Ledningscentralen/bunkern i Sankt Jörgens Park

Lund hade byggplaner i det som växlingsvis kallas Skönadal eller Sankt Jörgens Park. Efter protester drog man snabbt tillbaka planerna, nästan som om idén inte riktigt varit seriös från början.

Varför?

Man kan tänka sig en viss slughet. Genom att lyssna på protesterna i den här frågan kanske man kan unna sig att helt ignorera de röster som protesterar mot byggplanerna vid Lunds gamla tingsrätt och i kvarteret Galten.

Eller också var projketet från första början svårt och dyrt. Att riva den gamla, väl tilltagna ledningscentralen för ett byggprojekt modell mindre måste rimligtvis redan från första början ha betraktats som en dyr och komplicerad historia.

Lustigt är i alla fall att några av de mest högljudda protesterna kom från arkitekten Johan Sundberg – som själv ritat ett planerat förtätningsprojekt bara några hundra meter från Domkyrkan. Arkitekter är ett särskilt släkte i det avseende: det får gärna byggas modernistiskt, det får gärna förtätas och byggas på höjden. Själva bor de i villor och protesterar gärna när det ska byggas i deras eget närområde.
Nåja. Hade jag fått rita ett hus i centrala Lund hade jag nog också nappat oavsett mina egna preferenser.

Om byggplanerna i sig finns det inte särskilt mycket att säga, nu när de i princip tycks ha slopats.

Den gamla ledningscentralen

Här skulle det byggas var det tänkt. För tillfället ligger det i den rödcirkelmarkerade dungen intill Tornavägen en gammal ledningscentral som säkert både är asjobbig och svindyr att få väck.

Däremot är den gamla ledningscentralen intressant: jag tror mig ha skrivit om den tidigare. Den byggdes på det glada 50-talet, närmare bestämt 1957, när det skulle utformas ett totalförsvar för att handskas med de påstått imperialistiska ryssar som kommer att invadera oss när som helst nu (nu = 70 år and counting).

I ledningscentralen, också benämnd bunkern, satt man och ledningscentralade för fulla muggar fram tills dess att någon under tidigt 80-tal ryckte på axlarna och sa ”vi kanske skulle skita i det här nu”. Därefter stod den alltjämt redo under ett tiotal år, fram till 1993, varpå den hyrdes ut till olika kulturföreningar som bland annat ordnade rejv i lokalen.
I bibeln/porrblaskan – det beror på vem du är – ”Kulturmiljöprogram: Kommunaltekniska verk” skriver Carita Eskeröd:

”Under Sankt Jörgens park ligger civilförsvarets före detta ledningscentral. Den stod redo för krig mellan mitten av 1950-talet och 1993. Ingången som är mycket diskret mot en betongvägg, ligger nära antennmasten som man lätt ser från Tornavägen. Följande beskrivning är hämtad ur Skånska Dagbladet 1995-03-20. En trappa leder ner till entrén. Betongdörren är nästan en halvmeter tjock och innanför denna finns en gastät dörr. Några meter under jorden finns 350-400 m² i två våningar. Härifrån skulle Lunds civila försvar styras vilket innebar bland annat att räddningsaktioner skulle vägledas, information till invånarna fördelas och flyglarm utlösas. När ledningscentralen byggdes skulle även skyddet av Kävlinge och Staffanstorp skötas härifrån. 50-60 personer skulle kunna jobba här. I den övre av de två underjordiska våningarna finns utrymmen att bo och äta i. I undervåningen finns utrymmen för den egentliga verksamheten, ett centralt placerat rum omgivet av mindre rum. Fram till 1993 var anläggningen alltid redo att tas i drift, fram till dess var den också hemlig. Därefter togs funktionen över av den nya anläggningen i brandstationen på Gastelyckan.”

I denna rapport finns också den enda interiörbilden jag kunnat hitta:

Själv var jag nere i bunkern vid ett tillfälle innan ingången plomberades 2009. Minns jag rätt var den ordinarie ingången redan då försedd med ett hänglås, så istället tog vi vägen ner genom en lucka på bunkerns ovandel. Bunkern var stor, mörk och stank av fukt och vattenskador och vi tänkte att det inte var alldeles för hälsosamt att vistas där nere, så visiten blev kort. Någonting jag minns väl är att vi hittade mängder med programblad från ”Ung i Lund” och ”Kulturföreningen Bunkern” från någon fest, kanske 1996 eller 1997 eller 1998.

Under 00-talet besöktes bunkern flitigt av sådana som vi, urban explorers, och jag vet att det har funnits gedigna fotoalbum online tidigare, men tyvärr tycks alla dessa vara borta. Om du har några foton inifrån så får du gärna kontakta mig.

Vad rivs om kvarteret Galten byggs?

