Årets lundensare 2013: Jason från Djingis

Bananfesten 2009

Jag har träffat Jason ”Timbuktu” Diakité en gång. Det var i början av 2000-talet när den första Bananfesten på fem år gick av stapeln. Jag var jävligt ointresserad av hiphop men det var en underbar sommarkväll och alla djingiskidsen satt förväntansfullt i det blå cirkustältet och efteråt, när spelningen var över, satt vi några stycken backstage och tittade på den store kändisen.
– Den senaste Bananfesten var faktiskt 1996 och inte 1998 som du sa, sa jag.

Det är det enda utbyte av kommunikation vi någonsin haft. Någonting säger mig att det var mer intressant och minnesvärt för mig än för honom.

Jason är som gemene djingiskhanare. Han har i barndomsåren sprungit omkring på ett område vars värme och kärlek varit omöjlig att undkomma, där olika sorters människor levt i harmoni och där en varm syn på livet, människan och naturen manifesterats genom solidaritet gentemot det onda och en stark uppbackning av det goda.

Samtidigt fick han se hur världen såg ut, inte minst på Tunaskolan där han var en av få att bryta igenom homogeniteten. Därefter gjorde han samma resa som alla vi andra. Han tog på sig sina skor och lämnade Djingis barfotaliv och möttes av det dystra och bittra vi kallar för verkligheten. Han blev arg. Kritisk. Ledsen. Han hade sett hur världen kunde vara och han fick se hur den verkligen var.

Genom att en gång haft friheten att älska mer än man hatar hade han byggt upp ett känsloförråd. Med en viss akademisk bakgrund och med den kreativa ådra som spirar igenom honom lyckades han sätta ord på detta förråd, träffsäkert nådde han ut och blev en av landets mest populära artister.

Allt eftersom tiden gått har han vuxit med rollen som ansvarsfull förebild. I år har han på ett imponerande sätt tagit kampen och använt sitt utrymme mot de fascistoida krafterna som både styr och utmanar mänskligheten. När andra artister och kulturpersonligheter mest framsått som soma-snortande självupptagna medlöpare har Jason varit mer genuin och tydlig än någonsin förr.

Genom att vara en kvarleva från någonting fint vi en gång hade har han bidragit till att entusiasmera det lilla motstånd som finns kvar mot det totalitära socialdarwinistiska systems utbrednad. Han har representerat mänskligheten i en tid då den är mycket svår att skönja. Han har lyft fram sina känslor framför sin karriär och han har värnat om tryggheten och välmåendet för den lilla människan. Därför är han årets lundensare 2013.

***

Jag vet, den här bloggen är ju tänkt att vara lite nerlagd. Vi får se hur det går med det. Det här inlägget var i alla fall helt nödvändigt.

***

Tidigare utnämningar:
2012 – Zoran Roganovic
2011 – Hans Martin Hansen

Vem tycker synd om Larry Andow?

Larry Andow med coolare karta än Google Maps någonsin kan bli

Sydsvenskan publicerade en intervju med gamle Larry Andow. Mannen är en modern lundalegendar; år ut och år in på toppositioner i politiken, VD för HSB, ordförande i Lunds BK och förmodligen kan man fylla ut meritförteckningen med mer än så.

Nu är han döende i cancer och han beklagar sig främst över att det folk minns i dag är HSB-skandalen 2008, då det uppdagades att de båda VD:arna Roy Hansson och just Andow gett hyresrabatter till släktingar, köpt lyxmonster till tjänstebilar och introducerat förmånliga fallskärmsavtal för de båda herrarna. Det var tydligt att duon hjälpte varandra till ekonomiska förmåner, allt medan hyrorna i staden accelererade (vilket de säkert hade gjort ändå).

Larry säger i Sydsvenskan att han inte gjort något olagligt. Det kanske stämmer. Han säger också att han inte gjort några moraliska felsteg. Det stämmer inte.

Andow är en typisk socialdemokrattopp: vad han säger och vad han gör bor på två olika planeter. Å ena sidan har man det framgångsrika, alltjämt etablerade socialdemokratiska arvet med en lång regenstid med ett lyckat socialdemokratiskt samhälle som följd. Å andra sidan har man det nationalekonomiska inflytandet signerat Assar Lindbeck som illa dold agenda. Partiets främsta uppgift är i dag att nedmontera sin egen politiks samhälle. Andow är ett strålande exempel.

Men varningsklockorna har alltid ringt. Även förr om åren, när Andow var en eldfluga på lundahimlen och gärna tog konflikter med så väl kolleger inom kommunen som mot svajiga fastighetsbolag och han var väldigt mån om att människor skulle ha ett drägligt liv och ett drägligt boende. Samtidigt har han alltid varit livrädd för att ta eget ansvar, för att erkänna sina fel och brister.

1986 var han kommunalråd och kanske som mest aktiv. I en diskussion kring skicket i lägenheterna på Stadsgården lackade han ur.
– Det är för djäkligt att man tillåtit det under så lång tid. Miljön är den sämsta tänkbara för barn, men det är unga hyresgäster som flyttat in och fått barn, sa han då till Sydsvenskan. I den korta intervjun frågar Bo Erlandsson honom: vem har makt? Varpå Andow svarar:
– Jag hade varken makt eller medel att göra något.

Centerpartisten Hans-Albin Larsson kliade sig i skägget, om han hade ett sådant (jag vet inte vem dude är riktigt).
– Men det har han väl nu? Och om inte kommunalrådet Larry Andow kan göra något för att biträda hyresgästerna i kommunens hus, vem kan då göra det?

När skjutsstallarna i Dalby stod och förföll några år senare var det samma visa.
– Vi socialdemokraterblev överspelade för tre,f yra år sen när vi ville lägga igen Allégatan, bygga bostäder och ny affär. Det blev beslut att spara skjutsstallarna. Jag satt sen själv i Bryggerikommittén och försökte få fram någon verksamhet för stallarna. När vi gick ut med enkäter i Dalby fick vi inte in något. Nu tänker jag inte ta något mer initiativ.

Som vanligt var ingenting Andows fel eller ansvar, trots att han så gärna ville vara öppenhjärtlig och ansvarstagande. I kritiken mot omvandlingen av Spolegatan 5 till diskotek, där investeraren Bo Tavell tog överhyror för att kompensera för räntor och avskrivningar var Andow besviken på det då borgerliga styret.
– Hur skall vi ha det egentligen? Skall kommunen medverka till rent skojeri så att Tavell får betalt två gånger för samma investering? Eller ska vi bedriva fastighetsförvaltning enligt rena och klara principer?

