Kungen, regeringen, staten och bommen på Mårtens Fälad

Bommen på Målsmansvägen. Foto: Sydsvenskan

I slutet på 60-talet fick de boende på Mårtens Fälad känna på konsekvenserna av att vara nyinflyttade i början av ett expansivt skede. Byggnationerna på Östra Torn gjorde nämligen att de boende fick tampas med både trafikbuller och trafikverkets björnkramar till ”lösningar”.

Några år av bullerprotester gjorde att trafiknämnden sa ”fuck allt, vi pallar tji detta” och utan att meddela villaägarna i omnejden lät man på skärtorsdagen 1972 sätta upp en vägbom för att begränsa trafiken på Målsmansvägen och Bläckhornsvägen, då den senare kommit att användas som genomfartsled för de i den östra delen eftersom att utfarten mot Thulehemsvägen var mer lätthanterlig än den mot Sandbyvägen.

Då öppnade sig helvetets portar.

– Bläckhornsvägen har ju gjorts bredare än andra vägar i området, just eftersom att det är en genomfartsled. Nu flyttar man trafiken därifrån till en mindre gata, som redan är hårt belastad, sa villaägaren Curt Jensen.

Somliga såg problemet på en högre nivå, bortom bommarna, barnen och bilarna.

– Det här är att underkänna en stadsplan upprättad så sent som på 60-talet. Ingenting kan ju ha inträffat med trafiken som inte kunde förutses när stadsplanen upprättades för ett 10-tal år sedan. Var hamnar man om man börjar underkänna så färska stadsplaner? undrade arbetarekommunens ordförande och byggnadsnämndens ledamot Birger Rehn.

Agne Gustafsson är inte bara en klok statsvetare: han hatade också bommen med intensitet. Foto: Skånskan

Folket mobiliserade sig till höger och vänster. Ordningsmakten blev satt under press.
– Beslutet togs vid ett sammanträde den 16 december i fjor. Själv var jag inte närvarande då. Men jag vet att beslutet togs efter kontakter från föräldraföreningen och vissa enskilda i boendet. Andra möjligheter undersöktes då, till exempel trafikljus. Men det skulle innebära orimliga kostnader, sa polismästare Bertil Åkerman.

Efter att saken uppmärksammats gav han sig ut på en egen liten undersökning och drog betydande slutsatser.
– Jag måste medge att det finns argument både för och mot den här regleringen. Vi märkte bland annat att det kan vara mycket svårt att komma ut på Sandbyvägen. Där är en livlig och tung trafik och utfarten är dålig.

De boende samlade ihop 260 namnunderskrifter mot bommen som man skickade både i sin överklagan till länsstyrelsen och till trafiknämnden. Representanter från trafiksäkerhetsverket åkte dit för att undersöka saken och dra vettiga slutsatser. De kom fram till att bommen skulle stå kvar då fördelarna övervägde nackdelarna.
– Genom förbudet, som dessutom förstärkts genom att bommar satts upp över vägen, har primärt erhållits förbättrade trafikförhållanden på Målsmansvägen, förkunnade tjänstemännen. Sekundärt har det skett en viss omfördelning av trafiken inom de båda numera trafikmässigt helt åtskilda områdena.

När folkets kamp visade sig otillräcklig skred de intellektuella till handling. Universitetslektorn Agne Gustafsson bodde i trakten och tog en ledarroll i bom-proteströrelsen.
– Det ser ut som att verket inte riktigt fattat vad diskussionen gäller, sa han och rättade till tankehatten. Trafiksäkerhetsverket tänker uppenbarligen inte på de ökade risker förbudet medfört för det stora flertalet av barnen på området. Man har helt enkelt flyttat över riskerna från ett litet antal barn till mångfaldigt fler. Riskerna har ökat just genom att biltrafiken nu tvingas ta andra vägar. Det här kommer folk inte att finna sig i. Jag måste rådgöra med folk här ute.

Efter många turer kom till slut bomedagen

Mot årets slut tycktes allting till sist få sin lösning. Länsstyrelsen förkunnade att bommen på Målsmansvägen skulle bort. Från barrikaderna hördes Agne Gustafssons belåtna röst.
– Jag tycker det är positivt att en myndighet rivit upp ett beslut till förmån för en folkopinion som gått den parlamentariska vägen. Via namninsamlingen har vi kanaliserat en opinion och därefter lagt fram våra åsikter inför kommunfullmäkte och länsstyrelsen.

