Ledningscentralen/bunkern i Sankt Jörgens Park

Lund hade byggplaner i det som växlingsvis kallas Skönadal eller Sankt Jörgens Park. Efter protester drog man snabbt tillbaka planerna, nästan som om idén inte riktigt varit seriös från början.

Varför?

Man kan tänka sig en viss slughet. Genom att lyssna på protesterna i den här frågan kanske man kan unna sig att helt ignorera de röster som protesterar mot byggplanerna vid Lunds gamla tingsrätt och i kvarteret Galten.

Eller också var projketet från första början svårt och dyrt. Att riva den gamla, väl tilltagna ledningscentralen för ett byggprojekt modell mindre måste rimligtvis redan från första början ha betraktats som en dyr och komplicerad historia.

Lustigt är i alla fall att några av de mest högljudda protesterna kom från arkitekten Johan Sundberg – som själv ritat ett planerat förtätningsprojekt bara några hundra meter från Domkyrkan. Arkitekter är ett särskilt släkte i det avseende: det får gärna byggas modernistiskt, det får gärna förtätas och byggas på höjden. Själva bor de i villor och protesterar gärna när det ska byggas i deras eget närområde.
Nåja. Hade jag fått rita ett hus i centrala Lund hade jag nog också nappat oavsett mina egna preferenser.

Om byggplanerna i sig finns det inte särskilt mycket att säga, nu när de i princip tycks ha slopats.

Den gamla ledningscentralen

Här skulle det byggas var det tänkt. För tillfället ligger det i den rödcirkelmarkerade dungen intill Tornavägen en gammal ledningscentral som säkert både är asjobbig och svindyr att få väck.

Däremot är den gamla ledningscentralen intressant: jag tror mig ha skrivit om den tidigare. Den byggdes på det glada 50-talet, närmare bestämt 1957, när det skulle utformas ett totalförsvar för att handskas med de påstått imperialistiska ryssar som kommer att invadera oss när som helst nu (nu = 70 år and counting).

I ledningscentralen, också benämnd bunkern, satt man och ledningscentralade för fulla muggar fram tills dess att någon under tidigt 80-tal ryckte på axlarna och sa ”vi kanske skulle skita i det här nu”. Därefter stod den alltjämt redo under ett tiotal år, fram till 1993, varpå den hyrdes ut till olika kulturföreningar som bland annat ordnade rejv i lokalen.
I bibeln/porrblaskan – det beror på vem du är – ”Kulturmiljöprogram: Kommunaltekniska verk” skriver Carita Eskeröd:

”Under Sankt Jörgens park ligger civilförsvarets före detta ledningscentral. Den stod redo för krig mellan mitten av 1950-talet och 1993. Ingången som är mycket diskret mot en betongvägg, ligger nära antennmasten som man lätt ser från Tornavägen. Följande beskrivning är hämtad ur Skånska Dagbladet 1995-03-20. En trappa leder ner till entrén. Betongdörren är nästan en halvmeter tjock och innanför denna finns en gastät dörr. Några meter under jorden finns 350-400 m² i två våningar. Härifrån skulle Lunds civila försvar styras vilket innebar bland annat att räddningsaktioner skulle vägledas, information till invånarna fördelas och flyglarm utlösas. När ledningscentralen byggdes skulle även skyddet av Kävlinge och Staffanstorp skötas härifrån. 50-60 personer skulle kunna jobba här. I den övre av de två underjordiska våningarna finns utrymmen att bo och äta i. I undervåningen finns utrymmen för den egentliga verksamheten, ett centralt placerat rum omgivet av mindre rum. Fram till 1993 var anläggningen alltid redo att tas i drift, fram till dess var den också hemlig. Därefter togs funktionen över av den nya anläggningen i brandstationen på Gastelyckan.”

I denna rapport finns också den enda interiörbilden jag kunnat hitta:

Själv var jag nere i bunkern vid ett tillfälle innan ingången plomberades 2009. Minns jag rätt var den ordinarie ingången redan då försedd med ett hänglås, så istället tog vi vägen ner genom en lucka på bunkerns ovandel. Bunkern var stor, mörk och stank av fukt och vattenskador och vi tänkte att det inte var alldeles för hälsosamt att vistas där nere, så visiten blev kort. Någonting jag minns väl är att vi hittade mängder med programblad från ”Ung i Lund” och ”Kulturföreningen Bunkern” från någon fest, kanske 1996 eller 1997 eller 1998.

