Vad rivs om kvarteret Galten byggs?

I Lund är innergårdar omtalade men inte omvittnade. Trots att man från kommunalt håll i många decennier talat om att såväl behålla som åtkomliggöra stadens innergårdar har man konstant agerat i motsatt riktning, och gårdarna antingen ”förtätats”, byggts bort eller stängts igen för att ”öka tryggheten” (eftersom att året är 1972 och gårdarna skulle fyllas av limboffare, alkoholiserade fabriksarbetare och Jonny och Conny om vi inte låser in och isolerar oss).

Rivningshotat gårdshus i Galtens norra del. Byggt 1813.

Just nu smider kommunen och byggherrarna planer för kvarter Galten, ett område jag kommer gå närmare in på i ett senare inlägg. För den som inte har full koll på kvarters- och fastighetsbeteckningar så är Galten området söder om Mårtenstorget, snyggt inramat genom Råbygatan i öst, Bankgatan i väst och Lilla Tvärgatan i söder. Namnet till trots finns ingen koppling till grisar, utan snarare något mycket svinigare – en dansk vid namn Peder Galt.

I samband med att kommunen basunerade ut sina planer reagerade många häftigt på det vedervärdiga höghus som någon dum jävel i vanlig ordning stoppat in i en annars höjd- och idémässigt ganska sund och modest plan.
Vad som ska byggas och bevaras får man ge dem att de är ganska tydliga med. Vad som ska rivas får man lista ut för egen maskin – måhända är upplägget sä för att undkomma invändningar.

I och med det nya kvarteret småningom ska byggas ryker nämligen ännu en av vad som utan överdrift börjar bli ett försvinnande litet antal välbevarade lundensiska gårdsmiljöer.

Rivningshotat gårdshus nr 2. Till vänster i bild utedass, huruvida dessa är i funktion eller inte framgår ej

Det är svårt att hitta en enda samtida planbeskrivning där man inte offrar en gårdsmiljö för en handfull lägenheter. I den senaste översiktsplanen från 2018, strax innan stycket om att man ska ge fan i att bygga höghus i stadskärnan, står det ”gårdsmiljöerna ska värnas och fler gårdsöverbyggnader bör ej genomföras”. Men precis som man gladeligen offrade två välbevarande innergårdar på Östertull bara månader efter översiktsplanen ”Värna och vinna staden”, är man nu redo att gladeligen offra ytterligare sådana miljöer.

Det är alldeles uppenbart att tjänstemän och politiker i Lund är helt ointresserade av att åtfölja de råd man strösslat miljoner på att framställa. Man kan undra varför det ens talas flitigt om att bevara och värna när det uppenbarligen är av någon större vikt – hellre då uppriktigt och ärligt förklara att hela jävla innerstaden är ett frustrerande hinder för högtflygande planer om att tillgodose bygg- och fastighetsoligopolets giriga ambitioner.

Har jag någonsin satt en fot på denna gård? Inte vad jag kan minnas. Den kan skymtas bakom buskagen på Bankgatan och troligtvis kan man ta sig dit genom något av husen vid Mårtenstorget. Men det är liksom inte poängen.
De gånger man faktiskt bemödar sig att söka upp dessa miljöer, så som vissa gör och som jag då och då också gör, häpnas man.

Dessa gårdsmiljöer utgör heterotopier i staden – de bryter av mot alldaglighetens axelryckningar och föder tankar och intryck. ”Hur roliga fester kan man ha på en sådan här tjusig gård?”, ”vad har hänt här genom åren?”, ”hurdant var livet förr kontra idag?”. Det är miljöer som sätter fart på fantasin och tankeverksamheten. Jag kräver inte dessa upplevelser på daglig basis, men jag kräver rätten till dem. Staden måste ibland få tillåtas vara någonting annat än en tråkig kuliss.

Möjligen rivningshotad del av gathuset (som vetter mot Mårtenstorget och planeras byggas om).

För att inte tala om hur romantiska dessa miljöer är! Det är lätt att se framför sig hur du och Britt-Marie finner varandra igen under grillfesten på gården, i en lugn oas intill en vild och galen stad. Eller hur Sverigedemokratpampens dotter i haschoset på trappan till något gårdshus villigt och med inbjudan i åtanke blottar sina nedsölade trosor för tuffe Mohamed en ljummen juninatt. Miljöer som denna är rika på historier, såväl förgångna som framtida.

Det finns redan gott om kritik mot kommunens Galten-planer. Medan stadsbilden kanske i dag inte är riktigt lika intressant som vad någon amerikansk influencer säger på Instagram, hoppas jag ändå att det finns tillräckligt många förnuftiga personer där ute för att kunna sätta käppar i hjulen för kommunen och säga ”att utplåna det här för att bygga en koloss som i många vinklar och lägen ständigt och under överskådlig framtid kommer att svida i ögonvrån är ingen bra idé”.

Alla bilderna kommer från Bevaringsprogrammet: https://bevaringsprogram.lund.se/wiki/Galten_23

Söderport är inte så tokigt

När kommunen visar upp dokument över sina byggplaner brukar jag förälskat ta mig i kast med dessa innan jag i förfärelse (är detta ett ord? Nu är det i alla fall) skjuter dem ifrån mig. Några undantag finns, och planerna för nya Söderport är ett sådant fall. Egentligen har jag bara en invändning.

Planerna handlar om detta område (inringat i rött).

Jag har märkt ut Mejeriet för att även den mest förvirrade människa ska kunna orientera sig. I övrigt kan man på bilden notera förekomsten av skit som ingen levande människa behöver och som utan tårar hade kunnat rivas redan igår.

I dagsläget är det ett i de flesta avseenden bortslösat område. En bensinmack, en bilhandlare, stora parkeringsytor och några sparsamt använda och inte särskilt märkvärdiga industribyggnader. Någon skulle kunna invända emot att dessa är några av de sista industriresterna längs med Södra vägen och ptja, det må vara hänt, men skulle man värnat om den saken borde man gjort det tidigare – de fåtaliga intressanta industribyggnader som fanns är borta sedan länge.

I stället planerar man att på detta område dels bygga tre kvarter med innergårdar samt några fristående hus i delen närmast Södra Esplanaden. Byggnaderna ska vara 4-8 våningar höga och lär sannolikt bli fula som stryk, men det är svårt att komma ifrån att det faktiskt inte är så jävla snyggt i nuläget heller.

Personligen hade jag gärna sett att man höll sig inom ramen 5-6 våningar. Åtta våningar är i överkant så nära staden, och fyra våningar känns nästan lite slösaktigt på mark som så rättfärdigt kan bebyggas.

Ur planbeskrivningen. Så här ska området bebyggas.

Lustig kuriosa planprogrammet bjuder på är bland annat att den nedklottrade lådan vid Tullgatan är en nätstation utpekad som ”kulturhistoriskt kommunaltekniskt verk” och byggdes 1950. Turistbyrån i Lund måste vara lättad över att denna tycks bli kvar.

”Riv gärna hela stan but dont you touch my 50-tals kulturhistoriska kommunaltekniska verk”

Tyvärr innehåller detta överlag skonsamma och genomtänkta planprogram en byggnad som får betydande inverkan på det kulturhistoriskt och trivnadsmässigt viktiga området där Stora Södergatans bebyggelse börjar. På andra sidan vägen mitt emot Mejeriet planerar man nämligen en ganska stor (och konstig) byggnad som, utöver att det tar för mycket uppmärksamhet i anspråk, stora delar av dygnet kommer att placera detta i dag ljusa och luftiga utrymme i skugga.

Mitt enda gnäll vad gäller planerna är att det – till och från (solen eller planeten eller något rör ju på sig) – blir mörkt och jävligt där det gärna får vara ljust och trevligt.

Detta vore hemskt tråkigt att gå miste om. Den här ”luftfickan” ger en ljus och lättsam karaktär och bygger snyggt och oforcerat ihop kultur (Mejeriet & skateboardgrejen), natur (Stadsparken) och stad (Stora Södergatan / Gyllenkrooks allé / Södra Esplanaden). Den är helt enkelt jävligt najs, och den planerade byggnaden kommer att fucka upp den najsigheten, som man säger på fackspråk.

Jag gissar att jag inte är den enda som kommer att invända mot den här planerade byggnaden. Om Lunds kommun och byggherrarna helt enkelt slopar den så finns det goda möjligheter att planerna i övrigt kan framskrida på ett på ett med lundamått osedvanligt smidigt sätt. Det vore en bra kompromiss för alla: lundabor slipper att bli förargade samtidigt som kommun och byggbolag slipper brottas med överklaganden som säkert skulle få projektet att dra ut på tiden.

Folklivsminnen: Östra Torn 6, 1902-1965

Inför exploateringen av Östra Torn i slutet av 60-talet intervjuades de boende i byn (alltså både längs byvägen, Utmarksvägen och gamla Getingevägen) i förhoppning om att utröna dess inte så nogsamt dokumenterade historia och för att bevara vetskapen om det leverne som oundvikligen gick mot sitt slut.

Dessa texter finns i Lundasamlingen och i Folklivsarkivet, och har även publicerats online – dessvärre i ett oändligt krångligt och svårnavigerat format och utan bilder och andra wall of text-förmildrande koncept. Vi får se om upphovsrättsidkarna har några invändningar mot att jag nu börjat transkribera och synliggöra dessa livsberättelser, men min förhoppning är att historien anses tillhöra alla.