Men mörka moln på himlavalvet skulle ställa allting på kant. De boende på Bläckhornsvägen som från första början velat ha upp bommen överklagade länsstyrelsens beslut och ärendet hamnade i högsta instans, nämligen ”kungen”, alltså kommunikationsdepartementet.

Nu jävlar började maskineriet komma upp i vrarv. Statliga trafiksäkerhetsverket och statens planverk kopplades in och började reflektera över denna förargerliga bom. En mer än ett år lång utredning sjösattes, argument vägdes mot varandra, å ena sidan, å andra sidan. Till slut slog statens planverk näven i bordet.
– Det viktigaste är att ordna utfartsfrågan trafiksäkert. I andra hand gäller det att förhindra genomfartstrafik, menade planverket.

Trafiksäkerhetsverket kände en isande känsla av obehag, men tvingades svälja sin stolthet.
– I och för sig en godtagbar lösning, svarade man.

Man nådde en för tiden ovanlig lösning som kanske kan sägas vara det mänskligheten fick ut av den här historien: ett hinderlöst genomfartsförbud i båda riktningarna mellan Målsmansvägen och Skolrådsområdet, alltså i kvarterets kärna.

Regeringen tyckte att det lät skitbra och den 1 februari 1974 beslutades att bommen skulle bort.

En suddig bild från Google Maps vittnar om att lösningen var tidlös

Nu växte istället ångesten hos trafiknämnden i Lund. Kungen, regeringen, planverket, trafiksäkerhetsverket, alla krävde att den jävla bommen skulle bort, men… Vem ska utvärdera försöket? Och om försöket inte lyckas, får trafiknämnden i så fall ändra på den trafikreglering ”kungen” beordrat, utan att tvingas ta den långa vägen genom diverse instanser?

Även i svinstian, polishuset, var det en mörk dag. Man konstaterade för pressen att bara genom att skugga varje bil som trafikerar området kan man utröna om bilisterna faktiskt hade ett ärende i någon av villorna.
– Det blir en skylt för de laglydiga, sa trafiknämndens sekreterare och tillika polisassistenten Lennart Jönsson.

Trafiksäkerhetsverket, som man kan känna kanske skulle släppa det vid det här laget, tog chansen att fylla i orosmolnen med tunga regndroppar.
– Det må understrykas att det erfarenhetsmässigt visat sig vara svårt att få utfärdade genomfartsförbud, som inte kompletterats med fysiska hinder för trafiken, att fungera effektivt. Av detta skäl har trafiksäkerhetsverket inte velat förorda en sådan lösning.

Men så blev det och så är det än i dag.

Förtäta Professorsstaden!

För den med ett gott öga åt pacifistisk, underfundig aktivism så förekommer det gott om sådan i Lund också.

Förbundet Allt åt Alla är engagerade i många frågor, men en av de viktigaste på senare år handlar om kommunens byggplaner i Borgarparken på Norra Fäladen. Politikerna vill bygga ett höghus i en park och ta en del av Svenshögskolans skolgård i anspråk. Motståndet har varit ganska utbrett på Fäladen och många tycker att även om Lund behöver bygga fler bostäder så är det huvudlöst att förtäta en grönyta där många barn leker.

Så i april arrangerade man ett ”prank”. Man hittade en annan plats att förtäta:
Professorsstaden, boningsplats för mången homo economicus.

Allt åt Alla diktade i april ihop att det fanns ett förtätningsprojekt i Professorsstaden. Man delade ut ”information” om projektet i kvarterets brevlådor – en till synes professionell upplysning om en byggnation i området Docenten/Tornaplatsen 1.

I informationen fanns också ett telefonnummer dit man kunde ringa för att ”ställa frågor” – eller framföra sina klagomål: ett nummer som naturligtvis ledde till en röstbrevlåda där den stackars överklassen kunde gråta ut.

Detaljplanen för Borgarparken har överklagats till länsstyrelsen och maktskiftet efter valet kan skjuta Seniorgårdens byggplaner i sank, något som aldrig hade hänt vore det inte för engagemanget utifrån.

Den beryktade underjordiska toaletten

I flera år har jag haft drömmar om de sagolika Narnia-platser jag minns med värme från min ungdom men som nu gentrifierats eller effektiviserats bort. Jag har sökt bilder och minnen, historier och berättelser, men sällan eller aldrig funnit vad jag letat efter. Nu har i alla fall en av dem förverkligats, fått en reell form. Det är ett framsteg. Sluta aldrig drömma.