I Lund är innergårdar omtalade men inte omvittnade. Trots att man från kommunalt håll i många decennier talat om att såväl behålla som åtkomliggöra stadens innergårdar har man konstant agerat i motsatt riktning, och gårdarna antingen ”förtätats”, byggts bort eller stängts igen för att ”öka tryggheten” (eftersom att året är 1972 och gårdarna skulle fyllas av limboffare, alkoholiserade fabriksarbetare och Jonny och Conny om vi inte låser in och isolerar oss).

Rivningshotat gårdshus i Galtens norra del. Byggt 1813.

Just nu smider kommunen och byggherrarna planer för kvarter Galten, ett område jag kommer gå närmare in på i ett senare inlägg. För den som inte har full koll på kvarters- och fastighetsbeteckningar så är Galten området söder om Mårtenstorget, snyggt inramat genom Råbygatan i öst, Bankgatan i väst och Lilla Tvärgatan i söder. Namnet till trots finns ingen koppling till grisar, utan snarare något mycket svinigare – en dansk vid namn Peder Galt.

I samband med att kommunen basunerade ut sina planer reagerade många häftigt på det vedervärdiga höghus som någon dum jävel i vanlig ordning stoppat in i en annars höjd- och idémässigt ganska sund och modest plan.
Vad som ska byggas och bevaras får man ge dem att de är ganska tydliga med. Vad som ska rivas får man lista ut för egen maskin – måhända är upplägget sä för att undkomma invändningar.

I och med det nya kvarteret småningom ska byggas ryker nämligen ännu en av vad som utan överdrift börjar bli ett försvinnande litet antal välbevarade lundensiska gårdsmiljöer.

Rivningshotat gårdshus nr 2. Till vänster i bild utedass, huruvida dessa är i funktion eller inte framgår ej

Det är svårt att hitta en enda samtida planbeskrivning där man inte offrar en gårdsmiljö för en handfull lägenheter. I den senaste översiktsplanen från 2018, strax innan stycket om att man ska ge fan i att bygga höghus i stadskärnan, står det ”gårdsmiljöerna ska värnas och fler gårdsöverbyggnader bör ej genomföras”. Men precis som man gladeligen offrade två välbevarande innergårdar på Östertull bara månader efter översiktsplanen ”Värna och vinna staden”, är man nu redo att gladeligen offra ytterligare sådana miljöer.

Det är alldeles uppenbart att tjänstemän och politiker i Lund är helt ointresserade av att åtfölja de råd man strösslat miljoner på att framställa. Man kan undra varför det ens talas flitigt om att bevara och värna när det uppenbarligen är av någon större vikt – hellre då uppriktigt och ärligt förklara att hela jävla innerstaden är ett frustrerande hinder för högtflygande planer om att tillgodose bygg- och fastighetsoligopolets giriga ambitioner.

Har jag någonsin satt en fot på denna gård? Inte vad jag kan minnas. Den kan skymtas bakom buskagen på Bankgatan och troligtvis kan man ta sig dit genom något av husen vid Mårtenstorget. Men det är liksom inte poängen.
De gånger man faktiskt bemödar sig att söka upp dessa miljöer, så som vissa gör och som jag då och då också gör, häpnas man.

Dessa gårdsmiljöer utgör heterotopier i staden – de bryter av mot alldaglighetens axelryckningar och föder tankar och intryck. ”Hur roliga fester kan man ha på en sådan här tjusig gård?”, ”vad har hänt här genom åren?”, ”hurdant var livet förr kontra idag?”. Det är miljöer som sätter fart på fantasin och tankeverksamheten. Jag kräver inte dessa upplevelser på daglig basis, men jag kräver rätten till dem. Staden måste ibland få tillåtas vara någonting annat än en tråkig kuliss.

Möjligen rivningshotad del av gathuset (som vetter mot Mårtenstorget och planeras byggas om).

För att inte tala om hur romantiska dessa miljöer är! Det är lätt att se framför sig hur du och Britt-Marie finner varandra igen under grillfesten på gården, i en lugn oas intill en vild och galen stad. Eller hur Sverigedemokratpampens dotter i haschoset på trappan till något gårdshus villigt och med inbjudan i åtanke blottar sina nedsölade trosor för tuffe Mohamed en ljummen juninatt. Miljöer som denna är rika på historier, såväl förgångna som framtida.

Det finns redan gott om kritik mot kommunens Galten-planer. Medan stadsbilden kanske i dag inte är riktigt lika intressant som vad någon amerikansk influencer säger på Instagram, hoppas jag ändå att det finns tillräckligt många förnuftiga personer där ute för att kunna sätta käppar i hjulen för kommunen och säga ”att utplåna det här för att bygga en koloss som i många vinklar och lägen ständigt och under överskådlig framtid kommer att svida i ögonvrån är ingen bra idé”.

Alla bilderna kommer från Bevaringsprogrammet: https://bevaringsprogram.lund.se/wiki/Galten_23

Referat från återtagandet av Bytaregången

Bilderna hämningslöst überstulna

Vid halv fem drog jag på mig mina inlines, susade ner för Hardebergaspåret dagens fullkomlighet till ära endast iklädd t-shirt och strosade upp till en av de balkonger på Dackegården som användes till uppladdning och peppande inför brytfesten i Bytaregången.
– Fan vad pepp jag är, sa jag ena stunden.
– Fan vad nojig jag är, sa jag andra stunden.

