ESS: Om allt går åt helvete

Normalt får du en dos på mellan 1-4 mSv i dig under ett år. Som synes i tabellen ESS AB räknat ut så ökar den mängden markant vid såväl en allvarlig händelse som vid ett rent haveri. Ingen katastrof som riskerar att ta död på en omedelbums – men om du vid olyckshändelsen råkar anda in den radioaktiva luften är det betydligt mer allvarligt. En katastrof kombinerat med ofördelaktig vind skulle utgöra en betydande risk för allmänheten.

I den första tabellen har dock ESS AB valt att inte redovisa potentiella konsekvenser av händelseklass 5, ”mycket osannolik händelse”, då denna inte fanns när SSM började sin undersökning. Det referensvärde på 100 mSv man föreslagit är naturligtvis en hög siffra som skulle få konsekvenser för Lund kort- och långsiktigt. Det är samma siffra som de 20 000 människor som hjälpte till vid den inledande saneringen av Tjernobyl exponerades för.

Visserligen har det alltid funnits en mycket långlivad och tudelad diskussion kring faror med strålning. Beroende på vilken forskare, vetenskapsman eller allmän fjantgubbe du frågar kan svaren variera från ”all strålning är farlig” till ”i princip ingen strålningsdos är farlig”.

Olika mätmetoder, vilka ämnen som kommer användas vid ESS, doser man gissat sig till och som både kan vara i under- och i överkant gör att vi utifrån ovanstående tabeller på ESS AB och SSM kan utröna en sak: ingenting.

Du får göra dina egna gissningar och antaganden; jag är ingen doktor mannen, hjälp dig själv.

ESS: Kärnbränslehanteringen

ESS jämförs ofta med ett mikroskåp…

2002 vågade Centerpartiets Lars V Andersson ställa några tuffa, mycket komplexa och intressanta frågor i ett debattartikel i Sydsvenskan. Bortsett från kritik om byggandet på åkermark och om elförbrukningen så lyfte han en viktig fråga som både förr och senare hamnat i skymundan: visst fan borde ESS klassificeras som en atomanläggning. Som källa använde han en av de ledande ESS-motståndarna, Bo Wennergren, doktor i kemisk fysik.

OECD:s atomenergiorgan NEAs styrkommitté slog fast att begreppet atomanläggning utöver kärnreaktorer också omfattar alla anläggningar som används för slutförvaring av kärnavfall. Nu är det i skrivande stund ännu inte bestämt – vilket tagits upp på sista tiden – hur och var kärnavfallet från anläggningen ska förvaras. Medan ESS varken är en reaktor och sannolikt heller ingen slutförvaring av kärnavfall, så är det ändå ett gränsfall.

Lars V Andersson hänvisade i sin artikel till Waclaw Gudowski, transmutationsforskare vid KTH, och menade att denne hävdat att ESS inte har med atomforskning att göra och inte kan användas till transmutation (omvandling av ett ämne till ett annat via kärnreaktioner).

I den första rapporten om ESS, från 1996, lyfts dock möjligheterna till att bli en milstolpe inom acceleratordriven transmutation. Ekonomiska och taktiska argument fick ESS-styrelsen att backa, samtidigt som det också framgick att det inte är ett större tekniskt eller ekonomiskt problem att vidga anläggningen så att transmutation kan genomföras. I sådana fall skulle säkerhetsläget – som redan är av betydelse eftersom att kärnavfall kommer att hanteras – bli avsevärt större, och konsekvenserna av ett haveri i kylsystemet skulle få samma konsekvenser som från ett mindre kärnkraftverk. Eller atombomb, om man så vill.

2006 framkom det, i vanlig ordning inom vår korrupta politiska sfär, att statsbyggnadsdirektören Anders Tingvar dels samarbetat med ESS för att utforma deras ansökan, dels varit den vars underordnade skulle granska samma ansökan. Denne rekommenderade bland annat fullmäktige att de skulle ”hoppa över övsiktsplanen” för anläggningen och området där den ska byggas, och istället gå direkt på detaljplanen. ESS-konsortiet betraktade Tingvars uppmaning om att hoppa översiktsplanen eftersom att det där ”kom in kriterier som skulle kunna hindra att ESS byggs i området”: ett märkligt sätt att hantera ett ärende om en anläggning av den här typen.

Men måhända är det här en mer rättvis jämförelse..

Vänsterpartisten Mats Olsson är inget större fan av korruption.
– Det här bekräftar i allra högsta grad att Lund omedelbart måste lämna konsortiet. Nu kommer vi in i ett skarpt läge och för att kommunen ska kunna göra en prövning och uppträda som en motpart kan man inte vara med i konsortiet. Kommunens tjänstemän är mer än lovligt insyltade i konsortiets konkreta affärer. Det är ren skandal att man i en sådan här kontroversiell fråga blir ett med konsortiet.

Sydsvenskan gjorde senare tappra försök att släta över det monster som väckts. Utan att förtälja för läsarna om näringslivschefen Peter Sörboms plats i ESS-styrelsen lät man under rubriken ”Lunds kommun håller fast vid ESS-satsning” denne komma till tals. Frågan om ESS som atomanläggning och de medföljande riskerna kring detta försvann från dagordningen i och med detta.

Först nu under de senaste månaderna har debatten om vad man ska göra av kärnavfallet ånyo kommit på tapeten. Detta anses för tillfället vara den största frågan tillsammans med finansieringen, men det finns också andra frågetecken. I ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten i mars 2012 hittar vi bland annat detta stycke:

Några tunnor blir det nog. Vi hoppas att dem håller i 100 000 år.