Drömmarna har handlat om
1) Bankgatan innan Lilla hotellet byggdes
2) Kullarna där Östratornskolans högstadiebyggnad placerades
3) Lindelöfs cykels lokal på Östra Mårtensgatan/Laboratoriegatan
4) Platsen där Västra stationstorget nu ligger
också då
5) Den underjordiska toaletten vid Bögen i backen på Bantorget

För några dagar sedan postade erfarne lundafotografen Hans Aarenstrup en bild på den sistnämnda drömmen; den jag kanske hade minst förhoppningar om att få återse i fotografiskt format. Allow me to present:

Foto: Hans Aarenstrup

Kampen om Fjelievägen 14

Fjelievägen 14 / Bälgen 9, 1913-1980

1978 omyndigförklarades en gammal dam som ägde fastigheten Bälgen 9 på Fjeliegatan 14. Hennes förmyndare valde att sälja fastigheten samtidigt som det i avtalet ingick att hon skulle få ha kvar en av sex lägenheter i byggnaden.
– De nya ägarna gav oss uppfattningen att huset skulle renoveras nu, sa hyresgästen Peter Cinadr. Vi fick till exempel varmvatten för bara en månad sedan, vilket var jätteskönt. Men så berättade grannar om rivningsplanerna. Vi blev totalt överraskade.

Kvarteret hade en detaljplan från 30-talet som sa att man skulle bygga trevåningshyresrätter, något som utnyttjades fullt ut så när som på Stadsbudsgatan där villorna stod kvar tillsammans med Bälgen 9. De nya ägarna hörde omedelbart efter förvärvet sig för om man kunde undantas från trevåningsplanen, riva huset och istället uppföra tre radhus med 2,5 våningars höjd.
– Det är fett med chill, sa stadsarkitekt Börge Fyhr-Johansen. De avvikelser från stadsplanen man vill ha dispens för är inte särskilt omfattande. Ur många synpunkter är det här ett bättre förslag än det stadsplanen ger.

Men vad politiker, fastighetsägare och företagare vill går ofta stick i stäv med vad folket vill. En namnlista med 300 underteckningar ordnades snabbt i denna protestlistornas storhetstid.

Radhusen som ersatte

Och rätt vad det var hade Lund fått ännu en rivningsstrid i svallvågorna av den folkliga irritation som fanns kring de makthavare som mellan 1950-1975 låtit riva en femtedel av husen i centrala Lund.

Diskussionen rådde på alla nivåer. Rivningslov utfärdades snart av stadsarkitekten Fyhr-Johansen, men han hade bara befogenhet att göra det för byggnader i högst två våningar. Bostadsföreningen Västerbo menade att Bälgen 9, med två inredda lägenheter i ”tornet, skulle betraktas som ett trevåningshus då regerings- och kammarrätt hade uttalat sig om att en 1,5-plansvilla med inredd övervåning och takkupol skulle räknas som tvåvåningshus.

Husets nya ägare hette Tord Histrup och hade köpt byggnaden av förmyndaren för en mycket billig summa – 318 000 kronor för en 1040 kvadratmeter stor tomt i en relativt central del av Lund. Arga insändare i Sydsvenskan fördömde aktionen:

”Du vill riva och bygga mer vinstbringande radhus på tomten, vilket vi hyresgäster på omvägar fick reda på. Anser du det försvarbart att du för din större vinnings skull går emot alla grannar, övriga västerbors, andra lundabors samt stadsantikvariens förordnande om bevarande av ett i sin miljö värdefullt hus?
– Berövar även kommande generationer en miljömässigt värdefull miljö?
– River ett hus som utan svårigheter kan renoveras?
– Ersätter sex smålägenheter, anpassade efter dagens efterfrågan, med fyra radhus?
– Inte tar hänsyn till att den förra ägarinnan i kontraktet lovas få ha sin lägenhet kvar?
– Erbjuder oss hyresgäster lägenheter med flerdubbelt högre hyror?”

De sista hyresgästerna kämpade med alla medel

Men fastighetsägaren Tord Histrup avböjde att kommentera de ilskna hyresgästernas desperationsosande brev, men sa i en annan intervju:
– Någonting måste hända. Jag kan inte bara pumpa in pengar i huset. Det är mycket dåligt och det skulle kosta för mycket att renovera det. Men hur det skall ersättas vet jag ännu inte. Jag kan inte bara lyssna till vad de som bor i huset säger. Jag måste ju tänka på ekonomin. Naturligtvis ordnar jag nya lägenheter till dem i huset om det blir rivning.