Till skillnad från tidigare brytfester hade nämligen samlingsplatsen och intentionen avslöjats på Facebook och på min blogg långt i förväg. Risken för att polisen skulle ha vetskap och än värre beredskap fanns där som ett hotfullt svart moln inför vad som annars tycktes som garanterad eufori. Med det i åtanke lämnade jag mina sävliga, försinkande kamrater bakom mig och lommade iväg i lagom tid för att vara där 18.00 och, om nödgat, slåss för vår fest.

Väl på Clemenstorget fortsatte jag vara ambivalent inför fortsättningen. Två polisbilar stod inte långt från den växande folkskaran men det lugnande ljudet från den brummande dieselgeneratorn skapade associationer till merparten av de positiva saker som hänt i den här staden de senaste åren.

Runt omkring mig syntes många bekanta ansikten och leenden. Solglasögon, t-shirts, kjolar och svettdropparna som sicksackade mellan mina rygghår lovade gott. Efter vad som kändes som en oändlig väntan – en kvart eller så – marcherade vi självsäkert in genom entrén ackompanjerade av pyroteknik och gladtechno.

Det var första gången jag var i Bytaregången sedan den stängdes. Naturen hade börjat återta utrymmet, alldeles uppenbart hade inget som helst underhåll skett där sedan 2006. Trappan till den lilla rutschkanan hade ett stort hål i sig. Staketen runt omkring hade börjat murkna och falla till marken, en sedan länge slocknad lyktstolpe vilade över en papperskorg. När ljudvagnen skulle rulla fram var problemet inte polisen, utan de nedfallna träd och grenar som gjorde gången till en smärre hinderbana.

Polisen stannade utanför. Under en liten stund stod de och hängde vid ”entrén” men släppte in alla som önskade, innan de gick tillbaka till sina polisbilar. Vargar fromma som lamm, menade några eldsjälar som fortsatte ha uppsikt över ingången under hela kvällen. När jag lite senare under kvällen tog en svängom festplatsen gick jag fram till de två parkerade polisbilarna, alltid nyfiken på beteendet hos denna främmande art.
– Jag måste säga att jag är imponerad över hur ni skött det här, sa jag.
Polismannen log lite.
– Vadå då? frågade han.
– Jag menar, det är ju inte helt legalt och så där. Men det är bra med den ömsesidiga förståelsen… att om vi sköter oss bra och snyggt så gör ni det också.
– Ja, det är mycket i samhället som inte är helt legalt. Sen måste vi ju stå här, ni släppte ju inte in oss. Men det verkar ju inte vara några problem, sa han.

Inne i gången var folket utspritt i alla möjliga avseenden. De flesta höll sig nära kvällens ösiga garagerockband, Humanides, medan andra satt vid gångens alla bänkar, fallna staket och träd. Alla åldrar mellan fem och sextiofem fanns representerade. Närboende kom och ställde frågor eller lyssnade på musik, studenter och infödingar samsades sida vid sida, lundaprofiler och blyga anonyma delade atmosfär och gången osade utopisk sammanhållning.

Till och med Thomas Måntelius var på plats. Jag slog mig ner bredvid honom en stund och tog en tripp down memory lane.
– Det började utanför AF när jag var tolv-tretton, inledde han och vi pratade om vår ömsesidiga tillhörighet i lundasunket.
– Men här måste det varit längesedan du var? undrade jag till sist.
– Nä fan jag är här hela tiden, sa han.
Jag vet inte om den numera till åren komne lundalegendaren ägnat sig åt att klättra över staket eller om han syftade till den lilla platsen vid fontänen som fortfarande är öppen för allmänheten, men jag drog slutsatsen att det aldrig gått att stänga ute lundaborna från sin egen stad. En tradition vi under kvällen upprätthöll och firade.

Från ödegård till afrodisiakum

Allting flöt på enligt planerna, timmarna gick och vid elvatiden gav vi oss gemensamt iväg. Vi tågade genom staden – mot Smålands, naturligtvis – rustade med flaggor, ramsor och musik. Förskräckta kärringar, surmulna gubbar, ovetande och omedvetna ungdomar och studenter blev varse om att staden är vår.

Vi slog rot på Kastanjegatan, utanför Smålands klubblokal. Därifrån stannade vissa och dansade på gatan, andra gick på fest eller in på klubben, med glädjen och minnena av en grym kväll som gemensam nämnare för alla som var med.

Jag får återigen ta och tacka arrangörerna och eldsjälarna som gjorde tillställningen möjlig; utan dessa evenemang som avbrott i monotonin hade jag lika gärna kunnat lägga mig raklång på gatan i väntan och jakten på döden. Och givetvis tack till alla som kom; alla fina gamla och nya vänner som har tillräckligt med hjärta och hjärna för att göra det yttersta av den frihet vi tagit oss. Tack, eller någonting liknande, också till polisen som visste bättre än att intervenera, och till grannarna som inte ställde till spektakel i den cyniska avundsjukan gentemot vår glädje.

