överklagade länsstyrelsens beslut och ärendet hamnade i högsta instans, nämligen ”kungen”, alltså kommunikationsdepartementet.

Nu jävlar började maskineriet komma upp i vrarv. Statliga trafiksäkerhetsverket och statens planverk kopplades in och började reflektera över denna förargerliga bom. En mer än ett år lång utredning sjösattes, argument vägdes mot varandra, å ena sidan, å andra sidan. Till slut slog statens planverk näven i bordet.
– Det viktigaste är att ordna utfartsfrågan trafiksäkert. I andra hand gäller det att förhindra genomfartstrafik, menade planverket.

Trafiksäkerhetsverket kände en isande känsla av obehag, men tvingades svälja sin stolthet.
– I och för sig en godtagbar lösning, svarade man.

Man nådde en för tiden ovanlig lösning som kanske kan sägas vara det mänskligheten fick ut av den här historien: ett hinderlöst genomfartsförbud i båda riktningarna mellan Målsmansvägen och Skolrådsområdet, alltså i kvarterets kärna.

Regeringen tyckte att det lät skitbra och den 1 februari 1974 beslutades att bommen skulle bort.

En suddig bild vittnar om att lösningen var tidlös

En suddig bild från Google Maps vittnar om att lösningen var tidlös

Nu växte istället ångesten hos trafiknämnden i Lund. Kungen, regeringen, planverket, trafiksäkerhetsverket, alla krävde att den jävla bommen skulle bort, men… Vem ska utvärdera försöket? Och om försöket inte lyckas, får trafiknämnden i så fall ändra på den trafikreglering ”kungen” beordrat, utan att tvingas ta den långa vägen genom diverse instanser?

Även i svinstian, polishuset, var det en mörk dag. Man konstaterade för pressen att bara genom att skugga varje bil som trafikerar området kan man utröna om bilisterna faktiskt hade ett ärende i någon av villorna.
– Det blir en skylt för de laglydiga, sa trafiknämndens sekreterare och tillika polisassistenten Lennart Jönsson.

Trafiksäkerhetsverket, som man kan känna kanske skulle släppa det vid det här laget, tog chansen att fylla i orosmolnen med tunga regndroppar.
– Det må understrykas att det erfarenhetsmässigt visat sig vara svårt att få utfärdade genomfartsförbud, som inte kompletterats med fysiska hinder för trafiken, att fungera effektivt. Av detta skäl har trafiksäkerhetsverket inte velat förorda en sådan lösning.

Men så blev det och så är det än i dag.

1 kommentar

Filed under Anekdoter, Artiklar, Händelser, Platser