Åtskilliga gånger skrev hyresgästerna till byggnadsnämnden. De menade att rivningsförbud behövdes eftersom att fastigheten var utsatt för spekulation och att alla argument för dess rivning var framlyfta av Histrup och förvaltarna Sigeholt Byggare.
– Vi har bara förvaltarens ord på att huset är i dåligt skick. Vi hävdar att det är i gott skick. Vi begär en oberoende teknisk undersökning.

Byggnadesnämnden försvarade sig med att ärendet inte var upp till dem, att endast ett nybyggnadsförbud i området skulle kunna stoppa ägaren och förvaltarna – och att det inte var troligt.
– Om det blir aktuellt med ansökan om rivning kan byggnadsnämnden inte säga nej, sa ordförande P G Sköldenberg.

En svunnen tid

Samtidigt hade huset återigen bytt ägare. Tord Histrup, som kritiserats hårt av hyresgästerna, hade sålt huset vidare till förvaltarna Sigeholt.

Som vanligt gick det enligt företagens intressen, men de boende gjorde en sista protest. Sigeholt Byggare AB sa upp alla hyresgästerna till den 1 oktober 1980 men några av dem menade att de kunde bo kvar eftersom att de inte fått formella avflyttningsbesked. Visserligen hade kontraktsägarna till respektive lägenhet fått sådana besked, men inte deras respektive sambo – vilket en advokat menade var nödvändigt.

Peter Hesselgren, Peter Cinadr (eller Cinard, beroende på vem man frågar), Karin Ekerman och Gudrun El-Malek valde därtill att polisanmäla Sigeholt Byggare AB för att ha stängt av el och vatten en dag för tidigt.

Två veckor senare bar kronofogden ut det sista av hyresgästernas möbler och spikade igen lägenheterna, varpå en grävmaskin gjorde ett hål i väggen – mer än så hann man inte första rivningsdagen – för att symbolisera att husets tid var över. Den sista dagen tog den siste hyresgästen, Peter Hesselgren, Tord Histrup i försvar och menade att den uppgivne ägaren och de som vräkte honom inte var samma person – tingsrätten menade att Sigeholt Byggare AB ännu inte fått lagfart på huset och att det var därför det fortfarande stod skrivet på Tord Histrup.

I Ann-Marie Westmans avrundande text i Sydsvenskan gav hon en hint om någonting som i dag blivit en övertydlig sanning, och en uppmaning om revolutionen vi ännu går och väntar på:
”Tomtmark ska hårdexploateras, människor skall inhysas på ett för exploatören så lukrativt sätt som möjligt. Någon trivsel är det inte tal om, varken för den boende eller för den, som på det numera så exklusiva till fot-sättet passerar området. Hur många kvartersmiljöer skall slås sönder här i Lund, som ännu för 30 år sedan var en trivsam och sällsynt välbevarad stad, men som nu är på god väg att bitvis förlora sin identitet, innan den icke-beslutsfattande delen av allmänheten ÄNTLIGEN reagerar med kraft och på bred front?”

Antijulaffischerna -68

”Vi ökar i vikt 4 miljoner kilo under julen
Vi äter i år 71 000 ton choklad – 9 kilo per invånare
Det kostar 1000 miljoner kronor. U-landshjälpen är hälften
Vi köper 44% av alla julklappar på kredit för 680 miljoner kronor
Vi betalar 100 kronor per inkomsttagare för julreklamen
Vi omsätter 7 miljarder under julen till glädje för vem?
HAR NI INTE ETT ALTERNATIV?”

Det är julen 1968, en grupp frustrerade ungdomar sätter upp affischen på stadens skyltfönster. Man bad folket titta närmare på konsumtionen och reklamen, eftersom man betalade för den, och demonstrerade högljutt och delade ut flygplan undertecknade av alla politiska ungdomsgrupper i studentkåren.
– Vi skrev under flygplanet därför att vi ville fästa allmänhetens uppmärksamhet på att det går att fira en betydligt ”billigare” jul än som nu sker. Vi vill dock inte ta bort glädjen från barnen, som egentligen är huvudpersonerna i den debatt som nu börjat.