”Det är omöjligt att konstruera anläggningen så att luftutsläpp från acceleratortunneln undviks helt, varför en liten mängd radioaktiva ämnen från aktiveringen av luften i tunneln kommer att släppas ut. Målstationen har en heliumatmosfär innesluten i den så kallade monoliten och helium används även som kölmedium för målmaterialet. Heliumets egenskaper gör att inte heller mycket täta konstruktioner med säkerhet kan förhindra läckage och därmed kan även aktiverade radioaktiva ämnen i gasen läcka.”

Anmärkningsvärt, även om ESS i ansökan som helhet garanterar att radioaktiva utsläpp kommer att minimeras och motverkas.

Kring den stora frågan om radioaktivt avfall finns de frågetecken som senare påtalats. Bland annat finns ännu inget avtal med Studsvik Nuclear AB som ska ta hand om avfallet, och Svensk Kärnbränslehantering AB, som ska ta hand förvaringen. I ansökan står också någonting som gör att klassificeringen atomanläggning torde vara obligatorisk:
”Förvaring av radioaktivt avfall kommer att ske på två platser vid ESS-anläggningen. I en separat byggnad, som troligen kommer att vara belägen på ett visst avstånd från den övriga anläggningen, kommer låg- och medelaktivt avfall att förvaras i avvaktan på borttransport. Eftersom att målsättningen är att borttransport ska ske så snart som möjligt kommer denna byggnad endast att användas för kortare förvaring.”

Exakt var hanteringen ska ske har ännu inte angetts

So far so good, men:
”Högaktivt avfall kommer att förvaras i ett särskilt utrymme, en s.k. ”hot cell” i omedelbar anslutning till målstationen, i avvaktan på att den radioaktiva aktiviteten i avfallet har minskat till en nivå som möjliggör vidare borttransport. Således kommer hot cellen att användas för förvaring under en längre tid.”

I Strålsäkerhetsmyndighetens senaste svar till ESS skriver man att det finns många frågetecken vad gäller kärnavfallet. Dels finns inget avtal, dels inga säkra beräkningar för mängderna, innehållet och kostnaderna. Man menar att det ändå går bra att gå till miljödomstolen redan innan dessa frågetecken är uträtade.

Säkert betryggande för aktörerna bakom denna atomanläggning, men för oss som ämnar bo i krokarna även framöver känns det måhända mer illavarslande.

Vilket leder oss hit: i morgon går jag igenom konsekvenserna av en eventuell olycka.

ESS: En tidslinje

Clifford Shull & Ernest Wollan. ”ITS ALIVE!!!”

Strax efter andra världskriget upptäckte Clifford Shull och Ernest Wollan potentialen att genom neutroner genomskåda och skapa bilder av material. Under 50- och 60-talet vidareutvecklades möjligheterna men uppmärksammandet av upptäckterna betydelse lät sig dröja till 1994. I Kungliga vetenskapsakademiens pressmeddelande från 12 oktober det året sades det:

”The Royal Swedish Academy of Sciences has decided to award the 1994 Nobel Prize in Physics for pioneering contributions to the development of neutron scattering techniques for studies of condensed matter with one half to Professor Bertram N. Brockhouse, McMaster University, Hamilton, Ontario, Canada, for the development of neutron spectroscopy and one half to Professor Clifford G. Shull, MIT, Cambridge, Massachusetts, USA for the development of the neutron diffraction technique”.

Då hade redan idén om en europeisk spallationsanläggning väckts och projektet vi i dag kallar ESS vaknat.

1993

ISIS Neutron Source, Oxfordshire

European Neutron Scattering Association lägger fram idén om en mycket avancerad spallationsanläggning med ambitionen att bli den största och mest tekniskt moderna i världen. Framgångarna vid ISIS i engelska Oxfordshire hade gett mersmak och de potentiella möjligheterna med neutronspridningsforskning hade fått en större och mer utbredd acceptans inom vetenskapen.

Representanter från 18 länder träffades vid danska forskningscentret Risö för att diskutera möjligheterna. Det huvudsakliga ämnet vid diskussionerna var de möjliga problemen med att släpa efter i neutronforskningen, då Tjernobyl-incidenten och de tidigare forskningsreaktorernas begränsade livslängd minskat forskningsmöjligheterna på neutronområdet.

Under Kalla kriget hade det skett en amerikansk omvandling av den europeiska forskningen, men denna hade enligt forskarna en mörk baksida – forskningen kontrollerades genom amerikanernas metod att ge tillgång till viss information och utrustning, och neka tillgång till annan.

Kalla krigets slut 1989 gjorde att USA inte längre kunde legitimera potentiella säkerhetsproblem som en faktor i att stänga ute den europeiska forskningssamvaron från vissa projekt. Detta ledde till hätska och intensiva diskussioner under 90-talet och behovet av en samordnad och samfinansierad neutronanläggning föddes ur den amerikanska oviljan att ändra sina kontrollmetoder.

Detta år startas därför ESS Council, ESS-rådet.

1996
I januari upprättas Neutron Sources Working Group med uppgiften att utreda problemen med att eftersläpa i neutronforskningen. Men eftersom att gamla metoder med forskning genom kärnklyvning börjat nå sitt vägs ände, marknadsförde man inte de föreslagna nya anläggningarna som ett sätt att komma ikapp, utan att genom nya metoder ta forskningen till nästa nivå. ESS-rådets rapport från november 1996 hade därmed den talande underrubriken ”A next generation neutron source for Europe”.

1997
Swedish Neuton Scattering Society, SNSS, omfamnar detta år planerna på ESS efter att ha tillfrågats om sin syn på ärendet.

1998

Japan Spallation Neutron Source

OECD och Working Group on Neutron Sources presenterar planerna på att bygga accelerator-baserade spallationsanläggningar i de tre mest utvecklade kontinerna, USA, Europa och Asien (mer specifikt Japan).