Tre brytfester det senaste året, samtliga lyckade, vittnar om vad vi är kapabla till när vi vill och försöker. De lundabor som medverkar eller stöttar konceptet får inte ta detta för givet. Istället för att sitta på våra blekfeta rövar och invänta att ångloken i den här staden ska ta oss till nästa euforiska tillställning bör vi alla inspireras och skapa egna projekt och idéer i samma folkmaktsanda. Det är förmodligen det viktigaste budskapet att läsa mellan de rader som talar om hur viktigt detta är och hur kul vi faktiskt har det – varje gång.

Brytfest: Den 26:e april är staden vår

Känner du att det är orimligt att stänga ner ett centralt promenadstråk för att där till och från funnits missbrukare?

Känner du att det är rimligt att stänga ner våra offentliga utrymmen som en följd av åtgärder som inte löser några problem?

Vill du festa?

Den 26:e april ”utgör vi ett hot mot demokratin” i sedan 2006 nedstängda Bytaregången. Klockan 18.00 kommer vi ”extremister” att samlas på Clemenstorget och gemensamt promenera de femtio metrarna bort till den avskärmade, av naturen återtagna gången. Vi kommer att ägna natten åt ”skadegörelse” – dans, öl och kramar – och vi kommer inte att böja oss för ”ordningsmakten” och deras mot barn, män och kvinnor riktade batonger. Vi kommer att negligera de ”demokratiska beslut” som fattats av överheten och dess väpnade lakejer. Vi kommer av vår samtid att beskrivas som pest och ohyra, och av våra efterlevande som den rättfärdigade civila olydnadens hjältar.

Andreas Ekström kommer i Sydsvenskan dagen efter gnälla om att vi väckte grannarna. Skånska Dagbladet kommer att referera oss till en hord av vettvillingar. Polisen kommer frustrerat ropa efter större och bättre vapen. Och själva kommer vi att ha skitkul. Vi kommer att, likt festen vid Observatoriet, likt festen vid Systembolaget, skapa oss minnen att berätta för barnbarnen.

Man kan bomma igen staden från folket, men inte folket från staden

Om det låter läskigt, radikalt och samhällsomstörtande så är det sannolikt för att det är så. Samhället ska man akta sig noga för. Det är en inkörsport till betydligt värre saker. Det slukar ditt liv och din livslust och rätt vad det är ligger du där, ensam på McDonalds ålderdomshem, och dör i din egna avföring intill ett nattduksbord tomt på blommar och fyllt med återbetalningsbrev till den bank du jobbat hela ditt liv utan lön för.

Nä, join the dark side. Den 26:e april klockan 18.00 ses vi på Clemenstorget. Därifrån tar vi tillbaka det som tillhör oss alla men som likt resten av samhället ockuperats av några få: vår stad.

Rör inte min trädgård era lögnaktiga kapitalistsvin

Sven Strömqvist, vicerektor för universitetet och ledamot i Wallenbergstiftelsen, gillar pengar och status

Bryr sig politiker och universitetstoppar verkligen sig om Lund, eller är de mest enkelspåriga samvetslösa karriärister som ser Gud när de tittar sig i spegeln?

Frågan är befogad. Det har den alltid varit.

Det är en intressant fråga när välfärden avregleras, demokratin urholkas och den sneda resursfördelningen eskalerar. Och det är en intressant fråga när Sydsvenskan i dag skrev om att växthuset i Botaniska trädgården kanske måste stängas, Zoologiska museet-style.

Den ytterst ansvarige för Botaniska trädgården, vicerektor Sven Strömqvist, menar att det finns en smärtgräns för hur mycket det får kosta. Var denne ryggradslöse man varit med de budskapen när trådgårdens lokalhyror höjts vet bara gudarna. Men kanske kan man någonstans se att en man som förfalskade sitt CV för att få sin tjänst – ”World Wide Honours List Award” för ”outstanding contribution to linguistic and cognitive sciences 2004”: en köpt titel från internet – också i alla andra avseenden är en man befriad allt från vad pungkulor heter.
Han använde den falska titeln i sitt CV när han sökte och erhöll 725 000 kronor från Vetenskapsrådet. Sven Strömqvist gillar pengar. När sådana människor handskas med offentlighetens tillgångar genomsyras besluten, retoriken och viljan av de egna vinningarna. En korrupt bedragare vars käft stinker ammoniak och vars intentioner är av predatorisk art. En sådan vars livsgärning i historieböckerna kommer beskrivas i ordalag som ”luft” och ”ingenting”.