I denna första text har Thure Lundquist (1902-1987?) intervjuats av Anna-Lisa Karlsson angående Östra Torn 6, en av de gårdar som ligger på ”andra sidan” Utmarksvägen och som ser ut att ha en ljus framtid trots pågående byggnationer, då den i de flesta avseenden ligger utanför exploateringszonen.

”Jag brukar gården Ö. Torn 6 sedan 1923. Mor var född här 1869. Min mormors föräldrar flyttade hit på 1830-talet. Jag har hört några gamla säga Skinnartorn för länge sen, men vet inte vad det betyder. Byn har brännt och alla småhus brann ner nån gång på 1880-talet. 1893 brann Ö. Torn 6 ner, det var på morfars tid. Gården brann helt och hållet och allt förlorades. En försäkring på 12000 fanns och morfar hade byggnadsskyldighet och byggde upp gården igen. Morfar kom från Dalby. Min mormor valde själv sin man, när hon gifte sig med ”drängen från Dalby”, trots att hon var bortlovad till en annan. 1895 brann det igen. Målarna var precis färdiga med det nya huset. Alla djuren räddades utom bandhunden, som brann inne, men hela gården brann ner.

Bygatan är sig lik och inga småvägar har anlagts. Några gravar har fördjupats, men de flesta har fyllts igen. I byn är nog Ö. Torn 4 äldst, åtminstone ser den byggnaden sämst ut eller kanske Ö. Torn 16, åtminstone delvis. Inga ändringar i ägoförhållandena vad jag vet, men kanske har något lagts till Ö. Torn 1. Några husmän har fått friköpa hustomter. När jag talar om byn menar jag allt och alla kring gamla bygatan, men trivsamt umgänge har man haft med alla i Ö. Torn och med Lund också förresten.

Lantbruket
Gården är på 19,12 hektar och jag brukar den sen 1923, men inga gamla papper finns kvar, då ju allt brann 1893. Jag odlade och odlar korn, vete, havre, sockerbetor, klöver och sen några år oljeväxter, raps för närvarande, och lite senap, inget lin eller hampa. Jag har minskat på sockerbetorna för det är för jobbigt och mindre vall nu. Efter andra världskriget har jag odlat mer oljeväxter än före och har inte alls djur för mjölkproduktion längre. Jag tror att modern växtföljd infördes cirka 1900 och inte har jag hört talas om något svedjebruk inte och inte brännodling heller.

Utsädet har jag alltid köpt, men far min harpade och betade utsädet själv. Så länge jag har varit bonde har jag använt konstgödsel, stallgödseln användes till betorna. Märgling har förekommit då märgelgrav fanns på 1800-talet. Jag använder super, kali och kväve.

Gårdens damm, ibland omnämnd ”byadammen”

En s.k. oliverplog hade jag först och sen traktorplogar. Vi hade en s.k. sjuttonbilarsplog för häst. I början av 1900-talet kom självbindaren och den hade vi tillsammans med Ö. Torn 8. Jag har upplevt både hästvandring, stationär tröska med el-drift och nu skördetröskas ju allt. Vi har haft kvarn, motordriven, sen 1920 då det blev elektrifierat. Redan på 1800-talet såldes vete och råg till industrikvarnen.

Ingen nyodling har förekommit och produktionen har varit något så när jämn på såna här små gårdar, men under första världskriget var det brist på foder och djuren fick skänkas bort för ingen hade råd att köpa dem och viss kvantitet spannmål skulle levereras till handlarna och Centralföreningen.

Nu finns inhägnad betesmark här men först under min tid här på gården. Jag har stackat, volmat, hässjat höet och nu pressas det av maskinstationen, som kommer hit och pressar det. I början av 1900-talet kom järnräfsan och slåttermaskinen, som man ofta hade ihop med nån granne. Man var i regel två om dem.

Köksträdgård har funnits så långt jag kan minnas och där har odlats och odlas ex. lök, rödbetor, spenat, sallad, rädisor, krusbär, hallon, vinbär men inte alls för avsalu utan till husbehov.

Boskapsskötsel

Redan 1954 började jag övergå från mjölk- till köttproduktion och köper sen fem år mjölk. Kreatursbeståndet har varit något så när konstant: 15 ungddjur av låglandsras, några kor för amning, 25 gödsvin, 3 moderssuggor, 60 höns, men sedan jag skaffade traktor 1948 har jag inga hästar – jag hade tre förr. Bil har jag sen 1950.

Slakten av smådjur, grisar och mindre, förekom här hemma fram till 1950-talet. Fram till 30-talet kom slaktare ut och slaktade, efter att ha bedövat med klubba eller mask. Därefter skickade vi till slakteri, andelsslakteri, numer heter det Scan. Nu kommer inga slaktare mer. Aldrig hade man hästslakt på gården, man vill ju inte slakta sin trotjänare hemma, men när de inte dugde längre fick ju någon komma och hämta dem för slakt.

Före 30-talet mjölkade vi tre gånger per dag men sen två gånger per dag och det var ingen skillnad på sommar eller vinter. Mjölkmaskin köpte jag 1946, tror jag. Mjölken förvarades i mjölkrummet där den kyldes ”under fullt betryggande former”. Vi har aldrig ägt någon separator, men däremot en enkel smörkärna av trä, ungefär 100 år gammal, och en glaskärna. Nu ystas inget, men har gjorts någon gång till jul.

I början av 1900-talet fanns ett privat ”mejeri” här, som sköttes av A. Olsson, Ö. Torn 4, och han hade också en liten mjölkbutik. Lundaortens andelsmejeri har hämtat mjölken, men nu lämnas ingen mjölk till mejeriet, inte av någon vid bygatan.

Här har vi alltid haft höns endast för äggproduktion. På 1920-talet hade jag ett par bisamhällen, jag hörde snart upp, då de jädrans bina alltid svärmade i slåtter- eller skördetid. Honungen slungades med handslunga. Hästarna var av ardennerras, korna låglandsras, hörns av Hampshireras eller vit Leghorn.

Jag har aldrig varit medlem i någon tjurförening, men någon gång på 40-talet gick jag med i seminföreningen.

Min betesmark räcker inte till och därför har jag mina kreatur på bete vid Ringsjön nu. Jag har hört berättas om att man före 1900 vaktade djuren.

Gården idag

Under vintern stallfodras alla djur. Korna får kraftfoder, foderbetor, massa och höhalm, hästarna spannmål, hackelse, melass och lite hö, svinen gröpe, en del hemmamalt och en del köpt blandning, hönsen hönsfoderblandning och hemmaproducerad soannmål.

Veterinär behandlade sjuka djur, kastrerade och avlivade dem. Grisar tog jag död på själv liksom höns.

Svinhuset är byggt för fjorton år sen och de andra ekonomibyggnaderna, lagården, logen, garaget och magasinet är från 1895.

Nyheter spreds genom press, utställningar och studieresor. Lund är vår tätort och affärerna sköts där. Förr var det kreatursmarknad en gång i månaden på Clemenstorget. Där såldes nötkreatur och grisar till klockan 12 och hästar efter klockan 13. Tyvärr det slut på det nu. Marknaden självdog någon gång på 40-talet.

Hushållningssällskapen ger många bra tips och goda råd. Man får ta del av Statens maskinprovningsrön och så litar man på grannarnas omdömde då det gäller nya redskap, maskiner, med mera.

Jag har genomgått Hvilans lantbruksskola 1921-22.

Arbetslivets & äganderättens organisation

Fram till 1954 hade jag dräng och till 1946 även piga. Sen dess sköter vi det ensamma frun min och jag eftersom driften rationaliserats. Till betorna anställdes extra arbetskraft eller så byttes arbetskraft släkten emellan. Tjänstefolket kom från småfolket innan stan sög opp arbetskraften. Bondsönder och bonddöttrar tog ibland plats till de fick egen gård. Alla arbeten ansågs lika fint eller lika skitt. Vi hjälptes alla åt.

Lantbruket följer en viss rytm – årets rytm fördelar arbetet. När jag var ung började arbetet 5 och slutade 18.30 och inga fria lördagar. Nu börjar jag när jag vill men oftast 6.30 och håller på så länge det behövs.

Jag har ägt slåttermaskin, såmaskin, självbindare, gödningsspridare, stationär tröksa gemensamt med någon annan. Redskapen ägde man helt själv och de hyrdes knappt ut. Man hjälpte någon gång nån granne med något litet arbete och när det behövdes, men inte var det någon gemensam fest efter inte.

Vi har haft mejeri, centralförening, Scan, tröskförening och seminförening. Nu är tröskföreningen upplöst sen ett tiotal år tillbaka. Föreningar ansåg man vara bra. Jag var med i allihop. Här har inte varit åldersmangille – vi är ju alla arrendatorer.

Binäringar

Småsaker inom snickeri gör jag själv. Något bondehantverk har inte funnits. Smed och sadelmakare har verkat i Ö. Torn. Smeden bodde i hästskohuset men är död sen tre år tillbaka. Sadelmakaren bodde vid Bygatan, men det var för 30 år sedan. En gång i tiden fanns en speceriaffär i byn i Ö. Torn 12, men den försvann i början av 1900-talet. Den fanns endast medan banan byggdes.