1999
En kanske avgörande händelse för det fortsatta intresset för en ESS-anläggning – nationella spallationsanläggningar till trots – var när USA:s Department of Energy i december 1999 tog beslutet om att bygga Spallation Neutron Source, SNS, vid Oak Ridge National Laboratory, där också en tydlig inriktning inom neutronforskningen visade sig: av de nya möjligheterna att utveckla forskningen fanns ett vetenskapligt konsensus om att skjuta protonstrålar var den mest effektiva och givande metoden. Anläggningen vid Oak Ridge skulle skjuta strålar med 2 MW kraft.

Anläggningarnas kvalité och möjligheterna kopplades samman med förmågan till så hög kraft i strålen som möjligt, då fler neutroner frigörs ju starkare strålen är. Detta medförde visserligen problem; kylningen av materialen man sköt på, kostnaderna och livslängden på utrustningen, men fördelarna gjorde framtiden utstakad.

2000

ESS Scandinavias första illustration av projektet

Japan tar beslutet att bygga en likvärdig anläggning, Japan Spallation Neutron Source, med en protonstråle på 1 MW med möjlighet att uppgradera till 5 MW. Att man nöjde sig med 1 MW handlade om olika inriktningar i forskningen; den japanska skulle vara mer direkt riktad till industrin och således fanns inte samma behov och värde i att kapaciteten var likvärdig med den amerikanska.

Med dessa två byggprojekt på gång ändrade ESS-rådet sin retorik. Från bristen på neutronforskningsanläggningar lät man istället en tidsenlig motivationskälla ta plats: konkurrensen. Anläggningarna i USA och Japan, menade man, skulle få forskare att vända ryggen åt Europa om inte en spallationsanläggning byggdes även här. Den uppfattningen förstärktes av att SNS och det amerikanska energidepartementet sa ”nej fan” åt europeiska förhoppningar om att de utomeuropeiska anläggningarna även skulle täcka behovet för europeiska forskare.

Således övergick under året successivt ESS-projektet från planering till förslag, och detta präglade framväxten av intressenter: i oktober startas ESS Scandinavia-initiativet av neutronsplittringsorganisationerna i Sverige, Norge och Danmark.

2001
Rapporter och beräkningar om kostnaderna och genomförande börjar konkretiseras. ESS-rådet skriver under våren 2001 att anläggningen kommer att kosta 1,5 miljarder euro, med en årlig driftkostnad på 142 miljoner euro, där en tredjedel skulle gå till elkonsumptionen.

Man uppgraderade även sina tekniska specifikationer och från en stråle på 5 MW var nu planen den dubbla, 10 MW, då amerikanskt och japanskt intresse för att förbättra eller bygga nytt innebar att ESS behövde vara mer unikt framåtsträvande i sina ambitioner. Ytterligare utvecklingar av utformningen av ESS minskade dock protonstrålens

2002

Ze grand plan

Ett huvudsakligen dansk-svenskt konsortium, ESS Scandinavia, bildas den 23:e mars i Köpenhamn med förhoppningen om att få ESS till Lund, i konkurrens med tyska och engelska städer. Förhoppningen är att ESS ska stå klart 2010, men när Tyskland drar sig ur till förmån för nationella forskningsprojekt faller förhopnningen om en snabb lösning.

2003
De nya konkurrenterna om placeringen av ESS är Debrecen (Ungern) och Bilbao (Baskien). England beslutar om att satsa 100 miljoner pund på att uppgradera sin anläggning i Oxford. Likt tyskarna menar de att projektet är för dyrt.

Detta år förkunnar samhällsparasiterna på Svenskt Näringsliv att man stödjer förslaget.

Lars Lindblad (M) lämnar i oktober in en motion i syfte att involvera regeringen i projektet.

2004
Allan Larsson får av regeringen i uppdrag att utreda förutsättningarna för en ESS-anläggning i Lund.

2005

Lars Leijonborg knöts till projektet under sin tid som forskningsminister. Här i sitt ESSe.

Nordiska ministerrådet säger ja till ett bygge i Lund och en formell ansökan från ESS-konsortiet om att pröva en lokalisering i Östra Odarslöv lämnas in. Utbildnings- och kulturdepartementet skickar ut ESS-förslaget på remiss och ett flertal instanser riktar hård kritik mot projektet och då främst användningen av kvicksilver.

2007
Allan Larsson blir chefsförhandlare i ESS-frågan och åker land och rike runt i lobbyingsyfte.

2008
Carl Bildt (CIA) förkunnar i sin roll som utrikesminister att ESS ska byggas i Lund, vilket överraskar såväl ESS Scandinavia som kommunen. ”Tyder väl på bra självförtroende. Vi har ju ett stycke kvar på förhandlingssidan”, sa Allan Larsson.

2009
Den 28:e maj förkunnar pressen glatt att EU-beslut fattas om att bygga ESS i Lund – men det stämmer inte. Däremot har beslut fattats om att Lund är den bästa platsen att bygga anläggningen. Alternativen med en anläggning i Bilbao fick bara en röst, från Portugal, och det ungerska alternativet inget stöd alls.

Lars Leijonborg ler så att han kisar; eller så kisar han för att han ler – vem vet – och säger till Sydsvenskan:
– Med det stöd som nu framkommit så är vi så nära 100 procent man kan komma.

Under året meddelar ESS Scandinavia att man tänker använda volfram istället för kvicksilver.

2012

James H. Yeck, till höger, tar över VD-posten från grundaren Colin Carlile, till vänster.

James H. Yeck utses till ny VD för ESS Scandinavia.

2014
Skanska knyts till ESS-byggnationen och i ett samverkansavtal med ESS startar man en projektledningsgrupp som ska leda och utveckla konstruktionen.

Problemet med ständigt avhoppande och tillkommande finansiärer kan lösas genom tillfälliga lån. Sverige och Danmark har kontaktat Europeiska investeringsbanken för hjälp i ärendet.

Miljöprövningen av anläggningen inleds, med förväntat beslut från miljödomstolen i Växjö i maj, samtidigt som kritik från stålsäkerhetsmyndigheten riktar stark kritik för att ESS varken har en plan för slutförvaringen av 24 000 ton radioaktivt avfall, eller hur detta ska finansieras.