Något han själv alltså misslyckades med helt och hållet under tiden som VD för HSB. Eller som han själv sa när Vänsterpartiet i slutet av 80-talet motsade sig förslaget om Hardebergastaden, som skulle inneburit bulldozrar i grönskan och 4000 lägenheter:
– Det är uppenbart att de partiet som nu påtagit sig det politiska ansvaret i kommunen, i dett afallet även vänsterpartiet, inte förstått allvaret och meningen med politiskt arbete. Eller ännu värre: man är medveten om vad man gör i tron att lundaborna inte bryr sig. Detta är ännu en felbedömning.

Larry Andow kunde blivit ihågkommen som en frispråkig, glödande politiker med engagemang och drivkraft för folkets bästa, särskilt i boendefrågor. Nu kommer historieböckerna i stället tala om en mycket korrupt man vars alla beslut i efterhand måste bli ihågkomna med fotnoten: det är jävligt sannolikt att gubben vann någonting på det här.

Och visst, kanske är det lite sorgligt att Andow, en man på ålderns höst, fått mediedrevet emot sig när samma sak – att arbetarnas hårda arbete och därefter skattepengarna pumpas in i direktörssfären och de rikas bankkonton – pågår överallt i landet, på privat och offentlig nivå. Andow var bara en av de få som upptäcktes. Ett tidigt exempel på lobbyismens genomkorrumperande effekter.

Möjligen har han själv invändningar mot den beskrivningen.
”Jag tar inget ansvar”. ”Jag har inte gjort något fel”. ”Jag kan inte göra mer än jag gjort.”

Oavsett vad valde han det själv. Han kunde blivit ihågkommen som någonting positivt men valde att ta det vanliga folkets pengar och leva i lyx.

”Mannen med skylten” – Stellan Hagmalm (1942-2013) – är död

Låt oss ha detta väldigt klart för oss:
Stellan Hagmalm var naturligtvis psykiskt sjuk. Gravt därtill. Han kände att världen konspirerade mot honom och hans släkt. Man kan till och med säga att han skyltade med sin galenskap genom att år ut och år in gå omkring med en skylt med texten ”Carl-Erik Rosén mördade Olof Palme”, en uppenbar vanföreställning utan någon grund i vad som verkligen hände den där kvällen 1986.

Jag tror att han mycket väl visste att han var sjuk. Att det inte var normalt, att han inte var som andra. Samtidigt tror jag att han var väldigt mån om att inte läggas in för livslång behandling och medicinering för någonting som var hans personliga övertygelse.

Jag vet inte vad det handlar om, men jag kände aldrig något behov av att skratta åt Stellan. Jag kände inte att han skulle hånas, betraktas som ett fån eller att han skulle vara någon form av turistattraktion i staden och det är bland annat därför jag inte skrivit om honom här. I flera år har jag gått omkring och tänkt att jag ska ge honom ett skrivblock och en penna, be honom gå hem till sig och skriva ner vad han tror, tycker och känner och sedan ge mig blocket dagen därpå. Men jag orkade inte.

Det är inte helt lätt att gå fram med gott samvete till en man som hundratals, kanske tusentals, människor gått fram till ofta i syfte att förlöjliga och håna honom. Kanske kunde de gå bort till sina vänner på filten på torget och berätta om vilka dumheter han nu sagt. Eller varför inte logga in på Flashback och höja sin internet-status några decimaler.

Gubben må ha varit sjuk, men jag tror inte han var dum. Jag ville inte att han skulle känna att ännu en jävla idiot försökte göra honom åt åtlöje.

Men så för något år sedan bytte Stellan skylt. Den nya handlade om varför han inte fick någon behandling för sin obotliga cancer. Plötsligt såg man inte längre ungdomar ställa sig intill honom och låta kompisar med mobilkameror fotografera. Plötsligt såg man inte unga brats i solglasögon, rosa piké och hårvax stå och försöka kräma ur galenheter ur honom. Plötsligt var de tidningar som någon gång då och då skrev om Stellan och hans skylt inte längre intresserade.

Det lär oss någonting om människor överlag: så länge vi har en chans att håna, förminska eller roa oss på någon annans bekostnad så gör vi gärna det. När stunden kommer då det är dags att visa medlidande och empati och att lyssna och acceptera andra människor… då fegar vi ur, ryggradslösa, rädda och egoistiska som vi är.

Men i någon mån var han bättre än oss allihop. Han hade en övertygelse och han följde den hundraprocentigt. Varenda dag gick han omkring med en skylt där han berättade vad han trodde på och vad han ville uppmärksamma världen om. På så vis var han unik, en benhård krigare för sin sak och hur märkligt det än må låta skulle de allra flesta av oss behöva vara betydligt mer som honom.

Vi som är socialister skulle behöva stå utanför banker och storföretag med skyltar om att ”det är här pengasvinnet finns, inte i vården, inte i bidragen”. Kapitalister och liberaler borde stå utanför Amnesty, kommunhuset eller liknande och förklara att ”de här pengarna borde vara i näringslivet. Varför ska de vara i botten när de kan vara i toppen?” Kattälskare borde ställa sig på torgen och förklara ”sluta överge era katter” och katthatarna borde stå bredvid med skyltar om att ”kattungar bör dränkas innan födseln”. Och alla borde vara villiga och hängivna över att förklara varför de brinner för vad de gör, varför de tror att det är rätt. Då är man en sann Stellan Hagmalm – och som du säkert sett på våra banker, torg och kommunhus så finns det inte många av det slaget.

Jag kommer sakna Stellan. Inte som vän, inte som en komponent i ett studentsafari och inte för att ett ord av vad han sa var sant, men för att det var en gubbe med mycket balls som trots oändliga blickar, fotografier och hån varken kunde eller ville låta sig framstå som något annat än den han var.

Med viss motvillighet lägger jag här upp klippet från Filip & Fredriks 100 höjdare. Deras kringresande ADHD-cirkus försökte under något år leta reda på de hundra mest underliga personligheterna i landet och möttes främst av idel exhibitionister vars dröm alltid varit lite uppmärksamhet, några minuter av kändisskap. Stellan var inte sådan. Efter att de sökt honom under en hel dag fick de till sist syn på honom och hans fru. De ville prata med honom, men Stellan betraktade inte sig själv som en nöjesproduktion för konsumtion. Hans ord i klippet – ”det hjälper oss inte” – är talande både för den gnutta självinsikt han ändå hade, och för alla de människor han mött genom åren som svikit eller förlöjligat honom. Att tv-duon accepterade detta utan vidare påflygningar var kanske något av det mest humana och journalistiskt etiska de gjort.