Den som inte hade arbete i lantbruket hade plats i stan. Här hyrs inte ut till sommargäster, men ibland kommer ut studenter och frågar efter rum.

Det är mycket mindre folk nu i Ö. Torn än förr, men det beror delvis på att lantbruket rationaliserats. Nu jobbar ofta han i stan och sköter lantbruket på nätterna, och det går bra tack vare hjälp av duktiga fruar. Nu är det vanligt att arbeta i Lund, särskilt töserna tar plats i stan men även pågarna förresten. De jobbar på Tetrapak, på kontor, i byggnadsbranschen eller i affär. Lund är den tätort man främst flytar till, men ofta bor man kvar i Ö. Torn och arbetar i Lund.

Nu kommer jag ihåg, det har ju även funnits en väverska i Ö. Torn. Måns Svens Anna (Anna Månsson). Hon sydde förkläde och kläde och sålde. Hon dog på ålderdomshem för cirka tjugo år sedan.

Sociala grupper och relationer

Gården anno bevaringsprogrammet (70-80-tal)

I stort sett har vi alla haft samma arrendevilkor. Smeden hölls som lika bra som de andra och var med i våra samkväm. Han umgicks med arrendatorerna. Tjänstefolket hörde till hushållet. Det berodde på tjänstefolket i fråga om man kunde anse dom som dotter eller son i huset. De bodde i samma hus som husbonden, men drängarna bodde i regel i drängkammaren. Man åt tillsammans. Vid jul var de med men ej vid släktmiddagar, då tjänstepigan ju passade upp. De anställda hade som regel inte familj. Man hade aldrig gift folk anställt. Jag tilltalade dem med förnamnet och ibland efternamnet åtminstone till de manliga. Man sa aldrig du. De sa förnamn eller efternamn till mej.

Tjänstefolket umgicks med annan byungdom i samma ställning. Jag har alltid haft stort umgänge med alla sorts människor, även med ”överheten”. Förhållandet till Lund har alltid varit gott och det har alltid varit roligt att komma dit och se så mycket ungdom.

Man sökte sin äktenskapspartner utombys för byn är för liten, men de äldre ansåg att äktenskapspartnern skulle sökas inom samma stånd. Som regel skulle frun vara yngre än mannen. Jag har aldrig märkt någon skillnad i klädedräkten mellan olika samhällsgrupper, men det påstås att vid Baltiska utställningen kunde man sitta och se att där kommer bönder och där kommer stabor.

Bostad och heminredning

Morfar byggde huset med hjälp av byggmästare, som hade anställt folk. Det är byggt i tegel och korsvirke i loglängan. Papp på taket 1895, som byttes ut mot eternit på 40-talet.

Salen användes endast sommartid då där inte fanns eldstad, men sedan vi fick värmeledning används alla rummen hela året runt. Innan 1942 uppvärmdes rummen med kamin och kakelugnar. Fotogenlampor användes före 1920, sedan elektrisk belysning. 1942 reparerades och moderniserades hela längan och vi fick vattenledning och hydrofor m.m. Alla möblerna är köpta i stan och rullgardin tror jag fanns redan i början på 1900-talet.

Mat, dryck, husgeråd och måltidsseder

Inga bestämda rätter vid måltiderna men ofta sill och potatis till frukost, senare gröt och nu ingetdera. Kaffe dracks två gånger per dag och mjölk till alla måltider. Hästkött åts inte men däremot alla sorters fisk. Grönsaker äts mer nu än förr. 1942 revs bakugnen ut så nu köper vi brödet. Inget öl bryggdes. Här har mycket konserverats dels genom hermetisk konservering, dels genom saltning och nu fryser vi ner. Förr kokakdes nästan all mat, nu steks den. Frysbox har vi sedan 1952 och i den lägger vi ner en halv gris, grönsaker, höns, tupp, bär, m.m. Kylskåp finns sedan 1961 och tvättmaskin har vi sen ett 20-tal år tillbaka.

Före 1900 åts fem mål dagligen: morgonmat, lillemiddag, middag, merafton och kvällsvard. Nu äter vi två lagade mål mat om dan, middag och kväll. Man hade och har finare rätter på söndan, oftast kött. Måltiderna intas i köket vardag som söndag. Pilsner dricker jag ibland till vardags och alltid till fester.

Textilier och kläder

I dag äger en arkitekt Lundqvist (!) gården och den är en av synnerligen få som vuxit ytterligare de senaste tio åren

Vävstol har alltid funnits på gården. Nu vävs inte så mycket, men före 1950 vävdes gardiner, mattor, dukar, filtar och handdukar. Anna Månsson antliades ibland och bestod då materialet själv. Kläderna beställdes hos skräddaren i Flyinge, men i slutet av 50-talet övergick jag till köpekläder. Skor köptes i stan. Skomakare fanns på Getingevägen, men han är död nu.

Far hade alltid kubb, farmor alltid schalett men mormor hatt. I nattvarden bar karlarna alltid frack och kvinnorna alltid i svart. Nu använder alltid vi karlar mörk kostym till nattvarden.

Vi äger några äldre textilier ex. ett opphämtatäcke och några dukar från före 1910 pch dessutom en höstasärk från mitten av 1800-talet nån gång.

Sjukvård och hygien

Förr dog man en naturlig död utan läkare. Jag har inte hört talas om någon, som besökt någon ”klok”, och den enda huskur, som vi använt, är att lägga rökt fläsk på varigt finger för att dra ut varet. Det är bra med sjukhus, men det är bättre att slippa komma dit. Födslar förekom både i hem och på BB. Barnmorska togs från Lund.

I min barndom användes i hemmet ett stort zinksittbadkar. Man la ut sjölök för råttor eller fångade dem i fällor.

I stora köket fanns brygghuspanna och där tvättade man. Såpa och soda användes. Vridmaskin har vi alltid haft och 1940 köpte vi en amerikansk tvättmaskin, som 1964 byttes ut mot en ny. Eljärn anskaffades 1920. På 1930-talet köpte vi handmangel, innan dess hade vi haft en stor dragmangel fylld med stenar.

Socialhjälp

Socialhjälpen bestod i att man bar ut mat till dom som hade det svårt. I det s.k. kommunalrummet i Ö. Torn 4 bodde några, som nog hade något slags bidrag och till dom bars ofta mat eller också gick de själva runt i stugorna och fick mat. Vid jul fick de mer exempelvis bröd av alla de sorter, som bakade still jul. De gamla vårdades i hemmet. Undantagsförmåner, som fanns angivna i köpekontraktet, skulle följas.

Bemärkelsedagar i familjen

Dop förekom på BB men också ofta i hemmet. Kalas hölls med släkt och vänner. Första barnet bars av farmor, andra barnet av mormor och sen mostrar och fastrar i tur och ordning.

Konformation: Inget stort kalas hölls men lite mat åts tillsammans med släkten. Konfirmationen hölls i Domkyrkan men numera i Allhelgonakyrkan. Efter konfirmationen skulle pågarna ha långa byxor, annars ingen förändring i livsföring.

Skolavslutning och examinering av olika slag: Prästen avslutade skolan vid samling i någon kyrka.

Förlovning med en ring per kön och ringen var alltid av guld.

Lysning: Andra söndan togs lysningspresenter emot och man bjöds på kaffe.

Bröllop: firades förr i hemmet. Prästen kom ut och vigde dem. 1900 när min svärmor gifte sig så skedde vigseln i hemmet och man använde sig av eget tillverkade brudpallar. Frun fick ring men inte mannen. Efter vigseln stort kalas med släktingar och vänner.

Silverbröllop och guldbröllop firades med stor middag med släkt och vänner. Till det kan man säga, att vissa alltid hade tåror och kakor med sej. ”Kagelag” som bestod av släkten och kanske några fler, hade alltid en sådan förning med sig till varandra.

Begravning: Den döde las i ett mindre och svalt rum, som pryddes med ljus, blommor och grönt och där ett altare iordningsställdes. Där gjordes alltid mycket vackert. Särskild andakt hölls innan kistlocket las på, en psalm sjöngs och det lästes ur Bibeln i regel inte av prästen utan av någon annan. Den döde begravdes sedan på Lunds norra kyrkogård. De närmast sörjande körde närmast kistan. Gransris ströddes på gården och på vägen. Kransar har beställts i blomsteraffär så länge jag kan minnas.

Födelsedag och namnsdag: Födelsedagar firades och firas men inte namnsdagar. Femtioårsfesten är den största med jättekalas för släkt och vänner. För 20-25 år sedan hölls alla fester i hemmet men nu ordnas festmiddagar på gästgiverier och restauranger, exempelvis Staffanstorps gästgiveri eller Dragongården i Kyrkheddinge.

Helger och festdagar

Nyår firades och firas inom familjen och det nya året vakas in med några få gäster.

Trettonhelgen firas också inom familjen och med någon eller några gäster. Inga stjärngossar.

Fastlag: Fastlagsbullar har ätits sen jag var liten och det var samma slags bullar som nu. Ingen särskild mat. Vi har haft fastlagsris med fjädrar i sen 25 år tillbaka.