Bygg skiten eller låt bli

Lunds universitet har hittills betalat 282 miljoner för ESS. Så här långt har man kommit.

Har nu i tre dagar suttit och skrivit och skrivit om ESS, European Spallation Source. En rad artiklar om forskningsanläggningen kommer att slängas upp här på bloggen under de kommande dagarna, men låt oss börja med en liten krönika…

Vilket monstruöst, kostsamt och lobbyisttätt projekt det är. Den kritik som framkommit har mest handlat om sådant som människor utger sig för att intressera sig för men i själva verket skiter i; åh nej, den fina åkermarken. Åh nej, var ska vi placera kärnavfallet? Bumotherfuckinghu.

Vad som inte framgår lika tydligt är att utifall exempelvis kylsystemen skulle haverera – och titta på det jävla badhuset så förstår ni lite om den moderna ”ingenjörskonsten” (fuskbyggandet) – så har det ungefär samma effekt och konsekvenser som vid en härdsmälta på ett mindre kärnkraftverk.

Bo Wennergren, doktor i kemisk fysik vid universitetet, påtalade detta högljutt och ofta när de mest hätska ESS-debatterna ägde rum i början på 2000-talet. Sedan dess har mycket hänt och den ilskne doktorn har knappt fått en syl i luften. Barsebäckoffensiven, en grupp mot kärnenergi, arrangerade ett seminarium som ESS-konsortiet först tackade ja till och sedan avböjde, och Wennergren kastade ut några hårda ord i medierna: ”de vågar inte komma hit”.

Systeranläggningen SNS i Oak Ridge, USA. Fucking långt från mänskligt liv.

I efterspelet fick diverse ESS-involverade uttala sig i tidningarna, utan replik från Bosse. En av dem kallade Bosse för konspirationsteoretiker (naturligtvis) när denne påtalat dubbla stolar och desinformationsspridning kring ESS-projektet. Och alla svarade de unisont på frågorna om kärnbränsle, transmutation, miljöeffekter och kostnader:
– Näe det lugnt fan. Det e chill mannen.

Vad anläggningen ska användas till exakt framgår inte så tydligt. Man ska använda feta neutronstrålar och kolla ”insidan av materiel”, vilket säkert kommer ge oss så mycket nytta och fördelar att det kommer börja spruta färgglada dansande skrattande sparvar ur röven på oss, men mer specifikt? ”Medicin, energi… och en massa andra cooola grejor, venne vad riktigt!” skrev Lars Lindblad (M) i sin motion till regeringen 2003.

Sure, jag har inga större problem med att gräva ner lite kärnavfall i Teckomatorp, eller att vi hjälper typ jänkarna med att bygga lite snajdigare kärnvapen, eller om vi kan hjälpa Rockefeller och Standard Oil att göra sin energi lite effektivare så att de får mer i plånkan, men det finns något jävligt osoft med tanken på att bo två kilometer från en atomanläggning.

Mänskligheten har rogivande erfarenheter av atomanläggningar intill städer

I Japan, Tyskland och USA där liknande spallationsanläggningar finns har man sett till att placera dessa JÄVLIGT långt från allt vad folk och städer heter. Dessa länder har emellertid haft direkta eller indirekta upplevelser av atomenergins konsekvenser, och har således en befolkning som i atomfrågor inte uppträder som viljelösa zombies.

Projektet kommer att kosta apmycket pengar. Allas marrionett och vindflöjel Allan Larsson (S/M/stat/kapital/utbildning/media/allt) skrev i sin ”rapport” (propaganda) till regeringen att det kommer att kosta 15 miljarder att bygga skiten, och 900 miljoner om året att driva den. Med andra ord kommer konstruktionen att kosta minst 25 miljarder och driften minst 2 miljarder om året.

Detta ska pröjsas av diverse länder och näringslivsfolk, men som finansieringsprocessen utvecklat sig har det blivit tydligt att större delen av kostnaden kommer din mamma och hennes barn att stå för. Morsan för att det är hennes skattepengar, och du – om du är en studerande lundensare – för att universitetet av någon anledning redan kastat iväg hundratals miljoner på detta projekt som i skrivande stund nått stadiet ”en vanlig gammal fucking åker i Odarslöv”.

ESS-projektet följer snitsigt trenden med komplett politisk perversion, korrupt smusslande och privatisering av offentliga resurser. Endast en regelrätt huggtandad kuksugare av grövsta sort kan ställa sig bakom det här tragiskt segdragna, farliga och kostsamma projekt som sedan dess initiering 1994 kantats av en pseudodebatt som aldrig har ett reellt inflytande på den här sortens projekt. Eftersom att kritiska röster inte spelar någon roll borde folk ställa ett enkelt simpelt krav på blötdjuren med bestämmanderätt: BYGG SKITEN ELLER LÅT BLI.

Demonstration mot universitetsprivatiseringen

Vi samlas ett par hundra personer utanför universitetsbyggnaden i Lund. Det privata vaktbolag den statliga inrättningen anlitat stoppar biologiprofessorn Erik Svensson när han vill fotografera oss som står i kylan och kämpar emot privatiseringen av universitetet.

Demonstrationen är inte en vanlig lundademonstration med allt vad det innebär av kaos och gatustrider. Det är en mycket brokig skara som samlats, allt mellan tjugo och sjuttio år gamla från alla samhällsklasser och alla utbildningar.

Efter en stund går vi mot AF-Borgen. Polisen tittar nyfiket medan vi tågar in i caféet. Några vill ta med sig en ljudanläggning på kärra in och när polisen rusar efter för att stoppa det så försöker någon stänga dörren för dem.

Där har ni ”ockupationsförsöket” som Sydsvenskan skriver om. Det gäller att vara kreativt när upplagan sjunker.