Bertil Andersson – Tunisborgaren (1926-2011)

Tunisborg, Kävlingevägen 50, är en gård med anor. En gång i tiden, på 1630-talet, var det en diligensstation. Några årtionden senare var det dags för celebert besök, Karl XI hade sitt högkvarter där under slaget vid Lund, säkert en viktig sak för den som ägnar sig åt gammaldags historia med kungar och blodbad och annat som hör till.

Vad som är mer intressant för egen del är Bertil Anderssons regim i byggnaden. Han växte upp där med sina två systrar, och han kom inte därifrån sista gången förrän han var för gammal för att försvara det mot kommunala intressen så sent som häromåret.

Bertil Andersson hittade mycket roligt i sitt hus. Under golvet hittade han en rysk sedel från 1922 och kattskelett, som sades ha den effekten att om man placerade det där så skulle aldrig blixten slå ned i huset. Hans omvittnade nyfikenhet och samhällsengagemang gjorde att han anslöt sig till Röda Korset
– Jag var med i de första vita bussarna som åkte ner till Auschwitz på våren 1945. Fy fan; jag har aldrig sett något så jävligt som hur de människorna hade blivit behandlade, sa han i en intervju långt enare.

1946 fick han sparken från sitt jobb på Åkerlund & Rausing men knegade vidare några år i Malmö innan han 1951 startade Tunisborgs Handelsträdgård, där han snabbt blev känd inte minst i botanikerkretsar för att importera exotiska växter. En kväll kom 382 människor för att bevittna hans jättenäckrosors blomning. Dessa finns för övrigt numera i Botaniska trädgården.

Så småningom arrenderade han ut trädgårdsmästeriet och köpte sjutton tunnland jord i spanska Huelva, där han odlade rosor och nejlikor som han var fjortonde dag körde i lastbil för att sälja på svenska marknaden. 1992 avslutades även den rörelsen.

Väl hemma igen blev det mycket tid åt sina hobbies: att filma natur, djur och blommor – ibland i TV4:s tjänst -, och även ett projekt där Tunisborg delades upp i sex lägenheter varav han och hans fru hade en och ett helt sjok spännande karaktärer flyttade in i de andra.

Sedan är det lätt att glömma att gubben hade en smått skogstokig sida också.

Han dresserade två apor – Laban & Liselott – till att trycka på larmknappen om oönskat folk kom för nära. Och 2009 blev han på ålderns höst rikskändis då bland annat Aftonbladet tryckte förstasidor med rubriken ”Sverige – år 2009” och gjorde ett kritiskt reportage om Bertil och lägenheterna han hyrde ut.

Bland de boende minns vi inte minst George, den sköne, lätt igenkände gamle negern man kan läsa mer om här. Det var också främst den sortens människor som hyrde Bertils lägenheter: narkomaner och psykiskt svaga, och att det då uppstod en situation med slitage och en inte helt perfekt svenssonhygienisk tillvaro var något Bertil fick stå till svars för i tidningarna.

Kommunen, som betalat honom för att hyra ut till fattiga människor i svåra sociala situationer, agerade direkt. Man uttalade sig fördömande och miljöförvaltningen krävde ett vite på 150 000 kr, vilket senare följdes av ett beslut om hyresförbud.

Någon självkritik över att Bertil Andersson, då 82 år, skulle ansvara för de som kommit snett i samhället och dessutom rusta upp och städa deras lägenheter, kunde inte skönjas från varken höger eller vänster. Inte heller sades några beundrande ord över att någon faktiskt tagit på sig att hyra ut till dessa sargade människor som annars hade hamnat på gatan alternativt slussats runt mellan olika boendeformer.

Så dog han som en skurk, något oberättigat. Nu ska Tunisborg så småningom rivas – om det inte redan gjorts? – och kommunen vill gärna att det byggs nya hus på platsen. Och så klart ersätts det sista fattighuset med ett villaområde.

Anders Tornberg (1937-1997)

En kort mening här, en artikel där, en omnämning till höger och en till vänster. För människor i min generation är kopplingen Lund – Konst på sin höjd associerat med det svarta granitblocket på Stortorget. Ni äldre har varit med om desto mer, ni har varit med om Anders Tornberg.

Där Södra Esplanaden i skrivande stund har sina lokaler, på Kungsgatan 4 intill eviga Ariman, fanns en gång i tiden Anders Tornberg Gallery, som när det upphörde 1999 skapade den debatt som än i dag fortsätter: utarmningen av centrum och de höga hyresnivåerna i staden. Då hade galleriet funnits på platsen sedan nästan trettio år tillbaka, och Tornberg själv hade gått och dött.
Medan Skissernas museum och Kulturen mest liknar ett nödvändigt måste utan existensberättigande utöver sin egen existens i kommunens ovilja att satsa på konst och kultur, så var Anders Tornberg en länk mellan konsten och folket. Medan den stora massan i dag aldrig någonsin skulle sätta sin fot i ett privat galleri, så var Tornberg med sin personlighet och sitt galleri i sig en avslappnad introduktion till konsten.

Under sjuttiotalet fokuserade han mest på den lokala, regionella och i någon mån nationella konsten, med vernissager lika mycket i syfte att skapa stora sociala sammankomster som att försöka förmedla konsten som visades. Efterhand, som ryktet spred sig ut i det internationella, kom större amerikanska konstnärer (från i huvudsak New York) att ställa ut i galleriet, vilket visserligen skrämde den stora publiken men å andra sidan höjdes kvalitén bortom vad som var normalt för en stad av Lunds storhet.

1978 fick han till att visa en utställning av Christo, konstnären som gjorde sig känd för att paketera in sina konstverk (däribland, drygt femton år senare, riksdagshuset i Berlin. Fönstren på Anders Tornberg Gallery täcktes med brunt papper, men kloka marknadsföringsidéer till trots dök blott en handfull människor upp till vernissagen.