Under 00-talet besöktes bunkern flitigt av sådana som vi, urban explorers, och jag vet att det har funnits gedigna fotoalbum online tidigare, men tyvärr tycks alla dessa vara borta. Om du har några foton inifrån så får du gärna kontakta mig.

Den beryktade underjordiska toaletten

I flera år har jag haft drömmar om de sagolika Narnia-platser jag minns med värme från min ungdom men som nu gentrifierats eller effektiviserats bort. Jag har sökt bilder och minnen, historier och berättelser, men sällan eller aldrig funnit vad jag letat efter. Nu har i alla fall en av dem förverkligats, fått en reell form. Det är ett framsteg. Sluta aldrig drömma.

Drömmarna har handlat om
1) Bankgatan innan Lilla hotellet byggdes
2) Kullarna där Östratornskolans högstadiebyggnad placerades
3) Lindelöfs cykels lokal på Östra Mårtensgatan/Laboratoriegatan
4) Platsen där Västra stationstorget nu ligger
också då
5) Den underjordiska toaletten vid Bögen i backen på Bantorget

För några dagar sedan postade erfarne lundafotografen Hans Aarenstrup en bild på den sistnämnda drömmen; den jag kanske hade minst förhoppningar om att få återse i fotografiskt format. Allow me to present:

Foto: Hans Aarenstrup

Rivna hus

Att beskriva alla fastigheter på alla gator var en dröm en gång. En never-ending dröm, eftersom att byggnader, deras verksamheter och människorna i dem förändras. Hopplöst för en enskild person således.

Däremot borde det gå att göra en komplett lista över alla rivna byggnader från 1950 och framåt. Just nu är det bara simpla listor med bilder, men förhoppningen är att dels göra listorna mer kompletta och dels att göra dem informativa.

Tills dess:
Rivna byggnader 1980-1989
Rivna byggnader 2000-

Vårpromenad till Flackarps ödehus

Svetten var ny för året, sommaren lurade bakom hörnet och alla de glada barnen var ute och lekte vad de nu än ville leka. Själv satt jag och häckade på Facebook med utomhusångesten krypandes i kroppen. Då får jag ett meddelande av my old man Jonte, här arrangerat som vore det en dikt:

”jag vill gå på äventyr
typ till övergivna hus o shit
du är bra på det tänkte jag
e du game
om några timmar då”

Ja fan. Jag var game.

Tidigare har jag skrivit om ett övergivet hus vid Flackarps mölla, men jag hade aldrig lyckats hitta dess exakta plats. Nu var det dags för ett nytt försök.

Undertecknad testar den lokala trucken

Vi möts upp vid Mejeriet i sällskap med två ytterligare promenanter. I maklig takt går vi längs med den gångväg som kröker sig runt den nybyggda arenan, vidare ner mot Klostergårdens utkanter och ut i vildmarken i folkmun kallad Flackarp. Vårt första stopp är under järnvägsbron och vi möts av ostörd, nästintill helig graffiti.

”Växt”hus

Kanske heligast är den målning som sitter ovan markhöjd, med texten ”Vi glömmer aldrig Jona 1986-2009”. Jag vet inte vem det är, men det sägs att denne Jona jonkade ihjäl sig – om jag inte missminner mig så var dessutom under jungfrudosen, men det kan mycket väl vara felaktigt. Rättelser välkomnas.

Vi går sedan vidare mot ett knippe växthus med tillhörande (?) silobyggnader, förråd och annat. Området är övergivet och på ingångarna till växthusen står det ”Förbjuden ingång p.g.a. smittorisk” på tre olika språk: svenska, engelska och ryska. Exakt vad där inne som ämnade ha ihjäl oss förblev oklart.

Varför?

En av förrådsbyggnaderna tycks ha lämnats i aktivt skick. Utanför står en olåst truck, på marken ligger någon Emil Jensen-skiva och vi är ganska nyfikna på att gå in men samtidigt luktar det lite märkligt och vi antar dessutom att det kanske från och till nyttjas av någon.

När min kompis sedan sticker upp huvudet och tittar in genom ett av fönstrena möts han av ett mustaschprytt ansikte och vi kommer fram till att det är läge att gå vidare. Även om tanken så klart gror om att få tala med den här mannen.

