Category Archives: Lundaoriginal

Årets lundensare 2013: Jason från Djingis

Bananfesten 2009

Bananfesten 2009

Jag har träffat Jason ”Timbuktu” Diakité en gång. Det var i början av 2000-talet när den första Bananfesten på fem år gick av stapeln. Jag var jävligt ointresserad av hiphop men det var en underbar sommarkväll och alla djingiskidsen satt förväntansfullt i det blå cirkustältet och efteråt, när spelningen var över, satt vi några stycken backstage och tittade på den store kändisen.
– Den senaste Bananfesten var faktiskt 1996 och inte 1998 som du sa, sa jag.

Det är det enda utbyte av kommunikation vi någonsin haft. Någonting säger mig att det var mer intressant och minnesvärt för mig än för honom.

Jason är som gemene djingiskhanare. Han har i barndomsåren sprungit omkring på ett område vars värme och kärlek varit omöjlig att undkomma, där olika sorters människor levt i harmoni och där en varm syn på livet, människan och naturen manifesterats genom solidaritet gentemot det onda och en stark uppbackning av det goda.

Samtidigt fick han se hur världen såg ut, inte minst på Tunaskolan där han var en av få att bryta igenom homogeniteten. Därefter gjorde han samma resa som alla vi andra. Han tog på sig sina skor och lämnade Djingis barfotaliv och möttes av det dystra och bittra vi kallar för verkligheten. Han blev arg. Kritisk. Ledsen. Han hade sett hur världen kunde vara och han fick se hur den verkligen var.

Genom att en gång haft friheten att älska mer än man hatar hade han byggt upp ett känsloförråd. Med en viss akademisk bakgrund och med den kreativa ådra som spirar igenom honom lyckades han sätta ord på detta förråd, träffsäkert nådde han ut och blev en av landets mest populära artister.

Allt eftersom tiden gått har han vuxit med rollen som ansvarsfull förebild. I år har han på ett imponerande sätt tagit kampen och använt sitt utrymme mot de fascistoida krafterna som både styr och utmanar mänskligheten. När andra artister och kulturpersonligheter mest framsått som soma-snortande självupptagna medlöpare har Jason varit mer genuin och tydlig än någonsin förr.

Genom att vara en kvarleva från någonting fint vi en gång hade har han bidragit till att entusiasmera det lilla motstånd som finns kvar mot det totalitära socialdarwinistiska systems utbrednad. Han har representerat mänskligheten i en tid då den är mycket svår att skönja. Han har lyft fram sina känslor framför sin karriär och han har värnat om tryggheten och välmåendet för den lilla människan. Därför är han årets lundensare 2013.

***

Jag vet, den här bloggen är ju tänkt att vara lite nerlagd. Vi får se hur det går med det. Det här inlägget var i alla fall helt nödvändigt.

***

Tidigare utnämningar:
2012 – Zoran Roganovic
2011 – Hans Martin Hansen

Annonser

3 kommentarer

Filed under Kultur, Lundaoriginal, Mitt Lund

Vem tycker synd om Larry Andow?

Larry Andow med coolare karta än Google Maps någonsin kan bli

Larry Andow med coolare karta än Google Maps någonsin kan bli

Sydsvenskan publicerade en intervju med gamle Larry Andow. Mannen är en modern lundalegendar; år ut och år in på toppositioner i politiken, VD för HSB, ordförande i Lunds BK och förmodligen kan man fylla ut meritförteckningen med mer än så.

Nu är han döende i cancer och han beklagar sig främst över att det folk minns i dag är HSB-skandalen 2008, då det uppdagades att de båda VD:arna Roy Hansson och just Andow gett hyresrabatter till släktingar, köpt lyxmonster till tjänstebilar och introducerat förmånliga fallskärmsavtal för de båda herrarna. Det var tydligt att duon hjälpte varandra till ekonomiska förmåner, allt medan hyrorna i staden accelererade (vilket de säkert hade gjort ändå).