Väl inne i kaféet tar ett möte vid. En ung man axlar rollen som moderator och diskussionen kan börja. Först att tala är nämnde Erik Svensson, som i somras blev känd som ”Twitter-professorn” då han hade en personlig dispyt med rasistiska journalisten Ingrid Carlqvist och förklarade sin avsky mot henne.

Erik börjar berätta för oss om universitetets agerande. Han hade twittrat personliga åsikter under sin semester men kallades ändå till möte och ombads ta med en facklig representant. Han berättar för oss om andra anställda på universitetet som hört av sig till honom och oroat sig för att uttrycka sina personliga åsikter och känslor på grund av risken för repressalier.

Han avslutar med att förklara att om universitetet privatiseras kommer den här utvecklingen att fortgå. En arbetsgivare som kränker sina medarbetares demokratiska rättigheter och som gör sig av med alla för dem obekväma åsikter. Om en privatisering av universitetet sker och dess främsta donatorer utgörs av exempelvis nationalister; i vilken mån kommer då universitetet att skydda sina finansiärer från negativ kritik? Inskränkningarna i yttrandefriheten har inga gränser i ett sådant scenario.

Kvällen fortsätter med att vi diskuterar olika metoder, lösningar och problem.

Vad folk emellertid gör är att överskatta våra demokratiska rättigheter. Ur ett EU-ideologiskt perspektiv så är frågan redan klar med tanke på frihandelsavtalets (mellan EU-USA) utformning; statlig verksamhet får inte subventioneras så att det ”missgynnar” privata intressen, det vill säga exempelvis erbjuda studieplatser utan studieavgift när andra privata skolor kräver studieavgifter för att gå runt.
Regeringsförslaget skapades med det avtalet i åtanke. Det finns ingen riksdagspolitiker som inte inser att frihandelsavtalet kommer att _kräva_ en privatisering av all verksamhet och svenska politiker gör nu sitt yppersta för att få en högt uppsatt roll eller privilegieras av det korporativa maktmonopol som kommer allt närmare sitt fullbordande.
Det är synd. Vi kan oroa oss för alla konsekvenser och slåss mot alla enstaka förslag i världen; det sjuka systemet – som långsamt maler ner oss genom polisstatens ökade övergrepp och den systematiska hjärntvättningen av folket – kvarstår och kommer att fortsätta verka i dessa frågor, och deras intresse för människorna som berörs av det kunde inte vara mindre.

I alla fall vill folk försöka etablera ett motstånd. Det är bra eller åtminstone bättre än inget.

Kvällen slutar med att vi bestämmer oss för att träffas varje vecka hädanefter, i hopp om att bygga upp ett motstånd till den dagen privatiseringsförslaget återkommer. Lönlöst och naivt eller inte så är det fortfarande ett nödvändigt ont att ta kampen så länge det är möjligt.

Vi pröjsar kafépersonalens OB och lämnar lokalen med tudelade känslor av hopplös- och hoppfullhet.

Privatiserad kunskap

Det finns ett enkelt sätt att sammanfatta utvecklingen i världen: antingen är du privilegierad, eller också är du dömd till ett extremt svårt, fattigt och olyckligt liv. Det är inte svårare än så. Eliten säger att antingen är du med oss eller så är du ingen alls.

Privatiseringen av universitetet är ur det perspektivet en självklarhet. Elitister har sedan åtminstone det glada 30-talets dagar varit intresserade av ”socialt ingenjörsskap” – eller hjärntvätt som det kallas i folkmun. Att kontrollera universiteten är en viktig aspekt av detta. Genom att kontrollera kunskap, forskning och bildning kan den globala korporatismen öka sitt inflytande än mer. Dels kan man styra vad studenterna lär sig; dels kan man forska fram det man önskar forska fram.

I vissa länder har det här varit praxis länge. På det glada 30-talet pumpade den rika eliten in pengar i amerikanska college och universitet för att gräva i fenomenet rashygien. På det lika glada 40-talet beställde aluminiumföretagen forskning som bevisade att flour var bra för tandhälsan – eftersom att deras avfallshantering skulle bli inkomstbringande istället för tvärtom. Än i dag säger tandkrämstuberna ”Med flour!” utan att någon kritiskt reflekterar över dess ursprung. Samma sak kan sägas om tusentals andra gifter och kemikalier. Samma sak kan sägas om tusen och åter tusen olika politiska beslut. De underbyggs av forskning beställd för att bevisa en viss tes.

Protester mot privatiseringen av universitetet i Sussex

Korporativt inflytande underminerar all kunskap och information. Det som inte är bra ur ett korporativt perspektiv släpps inte fram, det som gynnar korporatismen målas upp som mänsklighetens räddning. Och av samma människor har vi lärt oss att forskning är ofelbart, att kunskap är vetenskap, att lita till expertväldet.

Med tanke på det, med facit i hand helt oomtvistliga faktum, att politiken i dag är en väg in i näringslivet är det inte svårt att se intentionerna bakom detta. Det svenska folket har lurats in i en fålla som inte går att ta sig ur. Politikerna jobbar inte för folket, utan för säljandet.

Uppdragsbaserad forskning skapar ett artificiellt samhälle där det grundläggande problemet är att vi inte får veta. Om forskning skulle leda till ett alternativt drivmedel som sätter hela oljebranschen ur spel, tror ni på allvar att det någonsin skulle få komma fram utan att sedermera undermineras? Om forskning visar att mobilstrålningsvärdena som är anpassade efter 40-talets radaranläggningar i själva verket är mycket skadliga, skulle teknikföretagen då låta oss veta? Om det visade sig att en spenatindränkt morot fungerar som bromsmedicin mot HIV, skulle då läkemedelsföretagen låta oss veta det?