Verksamheten gick på knän. Tornberg var en man av handling. Samlingsexpot ”Vakna! Ett alternativ till Kronblomandan” 1981 blev en vändpunkt. I inbjudan till vernissagen bifogade han också ett brev, där han förklarade att det blir minsann inga fler inbjudningar om folk inte uttryckligen säger att de vill ha fler. Besökarna strömmade in, och från den dagen fram till sin död hade hans galleri en oomtvistad plats bland svenska konstinstitutioner.
När Kungsgatan på åttiotalet, mycket i och med grundandet av Café Ariman, blev en ”hipp” och populär gata var Anders Tornberg Gallery i allra högsta grad av betydelse. Att vi i dag, ett dussin år efter stängningen, knappt kan skönja spår efter den internationellt beryktade konstscen Lund hade, är lika väntat som tråkigt. Och medan misslyckandet att förvalta det konstnärliga arvet säger en del om hur Lund vanskötts de senaste femton åren, så säger faktumet att vi fortfarande gnäller om det en hel del om Anders Tornberg.

Anekdot: När Sven Karlsson la sig på Hardebergaspåret

Hardebergaspåret skulle asfalteras och en del människor i området klagade högljutt. Mest av alla klagade Sven Karlsson som sommaren 1996 försökte lägga sig framför asfaltsmaskinen då han och hans medkombatanter ansåg att någon form av växtlighet skulle ta skada av kommunens ondskefulla plan.

Polisen fick lyfta bort gubben och asfalteringen fortgick, även om man lät bli två sträckor. Vid Fågelsångsdalen lät man maskinen snabbt och smidigt asfaltera den tidigare grusvägen en tidig morgon 2004 innan någon hann säga något. Fyra år senare asfalterades den sista biten.

Vad som hände med Sven Karlsson vet jag inte riktigt, men han tycks aktiv inom miljöpolitiken i Södra Sandby. Och han kommer för alltid vara känd som Lunds egen Tank Man.

1800-talets lundaoriginal

Hyberg var en man som gjorde sina pengar genom att tillverka mössor. Han var känd som en kul kille och var han än gick kände man igen honom på hans pösiga, vitrandiga byxor och hans spetsiga frack. I en av sina stora fickor brukade han bära med sig en liten hund och en av hans främsta egenskaper, ett riktigt bra partytrick, var att imitera folks röster.

En dag såg han en av stadens mest präktiga borgare gå ut genom sin port och han ställde sig tämligen omedelbart vid utgången och ropade in:
– Mor, slakta fem höns och stek dem, ty jag har främmande med hem till middag.
Frun i huset gjorde som han sa och när hennes make kom hem blev han rätt förvånad över att sitta där ensam med en måltid för ett helt sällskap. Historien förtäljer inte om han gav sin fru redigt med stryk den dagen men det kan man ju föreställa sig.

Glasmästare Nordström var emellertid ingen nära polare till Hyberg. En dag gick han till torget och såg en kalv som kostade tre spänn.
– Jag köper den, sa Hyberg. Jag är glasmästare Nordström, gå hem till mig med den och be gumman betala er. Men jag har en försupen gesäll, som söker spela herre i huset. Bråkar han, så ge honom vad han tål.

Kalvförsäljaren kilade iväg med kalven och träffade mycket riktigt på den sanne Nordström som försökte övertyga försäljaren att han fan inte köpt någon jävla kalv. Lantmannen envisades dock och trodde sig förstå att han träffat på den försupne gesällen. Han tog glasmästaren i kragen och sa:
– Jag vet nog vad du är för en slyngel och ska lära dig att inte spela herre hemma hos glasmästarens!

Tyvärr var det en del folk i närheten och de räddade Nordströms skinn.

Kapten Greiff var svärson till biskopen och bodde därför på biskopsgården under en tid, medan han utrustade sig för en resa till Sydamerika, vilket blev ett hett samtalsämne i staden; på den här tiden var det ett rätt mastigt projekt att ge sig iväg på sådana äventyr.

En dag samlade Hyberg en massa lantmän omkring sig på marknaden och berättade högtidligt och övertygande:
– Nu ska vi göra en präktig affär, gott folk. Ni har väl hört att Greiffen ska resa till Sydamerika? Han tänker ta med sig så många hundar han kan få fast i. Sådana finns inte i Sydamerika och han behöver dem för att vakta negrerna på kaffeplantagerna. Kom på lördag med era hundar och lämna dem i biskophuset.

I Lund var det minsann ingen brist på voffsingar så folk tog med sig Fido och Caro och Lassie och allt vad dem kan heta till Lund på lördagen för att exportera dem till Sydamerika. Hundslagsmål och gläfs avlöste varandra på biskopsgården den dagen och Hyberg med vänner tyckte naturligtvis att det var skitkul.

Ett par andra lundaoriginal fanns även på den här tiden. I de förfallna husen kring Krafts kyrkogård bodde till exempel musikläraren P. W. Lethin som alltid gick omkring i grön frack med förgyllna knappar. Han var en duktig botanist sedan unga år och med fiolen under armen gick han från hus till hus och undervisade. Måste ha sett ut som en riktig tomte.

Lottförsäljaren Decreux, infödd fransman, var en lång mager man som spelade orgel i Domkyrkan på söndagarna. Han brukade bära omkring på en låda där han förvarade småsaker som han lottade bort och det var en rätt kul grej på den tiden när det varken fanns tv, radio eller andra tidsfördriv. Han var dessutom en riktig charmör som sa artigheter till damerna på en trevlig kombination av franska och svenska.

Han dog (1841) dessutom som ett riktigt original. Inte nog med att han fick för sig att bada i Höje å, han såg dessutom till att drunkna där. Karetthölen vid Källby var den farligaste platsen i ån – säger kanske inte så jävla mycket – för det var där det var som djupast. Det sades att under slaget vid Lund hade danskarna kört ner sig där med vagnar och artilleri då de försökte gå över isen.

Decreux tog sig en och annan vinare inne hos ”Pajas i Kyrkosträtet” vid Krafts torg. Det var inget hak med gott rykte direkt; serveringsbrudarna var kända för sina mycket lätta seder, vad nu det betyder får ni fundera ut själva, och publiken var rätt blandad även om majoriteten av studenter. Det blev ganska ofta bråk där och när man bankat på varandra en stund så gav sig slagskämparna ut i Kappslängarsträtet där man traditionellt slog lite på varandra.

Mitt emot Domkyrkan fanns det också ett hotell, Altona, där innehavaren var en man vid namn Thor Andersson som ceremoniöst bugade för alla kunder och titulerade alla studenterna för doktorn. Han var dessutom generös och tog aldrig extra betalt för en nattamacka eller så. Problem blev det dock när teologen Per Jönsson, kallad Per Präst, närmade sig smörgåsbordet. Han hade en stor aptit och var lika fattig som matglad och hade aldrig någonting emot en gratis måltid.