Polischef Folke Davidsson var inte lika nöjd.
– Vi ser mycket allvarligt på det som hänt. Att demonstrera mot julfirande och julreklam är en sak, men att göra ligistdåd är något helt annat. Vi är de första att beklaga att studenterna inte kan skilja på två så olika aktiviteter. Alla skyltfönster som inte räddats av polisen måste nu bytas ut då affischerna inte går att ta bort.

EPA:s chef Egon Weiss förklarade att ungdomarna klistrat fast affischerna med vattenglas uppblandat med glasull, något som ”kunde kostat miljoner”, som polischefen uttryckte det.

45 år senare vet vi att antijulaffischen inte direkt ledde till mindre konsumtion och reklam på julen. Än i dag är det en högtid där frånvarande föräldrar försöker kompensera för sina tvång och val genom att lägga tusentals kronor på krimskrams, mat och presenter. På gott och ont.

Hästens comeback

1992 gjorde den comeback. Hästen.

Sedan hästdroskornas utträde ur staden på 50-talet hade hovklappret tystnat på gatorna. Systrarna China & Carla Åhlander nöjde sig inte med den saken. Under ett besök i Tunisien såg de massvis med hästdroskor och tänkte att det vore en kul sak att ha det även i den lundensiska stadsbilden.
– Hästdroskan är ju ett sympatiskt, miljövänligt färdmedel och en turistattraktion.

De fick också gott stöd. Kulturen och turistbyrån cashade upp och sponsrade. De fick låna en mobiltelefon och en vagn och fick därtill hyra hästarna billigt. En del människor vars liv går ut på att dagligen städa rummet med tandborste och pincett nojade över hästskit på gatorna.
– Både gatukontoret och parkförvaltningen har gått med på att vi slipper plocka bort spillningen efter hästarna. Det kan ju bli en perfekt blomstergödning för lundaborna, sa China till Sydsvenskan.

Konceptet var ganska enkelt: under juli månad rullade hästdroskan runt med folk i bagaget mellan klockan 11-17 och gick att beställa som taxi – därav mobiltelefonen – eller också kunde man ropa på den på gatan.

Hur gick businessen? Ptja. Pengar verkar inte ha varit någon avgörande drivfaktor. Hemgården fick eventuella vinster och Chinas attityd rimmade illa med utvecklingen under 90-talet i övrigt.
– Vi har inget fast pris, det är förhandlingsbart. Priset beror på hur långt man vill åka, hur trött hästen är och hur duktig man är på att pruta, menade hon.

Systrarna hoppades på att droskan skulle bli ett permanent inslag i Lund under somrarna, men mina 24 år av livs- och lundaerfarenhet säger att det inte blev så. Däremot gick det bra för China Åhlander. I vintras vann hon en guldbagge för sin roll som producent i succén ”Äta, sova, dö”. Och tro fan att hon bor på en gård med hästar i Södra Sandby. Carla å sin sida är konstnär; hästens comeback sommaren 1992 kan utifrån dessa två systrars hängivenhet och intressen bara tolkas som hundraprocentigt logisk.

Hasslanda – Lunds flygplats

Lund International SuperDuper Airport

En sommarnatt för många år sedan skulle jag och några kompisar äntligen genomföra Drömmen med stor D. Vi skulle besöka Lunds flygplats, Hasslanda, för att se om det var där det hände, om det var där den sagolika festen vi kallar livet hade sin ljusaste fägring.

På den här tiden – och det är väl bara sex, sju år sedan – var det avsevärt svårare att hitta till en plats än vad det är i dag. Eniros kartor fanns så klart, men alla häftiga gatuperspektiv och dylikt var ännu en halvt otänkbar framtidspryl och folk var ännu inte riktigt korkade nog att behöva kompensera med smarta telefoner.

Jag kommer ihåg att vi gick ner mot Eoshallen där vi mötte en ung kvinna. Min första tanke var att springa omkring i cirklar och vråla ”JAG SKA INTE VÅLDTA DIG! JAG SKA INTE VÅLDTA DIG! Vi är bara ett gäng killar mitt i natten på jakt efter en flygplats” – vi såg med all säkerhet något suspekta ut – och min andra tanke var ”den här bruden har ingen jävla aning om var detta unkna lilla flygfält ligger någonstans”.

Men, hon pekade oss rätt.

Efter en stunds famlande i mörkret hittade vi fram. Hasslanda International Airport. En stor, lerig gräsmatta som någon med förhoppningsvis en stor gnutta självironi alltså benämnt som flygplats. Intill gräsmattan fanns några cisterner och ett skjulliknande bygge som troligen inhyste ett flygplan eller två – närmare bestämt ett Cessna 182J i flygplatsens ägo och ett privatägt Piper J-3C-65 Cub-plan.