Om man tar bort parken kan man bygga säkert tre fula höghus istället

Givetvis är han inte ensamt ansvarig för Botaniska trädgårdens ekonomiska problem. Det saknas runt en miljon om året. Samtidigt har universitetet pröjsat 282 miljoner kronor för en anläggning, ESS, vars största förtjänst för staden är att kunna bli ett nytt Minamata. Det handlar alltså inte om att pengar saknas, utan att projekt som ekonomiskt och statusmässigt gynnar vissa individer prioriteras över sådant som gynnar majoriteten av befolkningen. Har ni hört den förut?

Varför är den botaniska trädgården så viktig?

Ptja. Jag är ingen utpräglad trädkramare, men jag kan ge mina högst personliga reflektioner:

När jag var åtta-nio år skolkade jag ofta från skolan. I min färgglada knatteutstyrsel gav jag istället mig ut under den skinande solen och den blå himlen i vad som då tycktes vara en värld av outsinliga äventyr och möjligheter. Att på vägen till och från centrum, där jag antingen hängde i tv-spelsbutikerna eller köpte Pokemon-kort i källaraffären på Östra Mårtensgatan, gå genom den gröna oas Botan är på sommaren var en form av bekräftelse för mina drömmar: alldeles uppenbarligen kunde jag göra som Snusmumriken och avslappnat sitta under ett träd eller ett annat och lära känna likasinnade vandrare och äventyrare. I Botan fick bilden och känslan av idyllen leva lite längre, frigjort från den cynism och pessimism som senare kom att prägla tillvaron.

Växthusen; en offentlig oas för alla

Mitt första minne från Botan är nog emellertid när jag, min pappa med tillhörande hund och levande legenden till älskvärd lundaluffare, Thomas Måntelius, var där en folktom dag. Hunden sprang utan koppel, farsan och Thomas satt på kullen vid näckrosdammen och svettades öl genom trashanksmunderingen, och själv gick jag vilse i vad som för mig var en jungel, som tycktes fylld av snåriga gångar och kanske apor, tigrar och krokofanter. Den slitna sfinxen var farlig och majestätisk och farsan, likt jag en lundaknarkare fast i Malmöexil, berättade någon antingen påhittad eller sann historia som fick fascinationen, nyfikenheten och vetgirigheten att bubbla i blodet. Och när han berättade om sin barndoms krigslekar i delen av parken närmast Östervångsvägen föddes bakåtsträvaren i mig.

Sisådär femton år senare, det vill säga för kanske fem år sedan – det är inte lätt att minnas när man börjar bli gammal – klättrade vi för jämnan in över staket på kvällen, drack öl, kramades och pussades i vetskapen om att vi hade en park – en bedårande sådan – för oss själva. Någon gång kom en vakt eller polis och körde ut oss och de gånger vi ändå bestämt oss för att stanna var det en angenäm sak att hitta en bra buske att gömma sig bakom medan fnissandet och adrenalinet sköt i höjden.

Botans initiativtagare JG Agardh vänder sig i sin grav

Och växthuset – det som i ett första skede riskerar att stängas (även om vi av erfarenhet kan säga att också resten av parken då är i farozonen) – har alltid varit angenämt att kliva in i. Visst, när man var där på utflykter med skolan ville man mest hem eller ut i parken, men som lite äldre är det svårt att inte känna varmt för den enkla upplevelse växthuset har att erbjuda. Jag behöver inte boka tid, jag behöver inte snacka med någon surfitta i receptionen eller ens slänga fram en symbolisk tjugolapp; jag kan bara gå in och ut som jag vill, säga hej till den som matar grodorna (som aldrig syns men som tydligen är där) och njuta av… klimaten. Så enkelt. Så bra.

Botaniska trädgården är en extremt viktig plats för att illusionen om Lund som en någorlunda grön stad ska kunna leva vidare. Den ständiga förtätningen av staden har gjort gräsmattor i centrumområdet till en form av mytisk varelse som alltid sägs vara där men som lyser med sin frånvaro. Om inte framtida barn som växer upp i Lund ska tro att människan härstammar från grå betong så gäller det att med bestämdhet säga ifrån om vad som är viktigt och inte viktigt när den här sortens frågor kommer upp. Det handlar om kurage inför framtida generationers möjligheter att må bra och känna harmoni. Det måste stå utan tvivel att Botaniska trädgården är mycket viktigare för Lund än vad någon jävla Sven Strömqvist någonsin kan bli.

Den beryktade underjordiska toaletten

I flera år har jag haft drömmar om de sagolika Narnia-platser jag minns med värme från min ungdom men som nu gentrifierats eller effektiviserats bort. Jag har sökt bilder och minnen, historier och berättelser, men sällan eller aldrig funnit vad jag letat efter. Nu har i alla fall en av dem förverkligats, fått en reell form. Det är ett framsteg. Sluta aldrig drömma.