På midsommar åkte ungdomarna till Fågelsång för dans… och okristliga buskagevisiter

Påsk: Barna har alltid klätt ut sej till påskkäringar. Häxor och Blåkulla-käringar klipptes ut och fästes på ryggen på kamraterna. Ingen risning och ingen särskild klädsel på Långfredagen. Föräldrarna höll efter en Långfredagen, som skulle vara en stilla dag. Äggen målades men ingen äggätartävling förekom. Drängarna fick kokta ägg på påskafton, ofta ett tjog per man och olika många till olika drängar och själva skaffade de sej brännvin. Ägglekar lär ha förekommit på mors tid, men jag vet inte vilka.

Valborgsmässoafton och första maj: Vi hade eld på valborgsmäss men ingen majsjungning förekom.

Pingst: Varje pingst for alla ungdomar till Bökeberga. Hemmet pryddes med blommor och grönt.

Midsommar: I ”Blegan”, ett område på Östra Torns ägor, där räckorna blektes direkt i solen, reste byns pågar en stång. Runt den dansade byns ungdom och även några äldre och sen for man till Fågelsång. I Stadsparken i Lund reste man majstång, men inga eldar tändes.

Allhelgonahelgen firas inte alls.

Mårten bjuds arbetsfolket på mat.

Advent har tänts ljus så länge jag kommer ihåg och adventsstjärna blev modernt för 20-25 år sen, men numera ser man ingen längre.

Lucia: Vi gick inte Lucia när jag var barn, det är modernare företeelser.

Jul: Till jul slaktades, tvättades, bakades och städades. Inget öl bryggdes, men man förbättrade det öl man köpt med porter, russin och socker, och det gör vi än. Julskyltning i stan åkte man och tittade på även då jag var barn. När regementet var i stan blåstes julen in. Det bakades väldigt mycket till jul: grovt bröd, sursött bröd, fint bröd, tunnbröd och skorpor. Julagillet varade ända till påska. Från och med annandagen började man gå på kalas och släkt och goda vänner besöktes. Julklappar, jultomten, julgran och dopp i gryta har funnits så länge jag kan minnas. Risgröt, skinka, brunkål (förr), rödkål (nu) och lutfisk åts och äts till jul. På juldagen äts alltid en färsk soppa.

Nöjen, umgängesliv och sport

Mina föräldrar umgicks mest med grannarna och släkten. Man träffades vid kalas, man drack även kaffe då och då hos varandra. Förr bjöd man på kaffe till klockan 3 på eftermiddagen, och sedan gottebord med vin, frukt, choklad, tårtor och olika fruktinläggningar och sedan mat på kvällen, innande man gick hem, med smörgåsbord och stek och därefter toddy för karlarna och saft och vatten till kvinnorna. Det var rejäla kalas.

Barnkalas hade vi endast vid födelsedagar. Ungdomsbjudningar då och då med mat och tillbehör. Slädpartier ordnades gemensamt. Den bonde som hade plats till dans tog initiativet till dem. Folk från andra byar kom också hit då.

En viss sammanhållning mellan traktens ungdom var vanligt, men inga särskilda ungdomslag fanns. Ingen motsättning till stadens ungdomar. Det fanns varken schismer eller umgänge med dem.

Mikaeliemarknaden i Lund var samlingsplats för många, och då hade allt tjänstefolk fritt för att kunna åka dit.

På kvällarna läste och handarbetade man, men under vackra sommarkvällar promenerade man på bygatan för att träffa folk. Var tredje söndag hade tjänstefolket fritt och ofta tog de då till sina hem. På fester och sammankomster dansade man och lekte exempelvis: gömma fingerborg, byta namn.

Det har förekommit, att man var tvungen att gifta sej men inte så ofta. Det ansågs nog vara för galet och det gick ju helt och hållet ut över kvinnan. Innan giftemålet samlade töserna till utstyrse,l främst linne och servis ,men även allt annat som behövs i ett hem. Hemgiftens storlek berodde på råd och lägenhet. Pågarna förde kanske något vävt med sig till hemmet.

Leksakerna var hemgjorda. Man stoppade opp små glyttekläder med trasor och fick på så sätt dockor, urinblåsan på en gris la man ärter i. Barkbåtar täljdes och träsaker slöjdades. Av mina föräldrar fick jag en gång en hemmagjord kälke. Vi lekte både ute och inomhus och då ofta i kök och magasin. Efter mörkrets inbrott fick vi inte vara ute.

Jag läste mycket på kvällarna, dels egna böcker och dels böcker från biblioteket i Ö. Torn. SLU har haft studiecirklar och även en priffeklubb har funnits. Radio har vi haft sedan det började och TV sedan 1956. Orgel fanns i mitt föräldrahem.

Politik

Far var högerman men sedan bondeförbundare. Inga politiska motsättningar har förekommit inom familjen. Vi gick ofta på politiska möten och såg gärna att konungarna fick vara kvar. Far var med i Bondetåget 1914. Kungabilder på Oskar II och Sofia, Gustav V och Viktoria fanns i mitt föräldrahem. När RLF bildades 1931 gick jag in i det.

Religion

Vi har alltid tillhört statskyrkan och gick i kyrkan ofta, alltid juldagen och långfredagen. Några få frireligiösa har funnits i Ö. Torn. Vid högtider förekom husandakt och man läste då högt i Bibeln. Aftonbön lärde oss mor att läsa. Först lästes Gud som haver och sedan Fader vår, om man inte somnat innan. Till helger förekom bordsbön. Mina föräldrar försökte inpränta sunt förnuft och ärlighet. Konfirmation var obligatorisk.

Studier och yrkesval

I Reften (Kungsmarken, min anm.) i Södra Sandby fanns en lärarinna, som var utexaminerad lärare och hon hade alla klasserna. I Ö. Torn fanns en småskola och en storskola. Endast få fortsatte sina studier efter folkskolan. Några fortsatte i folkhögskola, de flesta till Hvilan där störst vikt lades vid allmänbildning och inte vid jordbruksutbildning. Yrkesutbildning för kvinnor blev modernt först för 10-15 år sedan. För mej var det självfallet att jag skulle bli bonde och mina studier vid Hvilans folkhögskola 1921-22 bekostades av far.

Familj, släkt och hemliv

Vi syskon sa alltid far och mor, inte du eller ni. Till släktingar sa man morbror, moster, farbror, faster. Till andra sa man hela namnet men ibland farbror och moster. Mina föräldrar sa du till varandra. Farfar bodde kvar hos oss på gården. Mor skötte oss barn och vi hade en jättestor gammal korgbarnvagn. Knappast någon aga förekom. Man gick till sängs vid 8-9 tiden.

Kommunikationer

Inga förändringar i de allmänna vägförbindelserna har skett under min tid. Järnvägen berörde inte oss i byn. Arendala var hållplats men den las ner för några år sedan för godstrafik. Inga bussar går här förbi. Cyklar fick vi 1900-1910, motorcyklar 1920-25 och bilar 1930-talet. Jöns Åkesson, Anton Andersson och läraren var först med dessa nyheter. Under sista kriget körde man med häst och vagn och på lördagen tingade kvinnorna skjuts till stan.

Posten har vi fått från Lund och den delades ut av en brevbärare, som gick till fots, senare fick cykel och som nu är bilburen. Telefon fick byn cirka 1900-1910 och de som först anskaffade telefon var smeden och Magnus Jönsson.

Handel

Marknad var det i Lund en gång i månaden på Clemenstorget och där såldes och köptes hästar, kor och grisar, kvastar och korgar, laggkärl, stegar, liar, selar med mera. Dessa marknader tog slut någon gång på fyrtiotalet.

Vi har sålt till spannmålshandlare och Centralföreningen. Man sökte upp dem gärna på telefon och körde sedan in spannmålen till Lund med häst och vagn.

Gårdfarihandlare sökte upp oss och sålde allt mellan himmel och jord, tyger, vävskedar med mera. Judar kom också och sålde.

Vi köpte mest hos Wickman på Bredgatan och Håkanssons på Västra Mårtensgatan. Dem man kunde ställa in hästen hos handlade man också hos. Som regel handlade man på bok och betalade en gång i månaden. Kläder beställdes hos skräddarna. Vi anlitade för det mesta hantverkarna i byn.

Ägg kunde lämnas i affären och man fick avräkning för dem vid betalningen.

Kontakten med stan

Mest kontakt har vi naturligtvis haft med Lund. Husfar och husmor åkte i regel in varje lördag och när tjänstefolket skulle köpa kläder följde de med. Några gånger om året tog man in till stan för att gå på bio, dans eller Bullis (affärsgatan Klostergatan, min anm.). Man åkte i regel in till stan första maj. Bilarna har gjort att man reser till stan oftare nu och besöker släkt och andra som flyttat in till stan från Ö. Torn.” Jag kan inte påstå att vi rönt någon inverkan från Lund.”

Kungen, regeringen, staten och bommen på Mårtens Fälad

Bommen på Målsmansvägen. Foto: Sydsvenskan

I slutet på 60-talet fick de boende på Mårtens Fälad känna på konsekvenserna av att vara nyinflyttade i början av ett expansivt skede. Byggnationerna på Östra Torn gjorde nämligen att de boende fick tampas med både trafikbuller och trafikverkets björnkramar till ”lösningar”.

Några år av bullerprotester gjorde att trafiknämnden sa ”fuck allt, vi pallar tji detta” och utan att meddela villaägarna i omnejden lät man på skärtorsdagen 1972 sätta upp en vägbom för att begränsa trafiken på Målsmansvägen och Bläckhornsvägen, då den senare kommit att användas som genomfartsled för de i den östra delen eftersom att utfarten mot Thulehemsvägen var mer lätthanterlig än den mot Sandbyvägen.