Där har ni problemet med privatiserad forskning. Den är inte vetenskaplig, utan ett marknadsföringsverktyg med juridiskt och opinionsbildande inflytande. Det kan skapa den verklighet det högsta hönset ber om.

Margot Wallström sägs vara emot privatiseringen, så henne kommer ingen lyssna på.

Men vem är jag att bråka om en sådan sak? Det svenska folket har med all önskvärd tydlighet visat att man trivs med att leva i fullständig okunskap, med sina liv kontrollerade av en elit intresserade av att forma oss till konflikträdda, inställsamma och oproblematiska ja-sägare. Det är så vi vill ha det.

Jag kan förstå att man vill det, faktiskt. Enligt de koncept som förväntas driva oss alla och som de facto driver många av oss så är näringslivet människans bäste vän. Men själv – och kalla mig flummig, vemodig eller orealistisk – oroar jag mig för balansen. Inte nödvändigtvis balansen mellan rika och fattiga, jag menar överklassen kan gott sitta på sina jävla slott och måla sina polare i kungamundering vad mig anbelangar. Men balansen mellan människa och kugghjul.

Någon gång vill jag skaffa barn. Jag har fantastiska minnen av barndomen. Att springa ut och leka och känna att allting är nytt, att se varje gränd som en exotisk upplevelse, att bygga olika sandslott varje dag, dricka min första folköl framför en grill en idyllisk sommardag… men när skulle mina barn få tid, lust och energi till det?

Skolan börjar allt tidigare och blir alltmer resultatinriktad. Miljön och maten blir alltmer förorenad och förgiftad samtidigt som vården mot symptomen blir allt dyrare. Utbildningskraven blir allt högre och villkoren allt sämre. Tidigare och mer utpräglat än någonsin förväntas vi bli skyldiga banker och företag enorma summor pengar som vi genom högre levnadsomkostnader och tuffare krav behöver konkurrera med varandra för att få betala.

Vår juridik formas för att införliva idéer som inte handlar om vår säkerhet, utan om deras rätt att tjäna pengar; familjen här i Lund som byggde en träkoja och som utmanades angående avsaknaden av byggnadslov… vad fan är det för något? Våra kommunikationskanaler, uppenbart skapade utefter beroendemodeller, övervakas i syfte att upprätthålla denna konstgjorda lag och ordning. Vi introduceras på tvångsbasis tidigt till teknik som genom att vara som socker för fettot eller heroinet för heroinisten och stimulera oss på bekvämaste mest hjärndöda sätt.

Och allt bakom en fasad som pratar om välfärd, mänsklighet, utveckling, tillväxt och valfrihet. Men var fan i den samhällsutvecklingen finns rätten, tiden, harmonin, möjligheten och valfriheten för mina barn att göra allt det jag någonsin associerat med positiva känslor? Eller för att vara med i tidsandan: jag då? Hur ska jag som varit så naiv att låta mig själv förlora kunna vinna i ett Monopol-liknande spel så pass tomt, orättvist och hjärtlöst att jag aldrig kommer kunna förstå eller uppskatta det?

Jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag ska få en meningsfull roll i en värld som jag har en kraftig meningsskiljaktighet med. Jag förstår inte var jag ska hitta en brud som inte försöker välja om hon är maskin eller människa. Jag förstår inte hur vi ska kunna vara lyckliga var för sig eller tillsammans, jag förstår inte hur våra barn skulle kunna ha självständiga liv eller någon form av frihet eller hur vi ska kunna ha det bra i en värld där ”jag är inte bra nog” är en slags universell allomfattande princip.

Lunds universitet bakom fasaden 2/5: Näringslivets övertagande & Ideon

Ideon – företagsbyn vi förväntas digga

Det fanns en gång tydliga gränser i samhället. Näringslivet skötte näringslivet, skolan skötte utbildningen, media granskade makten, makten granskade samhället…

Någonstans blev allt samma sak. Näringslivet tog över utbildningen, media, makten och samhället. Sedan industriella revolutionen har det inneburit en sak: vinsttagare och tjänare.

Lund har länge betraktats som en kunskapens stad och medan den beskrivningen kanske fungerade så länge kunskap var fristående och oberoende så är det i dag en felaktig analys. Lunds universitet är en indoktrineringsinstitution med uppgiften att fortsätta driva på den hjärndöda, empatilösa samhällsutvecklingen.

De samhällsvetenskapliga utbildningarna har, trots ett stort folkligt intresse, bestulits på sina resurser till förmån för det som gör vinsttagare till nytta. Men det är inte en så pass ny utveckling som somliga vill få det till.

Redan i slutet av 60-talet hade företagsekonomiska institutionen försökt värja sig för den dåvarande vänstervågen genom att skapa en stiftelse för ekonomisk forskning i samarbete med Skånes handelskammare och länsstyrelsen.

Genom stiftelsen skulle institutionen samarbeta med företagen i allt från forskning till personalplanering. Hela saken skulle därtill genomföras i tysthet men de då betydligt mer vakna studenterna upptäckte och kritiserae planerna och fick rektor Per Stjernquist stöd.

”Ok”, sa man och backade från planerna men inte utan att lämna ett spår för eftervärlden: ett informationsorgan. Detta delegerade forskningsuppgifter från näringslivet, med andra ord gjorde näringslivet beställningsjobb i form av betygs- och doktoranduppsatser. Som företagsekonomernas egen Per Bergknut uttryckte det 1978:

”I vissa företag har det utbildats en tradition att förse institutionen med ämnesförslag. Härigenom har goda kontakter mellan lärare och befattningshavare i företagen kunnat utvecklas. Dessa företag har också lärt sig att utnyttja studenterna rätt!”

För den som faktiskt förmår sig att se bortom ord som tillväxt och konkurrens så är det inte svårt att förstå vad detta innebär. Företagen får hjälp med att hålla lönerna nere, försäljningen uppe och juridiken på sin sida genom ”forskning” som är beställd, manipulerad och med syfte att ”bevisa” en från början avsedd agenda.