Målet med resan

Vi går in genom ett buskage intill växthusen och hittar så vårt hus. Det är svårt förfallet, taket har rasat in, golvet har rasat in och det som ännu står upp lever på lånad tid. Som säkerhetsrisk betraktat är det långt värre än många av de övergivna hus kommunen ägnat sig åt att göra otillgängliga genom åren. Men det ligger ganska off och i övervuxen miljö – det går knappast att riva det på ett smidigt sätt och att försöka sätta igen alla håll skulle innebära att man måste bygga en Tjernobyl-sarkofag kring det. Kommunen väntar sannolikt på att det ska komma ett bra tillfälle att exploatera det omtalade området som då skulle få Lund att nästan växa samman med Staffanstorp.

De flesta av möblerna är borta, men på den otillgängliga ovanvåningen ligger det en del prylar och vi upplever även några fynd i form av en tipskupong anno 1973 och diverse städredskap tidigare besökare inte orkat asa med sig hem. Något inte heller vi gör.

Vi tassar omkring vid huset en stund och slår oss sedan ned för en cigg vid de anonyma Sankt Lars-patienternas gravplats. Beslutet att gå tillbaka och konfrontera mannen i huset – som vi vid det

här laget utgått från är ryss – växer fram.

Jag knackar försiktigt på en av dörrarna. En man kommer ut. ”Hello!”, säger jag. ”How are you?”, varvid en av mina vänner fyller i ”is it good?”. Vi får ingen respons. Inte säkert att han förstår vad vi säger, inte säkert att han fattat varför vi är där – och ur den ömsesidiga förvirringen går vi hemåt. En lyckad vårdag till handlingarna.

Flackarps ödekyrkogård

På de glada 1800- och 1900-talen tyckte folk att det var en bra idé att köra i väg psyksjuka släktingar till någon av våra mentalinstutioner, till exempel St Lars, för att sedan glömma bort dem och låta dem leva ett liv instängda i ett vårdsystem som mest liknade förvaring.

När dessa sedan gick och dog, efter ett liv att förvaring, tveksamma vårdmetoder och ensamhet körde man i väg dem till St Lars gravplats, inte många meter från den tjusiga holländaren Flackarps mölla.
Den elfte december 1895 begravde man 21-åriga Jenny Maria Ringström som blev den första av ungefär 2000 att placeras i jorden med en numrerad järnpinne som enda minne. Ceremonin var alltid enkel: ett par gubbar grävde ett hål och den av St Lars anställde snickrarens svarta gravkista dumpades innan man fyllde igen skiten, ryckte på axlarna och åkte hem igen.

Begravningarna fortsatte fram till 1951 och efter fyrtiotalets kavalkad i inhumanitet började man nu åtminstone läsa upp rullbandsproducerade minnestal, medan också en del släktingar började intressera sig för blodsbandet till sina mindre lyckligt lottade brödrar och systrar, fädrar och söner, mödrar och döttrar.

Begravningsplatsen tillkom eftersom att stadens borgare inte tyckte det var lämpligt att begrava liken efter psykpatienter bland mer viktiga och värdiga medborgare som gått och dött. När begravningarna upphörde lät man också gräset växa sig långt, och inte förrän stora jordbruksmaskiner genade över kyrkogården började gamla samvetskvalande lundabor gnälla över saken.

Markägarna Realia investerade i en gräsklippare och en i dag knappt läsbar skylt sattes upp för att förvissa folk om att ”här är folk döda så sätt din potatis någon annanstans”.

I dag är de flesta gravpinnarna borta men många finns också kvar. En och annan gravsten går också att skönja – det fanns trots allt en och annan som unnade sin döde släkting en sten med ett namn på.

Folkparken (del 1 av 3): Ständig kamp i över 100 år

Alla över tjugo år som är uppvuxna i Lund har något minne från Folkets park. För egen del är det inte roligare än att jag vid någon majdemonstration hamnade på något mycket mediokert kringresande tivoli som intagit parken. Där vann jag en stor chokladask på ett sådant där kostsamt fjanthjul. Det var en bra dag.

Men Folkparken har en tumultartad historia kantad av tragedier och problem. Den anlades 1895 då arbetarrörelsen, som på den här tiden mest bodde i stadens västra delar, inspirerades av Malmö och köpte en bit mark på Papegojelyckan 11. Invigningen lockade 4000 demonstranter.