Då öppnade sig helvetets portar.

– Bläckhornsvägen har ju gjorts bredare än andra vägar i området, just eftersom att det är en genomfartsled. Nu flyttar man trafiken därifrån till en mindre gata, som redan är hårt belastad, sa villaägaren Curt Jensen.

Somliga såg problemet på en högre nivå, bortom bommarna, barnen och bilarna.

– Det här är att underkänna en stadsplan upprättad så sent som på 60-talet. Ingenting kan ju ha inträffat med trafiken som inte kunde förutses när stadsplanen upprättades för ett 10-tal år sedan. Var hamnar man om man börjar underkänna så färska stadsplaner? undrade arbetarekommunens ordförande och byggnadsnämndens ledamot Birger Rehn.

Agne Gustafsson är inte bara en klok statsvetare: han hatade också bommen med intensitet. Foto: Skånskan

Folket mobiliserade sig till höger och vänster. Ordningsmakten blev satt under press.
– Beslutet togs vid ett sammanträde den 16 december i fjor. Själv var jag inte närvarande då. Men jag vet att beslutet togs efter kontakter från föräldraföreningen och vissa enskilda i boendet. Andra möjligheter undersöktes då, till exempel trafikljus. Men det skulle innebära orimliga kostnader, sa polismästare Bertil Åkerman.

Efter att saken uppmärksammats gav han sig ut på en egen liten undersökning och drog betydande slutsatser.
– Jag måste medge att det finns argument både för och mot den här regleringen. Vi märkte bland annat att det kan vara mycket svårt att komma ut på Sandbyvägen. Där är en livlig och tung trafik och utfarten är dålig.

De boende samlade ihop 260 namnunderskrifter mot bommen som man skickade både i sin överklagan till länsstyrelsen och till trafiknämnden. Representanter från trafiksäkerhetsverket åkte dit för att undersöka saken och dra vettiga slutsatser. De kom fram till att bommen skulle stå kvar då fördelarna övervägde nackdelarna.
– Genom förbudet, som dessutom förstärkts genom att bommar satts upp över vägen, har primärt erhållits förbättrade trafikförhållanden på Målsmansvägen, förkunnade tjänstemännen. Sekundärt har det skett en viss omfördelning av trafiken inom de båda numera trafikmässigt helt åtskilda områdena.

När folkets kamp visade sig otillräcklig skred de intellektuella till handling. Universitetslektorn Agne Gustafsson bodde i trakten och tog en ledarroll i bom-proteströrelsen.
– Det ser ut som att verket inte riktigt fattat vad diskussionen gäller, sa han och rättade till tankehatten. Trafiksäkerhetsverket tänker uppenbarligen inte på de ökade risker förbudet medfört för det stora flertalet av barnen på området. Man har helt enkelt flyttat över riskerna från ett litet antal barn till mångfaldigt fler. Riskerna har ökat just genom att biltrafiken nu tvingas ta andra vägar. Det här kommer folk inte att finna sig i. Jag måste rådgöra med folk här ute.

Efter många turer kom till slut bomedagen

Mot årets slut tycktes allting till sist få sin lösning. Länsstyrelsen förkunnade att bommen på Målsmansvägen skulle bort. Från barrikaderna hördes Agne Gustafssons belåtna röst.
– Jag tycker det är positivt att en myndighet rivit upp ett beslut till förmån för en folkopinion som gått den parlamentariska vägen. Via namninsamlingen har vi kanaliserat en opinion och därefter lagt fram våra åsikter inför kommunfullmäkte och länsstyrelsen.

Men mörka moln på himlavalvet skulle ställa allting på kant. De boende på Bläckhornsvägen som från första början velat ha upp bommen överklagade länsstyrelsens beslut och ärendet hamnade i högsta instans, nämligen ”kungen”, alltså kommunikationsdepartementet.

Nu jävlar började maskineriet komma upp i vrarv. Statliga trafiksäkerhetsverket och statens planverk kopplades in och började reflektera över denna förargerliga bom. En mer än ett år lång utredning sjösattes, argument vägdes mot varandra, å ena sidan, å andra sidan. Till slut slog statens planverk näven i bordet.
– Det viktigaste är att ordna utfartsfrågan trafiksäkert. I andra hand gäller det att förhindra genomfartstrafik, menade planverket.

Trafiksäkerhetsverket kände en isande känsla av obehag, men tvingades svälja sin stolthet.
– I och för sig en godtagbar lösning, svarade man.

Man nådde en för tiden ovanlig lösning som kanske kan sägas vara det mänskligheten fick ut av den här historien: ett hinderlöst genomfartsförbud i båda riktningarna mellan Målsmansvägen och Skolrådsområdet, alltså i kvarterets kärna.

Regeringen tyckte att det lät skitbra och den 1 februari 1974 beslutades att bommen skulle bort.

En suddig bild från Google Maps vittnar om att lösningen var tidlös

Nu växte istället ångesten hos trafiknämnden i Lund. Kungen, regeringen, planverket, trafiksäkerhetsverket, alla krävde att den jävla bommen skulle bort, men… Vem ska utvärdera försöket? Och om försöket inte lyckas, får trafiknämnden i så fall ändra på den trafikreglering ”kungen” beordrat, utan att tvingas ta den långa vägen genom diverse instanser?

Även i svinstian, polishuset, var det en mörk dag. Man konstaterade för pressen att bara genom att skugga varje bil som trafikerar området kan man utröna om bilisterna faktiskt hade ett ärende i någon av villorna.
– Det blir en skylt för de laglydiga, sa trafiknämndens sekreterare och tillika polisassistenten Lennart Jönsson.

Trafiksäkerhetsverket, som man kan känna kanske skulle släppa det vid det här laget, tog chansen att fylla i orosmolnen med tunga regndroppar.
– Det må understrykas att det erfarenhetsmässigt visat sig vara svårt att få utfärdade genomfartsförbud, som inte kompletterats med fysiska hinder för trafiken, att fungera effektivt. Av detta skäl har trafiksäkerhetsverket inte velat förorda en sådan lösning.

Men så blev det och så är det än i dag.

Rör inte min trädgård era lögnaktiga kapitalistsvin

Sven Strömqvist, vicerektor för universitetet och ledamot i Wallenbergstiftelsen, gillar pengar och status

Bryr sig politiker och universitetstoppar verkligen sig om Lund, eller är de mest enkelspåriga samvetslösa karriärister som ser Gud när de tittar sig i spegeln?

Frågan är befogad. Det har den alltid varit.

Det är en intressant fråga när välfärden avregleras, demokratin urholkas och den sneda resursfördelningen eskalerar. Och det är en intressant fråga när Sydsvenskan i dag skrev om att växthuset i Botaniska trädgården kanske måste stängas, Zoologiska museet-style.

Den ytterst ansvarige för Botaniska trädgården, vicerektor Sven Strömqvist, menar att det finns en smärtgräns för hur mycket det får kosta. Var denne ryggradslöse man varit med de budskapen när trådgårdens lokalhyror höjts vet bara gudarna. Men kanske kan man någonstans se att en man som förfalskade sitt CV för att få sin tjänst – ”World Wide Honours List Award” för ”outstanding contribution to linguistic and cognitive sciences 2004”: en köpt titel från internet – också i alla andra avseenden är en man befriad allt från vad pungkulor heter.
Han använde den falska titeln i sitt CV när han sökte och erhöll 725 000 kronor från Vetenskapsrådet. Sven Strömqvist gillar pengar. När sådana människor handskas med offentlighetens tillgångar genomsyras besluten, retoriken och viljan av de egna vinningarna. En korrupt bedragare vars käft stinker ammoniak och vars intentioner är av predatorisk art. En sådan vars livsgärning i historieböckerna kommer beskrivas i ordalag som ”luft” och ”ingenting”.

Om man tar bort parken kan man bygga säkert tre fula höghus istället

Givetvis är han inte ensamt ansvarig för Botaniska trädgårdens ekonomiska problem. Det saknas runt en miljon om året. Samtidigt har universitetet pröjsat 282 miljoner kronor för en anläggning, ESS, vars största förtjänst för staden är att kunna bli ett nytt Minamata. Det handlar alltså inte om att pengar saknas, utan att projekt som ekonomiskt och statusmässigt gynnar vissa individer prioriteras över sådant som gynnar majoriteten av befolkningen. Har ni hört den förut?

Varför är den botaniska trädgården så viktig?

Ptja. Jag är ingen utpräglad trädkramare, men jag kan ge mina högst personliga reflektioner:

När jag var åtta-nio år skolkade jag ofta från skolan. I min färgglada knatteutstyrsel gav jag istället mig ut under den skinande solen och den blå himlen i vad som då tycktes vara en värld av outsinliga äventyr och möjligheter. Att på vägen till och från centrum, där jag antingen hängde i tv-spelsbutikerna eller köpte Pokemon-kort i källaraffären på Östra Mårtensgatan, gå genom den gröna oas Botan är på sommaren var en form av bekräftelse för mina drömmar: alldeles uppenbarligen kunde jag göra som Snusmumriken och avslappnat sitta under ett träd eller ett annat och lära känna likasinnade vandrare och äventyrare. I Botan fick bilden och känslan av idyllen leva lite längre, frigjort från den cynism och pessimism som senare kom att prägla tillvaron.