Peter Egardt var viktig i att sammanfoga kunskap och företagsintressen

Den som fått tjänsten som mellanhand mellan näringslivet och universitetet var senare moderata politikern Peter Egardt, som genom sin roll som gammal studentkårsordförande och som studentrepresentant i H75, d.v.s. näringslivets omdaning av högskolan, dels kunde se till att reformerna genomfördes, och dels kunde se till att det inte granskades inifrån.

1983 fick reformerna ett för allmänheten mycket konkret uttryck. Forsknings/företagsbyn Ideon startades ute vid Pålsjö ängar.

Många skulle säga att Ideon är något av det bästa som hänt Lund. Lika många skulle ha ett helvete med att förklara varför. ”Fler jobb!” – visst, Ideon har skapat arbetsplatser men för varje teknisk innovation försvinner arbeten någon annanstans. ”Bättre företagande!” och ptja, det är ju en sanningsenlig sak men att företagen genererar pengar till folket är bullshit. Företagen tar folkets pengar och skickar dem uppåt i pyramiden. ”Bättre forskning” – ptja, om man menar att forskning som är obekväm för företagen inte släpps fram, medan företagen lyckas optimera sina produkters pris och beroendeskapande så visst – då har vi bättre forskning.

Överlag är det nog så att vi lärt oss om Ideon som någonting bra genom att matas med det. Till syvende och sist är det få som vaknar på morgonen med ett leende på läpparna och med ett morgonstånd frammanat av tanken på Ideon. Det är få som tänker ”vad skönt att Ideon finns” när de befinner sig på stranden, i sängkammaren eller ens på fiket.

Utbildningen och forskningen i Lund är sedan lång tid tillbaka smittat av näringslivets sjuka ideal och metodiska hjärntvätt. När anläggningar som Max IV och ESS diskuteras och framhålls för deras storskalighet och höga ambitioner bör vi ha i åtanke att det kommer vara näringslivet som gynnas, inte folket eller mänskligheten. ”Lund – kunskapens stad” är ett sedan länge dött projekt.

Lunds universitet bakom fasaden 1/5: Djurförsöken utan insyn

AstraZeneca bedrev tidigare djurförsök i Lund men pröjsar nu Huntingdon Life Sciences för jubbet

Sure, jag är inte helylle vad gäller djurförsök: ta råttorna fan – efter två år har de ändå utvecklat tumörer allihop och lever sitt åtminstone tillsynes själlösa liv med att äta sopor, knulla och föda barn, lite som oss människor.

Men Lunds universitet bedriver nu forskning på katter. Det är mer anmärkningsvärt.

Djurförsök har alltid förekommit i forskningsvärlden och inte minst i Lund. 1979 köpte olika institutioner vid universitetet in 564 katter, 97 ”klövbärande” djur, 60 apor och 34 hundar till sina djurförsök. Och det var ändå en minskning från tidigare år. Det året infördes också en ny djurskyddslag som visserligen fortfarande tillät djurförsök men som hårdreglerade branschen och eliminerade risken för att ens bortsprunga hund eller katt skulle plockas upp och bli någonslags husdjurscyborg.

Lagändringen gjorde att Försöksdjursinstitutionen vågade och ville bli mer transparenta, tydliga och reglerade kring sin djurhållning och sina forskningsmetoder.

Under 80-talet inträffade dock två saker. Dels ett ökat djur- och miljöintresse, dels ett ökat intresse för komplex propagandabyråkrati. Det stod klart att Försöksdjursinstitutionen hade drivit en agenda med hårdare och hårdare reglering som gjorde det både dyrare och svårare att använda försöksdjur. Därtill hade enheten ett namn som inte klingade särskilt bra ur ett PR-perspektiv.

Institutionen avskaffades och ansvaret överlades på de djurhållande institutionerna och all insyn försvann.
– Vi har arbetat för förbättrat djurskydd och för större öppenhet i verksamheten. Det har inte passat vissa institutioner. Därför vill man bli av med oss, sa intendenten Svein Andersen i samband med omorganisationen. Vi har tydligen varit för nitiska när vi krävt att lagar och förordningar ska följas, fortsatte han.

Svein Andersen avsattes och det blev uppmärksammat – året innan, 1987, hade han blivit rikskändis när han besköts på motorvägen utanför Lund och var i allmänhet mycket impopulär bland de institutioner som ville ha mer frihet i sina djurförsök.

Debatten tystnade men väcktes igen under tidigt 90-tal då samhället på gräsrotsnivå genomgick en – skulle det visa sig – temporär fas med humanistiska och socialistiska ideal. Efter att det framgått hur universitetet experimenterade med dödskalleapor väcktes en stor kampanj för att stoppa försöken.

1994 jobbade två forskare med försök på apor. Den ene hade fått tillstånd fram till 1995 att utföra förgiftningsförsök med kemikalier på 200 dödskalleapor, den andre skulle få virussmitta 100 apor fram till 1997 – varav hälften dräktiga honor. Detta efter att ha skickat in en ansökan i mars månad, en månad efter att ”ledningsgruppen för försöksdjursfrågor” hade beslutat om att avveckla apkolonin snarast möjligt.

Två månader efter beslutet om att avveckla apkolonin och en månad efter godkännandet av ansökan slås Enheten för hygien ihop med institutionen för immunbiologi och avvecklingen rinner ut i sanden; visst, de avvecklas från hygienenheten och det basuneras högtidligt ut som en förändring, men de 120 dödskalleaporna har bara flyttats till immunbiologiinstitutionen.

Den heta sommaren 1994 skriver samtidigt Sydsvenskan att en ny professor, vars namn man inte anger, fått jobb i Lund och tilldelats lokaler att arbeta i. Han är inom den akademiska världen ökänd för sina experiment, inte minst ett MS-försök i vilket djuren ligger och dör i burarna utan att lidandet avbryts. I mitten av 90-talet ökar också ansökningarna från stora läkemedelsförsök lavinartat, där inte minst Astras hundar väckte uppmärksamhet.