Larry säger i Sydsvenskan att han inte gjort något olagligt. Det kanske stämmer. Han säger också att han inte gjort några moraliska felsteg. Det stämmer inte.

Andow är en typisk socialdemokrattopp: vad han säger och vad han gör bor på två olika planeter. Å ena sidan har man det framgångsrika, alltjämt etablerade socialdemokratiska arvet med en lång regenstid med ett lyckat socialdemokratiskt samhälle som följd. Å andra sidan har man det nationalekonomiska inflytandet signerat Assar Lindbeck som illa dold agenda. Partiets främsta uppgift är i dag att nedmontera sin egen politiks samhälle. Andow är ett strålande exempel.

Men varningsklockorna har alltid ringt. Även förr om åren, när Andow var en eldfluga på lundahimlen och gärna tog konflikter med så väl kolleger inom kommunen som mot svajiga fastighetsbolag och han var väldigt mån om att människor skulle ha ett drägligt liv och ett drägligt boende. Samtidigt har han alltid varit livrädd för att ta eget ansvar, för att erkänna sina fel och brister.

1986 var han kommunalråd och kanske som mest aktiv. I en diskussion kring skicket i lägenheterna på Stadsgården lackade han ur.
– Det är för djäkligt att man tillåtit det under så lång tid. Miljön är den sämsta tänkbara för barn, men det är unga hyresgäster som flyttat in och fått barn, sa han då till Sydsvenskan. I den korta intervjun frågar Bo Erlandsson honom: vem har makt? Varpå Andow svarar:
– Jag hade varken makt eller medel att göra något.

Centerpartisten Hans-Albin Larsson kliade sig i skägget, om han hade ett sådant (jag vet inte vem dude är riktigt).
– Men det har han väl nu? Och om inte kommunalrådet Larry Andow kan göra något för att biträda hyresgästerna i kommunens hus, vem kan då göra det?

När skjutsstallarna i Dalby stod och förföll några år senare var det samma visa.
– Vi socialdemokraterblev överspelade för tre,f yra år sen när vi ville lägga igen Allégatan, bygga bostäder och ny affär. Det blev beslut att spara skjutsstallarna. Jag satt sen själv i Bryggerikommittén och försökte få fram någon verksamhet för stallarna. När vi gick ut med enkäter i Dalby fick vi inte in något. Nu tänker jag inte ta något mer initiativ.

Som vanligt var ingenting Andows fel eller ansvar, trots att han så gärna ville vara öppenhjärtlig och ansvarstagande. I kritiken mot omvandlingen av Spolegatan 5 till diskotek, där investeraren Bo Tavell tog överhyror för att kompensera för räntor och avskrivningar var Andow besviken på det då borgerliga styret.
– Hur skall vi ha det egentligen? Skall kommunen medverka till rent skojeri så att Tavell får betalt två gånger för samma investering? Eller ska vi bedriva fastighetsförvaltning enligt rena och klara principer?

Något han själv alltså misslyckades med helt och hållet under tiden som VD för HSB. Eller som han själv sa när Vänsterpartiet i slutet av 80-talet motsade sig förslaget om Hardebergastaden, som skulle inneburit bulldozrar i grönskan och 4000 lägenheter:
– Det är uppenbart att de partiet som nu påtagit sig det politiska ansvaret i kommunen, i dett afallet även vänsterpartiet, inte förstått allvaret och meningen med politiskt arbete. Eller ännu värre: man är medveten om vad man gör i tron att lundaborna inte bryr sig. Detta är ännu en felbedömning.

Larry Andow kunde blivit ihågkommen som en frispråkig, glödande politiker med engagemang och drivkraft för folkets bästa, särskilt i boendefrågor. Nu kommer historieböckerna i stället tala om en mycket korrupt man vars alla beslut i efterhand måste bli ihågkomna med fotnoten: det är jävligt sannolikt att gubben vann någonting på det här.