Växthusen; en offentlig oas för alla

Mitt första minne från Botan är nog emellertid när jag, min pappa med tillhörande hund och levande legenden till älskvärd lundaluffare, Thomas Måntelius, var där en folktom dag. Hunden sprang utan koppel, farsan och Thomas satt på kullen vid näckrosdammen och svettades öl genom trashanksmunderingen, och själv gick jag vilse i vad som för mig var en jungel, som tycktes fylld av snåriga gångar och kanske apor, tigrar och krokofanter. Den slitna sfinxen var farlig och majestätisk och farsan, likt jag en lundaknarkare fast i Malmöexil, berättade någon antingen påhittad eller sann historia som fick fascinationen, nyfikenheten och vetgirigheten att bubbla i blodet. Och när han berättade om sin barndoms krigslekar i delen av parken närmast Östervångsvägen föddes bakåtsträvaren i mig.

Sisådär femton år senare, det vill säga för kanske fem år sedan – det är inte lätt att minnas när man börjar bli gammal – klättrade vi för jämnan in över staket på kvällen, drack öl, kramades och pussades i vetskapen om att vi hade en park – en bedårande sådan – för oss själva. Någon gång kom en vakt eller polis och körde ut oss och de gånger vi ändå bestämt oss för att stanna var det en angenäm sak att hitta en bra buske att gömma sig bakom medan fnissandet och adrenalinet sköt i höjden.

Botans initiativtagare JG Agardh vänder sig i sin grav

Och växthuset – det som i ett första skede riskerar att stängas (även om vi av erfarenhet kan säga att också resten av parken då är i farozonen) – har alltid varit angenämt att kliva in i. Visst, när man var där på utflykter med skolan ville man mest hem eller ut i parken, men som lite äldre är det svårt att inte känna varmt för den enkla upplevelse växthuset har att erbjuda. Jag behöver inte boka tid, jag behöver inte snacka med någon surfitta i receptionen eller ens slänga fram en symbolisk tjugolapp; jag kan bara gå in och ut som jag vill, säga hej till den som matar grodorna (som aldrig syns men som tydligen är där) och njuta av… klimaten. Så enkelt. Så bra.

Botaniska trädgården är en extremt viktig plats för att illusionen om Lund som en någorlunda grön stad ska kunna leva vidare. Den ständiga förtätningen av staden har gjort gräsmattor i centrumområdet till en form av mytisk varelse som alltid sägs vara där men som lyser med sin frånvaro. Om inte framtida barn som växer upp i Lund ska tro att människan härstammar från grå betong så gäller det att med bestämdhet säga ifrån om vad som är viktigt och inte viktigt när den här sortens frågor kommer upp. Det handlar om kurage inför framtida generationers möjligheter att må bra och känna harmoni. Det måste stå utan tvivel att Botaniska trädgården är mycket viktigare för Lund än vad någon jävla Sven Strömqvist någonsin kan bli.

Kampen om Fjelievägen 14

Fjelievägen 14 / Bälgen 9, 1913-1980

1978 omyndigförklarades en gammal dam som ägde fastigheten Bälgen 9 på Fjeliegatan 14. Hennes förmyndare valde att sälja fastigheten samtidigt som det i avtalet ingick att hon skulle få ha kvar en av sex lägenheter i byggnaden.
– De nya ägarna gav oss uppfattningen att huset skulle renoveras nu, sa hyresgästen Peter Cinadr. Vi fick till exempel varmvatten för bara en månad sedan, vilket var jätteskönt. Men så berättade grannar om rivningsplanerna. Vi blev totalt överraskade.

Kvarteret hade en detaljplan från 30-talet som sa att man skulle bygga trevåningshyresrätter, något som utnyttjades fullt ut så när som på Stadsbudsgatan där villorna stod kvar tillsammans med Bälgen 9. De nya ägarna hörde omedelbart efter förvärvet sig för om man kunde undantas från trevåningsplanen, riva huset och istället uppföra tre radhus med 2,5 våningars höjd.
– Det är fett med chill, sa stadsarkitekt Börge Fyhr-Johansen. De avvikelser från stadsplanen man vill ha dispens för är inte särskilt omfattande. Ur många synpunkter är det här ett bättre förslag än det stadsplanen ger.

Men vad politiker, fastighetsägare och företagare vill går ofta stick i stäv med vad folket vill. En namnlista med 300 underteckningar ordnades snabbt i denna protestlistornas storhetstid.

Radhusen som ersatte

Och rätt vad det var hade Lund fått ännu en rivningsstrid i svallvågorna av den folkliga irritation som fanns kring de makthavare som mellan 1950-1975 låtit riva en femtedel av husen i centrala Lund.

Diskussionen rådde på alla nivåer. Rivningslov utfärdades snart av stadsarkitekten Fyhr-Johansen, men han hade bara befogenhet att göra det för byggnader i högst två våningar. Bostadsföreningen Västerbo menade att Bälgen 9, med två inredda lägenheter i ”tornet, skulle betraktas som ett trevåningshus då regerings- och kammarrätt hade uttalat sig om att en 1,5-plansvilla med inredd övervåning och takkupol skulle räknas som tvåvåningshus.

Husets nya ägare hette Tord Histrup och hade köpt byggnaden av förmyndaren för en mycket billig summa – 318 000 kronor för en 1040 kvadratmeter stor tomt i en relativt central del av Lund. Arga insändare i Sydsvenskan fördömde aktionen:

”Du vill riva och bygga mer vinstbringande radhus på tomten, vilket vi hyresgäster på omvägar fick reda på. Anser du det försvarbart att du för din större vinnings skull går emot alla grannar, övriga västerbors, andra lundabors samt stadsantikvariens förordnande om bevarande av ett i sin miljö värdefullt hus?
– Berövar även kommande generationer en miljömässigt värdefull miljö?
– River ett hus som utan svårigheter kan renoveras?
– Ersätter sex smålägenheter, anpassade efter dagens efterfrågan, med fyra radhus?
– Inte tar hänsyn till att den förra ägarinnan i kontraktet lovas få ha sin lägenhet kvar?
– Erbjuder oss hyresgäster lägenheter med flerdubbelt högre hyror?”

De sista hyresgästerna kämpade med alla medel

Men fastighetsägaren Tord Histrup avböjde att kommentera de ilskna hyresgästernas desperationsosande brev, men sa i en annan intervju:
– Någonting måste hända. Jag kan inte bara pumpa in pengar i huset. Det är mycket dåligt och det skulle kosta för mycket att renovera det. Men hur det skall ersättas vet jag ännu inte. Jag kan inte bara lyssna till vad de som bor i huset säger. Jag måste ju tänka på ekonomin. Naturligtvis ordnar jag nya lägenheter till dem i huset om det blir rivning.

Åtskilliga gånger skrev hyresgästerna till byggnadsnämnden. De menade att rivningsförbud behövdes eftersom att fastigheten var utsatt för spekulation och att alla argument för dess rivning var framlyfta av Histrup och förvaltarna Sigeholt Byggare.
– Vi har bara förvaltarens ord på att huset är i dåligt skick. Vi hävdar att det är i gott skick. Vi begär en oberoende teknisk undersökning.

Byggnadesnämnden försvarade sig med att ärendet inte var upp till dem, att endast ett nybyggnadsförbud i området skulle kunna stoppa ägaren och förvaltarna – och att det inte var troligt.
– Om det blir aktuellt med ansökan om rivning kan byggnadsnämnden inte säga nej, sa ordförande P G Sköldenberg.

En svunnen tid

Samtidigt hade huset återigen bytt ägare. Tord Histrup, som kritiserats hårt av hyresgästerna, hade sålt huset vidare till förvaltarna Sigeholt.

Som vanligt gick det enligt företagens intressen, men de boende gjorde en sista protest. Sigeholt Byggare AB sa upp alla hyresgästerna till den 1 oktober 1980 men några av dem menade att de kunde bo kvar eftersom att de inte fått formella avflyttningsbesked. Visserligen hade kontraktsägarna till respektive lägenhet fått sådana besked, men inte deras respektive sambo – vilket en advokat menade var nödvändigt.

Peter Hesselgren, Peter Cinadr (eller Cinard, beroende på vem man frågar), Karin Ekerman och Gudrun El-Malek valde därtill att polisanmäla Sigeholt Byggare AB för att ha stängt av el och vatten en dag för tidigt.

Två veckor senare bar kronofogden ut det sista av hyresgästernas möbler och spikade igen lägenheterna, varpå en grävmaskin gjorde ett hål i väggen – mer än så hann man inte första rivningsdagen – för att symbolisera att husets tid var över. Den sista dagen tog den siste hyresgästen, Peter Hesselgren, Tord Histrup i försvar och menade att den uppgivne ägaren och de som vräkte honom inte var samma person – tingsrätten menade att Sigeholt Byggare AB ännu inte fått lagfart på huset och att det var därför det fortfarande stod skrivet på Tord Histrup.