Per Präst skulle tentera sitt sista ämne för Thor, som också var professor i teologi. Thor berättade för sin fru att han inte trodde sig kunna godkänna sin matglade vän varpå hon med förskräckelse utbrast:
– Låt honom få betyg i alla fall och komma härifrån, annars äter han oss sannerligen ur huset!

Originellt sätt att nå framgångar i sina studier, får man säga.

Gasmaskmannen

När man talar om lundaoriginal av den mer psykiskt problematiserade typen kommer ofta en intressant man på tal. Han ska under en lång tid, fram tills början eller mitten av 90-talet, gått omkring på våra gator iklädd hängslebyxor, gasmask, väska och bar överkropp. Tydligen ska han också ha vistats en del i orterna runt omkring vår stad. Det tycks exempelvis som att han egentligen bodde i en lägenhet i Höör där han samlade på mjölkkartonger som skulle ”skydda honom mot gas”.

Exakt vad som var hans problem (förutom det uppenbara faktumet att han säkerligen var schizo) finns det olika teorier om. Somliga säger att han var rädd för strålningen från tv-apparater och liknande, medan andra säger att han såg avgaser som något långt mer farligt än vad vi andra kanske tror.

Han brukade enligt uppgift dessutom ringa från telefonautomater och prata med självaste Gud. Givetvis lindade han först in telefonluren i en massa plastpåsar så att vad han än var rädd för skulle låta honom vara. Ett vanligt rykte som gick var dessutom att han var någon form av professor men det känns som en uppgift man bör ta med en nypa salt.

Den som vet mer får gärna kommentera.

Tom Kronsjö och Ryska Huset

Ryska huset, Stora Södergatan 29, byggdes 1907 men det är mer än sextio år senare dess verkliga historia tar sin början.

Tom Kronsjö var ingen man av ordning och reda och sådant tjafs. 1969 ärvde han fastigheten på Stora Södergatan 29 och han alternerade flitigt med att använda huset som vandrarhem, hotell, studentboende och hyreshus. Gemensamt för alla verksamheterna var emellertid den rätt simpla betalningsformen; korttidsuthyrning mot kontanter.

På 80-talet och tio-femton år framåt bodde många östeuropéer i byggnaden som då kom att kallas för ”Ryska huset” – inte minst på grund av två polska kvinnor som sålde sex i husets bottenvåning under neonljusets storhetstid. Tom Kronsjö gjorde mycket lite för att motarbeta förfall och i början av 2000-talet fick vissa rum stå tomma på grund av de blev direkt farliga att bo i – mögel och buktande golv gjorde rummen för riskfyllda att hyra ut, även för den uppenbarligen ganska oberörde Tom Kronsjö.

Myndigheterna försökte i många, många år försöka få honom att göra någonting åt saken. Han belades med viten på hundratusentals kronor, polisanmäldes och Fastighetsägarföreningen uteslöt honom men… ptja, inte mycket hände och det fortsatte ungefär som tidigare.

Särskilt lätt var det heller inte att få tag på Kronsjö. Hans partner Adnan Chaabi skötte insamlingen av hyra som antagligen gick tämligen direkt ner i plånboken på de båda fastighetsägarna. Särskilt mycket restaurering blev det nämligen inte – vattenläckor och strömavbrott var en del av vardagen i Ryska huset. Då och då bodde dock Tom själv i byggnaden, då han enligt de boende där ibland smög omkring i korridorerna klockan halv sju på morgonen för att mixtra med elen.

Han var också känd för att vara förvirrande och svårbegriplig, vilket säkerligen var en del av hans personlighet men antagligen också han strategi. Genom att skriva märkliga brev med invecklade och inte sällan motsägelsefulla resonemang kunde det han skrev sällan användas emot honom. I ett svar på husets brandfarlighet menade Kronsjö att studenterna själva monterar ned brandvarnarna de sätter upp, för att varnaren börjar tjuta när de tänder kakelugnarna vilket därmed förstör deras kärleksnätter.

I det ovannämnda brevet står det också att studenterna förstör de automatiska dörrstängarna eftersom de ger dem en smäll på stjärnen som gör att spiller sås och te på golvet. Men även om det är en galning som skrivit breven så var det en slug sådan. Han var väldigt strategisk och för att hindra att fastigheten stängdes ner på grund av farorna gjorde han alltid precis den lilla insats som krävdes för att hindra just det. Strategiskt.

Diverse myndigheter jagade honom naturligtvis för att bli av med denna sunkiga byggnad på stadens viktigaste gata. Byggnadsnämnden tvingades i mitten av 90-talet ge honom tillstånd att bedriva vandrarhem på platsen. Hyresgästföreningen kunde ingenting göra då de boende räknades som hotellgäster. Räddningsnämnden ansåg att huset hade akuta risker i brandsäkerheten. Men först skulle alla delges och det gick inte snabbt. Elsäkerhetsverket menade 2003 att det var livsfarligt att bo i huset men ingenting gjordes åt den saken heller. Miljöförvaltningen ville också stoppa honom på grund av de ohygieniska förhållandena, men lyckades aldrig ens via polisen få tag på honom.

Så under 2005 begärde miljönämnden att fastighetenskulle tvångsförvaltas. Beslut skulle just fattas i ärendet då Tom Kronsjö avled 72 år gammal och löste problemet på egen hand, så att säga. Huset har nu en ny ägare och har under de senaste åren renoverats till fina bostadsrätter. Därmed är ännu en bit fantastisk slum borta.

Jakob Simonsen skrev på sin blogg om sin förre hyresvärd (och jag har i sann Kronsjö-anda tagit det halvt illegala alternativet att citera hela inlägget):

”Med anledning av min tidigare hyresvärd Tom Kronsjös bortgång tänkte jag prova på det lite längre formatet här och berätta om min tid på det ökända Ryska huset i Lund. Texten är tidigare tryckt i den utmärkta tidskriften Presens. Varsågoda!
Det kallas för Ryska huset, det på utsidan eleganta sekelskifteshuset på Stora Södergatan mitt i centrala Lund som ägs av Tom Kronsjö, en professor emeritus i 70-årsåldern som hade några skruvar lösa. Jag flyttade dit efter att jag tagit min examen. Jag hade förlorat min lägenhet och var i desperat behov av någonstans att bo. Jag kom att stanna där, arbetslös och fattig, i ett år.
Detta år präglades av de två saker som mest kännetecknar Ryska huset: upplösning och förfall. Vad som nu gnistrar fram i mitt minne av den här tiden är den extrema, nästan patologiska snålhet min hyresvärd stod för och den värme och generositet som mina grannar uppvisade.