Och visst, kanske är det lite sorgligt att Andow, en man på ålderns höst, fått mediedrevet emot sig när samma sak – att arbetarnas hårda arbete och därefter skattepengarna pumpas in i direktörssfären och de rikas bankkonton – pågår överallt i landet, på privat och offentlig nivå. Andow var bara en av de få som upptäcktes. Ett tidigt exempel på lobbyismens genomkorrumperande effekter.

Möjligen har han själv invändningar mot den beskrivningen.
”Jag tar inget ansvar”. ”Jag har inte gjort något fel”. ”Jag kan inte göra mer än jag gjort.”

Oavsett vad valde han det själv. Han kunde blivit ihågkommen som någonting positivt men valde att ta det vanliga folkets pengar och leva i lyx.

3 kommentarer

Filed under Artiklar, Krönikor, Lundaoriginal

”Mannen med skylten” – Stellan Hagmalm (1942-2013) – är död

Låt oss ha detta väldigt klart för oss:
Stellan_Hagmalm_Skyltmannen_LundStellan Hagmalm var naturligtvis psykiskt sjuk. Gravt därtill. Han kände att världen konspirerade mot honom och hans släkt. Man kan till och med säga att han skyltade med sin galenskap genom att år ut och år in gå omkring med en skylt med texten ”Carl-Erik Rosén mördade Olof Palme”, en uppenbar vanföreställning utan någon grund i vad som verkligen hände den där kvällen 1986.

Jag tror att han mycket väl visste att han var sjuk. Att det inte var normalt, att han inte var som andra. Samtidigt tror jag att han var väldigt mån om att inte läggas in för livslång behandling och medicinering för någonting som var hans personliga övertygelse.

Jag vet inte vad det handlar om, men jag kände aldrig något behov av att skratta åt Stellan. Jag kände inte att han skulle hånas, betraktas som ett fån eller att han skulle vara någon form av turistattraktion i staden och det är bland annat därför jag inte skrivit om honom här. I flera år har jag gått omkring och tänkt att jag ska ge honom ett skrivblock och en penna, be honom gå hem till sig och skriva ner vad han tror, tycker och känner och sedan ge mig blocket dagen därpå. Men jag orkade inte.

Det är inte helt lätt att gå fram med gott samvete till en man som hundratals, kanske tusentals, människor gått fram till ofta i syfte att förlöjliga och håna honom. Kanske kunde de gå bort till sina vänner på filten på torget och berätta om vilka dumheter han nu sagt. Eller varför inte logga in på Flashback och höja sin internet-status några decimaler.

Gubben må ha varit sjuk, men jag tror inte han var dum. Jag ville inte att han skulle känna att ännu en jävla idiot försökte göra honom åt åtlöje.

Men så för något år sedan bytte Stellan skylt. Den nya handlade om varför han inte fick någon behandling för sin obotliga cancer. Plötsligt såg man inte längre ungdomar ställa sig intill honom och låta kompisar med mobilkameror fotografera. Plötsligt såg man inte unga brats i solglasögon, rosa piké och hårvax stå och försöka kräma ur galenheter ur honom. Plötsligt var de tidningar som någon gång då och då skrev om Stellan och hans skylt inte längre intresserade.

Det lär oss någonting om människor överlag: så länge vi har en chans att håna, förminska eller roa oss på någon annans bekostnad så gör vi gärna det. När stunden kommer då det är dags att visa medlidande och empati och att lyssna och acceptera andra människor… då fegar vi ur, ryggradslösa, rädda och egoistiska som vi är.

Men i någon mån var han bättre än oss allihop. Han hade en övertygelse och han följde den hundraprocentigt. Varenda dag gick han omkring med en skylt där han berättade vad han trodde på och vad han ville uppmärksamma världen om. På så vis var han unik, en benhård krigare för sin sak och hur märkligt det än må låta skulle de allra flesta av oss behöva vara betydligt mer som honom.