I Ann-Marie Westmans avrundande text i Sydsvenskan gav hon en hint om någonting som i dag blivit en övertydlig sanning, och en uppmaning om revolutionen vi ännu går och väntar på:
”Tomtmark ska hårdexploateras, människor skall inhysas på ett för exploatören så lukrativt sätt som möjligt. Någon trivsel är det inte tal om, varken för den boende eller för den, som på det numera så exklusiva till fot-sättet passerar området. Hur många kvartersmiljöer skall slås sönder här i Lund, som ännu för 30 år sedan var en trivsam och sällsynt välbevarad stad, men som nu är på god väg att bitvis förlora sin identitet, innan den icke-beslutsfattande delen av allmänheten ÄNTLIGEN reagerar med kraft och på bred front?”

Lunds bygglekplatser

För ett år sedan trillade det ner ett mail i inkorgen. Så långt inget nytt under solen, men dess innehåll var typiskt inavlat på det vis jag gillar det; en initierad och engagerad betraktelse av ett smalt fenomen. En läsare vid namn Christian Sten berättade om att han jobbat som fritidsledare på Lunds Bygglekplatser och att detta numera stendöda koncept saknade en plats på min blogg.

Skamset sänker jag huvudet: indeed är det för lite bygglekplatser på Mitt Lund.

Lyckligtvis skrev Christian i mailet att han dels skrivit lite om företeelsen och dels publicerat en uppsjö foton från sötebrödsdagarna, så med hans hjälp och min tillagda research ska ni här få den kanske (förhoppningsvis?) mastigaste och mest omfattande bloggposten om lundensiska bygglekplatser.

En introduktion till bygglekplatsen – av Christian Sten

Linerobyggen, stängdes 1992.

För att inte gå för djupt in på historien om hur bygglekarna kom till just i Lund vill jag kort förklara vad som i folkmun menas med företeelsen; ”Byggen” sedd ur ett Lundaperspektiv. Initiativet må ha kommit från Stockholm eller Göteborg eller någon annan stad där det fanns något som hette Parklek. Med Bygglek / ”Byggen” i Lund menas en relativt låg byggnad med inhägnad gård. Samt med anställda fritidsledare. Där barn och vuxna kan vistas med getter, ankor, kaniner, höns, plankor och brädor och annat material för att bygga kojor och annat på detta inhägnade område.

Det är det, som är grundidéen med ”byggen” Att barnen skall lära känna materien som sällan finns i ett asfalterat betonggetto. På ”byggen” finns även en möjlighet att lära känna öppen eld i en bevakad och för ändamålet byggd liten eldstad utomhus, Där man kan elda med brädstumpar och grilla korv mm. Där barnen kan lära sig hantertera eld under ledarens bevakning där barnen kan turas om att vara eldvakt. Det finns även små vattendammar i anslutning till byggnaden eller inne på området.

Gåsatoftens bygglek, riven 2009.

Inomhus kan barn leka i den stora (över 200kvm) lek/idrottshallen, spela biljard uppe på övervåningen, samt ”slappa” i mysrummet och snickra i snickeriet, använda verktyg och material gratis. Till exempel bygga sin en egen kaninbur av trä och spånvirke. Eller varför inte snickra en egen lådbil. Barn behöver veta hur materialet hanteras och dess egenskaper och
för att utveckla sin fantasi och kreativitet på annat sätt än man får av färdiga klossar, typ Lego mm..

På ”Byggen” drivs också undervisning i samarbete med närliggande skolor på förmiddagar. Man har undervisning i läderabeten, horn och enklare snickerier mm. Och det har visat sig att byggen är mer intressant att vistas i än skolsalen. På raster och lunch springer barnen ofta över till Byggen för att hinna spela en kort innebandymatch.

Bygglekplatsens uppgång och fall – av Simon Berglind

Klostergårdens bygglek

1968 startades en av de första bygglekplatserna i landet på Klostergården. Konceptet hade tagits från Danmark, ”skrammellegplads”, och syftet var att locka fram kreativitet och händighet hos barnen. I samband med nybyggnationer på Klostergården 2005 så riskerade verksamheten att läggas ner eller åtminstone förlora sin djurhållning i samband med en föreslagen ihopslagning med skolan, men genom kompromissande flyttades verksamheten bara femtio meter bort istället. Därmed förblev Klostergårdens bygglek den äldsta kvarvarande i Sverige.

Under 70-talet poppade de fram här och där. Miljonprogrammet skulle kompletteras med skol- och fritidsmöjligheter och bygglekarna låg i tiden. Såväl den på Gåsatoften som den på Linero byggdes under detta årtioende och även om mina kunskaper om Borgarparkens bygglek är begränsade så tycks den också härstamma från samma tid.

Redan i början av 80-talet började dock främst borgerliga politiker att ifrågasätta konceptet, eller snarare kostnaderna, med bygglekplatser. Endast efter protester och namnlistor drog politikerna in sitt förslag.

Christian Sten i sällskap med getter

Men bollen hade börjat rulla. Den dåvarande fritidsgården på Linero, Linerogården, revs och på bygglekplatsen blev öppettiderna sparsmakade och de flesta barn som bedrev sin fritidsverksamhet där fick efter stängning cykla bort till Gåsatoften, som med sin verkstad dessutom hade större möjligheter än de andra bygglekarna.

1992 stängdes Lineros bygglek varpå den stod och förföll innan den slutligen revs i slutet av 90-talet.

Det tidiga 90-talets lågkonjunktur resulterade inte i några fler nedlagda bygglekar, men underhåll av lekplatser, fritidsgårdar, skolor och andra offentliga byggnader blev eftersatt till den grad att renoveringarna aldrig nått renoveringsbehovet. Lika mycket som dagens kostsamma fuktsaneringar av skolorna kan återkopplas till 70-talets byggtekniker så är 90-talets negligerande av fastighetsunderhållet också en betydande anledning.

Bygglekarna var mer än bara djur och plankor: disco på Gåsatoften

Politiker måste definitivt haft en medvetenhet om situationen. Ändå fortsatte åren att gå utan åtgärder och först när förfallet blivit alltför tydligt för att ignorera så började varningssignalerna komma, på en plats efter en annan och ungefär ett år innan problemen med skolorna uppdagats för allmänheten så stängde man, med en dags varsel, Gåsatoftens bygglek i maj 2008.

Året dessförinnan hade den dåliga lukt som kunnat anas i flera år blivit alltmer tilltagande och de svindyra, välbetalda konsulterna kommunen hyrde in menade att det fanns fukt i bjälklag med tryckimpregnerat virke, i vilket man inte visste exakt vilka ämnen som fanns. Kommunen sade sig undersöka möjligheterna att renovera men kom fram till att rivning var enda alternativet – och någon ny bygglek skulle det inte bli fråga om.

I dag finns två bygglekplatser i Lund. Den ena, landets äldsta, ligger på Klostergården och den andra ligger i Borgarparken men är dels under hot från kommunens planer på att exploatera parken och dels – med största sannolikhet – också under hot från resultatet av en hårdbesiktning.

 

Vaga intryck från Margretedal

Ingen som följer den här bloggen lär ha undgått min förkärlek till slitage, byggnader och områden lika smutsiga, ärrade och sketna som en själv, någonting så långt ifrån perfekt att man kan känna igen sig själv i det. Miljöer i klass med min klass snarare än de renrakade, polerade glashus som i dag uppförs med syftet att bedriva glashusverksamhet. När jag går förbi Saluhallen-entrén mot Botulfsplatsen, de stora lokalerna på Ideon eller för den delen Domkyrkorobotfallosen slår det mig att de bara är ett par tjocka mörka glasögonbågar från att vara porträtt av nyliberala finansmän förklädda till byggnader.

Jag var lite för ung i 2000-talets begynnelse för att inse att min barndoms miljöer levde på lånad tid. De sjaskiga industrierna på Margretedal tycktes för mig oantastliga, de vars arbetsplatser där folk de facto gjorde någonting konkret till skillnad från i dagens samhälle där var och varannan har en mycket abstrakt arbetsuppgift. ”Så vad sysslar du med?” kunde man fråga och få svaret ”jag spikar ihop plankor så att de blir till bra grejer” eller ”jag tillverkar knake all day, all night”. I dag? ”Tja, jag sitter på mitt kontor framför en dator och ingenjörar konsultens it-teknikers marknadsdistribution – det kanske inte är mycket för världen men någon måste göra det… tydligen”.

Lunna töser, de fulaste brudarna i stan

Tydligen var jag inte ensam om att överrumplas av den utvecklingen och de konsekvenser det fått för vår stadsbild. Åtminstone på nätet finns det väldigt begränsad dokumentation kring till exempel Margretedals industriområde, de flesta av de fotografier som poppar upp porträtterar i stället det som var början på den nya eran; de erbarmligt fula ”Lunna töser” som ritades av numera avlidne schweiziske arkitekten Mario Campi. I honom tog man alltså inspiration utifrån och det resulterade i ett bygge med noll respekt för omgivningen runt omkring. Han ritade ett par stela pinnar och, kanske på grund av åldersrelaterade skakningar, blev de också lite sneda. ”Wow”, tänkte han. ”Det här är the shit”. Han skickade förmodligen in sitt förslag med text i size 72: ”IT IS LEANING! MYES! IT IS THE FUTURE”.

Rester

Och det hade han väl rätt i. I dag känns det helt omöjligt att komma ihåg vad som fanns på platsen innan. Campi beskrev de nya husen som ”dansande pyramidstubbar” och dessa är onekligen väldigt svåra att bortse från och dominerar nu hela områdets karaktär. Till och med de tidigare nedgångna lokstallarna har gått och blivit hotell av lyxmått.