Tom Kronsjö såg verkligen ut som en vänlig tomte, gammal och vithårig med ett stort, ovårdat skägg, men han var snarare som hämtad ur Dickens Julsaga – den snåle och oförsonlige Mr Scrooge.

Den första gången jag träffade Tom Kronsjö var en mycket varm dag i juni. Då hade jag redan bott i huset några månader. Vi som bodde på Ryska huset hade väldigt stora problem just då, eftersom energibolaget just hade stängt av vattnet i hela byggnaden. Vi fick vandra över till Katedralskolan när vi behövde vatten, där fanns en vattenkran vi kunde använda. Vattenhinkarna ställde vi sedan på rad i korridoren.
Hela den här situationen berodde på att Tom Kronsjö inte betalat sina energiräkningar för huset. Han var skyldig energibolaget över 70 000 kronor när han, till synes till freds med livet, kom in på min korridor och hukade sig över elmätaren.
”Det har visst blivit något fel på elmätarna”, gnällde han på finaste lundensiska, ”de visar på en alldeles för hög elkonsumtion.”
”Snälla herr Tom Kronsjö”, sa jag strängt, ”nu har elbolaget stängt av vattnet för att du inte betalat. Är det inte dags att du gör det, i stället för att gå här och läsa av elmätare?”
”Det är inte det som är problemet”, värjde han sig. ”Jag har betalat, men det finns en flygmaskinsliga som flyger runt jorden och tar pengar från folks bankkonton. Jag har själv sett flygplanen.”
Det var då jag för första gången insåg att min hyresvärd inte bara var snål – han var fullständigt från vettet.

Estetiskt sett var det absolut inget fel på mitt rum, det var stort och fint, högt i tak och en kakelugn (som i och för sig inte fungerade, men ändå). Och det var trevliga grannar. Problemet var sunkigheten, och att hyran var så hög. Huset fungerade i praktiken som ett hyreshus, trots att Tom Kronsjö försökte lura myndigheterna att det var en sorts pensionat. Jag betalade 2600 kronor i månaden, plus elkostnader som under vinterhalvåret sköt ordentligt i höjden eftersom fönstren var så otäta. Standarden var mycket låg; i badrummet växte jättelika mögelfläckar, och några på korridoren var konstant snuviga på grund av möglet och draget. En klassisk slumbostad, skött av en sann utsugare.

Det enda som gjorde att Ryska huset över huvud taget var beboeligt var Adnan Chaabi, en medelålders palestinsk invandrare som var anställd av Tom Kronsjö som fastighetsskötare. Det var honom man som hyresgäst skötte all kontakt med, betalade hyra till och gnällde på när till exempel ett kylskåp slutade fungera.
Han fungerade inte bara som fastighetsskötare, utan även som provisorisk mentalskötare åt den galne Tom Kronsjö.

Under sin tid på Ryska huset hade Adnan utvecklat en stoisk inställning till livet. Med en god portion välvilja och lugn kunde allt ordna upp sig, till och med de mest prekära situationer. Problemet med obetalda räkningar löste han raskt och enkelt genom att låna pengar av släkt och vänner. I det längsta kämpade Tom emot, men till slut lät han sig övertalas till att ge Adnan de pengar han lagt ut.

Adnan berättade om hur han bjudit in Tom till sin familj förra julen. Barnen hade blivit överlyckliga när de såg den kutryggige, skäggige gubben komma in genom dörren. Tomten hade kommit! Men när det visade sig att tomten inte hade några presenter med sig, utan satte sig och drack glögg istället, förbyttes de glada skratten i gråt.

Tiden gick på Ryska huset, på något sätt långsammare än i resten av stan. Tom Kronsjö anställde några polska gästarbetare för att fixa fasaden och bygga en brandtrappa, något som Brandskyddsmyndigheterna krävde, men polackerna tröttnade på att Tom hela tiden la sig i deras arbete och gav dem irrelevanta order. När de dessutom började ge upp hoppet om att få en skälig lön gav de upp arbetet. Den halvbyggda brandtrappan fick stå kvar.

Den ena dagen var den andra lik under de här veckorna. Lund var folktomt eftersom alla studenter lämnat stan under sommaren. Men på kvällen drog ungdomsgängen förbi på gatan nedanför mitt fönster. Ibland när jag låg halvvägs mellan sömn och vakenhet förvreds deras röster i mitt öra, och jag vet inte om det var mina drömmar som påverkade det de tycktes säga eller om det de sa påverkade mina drömmar, men jag hörde osammanhängande och skrämmande meningar som flöt in i mina mardrömmar. Jag drömde om fuktskadade klockor och främmande flaggor som jag låg insvept i och annat märkligt, och så fort jag vaknat sträckte jag mig efter anteckningsboken. Efter en stund var drömbilderna försvunna, och kvar var bara orden som beskrev dem.

Min närmaste granne hade ofta fest, hon spelade hög musik som med lätthet trängde genom de tunna träväggarna. En kväll gick jag ut i köket där hennes pojkvän lagat middag.
”Varsågod, ta för dig!” sa han och log stort. ”Jag har stulit allt på Konsum!”
”Stulit det alltså?” sa jag medan jag tog för mig av soppan. Den var röd och kryddstark.
”Javisst! Jag är tjuv!” sa han, nästan triumferande. ”Är du hederlig?”
”Ja, det är jag nog.” Han mulnade. ”Men jag gillar inte poliser, jag ska inte säga något till dem!”
Han sken upp som en sol igen och bredde en ostmacka till mig.
Jag skrattade för mig själv, och funderade över vem som var bäst att ha till granne: en vanlig Svensson som var hederlig och höll på sig och sitt, eller en skojfrisk tjuv som delade med sig av sitt stöldgods?

Adnan satt och pratade med en hyresgäst när Tom kom och knackade på dörren till kontoret. Det var en dag i mitten av juli, och det var lugnt på Ryska huset. Så fort Tom kommit in klargjorde han att Adnan fått sparken. Han misstänkte att Adnan förskingrade hans pengar. Detta kunde inte fortgå. Från och med nu skulle han själv ta över husets skötsel.