Vi som är socialister skulle behöva stå utanför banker och storföretag med skyltar om att ”det är här pengasvinnet finns, inte i vården, inte i bidragen”. Kapitalister och liberaler borde stå utanför Amnesty, kommunhuset eller liknande och förklara att ”de här pengarna borde vara i näringslivet. Varför ska de vara i botten när de kan vara i toppen?” Kattälskare borde ställa sig på torgen och förklara ”sluta överge era katter” och katthatarna borde stå bredvid med skyltar om att ”kattungar bör dränkas innan födseln”. Och alla borde vara villiga och hängivna över att förklara varför de brinner för vad de gör, varför de tror att det är rätt. Då är man en sann Stellan Hagmalm – och som du säkert sett på våra banker, torg och kommunhus så finns det inte många av det slaget.

Jag kommer sakna Stellan. Inte som vän, inte som en komponent i ett studentsafari och inte för att ett ord av vad han sa var sant, men för att det var en gubbe med mycket balls som trots oändliga blickar, fotografier och hån varken kunde eller ville låta sig framstå som något annat än den han var.

Med viss motvillighet lägger jag här upp klippet från Filip & Fredriks 100 höjdare. Deras kringresande ADHD-cirkus försökte under något år leta reda på de hundra mest underliga personligheterna i landet och möttes främst av idel exhibitionister vars dröm alltid varit lite uppmärksamhet, några minuter av kändisskap. Stellan var inte sådan. Efter att de sökt honom under en hel dag fick de till sist syn på honom och hans fru. De ville prata med honom, men Stellan betraktade inte sig själv som en nöjesproduktion för konsumtion. Hans ord i klippet – ”det hjälper oss inte” – är talande både för den gnutta självinsikt han ändå hade, och för alla de människor han mött genom åren som svikit eller förlöjligat honom. Att tv-duon accepterade detta utan vidare påflygningar var kanske något av det mest humana och journalistiskt etiska de gjort.

13 kommentarer

Filed under Lundaoriginal

Bertil Andersson – Tunisborgaren (1926-2011)

Image

Tunisborg, Kävlingevägen 50, är en gård med anor. En gång i tiden, på 1630-talet, var det en diligensstation. Några årtionden senare var det dags för celebert besök, Karl XI hade sitt högkvarter där under slaget vid Lund, säkert en viktig sak för den som ägnar sig åt gammaldags historia med kungar och blodbad och annat som hör till.

Vad som är mer intressant för egen del är Bertil Anderssons regim i byggnaden. Han växte upp där med sina två systrar, och han kom inte därifrån sista gången förrän han var för gammal för att försvara det mot kommunala intressen så sent som häromåret.

Bertil Andersson hittade mycket roligt i sitt hus. Under golvet hittade han en rysk sedel från 1922 och kattskelett, som sades ha den effekten att om man placerade det där så skulle aldrig blixten slå ned i huset. Hans omvittnade nyfikenhet och samhällsengagemang gjorde att han anslöt sig till Röda Korset
– Jag var med i de första vita bussarna som åkte ner till Auschwitz på våren 1945. Fy fan; jag har aldrig sett något så jävligt som hur de människorna hade blivit behandlade, sa han i en intervju långt enare.

1946 fick han sparken från sitt jobb på Åkerlund & Rausing men knegade vidare några år i Malmö innan han 1951 startade Tunisborgs Handelsträdgård, där han snabbt blev känd inte minst i botanikerkretsar för att importera exotiska växter. En kväll kom 382 människor för att bevittna hans jättenäckrosors blomning. Dessa finns för övrigt numera i Botaniska trädgården.

Så småningom arrenderade han ut trädgårdsmästeriet och köpte sjutton tunnland jord i spanska Huelva, där han odlade rosor och nejlikor som han var fjortonde dag körde i lastbil för att sälja på svenska marknaden. 1992 avslutades även den rörelsen.