Hasslanda uppkom 1961 då ägaren till gården Stora Råby 14, Sven Gustaf Hassland, anlade den 600-700 meter långa gräsbana och plåthangar som vi ett antal decennier senare besökte. 1994 erhöll man rätten att kalla sig International Airport.

Bild stulen, snodd och infångad från cavok.se

Dess huvudsakliga syfte var så klart framför allt hobbyflygandet. Med över 200 landningar per år dessutom en ganska populär sådan, där närheten till staden var unikt nära – de flesta liknande flygfält ligger långt bortom gångavstånd från centrum – och många är de utländska, i synnerhet tyska, flygare som landat på gräsplätten för att strosa in till stan och titta på Domkyrkan eller vad nu turister gör i Lund.

Men Hasslanda fyllde även – till och från – den viktiga funktionen som landningsplats för ambulanshelikoptrar. En helt lyckad lösning var det inte, ambulanserna körde ofta fast i leran, det fanns inga möjligheter för helikopterpiloterna att haka på sjukan och ta en kopp kaffe och hur central flygplatsen än må ha varit så var den fortfarande en bra bit från Blocket. Och att transportera tillbaka vårdpersonal till flygplatsen tillsammans med deras 70 kilo tunga specialbår innebar att det ofta behövde hookas bårbilar eller stora taxibilar, vilket både var tidsödslande och besvärligt.

När sjukhusets nya helikopterplatta var klar accelerade kommunen intensiteten i de planer man haft sedan 80-talet. En väg skulle byggas rätt över gräsm… – förlåt, landningsbanan – och trots ordförande Jöran Blom och hans medentusiaster hårda kamp för alternativa lösningar så har Lund sedan 2007 inte längre någon internationell flygplats.

Kanske hade dess öde varit annorlunda om karnevalsarrangörerna 1970 fått sin vilja igenom. Som ett studentikost och ganska lyckat marknadsföringsdrag tog man ett par månader innan ett par spadar, ringde medierna och skojade om att bygga ut flygplatsen från 700 meter till de 4700 meter som krävs för att få landa ett jumbojetplan. Jävla studenter.

En gammal diskbänk på Spolegatan

Omskriven Spolegatan-diskbänk – in action

”Fan gubbar, nu hugger vi i här. Vi bygger den här diskbänken i knähöjd, aight? Låter innovativt. Det kör vi på.”

Det finns i mina källor ont om information om Carl E Rosell, arkitekten som i mitten av 20-talet ritade gatuhuset på Spolegatan 3, bland annat hittar jag inga källor som säger att han var 160 centimeter lång och det är inte heller säkert att han personligen utformade varje diskbänk och att dessa sedan förblev orenoverade fram till det glada 80-talet.

Faktum är dock att familjen Angere anno 1984 hade just en så här ergonomiskt taskigt utformad diskbänk. För svedan fick man emellertid hyresreduktion på 1600 kronor om året, en större summa då än vad det är nu, men nog var man förbannade ändå.
– Mina föräldrar som bott här tidigare har gjort flera påstötningar, sa Lennart Angered till Sydsvenskan. Om nya tapeter, målningar och en ny diskbänk. Men det har inte hänt något!

Huset ägdes av kommunen men 1982 talades det om att sälja fastigheten till fastighetsbolaget Smart AB. Hyresgästerna nojade, de hade sett hur företaget på andra ställen i Lund lyxrenoverat sina fastigheter med i princip en fördubbling av hyrorna som följd. De boende samlade ihop sig, skrev på namnlistor och gick ut i media och av försäljningen blev det intet. Då i alla fall.

I samband med att gemene man gick på semester två år senare propsade kommunen återigen för en försäljning.
– Vi är inte så många som är hemma, nojade Lennart. Så vist förstår man att tjänstemän och politiker valt att väcka förslaget nu. Vi lär knappast hinna agera eller samla oss.

Kommunen skruvade på sig. De menade att en upprustning av fastigheten skulle kosta hela sju miljoner. En summa som för varje år blev högre i och med att underhållet negligerades. Hade kommunen bara gjort småskaliga upprustningar år ut och år in hade problemet varrit ett ickeproblem.