1907 köptes ett par björnar och några apor från Lundautställningen men charkkungen Holmgren köpte björnarna efter bara ett år. Djurhållning fortsatte man dock med en bra bit in på 60-talet.

Bilismens framfart under 50-talet gjorde sedermera parken mindre viktig och det fanns långt gångna planer på att bebygga marken. Svenska Riksbyggen köpte parken av arbetarrörelsen och planerade att bygga åtta stycken åttavåningshus. ”Nae, knappast”, sa man i Lund och förslaget ändrades till tre höghus i den norra delen. Men i Lund är det inte lätt att förändra det som länge varit, och socialdemokraten Arne Gustafsson avslöjade planerna – som alltså inte var några offentliga handlingar – för folket och lät sitt parti gå till val med Folkparken som en av de viktigaste valfrågorna. Arne ville att staden skulle köpa parken och rusta upp och förnya den. Socialdemokraterna fick 50% av rösterna i staden 1962.

Invigning av restaurang Tyrol 1944.

Av upprustningen blev dock ingenting, även om köpet gick igenom. Kommunen arrenderade ut marken i tretton år vilket innebar förfall både för park och byggnader. På 70-talet började folket komma igen, arbetarrörelsen såg det som en viktig symbol, och planer för att rusta upp de slitna lokalerna fanns. I stället rev man dansrotundan Storan och restaurangen Tyrol för att som ersättning uppföra brutalisten Bengt Edmans nya byggnad, invigd 1976, tack och lov i stilen ganska distanserad från hans övriga verk. Eftersom att den ändå var typiskt grå och ful med en massa betong kom den ändå att kallas för bunkern, men efterhand som växtligheten fick säga sitt blev helhetsintrycket ett annat.

Tanken var att byggnaden skulle bli multifunktionell, men det framgick för tydligt att dans var the shit to do där och andra planer gick om intet. I början av 90-talet – rättare sagt i lågkonjunkturens bödelsår 1991 – bestämde sig kommunen för att avveckla all verksamhet i parken, då det helt enkelt inte var lönsamt. Byggnaderna bommade igen, en tävling utlystes och alla bidrag innehöll förslag om bostadsbyggen. Vissa ville även riva Bengt Edmans bunker, medan någon tyckte det kunde vara ett bra parkeringhus.

Folket, som knappt satt en fot i sin folkpark på två decennier, blev plötsligt rasande och krävde att parken skulle bevaras. Politiska beslut ledde därmed till att parken skulle förbli park och att byggnaderna skulle renoveras för att sedan hyras ut igen. Sedan 2002, efter en rad mer eller mindre lyckade kulturevenemang, står de flesta av byggnaderna och förfaller igen och Edmans stora hus är utdömt av räddningstjänsten.

Nästa del: mord, självmord och skottlossning i Folkets park.

Prenneelvan – nedgång och uppgång

Prenneelvan, som numera fått siffran nio istället, är det äldsta huset i Nöden och tillkom sextio år innan övrig bebyggelse. I början på 70-talet köpte kommunen huset med avsikt att renovera det och sälja det som bostad men i vanlig ordning hade politikerna svårt att komma överens och olika förslag poppade upp alltmedan huset stod och förföll.

Efter många om och men bestämde sig kommunen efter att ha låtit huset förfalla i tio år att man skulle rusta upp det och göra lägenhetsdaghem av det. Och är jag inte helt felinformerad så är det också det som Prenneelvan används till än i dag.

Dåvarande Prennegatan 11 (nu 9) var år 1971 ett mycket vackert hus, till synes redo för försäljning och finfina pluringar till kommunen. Men innanmätet var rejält slitet och behövde en upprustning vilket drog ut på tiden.

1975 såg det fortfarande trevligt och beboeligt ut även om fasaden naggats lite i kanterna.

1977. Nu har det börjat hända grejer, luckor för fönstren tyder på vandalism snarare än naturligt förfall.

1979. Åhåja, det obligatoriska klottret! Nu börjar kommungubbarna diskutera; rivning (ekonomiskt) eller bevaring (populärt). Valet föll på det senare.

1981. Kort innan renovering tycks någon ha fått för sig att gå lös på byggnaden med sin schweiziska armémotorsåg.

I dag är Prenneelvan vackert och idylliskt och inte ångrar väl någon att man bevarade denna pärla.