Protester mot Astra i Lund, mitten av 2000-talet

Tidigare i veckan noterade jag att folk uppenbarligen inte har någon som helst koll på hur det ser ut i dag. Djurrättsalliansen röt till och förklarade ett av experimenten på katter:
”Försöken som utförs är hjärnexperiment och då främst för att studera lillhjärnan.
Katterna sövs och därefter öppnas den bakre delen av kraniet på ena sidan så att hjärnstammen exponeras och den bakre delen av storhjärnan tas bort. Hjärnstammen skärs av och därefter upphör tillförseln av narkosmedel och lillhjärnan friläggs.
Under de kommande 15 timmarna aktiveras hudreceptorer, elektronisk stimulering av nervtrådar och aktiviteterna i lillhjärnas registreras innan katten dödas.”

Djurförsöken i sig är som sagt inte anmärkningsvärda för den som förstår hur det fungerar och visst är det tragiskt; samtliga forskningsdjur dödas under eller efter försöken. Vad som är mer intressant är att Djurrättsalliansen begärde ut offentliga handlingar från universitetet, men möttes av fördröjning och därefter handlingar där mycket var mörkat.

Universitets svar? Jadda, jadda, mediciner, jadda, jadda, nyttoaspekten.

Och det är ju ett fint svar från ett universitet som först i våras, enligt ny EU-lagstiftning, slutat testa ”kosmetiska” kemikalier på djur. Medan många lockas av tanken på experiment på djur för att förbättra vården så har universitetets ständiga hemlighetsmakeri sin grund i samvaron med storföretagarna och näringslivet, och de utan tvekan förekommande djurförsök som baseras på ekonomisk profit.

Krossa det segregerade kultur-Lund

Jag är tjugotre år gammal, har bott i Lund i mer än tjugotvå av dessa, söker för närvarande något jobb där man inte behöver trettio års yrkeserfarenhet eller ha gått mastersprogrammet i Onödigt Skit (60 p).

Tydligen gör det att jag ska fråntas rätten att ta del av den majoritet av Lunds kulturliv som innefattar livespelningar, festande bland jämnåriga vänner, möjligheten att ta del av människor och upplevelser som kan tillföra någonting i mitt liv. Väljer man att i Lund försöka arbeta ett år eller två, innebär det att man utesluts från den dimension av potentiell lycka och utveckling som nationslivet utgör.

Segregationen mellan lundabor och inflyttade studenter blir så stor att för den som inte pallar att läsa vidare efter fjorton års studier i grundskola och gymnasie inte har mycket till val förutom att flytta, vilket gör Lund till en stad där kontinuitet och förändring inte lever i samförstånd utan där jakten på utveckling och att ständigt gå framåt sker utan hänsyn till staden som stad.

Mina möjligheter att gå ut på nationen, hooka en söt liten brud från Norrköping-trakten och visa henne min stads hemligheter, smultronställen och potential blir ett betydligt större projekt om jag inte tillåts umgås med henne under avslappnade former. Mina möjligheter att tillsammans med barndomsvänner förbli kvar i staden och ändå få erfara någonting nytt tar också stryk.

Alla är inte akademiker. Vi som inte är det ska inte diskrimineras eller frånskiljas från de som är det. Det för ingenting gott med sig.

De flesta av Lunds uteställen har anpassat sig efter rådande faktum: det går inte att konkurrera med nationerna. Den enda nattklubben med ett dansgolv större än politikers sannolikt mikroskopiska medelsnittspenis är den i Herkules källare. Där råder det dessutom en dress code och en prissättning som sänder en tydlig signal: brats only.

Mejeriet kan visserligen ha roliga arrangemang och på Ariman springer man inte sällan på de gamla lundarelikerna, men vill man ha ett stabilt flöde av opretentiös kultur är det till nationerna man ska vända sig.

Som festsugen, kärlekskrank, musikupplevelsesuktande lundabo kan jag inte för allt i världen förstå varför jag måste missa allting bara för att jag inte är en del av den forsande, forcerande strömmen.

Kultur för alla!

Kungliga attacken 1968

Det är en sommardag 1968. Hela världen skakar, protesterna överlappar varandra och kraftiga vänstervindar leder till ett år av världsomfattande förändringar och samhällsomstörtande demonstrationer. Under dessa omständigheter ska då kungen, själva gudabilden av förlegad aristokrati, in i den heliga kyrkan för att promoveras. Ett tusental människor har dykt upp, varav de flesta saligt blickar mot den feta, svarta Cadillacen kungen mödosamt tar sig ur. Han vinkar lätt och ledigt, med tusentals blickar riktade mot honom, och det hundratal poliser som kallats in för att bevaka ceremonin blickar intensivt ut över folkhavet.

Ett par tre steg uppför trappan hinner han ta, kungen, innan en ”skäggig, slarvigt klädd yngling” (som han beskrivs i Sydsvenskan) rusar fram, förbi polismännen med en grå bag i handen. Fem meter från kyrktrappan börjar han rota i den, åskådarna, polisen och kungen själv är alla tystade, förlamade av chocken, och när omnämnda yngling sliter fram en amerikansk flagga med påmålit hakkors (och inte en pistol eller en bomb) så är polisen snabbt på honom och placeras i en skåpbil.

Året dessförinnan hade Carl Johan de Geer ställt ut serigrafen USA mördare, med liknande motiv som ynglingens flagga hade, och det är svårt att tro någonting annat än att den skäggige, slarvigt klädde ynglingen hämtat sin inspiration därifrån. Exakt vem det var som tog modet till sig är dock oskrivet. Någon som så här, femtio år senare, har lust att träda fram?