Väl hemma igen blev det mycket tid åt sina hobbies: att filma natur, djur och blommor – ibland i TV4:s tjänst -, och även ett projekt där Tunisborg delades upp i sex lägenheter varav han och hans fru hade en och ett helt sjok spännande karaktärer flyttade in i de andra.

Sedan är det lätt att glömma att gubben hade en smått skogstokig sida också.

Han dresserade två apor – Laban & Liselott – till att trycka på larmknappen om oönskat folk kom för nära. Och 2009 blev han på ålderns höst rikskändis då bland annat Aftonbladet tryckte förstasidor med rubriken ”Sverige – år 2009” och gjorde ett kritiskt reportage om Bertil och lägenheterna han hyrde ut.

Bland de boende minns vi inte minst George, den sköne, lätt igenkände gamle negern man kan läsa mer om här. Det var också främst den sortens människor som hyrde Bertils lägenheter: narkomaner och psykiskt svaga, och att det då uppstod en situation med slitage och en inte helt perfekt svenssonhygienisk tillvaro var något Bertil fick stå till svars för i tidningarna.

Kommunen, som betalat honom för att hyra ut till fattiga människor i svåra sociala situationer, agerade direkt. Man uttalade sig fördömande och miljöförvaltningen krävde ett vite på 150 000 kr, vilket senare följdes av ett beslut om hyresförbud.

Någon självkritik över att Bertil Andersson, då 82 år, skulle ansvara för de som kommit snett i samhället och dessutom rusta upp och städa deras lägenheter, kunde inte skönjas från varken höger eller vänster. Inte heller sades några beundrande ord över att någon faktiskt tagit på sig att hyra ut till dessa sargade människor som annars hade hamnat på gatan alternativt slussats runt mellan olika boendeformer.

Så dog han som en skurk, något oberättigat. Nu ska Tunisborg så småningom rivas – om det inte redan gjorts? – och kommunen vill gärna att det byggs nya hus på platsen. Och så klart ersätts det sista fattighuset med ett villaområde.

3 kommentarer

Filed under Artiklar, Lundaoriginal, Platser, Smultronställen

Anders Tornberg (1937-1997)

En kort mening här, en artikel där, en omnämning till höger och en till vänster. För människor i min generation är kopplingen Lund – Konst på sin höjd associerat med det svarta granitblocket på Stortorget. Ni äldre har varit med om desto mer, ni har varit med om Anders Tornberg.

Där Södra Esplanaden i skrivande stund har sina lokaler, på Kungsgatan 4 intill eviga Ariman, fanns en gång i tiden Anders Tornberg Gallery, som när det upphörde 1999 skapade den debatt som än i dag fortsätter: utarmningen av centrum och de höga hyresnivåerna i staden. Då hade galleriet funnits på platsen sedan nästan trettio år tillbaka, och Tornberg själv hade gått och dött.
Medan Skissernas museum och Kulturen mest liknar ett nödvändigt måste utan existensberättigande utöver sin egen existens i kommunens ovilja att satsa på konst och kultur, så var Anders Tornberg en länk mellan konsten och folket. Medan den stora massan i dag aldrig någonsin skulle sätta sin fot i ett privat galleri, så var Tornberg med sin personlighet och sitt galleri i sig en avslappnad introduktion till konsten.

Under sjuttiotalet fokuserade han mest på den lokala, regionella och i någon mån nationella konsten, med vernissager lika mycket i syfte att skapa stora sociala sammankomster som att försöka förmedla konsten som visades. Efterhand, som ryktet spred sig ut i det internationella, kom större amerikanska konstnärer (från i huvudsak New York) att ställa ut i galleriet, vilket visserligen skrämde den stora publiken men å andra sidan höjdes kvalitén bortom vad som var normalt för en stad av Lunds storhet.