Nyckelkroken 70

Sunk. God bless the sunk. Nyckelkroken 70 år 2004.

Från Spanien han kom, den tokige arkitekt som i början på 70-talet flyttade till Lund tillsammans med sin fru. Han flyttade in i radhuset på Nyckelkroken 70 och bodde där några år innan det var tid att ge sig av till Lidingö. Men huset i Lund behöll han, utan att göra någonting åt det. Det fick stå där och förfalla.

Genom åren fick han ett antal viten som han snällt betalade utan vidare kommentar. Brev och delgivningar hamnade i papperskorgen och vad gubben egentligen ville med att behålla huset kan man fråga sig.

Efter femton år fick det vara nog. 1989 sa Larry Andow att där behöver man minsann göra någonting snabbt. Så blev det naturligtvis inte, utan traktens ungdomar fortsatte roa sig med att utforska det underliga, spännande ödehuset, röka brass i källaren och dricka hembränt på ovanvåningen och allt vad vi ynglingar gör.

2004 uppmärksammade Sydsvenskan den sedan länge bortglömda skamfläcken och genom att föra huset i ljuset fick också politikerna fart under fötterna och började så smått att fundera på mer radikala lösningar än att bara renovera fönster och tak i hopp om att den 81-årige fastighetsägaren skulle lösa problemen genom att dö, Tom Kronsjö-style.

2006 såldes huset så på exekutiv auktion för nätta 1 230 000 kronor. Själv har jag inte befunnit mig i trakterna på rätt många år, men jag vågar väl gissa att köparen lät riva huset för att sedan bygga upp det på nytt, alternativt renoverade han det men det låter kostsamt. Hur som helst så antyder bilder att det ser fint och prydligt ut där nu.

Köparen Sam Aboujaefari sålde sedan huset för cirka 2,3 miljoner och gjorde väl antagligen en skaplig vinst. Enligt Ratsit.se driver han Donya Handesbolag vars verksamhetsbeskrivning lyder; ”Bolaget skall bedriva handel med bostäder samt all renovering och byggnation inom bygge.”

Vem den där gamla spanjoren som ägde huset var/är vet jag inte, men upplysningar mottages tacksamt om den saken. Han var nog en intressant kuf.

Lundasunk del 1: Egna ödehusminnen

Jag har alltid fascinerats av sunk. Slitna trapphus, kanyler på golvet, historier om slagsmål och prostitution.

I den här artikelserien kommer vi att gå igenom lundasunket genom att dels titta på vad som kan betecknas som sunk i dag men också på det som förr var sunkigt.

Det mest logiska är kanske att börja i den sunkigaste änden av dem alla. De övergivna husen som står och förfaller utan att samhället ens rycker på axlarna. Sådana finns det relativt gott om och även om planer finns för rivning eller upprustning så står de gärna där i ett tiotal år utan att någonting händer.

Det första övergivna huset i Lund jag någonsin besökte låg strax utanför Linero (närmare bestämt längs med Sandbyvägen) och kallades för Jönstorpsgården. En kall vinterdag i slutet av 90-talet gick jag – åtta eller nio år gammal – tillsammans med några skolkamrater dit för att utforska detta skräckinjagande bygge. Gården bestod bland annat av ett stort gårdshus där taket hade rasat in på sina håll. Polisen hade satt upp en skylt om att man beträdde området på egen risk och givetvis gjorde vi det.

Flygfoto taget månader innan rivningen

Under ett halvdussin besök på platsen, fördelade över kanske fem år, utforskade vi mer och mer. Vi klev in i byggnaden och möttes av ett kök med tydlig fuktstank och därifrån kunde man blicka in mot ett rum där sönderslitna madrasser låg på golvet. Vi vågade aldrig någonsin gå in där, inte på grund av rädsla för spöken eller liknande påhitt, utan för att golvet var väldigt murket och otillförlitligt. Av det dussintal övergivna byggnader jag besökt var det här det mest slitna.

I köket fanns det mycket möbler och det var nästan som om någon lämnat byggnaden i full panik. I skåpen hittade vi mängder och åter mängder med orienteringskartor daterade tidigt 90-tal. Uppenbarligen var det så att Lunds Orienteringsklubb hade använt lokalen till någonting. Jag har samtalat med många medlemmar från föreningen och få minns någonting av Jönstorpsgården. Min tidigare teori om att det användes som klubblokal under en tid tycks vara felaktig – snarare är det så att man använde det som någon form av förvaringsutrymme. Det låter i och för sig konstigt, så väldigt mycket plats kan väl inte kartor uppta?

