ESS jämförs ofta med ett mikroskåp…
2002 vågade Centerpartiets Lars V Andersson ställa några tuffa, mycket komplexa och intressanta frågor i ett debattartikel i Sydsvenskan. Bortsett från kritik om byggandet på åkermark och om elförbrukningen så lyfte han en viktig fråga som både förr och senare hamnat i skymundan: visst fan borde ESS klassificeras som en atomanläggning. Som källa använde han en av de ledande ESS-motståndarna, Bo Wennergren, doktor i kemisk fysik.
OECD:s atomenergiorgan NEAs styrkommitté slog fast att begreppet atomanläggning utöver kärnreaktorer också omfattar alla anläggningar som används för slutförvaring av kärnavfall. Nu är det i skrivande stund ännu inte bestämt – vilket tagits upp på sista tiden – hur och var kärnavfallet från anläggningen ska förvaras. Medan ESS varken är en reaktor och sannolikt heller ingen slutförvaring av kärnavfall, så är det ändå ett gränsfall.
Lars V Andersson hänvisade i sin artikel till Waclaw Gudowski, transmutationsforskare vid KTH, och menade att denne hävdat att ESS inte har med atomforskning att göra och inte kan användas till transmutation (omvandling av ett ämne till ett annat via kärnreaktioner).
I den första rapporten om ESS, från 1996, lyfts dock möjligheterna till att bli en milstolpe inom acceleratordriven transmutation. Ekonomiska och taktiska argument fick ESS-styrelsen att backa, samtidigt som det också framgick att det inte är ett större tekniskt eller ekonomiskt problem att vidga anläggningen så att transmutation kan genomföras. I sådana fall skulle säkerhetsläget – som redan är av betydelse eftersom att kärnavfall kommer att hanteras – bli avsevärt större, och konsekvenserna av ett haveri i kylsystemet skulle få samma konsekvenser som från ett mindre kärnkraftverk. Eller atombomb, om man så vill.
2006 framkom det, i vanlig ordning inom vår korrupta politiska sfär, att statsbyggnadsdirektören Anders Tingvar dels samarbetat med ESS för att utforma deras ansökan, dels varit den vars underordnade skulle granska samma ansökan. Denne rekommenderade bland annat fullmäktige att de skulle ”hoppa över övsiktsplanen” för anläggningen och området där den ska byggas, och istället gå direkt på detaljplanen. ESS-konsortiet betraktade Tingvars uppmaning om att hoppa översiktsplanen eftersom att det där ”kom in kriterier som skulle kunna hindra att ESS byggs i området”: ett märkligt sätt att hantera ett ärende om en anläggning av den här typen.
Men måhända är det här en mer rättvis jämförelse..
Vänsterpartisten Mats Olsson är inget större fan av korruption.
– Det här bekräftar i allra högsta grad att Lund omedelbart måste lämna konsortiet. Nu kommer vi in i ett skarpt läge och för att kommunen ska kunna göra en prövning och uppträda som en motpart kan man inte vara med i konsortiet. Kommunens tjänstemän är mer än lovligt insyltade i konsortiets konkreta affärer. Det är ren skandal att man i en sådan här kontroversiell fråga blir ett med konsortiet.
Sydsvenskan gjorde senare tappra försök att släta över det monster som väckts. Utan att förtälja för läsarna om näringslivschefen Peter Sörboms plats i ESS-styrelsen lät man under rubriken ”Lunds kommun håller fast vid ESS-satsning” denne komma till tals. Frågan om ESS som atomanläggning och de medföljande riskerna kring detta försvann från dagordningen i och med detta.
Först nu under de senaste månaderna har debatten om vad man ska göra av kärnavfallet ånyo kommit på tapeten. Detta anses för tillfället vara den största frågan tillsammans med finansieringen, men det finns också andra frågetecken. I ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten i mars 2012 hittar vi bland annat detta stycke:
Några tunnor blir det nog. Vi hoppas att dem håller i 100 000 år.
”Det är omöjligt att konstruera anläggningen så att luftutsläpp från acceleratortunneln undviks helt, varför en liten mängd radioaktiva ämnen från aktiveringen av luften i tunneln kommer att släppas ut. Målstationen har en heliumatmosfär innesluten i den så kallade monoliten och helium används även som kölmedium för målmaterialet. Heliumets egenskaper gör att inte heller mycket täta konstruktioner med säkerhet kan förhindra läckage och därmed kan även aktiverade radioaktiva ämnen i gasen läcka.”
Anmärkningsvärt, även om ESS i ansökan som helhet garanterar att radioaktiva utsläpp kommer att minimeras och motverkas.
Kring den stora frågan om radioaktivt avfall finns de frågetecken som senare påtalats. Bland annat finns ännu inget avtal med Studsvik Nuclear AB som ska ta hand om avfallet, och Svensk Kärnbränslehantering AB, som ska ta hand förvaringen. I ansökan står också någonting som gör att klassificeringen atomanläggning torde vara obligatorisk:
”Förvaring av radioaktivt avfall kommer att ske på två platser vid ESS-anläggningen. I en separat byggnad, som troligen kommer att vara belägen på ett visst avstånd från den övriga anläggningen, kommer låg- och medelaktivt avfall att förvaras i avvaktan på borttransport. Eftersom att målsättningen är att borttransport ska ske så snart som möjligt kommer denna byggnad endast att användas för kortare förvaring.”
Exakt var hanteringen ska ske har ännu inte angetts
So far so good, men:
”Högaktivt avfall kommer att förvaras i ett särskilt utrymme, en s.k. ”hot cell” i omedelbar anslutning till målstationen, i avvaktan på att den radioaktiva aktiviteten i avfallet har minskat till en nivå som möjliggör vidare borttransport. Således kommer hot cellen att användas för förvaring under en längre tid.”
I Strålsäkerhetsmyndighetens senaste svar till ESS skriver man att det finns många frågetecken vad gäller kärnavfallet. Dels finns inget avtal, dels inga säkra beräkningar för mängderna, innehållet och kostnaderna. Man menar att det ändå går bra att gå till miljödomstolen redan innan dessa frågetecken är uträtade.
Säkert betryggande för aktörerna bakom denna atomanläggning, men för oss som ämnar bo i krokarna även framöver känns det måhända mer illavarslande.
Vilket leder oss hit: i morgon går jag igenom konsekvenserna av en eventuell olycka.
Mitt Lund 