1978 fick han till att visa en utställning av Christo, konstnären som gjorde sig känd för att paketera in sina konstverk (däribland, drygt femton år senare, riksdagshuset i Berlin. Fönstren på Anders Tornberg Gallery täcktes med brunt papper, men kloka marknadsföringsidéer till trots dök blott en handfull människor upp till vernissagen.

Verksamheten gick på knän. Tornberg var en man av handling. Samlingsexpot ”Vakna! Ett alternativ till Kronblomandan” 1981 blev en vändpunkt. I inbjudan till vernissagen bifogade han också ett brev, där han förklarade att det blir minsann inga fler inbjudningar om folk inte uttryckligen säger att de vill ha fler. Besökarna strömmade in, och från den dagen fram till sin död hade hans galleri en oomtvistad plats bland svenska konstinstitutioner.
När Kungsgatan på åttiotalet, mycket i och med grundandet av Café Ariman, blev en ”hipp” och populär gata var Anders Tornberg Gallery i allra högsta grad av betydelse. Att vi i dag, ett dussin år efter stängningen, knappt kan skönja spår efter den internationellt beryktade konstscen Lund hade, är lika väntat som tråkigt. Och medan misslyckandet att förvalta det konstnärliga arvet säger en del om hur Lund vanskötts de senaste femton åren, så säger faktumet att vi fortfarande gnäller om det en hel del om Anders Tornberg.

5 kommentarer

Filed under Kultur, Lundaoriginal

Anekdot: När Sven Karlsson la sig på Hardebergaspåret

Hardebergaspåret skulle asfalteras och en del människor i området klagade högljutt. Mest av alla klagade Sven Karlsson som sommaren 1996 försökte lägga sig framför asfaltsmaskinen då han och hans medkombatanter ansåg att någon form av växtlighet skulle ta skada av kommunens ondskefulla plan.

Polisen fick lyfta bort gubben och asfalteringen fortgick, även om man lät bli två sträckor. Vid Fågelsångsdalen lät man maskinen snabbt och smidigt asfaltera den tidigare grusvägen en tidig morgon 2004 innan någon hann säga något. Fyra år senare asfalterades den sista biten.

Vad som hände med Sven Karlsson vet jag inte riktigt, men han tycks aktiv inom miljöpolitiken i Södra Sandby. Och han kommer för alltid vara känd som Lunds egen Tank Man.

1 kommentar

Filed under Anekdoter, Händelser, Lundaoriginal

1800-talets lundaoriginal

Hyberg var en man som gjorde sina pengar genom att tillverka mössor. Han var känd som en kul kille och var han än gick kände man igen honom på hans pösiga, vitrandiga byxor och hans spetsiga frack. I en av sina stora fickor brukade han bära med sig en liten hund och en av hans främsta egenskaper, ett riktigt bra partytrick, var att imitera folks röster.

En dag såg han en av stadens mest präktiga borgare gå ut genom sin port och han ställde sig tämligen omedelbart vid utgången och ropade in:
– Mor, slakta fem höns och stek dem, ty jag har främmande med hem till middag.
Frun i huset gjorde som han sa och när hennes make kom hem blev han rätt förvånad över att sitta där ensam med en måltid för ett helt sällskap. Historien förtäljer inte om han gav sin fru redigt med stryk den dagen men det kan man ju föreställa sig.

Glasmästare Nordström var emellertid ingen nära polare till Hyberg. En dag gick han till torget och såg en kalv som kostade tre spänn.
– Jag köper den, sa Hyberg. Jag är glasmästare Nordström, gå hem till mig med den och be gumman betala er. Men jag har en försupen gesäll, som söker spela herre i huset. Bråkar han, så ge honom vad han tål.

Kalvförsäljaren kilade iväg med kalven och träffade mycket riktigt på den sanne Nordström som försökte övertyga försäljaren att han fan inte köpt någon jävla kalv. Lantmannen envisades dock och trodde sig förstå att han träffat på den försupne gesällen. Han tog glasmästaren i kragen och sa:
– Jag vet nog vad du är för en slyngel och ska lära dig att inte spela herre hemma hos glasmästarens!