”Har du samlat in hyrorna den här månaden?” frågade han och Adnan nickade och pekade lite uppgivet på kassaskrinet.
”Bra, då kan du gå”, sa Tom.
Adnan var så arg att han bara gick. Det var meningslöst att bråka med Tom när han var på det här humöret. Bäst att komma tillbaka dagen efter och diskutera saken.

Nästa dag var Tom inte på kontoret. Adnan hade nycklarna kvar, så han öppnade och tittade sig omkring. Kassaskrinet! När han öppnade det besannades hans farhågor. Det var tomt, och Tom hade lämnat Lund för att inte komma tillbaka.

Vid det här laget förvandlades Ryska huset i princip till ett ockuperat hus. Ingen brydde sig längre om att betala hyra, trots att Adnan kom med omväxlande bönder och hot – han såg i Toms frånvaro som en sorts vikarierande hyresvärd. Några hyresgäster flyttade ut för att de tröttnat på den låga standarden och hade turen att hitta en lägenhet, andra flyttade i stället in när de fick reda på att man kunde bo där gratis. Stämningen var mer amsterdamsk än lundensisk. Allt fortsatte naturligtvis förfalla i huset när inga pengar längre fanns att tillgå för reparationer och underhåll, möglet spred sig och ibland slutade elen att fungera.
En ung kvinna som bodde i huset med sin lille son hade nu fått nog och bestämde sig för att anmäla Tom för polisen. Hon berättade vissa saker som jag inte känt till, till exempel att de polska gästarbetarna fick lön i vodka i stället för pengar. Och att Tom länge stått under hot från rättvisan om böter och stängning av huset, men han höll sig undan med hjälp av juridiskt rävspel. Ingen visste nu var han höll hus, hans kontor hade stått tomt i mer än en månad. Nog borde väl polisen kunna göra något, resonerade vi.

Men nej, hos polisen var de helt kallsinniga. ”Så länge han inte bryter mot någon lag i brottsbalken kan vi inte göra något”, sa den unga polisassistenten.
”Men hallå”, sa jag, ”ni bötfäller tonåringar som åker skateboard på fel ställen, ni åtalar folk som kör för fort. Borde ni inte kunna sätta dit en man som i åratal systematiskt undvikit att skatta på sitt hyreshus, som cashar in folks hyror utan att redovisa dem, en utsugare som har svart arbetskraft som han avlönar med smuggelsprit…”
”Ni får vända er till Miljöförvaltningen”, sa polisassistenten och lutade sig tillbaka med en trött rynka i pannan.

På Miljöförvaltningen var de desto gladare att se oss.
”Vet ni om att ni är de första som anmäler Tom Kronsjö till oss? Det här har vi väntat på att få ta itu med.”
Miljöchefen förklarade att det normala i ett sånt här fall av misskötsel är att kommunen går in och tvångsförvaltar huset. Eftersom Ryska huset var att betrakta som en sanitär olägenhet skulle de vidta mått och steg för att göra en omfattande renovering.
”Men det kan ta lite tid. Tom Kronsjö kommer nog att försöka sätta käppar i hjulen för oss. Han har sån koll på juridiken att han alltid lyckats slingra sig på något sätt när någon försökt sätta dit honom. Ingen har riktigt vågat ta fajten.”

Driften att rädda sig undan förfallet hade nu vuxit sig starkare än lusten att stanna och iaktta det. Det var inte längre någon nyfikenhet som höll mig kvar, inte ens ett klent hopp om att få vara med om något minnesvärt.

Det led mot slutet av augusti, och det var mina sista dagar i Lund. Jag hade fått en lägenhet i Göteborg, och jag var glad åt det förestående uppbrottet, men samtidigt lite melankolisk. Denna soliga eftermiddag strosade jag omkring i Lund för att säga adjö till stan, som man gärna gör när man står i begrepp att lämna ett ställe för att inte återvända.
När jag kom förbi Ryska huset såg jag att Adnan satt inne på kontoret och drack kaffe. Han såg tankfull och koncentrerad ut, en hårt prövad man. När han såg mig reste han sig, och vinkade in mig.

”Tom har kommit tillbaka” sa han, log och skakade på huvudet. ”Och vet du vad? Han säger att han glömt alltsammans. Jag frågar var han varit, han säger att han inte minns. Nu vill han ta över huset igen och sköta det som vanligt.”
”Hur förklarar han vad han gjort då?”
”Han förklarar inte. Han säger att han fick jobb som kardinal i Vatikanen för 18 000 år sedan, men han tyckte inte om kristendomen så han blev Muhammed, men han gillade inte det heller. Så han blev filosof.”
Vi skrattade. Jag tänkte efter lite.
”Men Adnan, du accepterar väl inte att bli behandlad på det här sättet?”
”Jag vet inte vad jag ska göra. OK, Tom är galen, men visst, han är faktiskt en filosof. Jag sa till honom: Det har varit som en storm här sedan du stack med alla pengarna och försvann, inget har fungerat, ingen har betalat hyra. Han sa till mig: Även i den svåraste storm finns ett område av lugn.” ”

Följande citat finns också att hämta från kommentarerna till samma blogginlägg:
Ulf
”Det var en ryslig berättelse. Jag vill gärna komplettera med några tidiga minnen av Tom Kronsjö och erkannerligen hans far lektorn vid Lidingö läroverk, Erik Kronsjö.

Jag tog studenten, som det hette då, vid denna ärevördiga läroanstalt år 1956. Lektor Erik Kronsjö, Toms far, var min klassföreståndare och mentor i matematik,fysik och kemi. Hans enda son var Tom några år äldre än jag. Då jag började i realskolan 1948 hade Tom och några kamrater förvärvat en gammal buss. De var sysselsatta med att inreda denna med slaffar och kokvrå. Senare gav de sig ut på turnee med detta fordon och under stor uppmärksamhet i pressen tog de sig till Gilbraltar och tillbaka. De publicerade därvid reseberättelser i, tror jag, Allers veckotidning eller någon liknande skrift. Tom blev något av idol för oss yngre skolpojkar som ju betraktade resandet i det då krigshärjade Europa som mycket äventyrligt.