Nils Stjernquist med fruga anno 1984

Under 70-talet hade många i grunden borgerliga personer med nyliberala agendor jobbat sig uppåt i det tidigare socialistiska Socialdemokraterna, någonting som inte undgått någon i dag politiskt medveten person. Dessa nyliberaler var väldigt måna om att kommunen inte skulle äga fastigheter.
– Det är helt galet att försöka smyga igenom ett sådant förslag under sommaren, sa pensionerade universitetsrektorn Nils Stjernquist. Vi känner oss helt tagna på sängen. Men det verkar vara en vanlig uppfattning bland en del politiker att kommunen inte skall äga några fastigheter. Här bor många äldre människor som förslaget kommer som en chock för. Flera av dessa lär inte kunna flytta tillbaka om det blir renoveringar med stora hyreshöjningar som följd.

Miljöpartiet och VPK tyckte inte heller att förslaget var särskilt lattjo. Men moderaten Lennart Ryde, ordförande i fastighetsnämnden, ryckte på axlarna och då i synnerhet över Nils Stjernquist kommentar.
– Inte visste jag att de behövde oroa sig. De lever ju inte i ekonomisk misär.

Skam den ger sig. Semester eller inte semester; samtliga hyresgäster skrev på en protestlista som lämnades in till kommunstyrelsen strax innan beslut skulle fattas i frågan. Och mycket riktigt ändrade sig socialdemokraterna i sista stund och behöll fastigheten, efter en omröstning som slutade 7-6.

Tiden har ändå haft sin gilla gång. Kommunen äger inte längre huset, utan det är i Paulssons ägo, men Lennart Angere bor alltjämt där han alltid tycks ha bott och är styrelseledamot i Brf Ribbinggården så i någon mån har det gamla och det nya lyckats samexistera i harmoni åtminstone på Spolegatan.

Spöket på Grönegatan

I hörnet av Stora Fiskaregatans slut och Grönegatan ligger ett hus ritat av gamle domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin på beställning av Scholander & Co, en kolhandlarfirma som huserade i lokalerna fram till 50-talet.
1978 köpte mäklaren Johannes Fernlund huset som då var ganska nedgånget och i behov av renovering. Diverse lundaföretag hade sedan sin verksamhet där, samtidigt som ateljévåningen på vinden blev uthyrd. Först att bo där blev Christina, en ung doktorand i mikrobiologi som behövde någonstans att skriva sin avhandling.
– Christina var en mycket vanlig och ganska tillbakadragen hyresgäst, men efter ett par år kom hon till mig och sa upp hyreskontraktet. Jag frågade henne om hon var klar med sin avhandling men det svarade hon nej på, det var en del kvar, berättade Fernlund för Sydsvenskan 1991.

Fernlund frågade henne om varför hon skulle flytta, varpå hon inte svarade att hon skulle köpa en fedevilla i Professorstaden, utan att hon ibland vaknade med en fruktansvärd ångest, alltid på en specifik tidpunkt, nämligen natten efter att månen varit i nedan, tjugo minuter efter midnatt. Det hände varje gång vid denna tidpunkt var fjärde vecka.

Första gången var hon nyinflyttad. Hon vaknade mycket plötsligt och genom murnischen intill det stora rummet i våningen såg hon en varelse som höll på att hänga sig i en av de frilagda takbjälkarna. Christina blev förskräckt och skrek till, varpå gestalten försvann. Ghostbusters var fortfarande sex år bort.

– Därefter har detta hänt mig regelbundet varje månad vid samma tidpunkt. Jag har dock kunnat förjaga synen av gestalten som hänger sig, till exempel genom att tända en lampa. Men det har blivit allt svårare. Nu hjälper det inte hur mycket jag tänder upp eller hur mycket ljud jag försöker åstadkomma, berättade hon för mäklaren.
Christina flyttade och Fernlund hyrde ut våningen till en av sina döttrar (hyggligt!), som är konstnär. Då och då sov dottern över i ateljén och hon berättade att hon vaknade till av ett skarpt oväsen i det stora rummet vid den bestämda spöktimmen.

När Sydsvenskan 1991 gjorde sitt reportage hade företaget Neuhauser & Falck kontor i huset.
– Något spöke har jag varken upplevt eller hört talas om, men det finns många duvor här utanför som dyker upp så fort man öppnar fönstren, sa Birgitta Neuhauer.