Drömmarna har handlat om
1) Bankgatan innan Lilla hotellet byggdes
2) Kullarna där Östratornskolans högstadiebyggnad placerades
3) Lindelöfs cykels lokal på Östra Mårtensgatan/Laboratoriegatan
4) Platsen där Västra stationstorget nu ligger
också då
5) Den underjordiska toaletten vid Bögen i backen på Bantorget

För några dagar sedan postade erfarne lundafotografen Hans Aarenstrup en bild på den sistnämnda drömmen; den jag kanske hade minst förhoppningar om att få återse i fotografiskt format. Allow me to present:

Foto: Hans Aarenstrup

Rivna hus

Att beskriva alla fastigheter på alla gator var en dröm en gång. En never-ending dröm, eftersom att byggnader, deras verksamheter och människorna i dem förändras. Hopplöst för en enskild person således.

Däremot borde det gå att göra en komplett lista över alla rivna byggnader från 1950 och framåt. Just nu är det bara simpla listor med bilder, men förhoppningen är att dels göra listorna mer kompletta och dels att göra dem informativa.

Tills dess:
Rivna byggnader 1980-1989
Rivna byggnader 2000-

Lunds bygglekplatser

För ett år sedan trillade det ner ett mail i inkorgen. Så långt inget nytt under solen, men dess innehåll var typiskt inavlat på det vis jag gillar det; en initierad och engagerad betraktelse av ett smalt fenomen. En läsare vid namn Christian Sten berättade om att han jobbat som fritidsledare på Lunds Bygglekplatser och att detta numera stendöda koncept saknade en plats på min blogg.

Skamset sänker jag huvudet: indeed är det för lite bygglekplatser på Mitt Lund.

Lyckligtvis skrev Christian i mailet att han dels skrivit lite om företeelsen och dels publicerat en uppsjö foton från sötebrödsdagarna, så med hans hjälp och min tillagda research ska ni här få den kanske (förhoppningsvis?) mastigaste och mest omfattande bloggposten om lundensiska bygglekplatser.

En introduktion till bygglekplatsen – av Christian Sten

Linerobyggen, stängdes 1992.

För att inte gå för djupt in på historien om hur bygglekarna kom till just i Lund vill jag kort förklara vad som i folkmun menas med företeelsen; ”Byggen” sedd ur ett Lundaperspektiv. Initiativet må ha kommit från Stockholm eller Göteborg eller någon annan stad där det fanns något som hette Parklek. Med Bygglek / ”Byggen” i Lund menas en relativt låg byggnad med inhägnad gård. Samt med anställda fritidsledare. Där barn och vuxna kan vistas med getter, ankor, kaniner, höns, plankor och brädor och annat material för att bygga kojor och annat på detta inhägnade område.

Det är det, som är grundidéen med ”byggen” Att barnen skall lära känna materien som sällan finns i ett asfalterat betonggetto. På ”byggen” finns även en möjlighet att lära känna öppen eld i en bevakad och för ändamålet byggd liten eldstad utomhus, Där man kan elda med brädstumpar och grilla korv mm. Där barnen kan lära sig hantertera eld under ledarens bevakning där barnen kan turas om att vara eldvakt. Det finns även små vattendammar i anslutning till byggnaden eller inne på området.

Gåsatoftens bygglek, riven 2009.

Inomhus kan barn leka i den stora (över 200kvm) lek/idrottshallen, spela biljard uppe på övervåningen, samt ”slappa” i mysrummet och snickra i snickeriet, använda verktyg och material gratis. Till exempel bygga sin en egen kaninbur av trä och spånvirke. Eller varför inte snickra en egen lådbil. Barn behöver veta hur materialet hanteras och dess egenskaper och
för att utveckla sin fantasi och kreativitet på annat sätt än man får av färdiga klossar, typ Lego mm..

På ”Byggen” drivs också undervisning i samarbete med närliggande skolor på förmiddagar. Man har undervisning i läderabeten, horn och enklare snickerier mm. Och det har visat sig att byggen är mer intressant att vistas i än skolsalen. På raster och lunch springer barnen ofta över till Byggen för att hinna spela en kort innebandymatch.

Bygglekplatsens uppgång och fall – av Simon Berglind

Klostergårdens bygglek

1968 startades en av de första bygglekplatserna i landet på Klostergården. Konceptet hade tagits från Danmark, ”skrammellegplads”, och syftet var att locka fram kreativitet och händighet hos barnen. I samband med nybyggnationer på Klostergården 2005 så riskerade verksamheten att läggas ner eller åtminstone förlora sin djurhållning i samband med en föreslagen ihopslagning med skolan, men genom kompromissande flyttades verksamheten bara femtio meter bort istället. Därmed förblev Klostergårdens bygglek den äldsta kvarvarande i Sverige.

Under 70-talet poppade de fram här och där. Miljonprogrammet skulle kompletteras med skol- och fritidsmöjligheter och bygglekarna låg i tiden. Såväl den på Gåsatoften som den på Linero byggdes under detta årtioende och även om mina kunskaper om Borgarparkens bygglek är begränsade så tycks den också härstamma från samma tid.

Redan i början av 80-talet började dock främst borgerliga politiker att ifrågasätta konceptet, eller snarare kostnaderna, med bygglekplatser. Endast efter protester och namnlistor drog politikerna in sitt förslag.