Mina minnen från barndomen är rätt begränsade. Jag minns några tidiga morgnar med välsmakande knake från Holmgrens fabrik där luckan öppnade klockan fem på morgonen. Hur den gamla fabriken såg ut minns jag knappt, även om den kan skönjas lite grand i filmklippet nedan, men den var ritad av Klas Anshelm och från början uppförd som gräddbullsfabrik på den tiden man ansåg att sådant kunde tillverkas utan arbetskraft från taiwanesiska barn.

I dag finns det fortfarande en del rester i området. En del byggnader står än så länge kvar och framför allt finns det en riktig liten godbit i form av Margretedalskiosken, en försummad liten kiosk med fantastiskt ”schletet-och-schnajdigt”-värde. Mitt emot är man just nu i full gång med att riva den byggnad där Systembolaget tidigare låg och det går väl att gissa sig till att Margretedalskiosken inväntar ett liknande öde, men tills dess kan den diggas och användas men enligt en vemodsosande skylt inte rökas i.

Hasslanda – Lunds flygplats

Lund International SuperDuper Airport

En sommarnatt för många år sedan skulle jag och några kompisar äntligen genomföra Drömmen med stor D. Vi skulle besöka Lunds flygplats, Hasslanda, för att se om det var där det hände, om det var där den sagolika festen vi kallar livet hade sin ljusaste fägring.

På den här tiden – och det är väl bara sex, sju år sedan – var det avsevärt svårare att hitta till en plats än vad det är i dag. Eniros kartor fanns så klart, men alla häftiga gatuperspektiv och dylikt var ännu en halvt otänkbar framtidspryl och folk var ännu inte riktigt korkade nog att behöva kompensera med smarta telefoner.

Jag kommer ihåg att vi gick ner mot Eoshallen där vi mötte en ung kvinna. Min första tanke var att springa omkring i cirklar och vråla ”JAG SKA INTE VÅLDTA DIG! JAG SKA INTE VÅLDTA DIG! Vi är bara ett gäng killar mitt i natten på jakt efter en flygplats” – vi såg med all säkerhet något suspekta ut – och min andra tanke var ”den här bruden har ingen jävla aning om var detta unkna lilla flygfält ligger någonstans”.

Men, hon pekade oss rätt.

Efter en stunds famlande i mörkret hittade vi fram. Hasslanda International Airport. En stor, lerig gräsmatta som någon med förhoppningsvis en stor gnutta självironi alltså benämnt som flygplats. Intill gräsmattan fanns några cisterner och ett skjulliknande bygge som troligen inhyste ett flygplan eller två – närmare bestämt ett Cessna 182J i flygplatsens ägo och ett privatägt Piper J-3C-65 Cub-plan.

Hasslanda uppkom 1961 då ägaren till gården Stora Råby 14, Sven Gustaf Hassland, anlade den 600-700 meter långa gräsbana och plåthangar som vi ett antal decennier senare besökte. 1994 erhöll man rätten att kalla sig International Airport.

Bild stulen, snodd och infångad från cavok.se

Dess huvudsakliga syfte var så klart framför allt hobbyflygandet. Med över 200 landningar per år dessutom en ganska populär sådan, där närheten till staden var unikt nära – de flesta liknande flygfält ligger långt bortom gångavstånd från centrum – och många är de utländska, i synnerhet tyska, flygare som landat på gräsplätten för att strosa in till stan och titta på Domkyrkan eller vad nu turister gör i Lund.

Men Hasslanda fyllde även – till och från – den viktiga funktionen som landningsplats för ambulanshelikoptrar. En helt lyckad lösning var det inte, ambulanserna körde ofta fast i leran, det fanns inga möjligheter för helikopterpiloterna att haka på sjukan och ta en kopp kaffe och hur central flygplatsen än må ha varit så var den fortfarande en bra bit från Blocket. Och att transportera tillbaka vårdpersonal till flygplatsen tillsammans med deras 70 kilo tunga specialbår innebar att det ofta behövde hookas bårbilar eller stora taxibilar, vilket både var tidsödslande och besvärligt.

När sjukhusets nya helikopterplatta var klar accelerade kommunen intensiteten i de planer man haft sedan 80-talet. En väg skulle byggas rätt över gräsm… – förlåt, landningsbanan – och trots ordförande Jöran Blom och hans medentusiaster hårda kamp för alternativa lösningar så har Lund sedan 2007 inte längre någon internationell flygplats.

Kanske hade dess öde varit annorlunda om karnevalsarrangörerna 1970 fått sin vilja igenom. Som ett studentikost och ganska lyckat marknadsföringsdrag tog man ett par månader innan ett par spadar, ringde medierna och skojade om att bygga ut flygplatsen från 700 meter till de 4700 meter som krävs för att få landa ett jumbojetplan. Jävla studenter.

Lilla Södergatan

När jag var liten, det vill säga för tio-tolv år sedan, brukade jag och en kompis antingen gå eller ta bussen från Djingis och lägga våra surt förvärvade slantar på Pokémon-kort. På Lilla Södergatan fanns då en av två (så långt vi visste) återförsäljare som kunde stilla vår abstinens. Gubben i kassan såg riktigt barsk ut och tycktes hellre vilja sälja antika möbler, gråa stenar eller någonting åt det hållet.

Exakt vad butiken hette minns jag inte och min magkänsla säger mig att ingen annan gör det heller. Numera finns en annan småskalig och mysig butik där i form av Naseem Livs och tätt intill den annan trevlig företeelse i form av Lunds stenugnsbageri.

Gatans mest anmärkningsvärda hus är naturligtvis korsvirkesmagasinet i dess norra del. Det byggdes, tillsammans med en nu riven gård, år 1801 och användes till lite av vardera; stall, magasin, loge och annat familjen Wahlgren tyckte sig behöva kring sin garveriverksamhet.

Under 70-talet var det naturligtvis tal om att riva den då mycket slitna byggnaden. 1979 hörde sig de dåvarande ägarna, ett företag i Malmö, för om huruvida man kunde få riva byggnaden och vad man i så fall skulle kunna få bygga där i stället. Stadsarkitekten Börje Fyhr-Johanssen var inte lyrisk över idén men medgav att det var en möjlighet.
– Det är väl tveksamt om kommunen kan vägra rivning. Man får ju räkna med krav på att kommunen löser in huset om det skall bevaras. Om det rivs får man förmodligen lov att bygga upp ett nytt tvåvåningshus på platsen. Personligen tycker jag det är trist om magasinet ska rivas. I ett tidigare förslag till omdisponering av fastigheten har man planerat någon slags varuhus i magasinet, vilket jag tycker vore mycket trevligt, sa han.

Stadsantikvarie Anders W Mårtensson gick bananer och visste vilka strängar han skulle spela på. Han förklarade dess betydelsefulla karaktär som bakgata och menade att de ansvariga för rivningen hade fått öppna skattkistan rejält.
– Rivs magasinet ändå kommer området bli föremål för omfattande arkeologiska utgrävningar som arbetsföretaget får betala, sa han och om ”fuck you”-tecknet hade varit grejen 1979 så hade han visat det.
I stället lät fastighetsägarna Bo & Marika Tavell 1985 att göra om byggnaden till lägenheter, detta genom Bogils förvaltning. En av de ledande i projektet, Sven Hjelmström, skojade lite om stallhistoriken:
– Vi har fått byta ut alla pelare. De var helt ruttna. Magasinet innehåller nu sju lägenheter, i gårdshuset finns två; i storlekarna ettor, treor och fyror. Några är i två plan med ingång från loftgång. Fasaden åt gården, dit man kommer genom en port så bred att häst och vagn fortfarande kan ta sig genom om det behövs, är i ljust tegel mellan korsvirket.

Mitt emot korsvirkeshuset fanns några byggnader som en gång i tiden var Aspegrens franska ångkvarn och som mot sitt slut blev en intressant kombination av kommunal tvättanläggning, synagoga och i ett källarutrymme dessutom nazistklubb. Som grädde på moset spelade Richard Hobert in delar av fimen ”Gänget” här samtidigt. På 60- och 70-talet när diskussionen kring stadens utformning var som hetsigast tilläts huset förfalla och 1977 kom alarmerande rapporter om att taket var på väg att rasa in på de stackars arbetarna på tvättanläggningen högst upp i huset. Två år senare revs det till förmån för obegripligt fantasilösa och tråkiga bostadshus.

Längre ner på gatan är situationen likadan; mestadels äldre bebyggelse på ena sidan och nyare på andra. Vid hörnet mot Lilla Tvärgatan fanns länge en djurbutik- Djurhörnan – som jag också minns väl. När jag var yngre tyckte jag djuraffärer var världens grej, i dag har jag svårt att sortera bort tanken på hur samtliga – personal, djur och kunder – mest såg ut att lida av sin tillvaro. Nu ligger där å andra sidan ännu en jävla skobutik – ingen önskvärd utveckling det heller.

Delen av gatan som sträcker sig mellan Lilla & Stora Tvärgatan hade varit en av de mest idylliska i staden om det inte vore för den hårresande fula Erikshjälpen-baksidan som effektivt dödar alla romantiska vibrationer gatan annars hade varit god för. Det är synd och skam hur känslan av ett kvarter för Bilbo och hans hobbitvänner helt raseras vid åsynen av verklighet.