Tyvärr var det en del folk i närheten och de räddade Nordströms skinn.

Kapten Greiff var svärson till biskopen och bodde därför på biskopsgården under en tid, medan han utrustade sig för en resa till Sydamerika, vilket blev ett hett samtalsämne i staden; på den här tiden var det ett rätt mastigt projekt att ge sig iväg på sådana äventyr.

En dag samlade Hyberg en massa lantmän omkring sig på marknaden och berättade högtidligt och övertygande:
– Nu ska vi göra en präktig affär, gott folk. Ni har väl hört att Greiffen ska resa till Sydamerika? Han tänker ta med sig så många hundar han kan få fast i. Sådana finns inte i Sydamerika och han behöver dem för att vakta negrerna på kaffeplantagerna. Kom på lördag med era hundar och lämna dem i biskophuset.

I Lund var det minsann ingen brist på voffsingar så folk tog med sig Fido och Caro och Lassie och allt vad dem kan heta till Lund på lördagen för att exportera dem till Sydamerika. Hundslagsmål och gläfs avlöste varandra på biskopsgården den dagen och Hyberg med vänner tyckte naturligtvis att det var skitkul.

Ett par andra lundaoriginal fanns även på den här tiden. I de förfallna husen kring Krafts kyrkogård bodde till exempel musikläraren P. W. Lethin som alltid gick omkring i grön frack med förgyllna knappar. Han var en duktig botanist sedan unga år och med fiolen under armen gick han från hus till hus och undervisade. Måste ha sett ut som en riktig tomte.

Lottförsäljaren Decreux, infödd fransman, var en lång mager man som spelade orgel i Domkyrkan på söndagarna. Han brukade bära omkring på en låda där han förvarade småsaker som han lottade bort och det var en rätt kul grej på den tiden när det varken fanns tv, radio eller andra tidsfördriv. Han var dessutom en riktig charmör som sa artigheter till damerna på en trevlig kombination av franska och svenska.

Han dog (1841) dessutom som ett riktigt original. Inte nog med att han fick för sig att bada i Höje å, han såg dessutom till att drunkna där. Karetthölen vid Källby var den farligaste platsen i ån – säger kanske inte så jävla mycket – för det var där det var som djupast. Det sades att under slaget vid Lund hade danskarna kört ner sig där med vagnar och artilleri då de försökte gå över isen.

Decreux tog sig en och annan vinare inne hos ”Pajas i Kyrkosträtet” vid Krafts torg. Det var inget hak med gott rykte direkt; serveringsbrudarna var kända för sina mycket lätta seder, vad nu det betyder får ni fundera ut själva, och publiken var rätt blandad även om majoriteten av studenter. Det blev ganska ofta bråk där och när man bankat på varandra en stund så gav sig slagskämparna ut i Kappslängarsträtet där man traditionellt slog lite på varandra.

Mitt emot Domkyrkan fanns det också ett hotell, Altona, där innehavaren var en man vid namn Thor Andersson som ceremoniöst bugade för alla kunder och titulerade alla studenterna för doktorn. Han var dessutom generös och tog aldrig extra betalt för en nattamacka eller så. Problem blev det dock när teologen Per Jönsson, kallad Per Präst, närmade sig smörgåsbordet. Han hade en stor aptit och var lika fattig som matglad och hade aldrig någonting emot en gratis måltid.

Per Präst skulle tentera sitt sista ämne för Thor, som också var professor i teologi. Thor berättade för sin fru att han inte trodde sig kunna godkänna sin matglade vän varpå hon med förskräckelse utbrast:
– Låt honom få betyg i alla fall och komma härifrån, annars äter han oss sannerligen ur huset!

Originellt sätt att nå framgångar i sina studier, får man säga.

1 kommentar

Filed under Artiklar, Lundaoriginal