Christian Sten i sällskap med getter

Men bollen hade börjat rulla. Den dåvarande fritidsgården på Linero, Linerogården, revs och på bygglekplatsen blev öppettiderna sparsmakade och de flesta barn som bedrev sin fritidsverksamhet där fick efter stängning cykla bort till Gåsatoften, som med sin verkstad dessutom hade större möjligheter än de andra bygglekarna.

1992 stängdes Lineros bygglek varpå den stod och förföll innan den slutligen revs i slutet av 90-talet.

Det tidiga 90-talets lågkonjunktur resulterade inte i några fler nedlagda bygglekar, men underhåll av lekplatser, fritidsgårdar, skolor och andra offentliga byggnader blev eftersatt till den grad att renoveringarna aldrig nått renoveringsbehovet. Lika mycket som dagens kostsamma fuktsaneringar av skolorna kan återkopplas till 70-talets byggtekniker så är 90-talets negligerande av fastighetsunderhållet också en betydande anledning.

Bygglekarna var mer än bara djur och plankor: disco på Gåsatoften

Politiker måste definitivt haft en medvetenhet om situationen. Ändå fortsatte åren att gå utan åtgärder och först när förfallet blivit alltför tydligt för att ignorera så började varningssignalerna komma, på en plats efter en annan och ungefär ett år innan problemen med skolorna uppdagats för allmänheten så stängde man, med en dags varsel, Gåsatoftens bygglek i maj 2008.

Året dessförinnan hade den dåliga lukt som kunnat anas i flera år blivit alltmer tilltagande och de svindyra, välbetalda konsulterna kommunen hyrde in menade att det fanns fukt i bjälklag med tryckimpregnerat virke, i vilket man inte visste exakt vilka ämnen som fanns. Kommunen sade sig undersöka möjligheterna att renovera men kom fram till att rivning var enda alternativet – och någon ny bygglek skulle det inte bli fråga om.

I dag finns två bygglekplatser i Lund. Den ena, landets äldsta, ligger på Klostergården och den andra ligger i Borgarparken men är dels under hot från kommunens planer på att exploatera parken och dels – med största sannolikhet – också under hot från resultatet av en hårdbesiktning.

 

Vårpromenad till Flackarps ödehus

Svetten var ny för året, sommaren lurade bakom hörnet och alla de glada barnen var ute och lekte vad de nu än ville leka. Själv satt jag och häckade på Facebook med utomhusångesten krypandes i kroppen. Då får jag ett meddelande av my old man Jonte, här arrangerat som vore det en dikt:

”jag vill gå på äventyr
typ till övergivna hus o shit
du är bra på det tänkte jag
e du game
om några timmar då”

Ja fan. Jag var game.

Tidigare har jag skrivit om ett övergivet hus vid Flackarps mölla, men jag hade aldrig lyckats hitta dess exakta plats. Nu var det dags för ett nytt försök.

Undertecknad testar den lokala trucken

Vi möts upp vid Mejeriet i sällskap med två ytterligare promenanter. I maklig takt går vi längs med den gångväg som kröker sig runt den nybyggda arenan, vidare ner mot Klostergårdens utkanter och ut i vildmarken i folkmun kallad Flackarp. Vårt första stopp är under järnvägsbron och vi möts av ostörd, nästintill helig graffiti.

”Växt”hus

Kanske heligast är den målning som sitter ovan markhöjd, med texten ”Vi glömmer aldrig Jona 1986-2009”. Jag vet inte vem det är, men det sägs att denne Jona jonkade ihjäl sig – om jag inte missminner mig så var dessutom under jungfrudosen, men det kan mycket väl vara felaktigt. Rättelser välkomnas.

Vi går sedan vidare mot ett knippe växthus med tillhörande (?) silobyggnader, förråd och annat. Området är övergivet och på ingångarna till växthusen står det ”Förbjuden ingång p.g.a. smittorisk” på tre olika språk: svenska, engelska och ryska. Exakt vad där inne som ämnade ha ihjäl oss förblev oklart.

Varför?

En av förrådsbyggnaderna tycks ha lämnats i aktivt skick. Utanför står en olåst truck, på marken ligger någon Emil Jensen-skiva och vi är ganska nyfikna på att gå in men samtidigt luktar det lite märkligt och vi antar dessutom att det kanske från och till nyttjas av någon.

När min kompis sedan sticker upp huvudet och tittar in genom ett av fönstrena möts han av ett mustaschprytt ansikte och vi kommer fram till att det är läge att gå vidare. Även om tanken så klart gror om att få tala med den här mannen.

Målet med resan

Vi går in genom ett buskage intill växthusen och hittar så vårt hus. Det är svårt förfallet, taket har rasat in, golvet har rasat in och det som ännu står upp lever på lånad tid. Som säkerhetsrisk betraktat är det långt värre än många av de övergivna hus kommunen ägnat sig åt att göra otillgängliga genom åren. Men det ligger ganska off och i övervuxen miljö – det går knappast att riva det på ett smidigt sätt och att försöka sätta igen alla håll skulle innebära att man måste bygga en Tjernobyl-sarkofag kring det. Kommunen väntar sannolikt på att det ska komma ett bra tillfälle att exploatera det omtalade området som då skulle få Lund att nästan växa samman med Staffanstorp.