Historien var en gång flitigt återberättad, med kryddande lögner i form av att det en gång varit ett fängelse där spöket är vålnaden efter en fånge som hängde sig, men det är bara bullshit. Scholander sysslade med kol, arkitektkontoret som höll till där efteråt tog inga fångar och ett konstgalleri som också fanns där har förnekat privatiserad fängelseverksamhet som bisyssla.

Huset kallades länge för ”Brännkyrkan”, men det handlade mer om att herr Scholander (& Co) hade just en kolhandlarfirma och dessutom är huset byggt enligt dåtidens populära nationalromantiska stil.
Johannes Fernlund är dock mäklare vilket innebär att han har ”I WANT ZE CASH” intatuterat på röven. Han menade därför att spökerier borde inräknas i det juridiska begreppet ”dolda fel”. Och eftersom spöket faktiskt gjort att Fernlund blivit av med hyresgäster borde han få skadeersättning för säljaren av huset, det vil säga kommunen.
– Men med tanke på kommunens ekonomi samt vissa bevissvårigheter valde jag att inte framställa ersättningsanspråk. I stället hyr jag ut ateljén som kontor. Det används numera blott på dagtid och den nuvarande hyresgästen vet inte om vilka nattliga aktiviteter som kan förekomma, förklarade Fernlund.

Grönegatan 4 inhyser i dag någon slags bank. Man kanske skulle maila dem och fråga om att få sova över någon natt…

Biltullar i Lund – en jävligt dålig idé

Det fanns en tid då Miljöpartiet var ungdomliga, lite naiva och kreativa i sina förslag. Den tiden kallar vi i folkmun för 80-talet.

För att råda bot på den livliga biltrafiken i innerstaden diskuteras många olika lösningar. Någon vänsterpartist satt och lurade på tanken att göra hela centrum bilfritt, medan en och annan moderat i sina blårutiga dagböcker säkert tyckte att man gott kunde gasa ihjäl alla jävla cyklande hippies och få ett slut på snacket.

1985 motionerade Miljöpartiet om den gyllene medelvägen: biltullar. Om man kom in i staden från t.ex. Dalbyvägen skulle man pröjsa tio spänn i en spärr vid Linero. Valde man sedan att ställa bilen där, kunde man sedan gratis åka buss in till staden, alternativt välja att köra vidare och betala ytterligare 25 kronor vid Spyken. Samma koncept skulle gälla vid de andra före detta tullarna Förslaget röstades jätte-, jättened.
Fyra år senare var det dags igen.
– Nu har verkligheten kommit ifatt oss och vårt förslag är lika aktuellt, sa Peter Björling (mp), och fortsatte: – Summorna är ungefärliga, men jag tror att avgifterna måste vara på denna nivå för att vara avskräckande. Vårt mål är att få en bilfri innerstad. Tullarna kan vi tänka oss kombinerade med helt bilfria områden dit ingen utan dispens släpps med bil.

Björling, som antingen missat boken 1984 eller också tolkat den felaktigt, hade dessutom stora framtidsvisioner för konceptet.
– På sikt kan de elektroniska systemen ta över. De som vill köra bil köper betalkort. Ett kort på bilen avläses maskinellt och en videokamera fotograferar de som inte betalt. Sedan kommer räkning på posten till den som smitit.

Saknade idén förankring? Låter den gammalmodig? Nja. Faktum är att det var på tapeten i många olika städer. Ingemar D Kristiansens bildmontage visar en tullprototyp från Nacka. Och när Sydsvenskan i samarbete med GFK undersökte saken svarade 41% ja till att ”göra det svårare för bilar att ta sig in i Lunds innerstad genom t.ex. biltullar”.
Bland de andra partierna var det inte lika lockande. VPK var dock försiktigt positivt inställda, men ville ha en behörighetszon kring stadskärnan och avgiftstullarna längre bort.
– Ett system med endast betaltullar tror jag inte på. Det får inte bli så att den som har råd får lov att skita ner stan, sa partiets Thomas Schlyter.

Högerns alternativ var i stället att bygga parkeringsplatser en bit utanför. Centerpartiets Roland Bengtsson uttryckte det kanske mest förnuftigt:
– Centern vill inte ha biltullar. Centrumtrafiken minskas bäst med uppställningsplatser för bilar utanför centrum. I Lujnd behöver det inte handla om längre gångavstånd än 300-400 meter. Vad det gäller är att göra centrumbesökarna medvetna om att den korta promenaden är trevligare än att köra runt i centrum och leta P-plats.
Förslaget om biltullarna röstades återigen jätte-, jättened.