Tom lämnade småningom Lidingö för att studera nationalekonomi och språk i bl.a. Warschava och Moskva där han f.ö. träffade sin blivande hustru. Som gymnasist fick jag ett fint förhållande till min lärare, Erik Kronsjö. Jag tror att det var hans inspirerande undervisning, som medförde att jag och många av mina studentkamrater småningom sökte oss till KTH där jag examinerades 1961. Erik var en ytterst generös och tolerant person. Många unga förmågor kan tacka hans vidsynthet för att de senare kunde komma in på attraktiva läroanstalter. En bekant till mig måste som exempel komplettera studentbetyget i kemi för att kunna bli arkitekt på KTH. Tentan gick inte så bra men Erik gav honom i alla fall betyget AB med kommentaren. ”Kemi väl inte så viktigt för en arkitekt!”

Erik blev mer än 100 år gammal och framlevde sina sista år som änkling i en villa nära Lidingö läroverk. Han dog runt år 2000 in i det sista verksam med att försöka förstå informationstekniken

Om Toms eskapader kan man läsa i en runa, DN den 14 aug 2005. Han behärskade många språk och var en period professor i Birmingham. Vi som kände honom i ett tidigare skede i livet betraktade honom som ett orginal och även om hans gamle far aldrig sade något direkt om det, tror jag att hans äventyrligheter inte enbart var till glädje för honom. Erik var sannolikt inte positiv till sonens religiösa mystisismer. Jag minns ett samtal med Erik då han visade stor oförståelse för Hegels filosofi. Vad skulle Erik ha ansett om själavandring etc., något Tom studerade ?

Frid över de lärda herrarnas minne.”

Gunnar A skrev:
”Andra Bubblare: 1. Tom´s kristallhjälm, för att lättare kunna prata med sin döde far. 2. Tom´s plan att bygga om ryska huset till en restaurang. På en slags räls skulle ett tåg fara fram med mat och öl. När tåget passerade en sittplats skulle man enkelt och praktiskt kunna ta för sig. 3. Brandstången som skulle gå från vinden och ner till entrén. En av polackerna började att hugga ett hål med en yxa på vinden, men projektet avbröts. 4. La casa rusia social club, klubben som drevs av ”John” i en av lägenheterna, rikskänd som den misstänkte för mordet på Anna Lindh (utrikesminister). Det blev en av Adnans få vräkningar. 5. Transvestiten som bodde under en av sängarna på andra våningen. 6. Ryssen som bodde i skafferiet. 7. Adnans bjuddadlar när det vankades diskussioner om hyran. 8. Att han vid dessa samtal bytte från svenska och pratade på engelska.”

Tina skrev:
”Jag har också bott i detta fantastiska hus 98/99. Som 18-årig student blev jag facinerad av detta hus där ryktet sa at Massive Attac varit på fest efter spelning i Lund. Hur lockades de dit, jo av att en av tjejerna drog upp tröja och visade behagen och sa ”kom med hem till mig”. Detta kan mycket väl vara sant. Det var alltid fest i huset, särskilt när den polska bussen varit på besök med vodka och cigaretter.

Mitt första rum hade röda guldmedaljongtapeter och vi heltäckningsmatta. Den var fortfarande vit så man trodde den borde va hyfsat ren, men icke. När jag en kväll spilde ut en flaska Vino Tinto så sa det bara slurp och så syntes ingenting! Rummet ovanför skulle mer kunna beskrivas som nattklubb. Och taket fanns en spricka tvärsöver där det regnade ner puts på småtimmarna. Jag bytte till ett rum i e lite lugnare del av huset. Lyckades då få tillåtelse att gå upp på vinden och välja ut vilka möbler jag ville ha. Där var en hel samling av 50- och 60-tals möbler som knappt va använda. Något slags konkursbo Tom lagt vantarna på. Jag gillade korrridoren med björktapeten, kändes som man gick i en allé. Var mindre förtjust i den ingrodda smutsen i badrum och kök. Jag kommer ihåg hur jag hackade tänder under vintermånaderna, det drog från fönsterna och det brännheta lilla elelementet kämpade på. Jag kopplade in telefon för att kunna ha ett modem. Killen från Televerket sukade när han kom och skulle hitta rätt ledning bland alla hemmadragna ledningar och försökte förklara för mig att jag bodde i en dödsfälla av ojordade sladdar.

Tom var som tidigare sagt ett orginal. Ett av Toms stora intresse var arkeologi, ett ämne som var bra att ta upp om man ville något speciellt. Första gången jag träffade honom berättade han entusiastisk att han planerade en utgrävning av innergården. Han var övertygad att huset stod på en hisoriskt mycket viktig plats. Det var därför han inte hade renoverat huset på innergården, det skulle ju ändå få offras för utgrävningen. Han hade också noterat att det var mycket spring i huset nattetid och funderade även på att gräva ut källare och öppna nattklubb.

Men det som var mest intressant med Ryska Huset va den blandning av människor som samlades där. Studenter, gymnasister, utbytesstudenter, konstnärer, musiker och andra som ville bo centralt och inte stå i bostadskö. Jag va ung, naiv och lättpåverkad. Det var många samtal på kvällarna i sällskap av rödvin, för trots paraboler så var det mest ryska kanaler på tvn. Där va den amerikanska konstnären som mötte kärleken i sitt liv varje veckan. Det måste va en svenska så han kunde gifta sig med henne och leva på det fantastiska arbetslöhetsbidraget. Där va den blivande gitaristen som övade riff på nätterna. Där va den halvnarkomatiserade teologstudenten som pratade flytande hebreiska. Där va den polska utbytesstudenten som vägra flytta för att Tom va bekant med hennes föräldrar och då skulle bli sårade, men hon tyckte egentligen det hela va för mycket. Jag blev förförd av en kille genom att att han bjöd hem mig kl 3 på natten för att se Bergmans Tystnaden och vägrade hånga innan filmen var slut.

Det var en slags självvald socialrealism att bo på Ryska Huset. Än idag kan det få mig att le när jag tänker på det. Men inser också att jag inte skulle vara utan det året i mitt liv. Jag tror också att galna Mr Tom nog haft ett större inflytande på Lunds kulturella utveckling än vad man anar.”

Fler berättelser är varmt välkomna och jag ska kontakta den här Jakob för att se hur det gick med den där boken han avsåg att skriva om huset.

Jakten på Bernhard

Ytterligare en dokumentär synnerligen relaterad till Lund har letat sig till SVT. Jag har inte hunnit se den själv än utan återkommer med en recension imorgon. Tills dess kan ni dock förgylla er söndag genom att titta på den på SVT Play.

Kort sammanfattat så handlar ”Jakten på Bernhard” om Bernhard Redenstedt, en udda gubbe som roar sig med att sätta upp lappar på olika ställen i Lund. Ett sant lundaoriginal således.