De flesta av möblerna är borta, men på den otillgängliga ovanvåningen ligger det en del prylar och vi upplever även några fynd i form av en tipskupong anno 1973 och diverse städredskap tidigare besökare inte orkat asa med sig hem. Något inte heller vi gör.

Vi tassar omkring vid huset en stund och slår oss sedan ned för en cigg vid de anonyma Sankt Lars-patienternas gravplats. Beslutet att gå tillbaka och konfrontera mannen i huset – som vi vid det

här laget utgått från är ryss – växer fram.

Jag knackar försiktigt på en av dörrarna. En man kommer ut. ”Hello!”, säger jag. ”How are you?”, varvid en av mina vänner fyller i ”is it good?”. Vi får ingen respons. Inte säkert att han förstår vad vi säger, inte säkert att han fattat varför vi är där – och ur den ömsesidiga förvirringen går vi hemåt. En lyckad vårdag till handlingarna.

Hasslanda – Lunds flygplats

Lund International SuperDuper Airport

En sommarnatt för många år sedan skulle jag och några kompisar äntligen genomföra Drömmen med stor D. Vi skulle besöka Lunds flygplats, Hasslanda, för att se om det var där det hände, om det var där den sagolika festen vi kallar livet hade sin ljusaste fägring.

På den här tiden – och det är väl bara sex, sju år sedan – var det avsevärt svårare att hitta till en plats än vad det är i dag. Eniros kartor fanns så klart, men alla häftiga gatuperspektiv och dylikt var ännu en halvt otänkbar framtidspryl och folk var ännu inte riktigt korkade nog att behöva kompensera med smarta telefoner.

Jag kommer ihåg att vi gick ner mot Eoshallen där vi mötte en ung kvinna. Min första tanke var att springa omkring i cirklar och vråla ”JAG SKA INTE VÅLDTA DIG! JAG SKA INTE VÅLDTA DIG! Vi är bara ett gäng killar mitt i natten på jakt efter en flygplats” – vi såg med all säkerhet något suspekta ut – och min andra tanke var ”den här bruden har ingen jävla aning om var detta unkna lilla flygfält ligger någonstans”.

Men, hon pekade oss rätt.

Efter en stunds famlande i mörkret hittade vi fram. Hasslanda International Airport. En stor, lerig gräsmatta som någon med förhoppningsvis en stor gnutta självironi alltså benämnt som flygplats. Intill gräsmattan fanns några cisterner och ett skjulliknande bygge som troligen inhyste ett flygplan eller två – närmare bestämt ett Cessna 182J i flygplatsens ägo och ett privatägt Piper J-3C-65 Cub-plan.

Hasslanda uppkom 1961 då ägaren till gården Stora Råby 14, Sven Gustaf Hassland, anlade den 600-700 meter långa gräsbana och plåthangar som vi ett antal decennier senare besökte. 1994 erhöll man rätten att kalla sig International Airport.

Bild stulen, snodd och infångad från cavok.se

Dess huvudsakliga syfte var så klart framför allt hobbyflygandet. Med över 200 landningar per år dessutom en ganska populär sådan, där närheten till staden var unikt nära – de flesta liknande flygfält ligger långt bortom gångavstånd från centrum – och många är de utländska, i synnerhet tyska, flygare som landat på gräsplätten för att strosa in till stan och titta på Domkyrkan eller vad nu turister gör i Lund.

Men Hasslanda fyllde även – till och från – den viktiga funktionen som landningsplats för ambulanshelikoptrar. En helt lyckad lösning var det inte, ambulanserna körde ofta fast i leran, det fanns inga möjligheter för helikopterpiloterna att haka på sjukan och ta en kopp kaffe och hur central flygplatsen än må ha varit så var den fortfarande en bra bit från Blocket. Och att transportera tillbaka vårdpersonal till flygplatsen tillsammans med deras 70 kilo tunga specialbår innebar att det ofta behövde hookas bårbilar eller stora taxibilar, vilket både var tidsödslande och besvärligt.

När sjukhusets nya helikopterplatta var klar accelerade kommunen intensiteten i de planer man haft sedan 80-talet. En väg skulle byggas rätt över gräsm… – förlåt, landningsbanan – och trots ordförande Jöran Blom och hans medentusiaster hårda kamp för alternativa lösningar så har Lund sedan 2007 inte längre någon internationell flygplats.

Kanske hade dess öde varit annorlunda om karnevalsarrangörerna 1970 fått sin vilja igenom. Som ett studentikost och ganska lyckat marknadsföringsdrag tog man ett par månader innan ett par spadar, ringde medierna och skojade om att bygga ut flygplatsen från 700 meter till de 4700 meter som krävs för att få landa ett jumbojetplan. Jävla studenter.