Ingången till Jönstorpsgården. Här är gården riven men polisens skylt sitter kvar.

En gång tog vi oss in i ett av de lilla uthusen. Där fanns en hel del gamla verktyg men framför allt möttes man omedelbart av en död råtta på golvet. Den låg så centralt och synligt att det var som att den gått och dött där för att faktiskt visa vilket jäkla öderuckel det handlade om.

Något som är rätt vanligt förekommande på ödetomter utanför stan är att någon upprättar en biodling där. Också här stod det bikupor uppradade – det gör det än i dag – och en gång på vintern när vi skulle cykla hem efter att ha besökt huset stoppade en man oss på Hardebergaspåret. Han sa att han hade sett oss vid ”Jönstorpsgården” och undrade om det var vi som nyligen sparkat ner hans bikupor. Han såg sträng ut och menade att det förstör hans verksamhet, att alla bina dör om man gör det på vintern. Det var givetvis inte vi och vi förklarade att vi bara var intresserade av huset för att det de facto var övergivet. Han gick sin väg med en skeptisk blick men hann innan dess avråda oss från att beträda området igen.

Senare flygbild över gården… intressant att det ser ut som att en lastbil är på väg därifrån. Är bilden månne tagen vid själva rivningstillfället? Google vet hur man fångar those Kodak moments.

Någon gång under slutet av 2005 eller början av 2006 rivs gården – troligtvis med direkt koppling till att Linero skulle byggas ut och Jönstorp skulle ses som en tveksam lekplats – men polisens skylt om att man inte skall beträda sitter kvar och likaså finns bikuporna kvar där. Senast jag hörde något om platsen var det att man Lunds biodlarförening skulle ha en träff där. Låter ju… skitkul.

Om vi sedan fortsätter i östra Lunds utkanter hittar vi även en liten lya på Utmarksvägen. Min mamma skjutsade mig för några år sedan till en fotbollsträning i Vikinghallen. Snön låg djup och lummig växtlighet var passé. På vår väg fick jag syn på ett hus med igenbommade fönster. Kort därpå ringde jag mina kära vänner som samlades hemma hos mig, alla utrustade med diverse verktyg.

Det fanns två toaletter i huset. Den här vittnar om att det nog var ett tag sedan någon bodde här.

Vi gick genom snön och sökte oss till husets baksida. Där fanns det ett igenspikat fönster till källaren. Efter att ha brutit bort det träplank som satt över så kom vi åt själva fönstret. Till vår lycka gick det att öppna. Jag kröp igenom, försökte tände ljuset och till min förvåning lyckades jag. I källaren fanns det en hel del möbler, däribland en sliten gammal soffa och uppe på en hylla låg en LP-spelare som vi tog med oss. Dessvärre visade den sig vara trasig men den finns i alla fall kvar i mitt rum som souvenir över ett lyckat ödehusbesök.

Inbrottet skedde genom ett källarfönster. Här sliter vi bort träluckan som sitter ivägen för vår framfart.

Resten av huset var ganska slitet och återigen var möbler kvarlämnade som om byggnaden lämnats i all hast. Tyvärr fanns det ingen som indikerade på historien bakom vem som egentligen bott där. Inga udda fårhuvudsamlingar eller ridpiskor på väggarna utan det roligaste vi hittade var istället ett stort antal tomma spritflaskor.

Efter att huset plockats bort har någon människa inte helt oväntat ställt bikupor där.

Ändå gick vi därifrån nöjda, vi hade tagit oss in på ett häftigt sätt och utforskat en kåk som andra ödehusentusiaster nog aldrig ens övervägt att besöka. Ett par månader senare var huset borta och min teori är att om hundra år så är det ingen jävel som ens har en hum om att här faktiskt låg ett hus i all sin enkelhet.

Om vi tar en snabb tripp in till stan så finns Bomans gamla cykelbutik på Bankgatan. Ett av de sista exemplen på märklig struktur där det helt enkelt ser ut som att ett hus på gatan saknas och har ersatts av en grusparkering. Tidigare exempel på sådant är India Däck-gården som rustades upp 2002 och Lindelöfs cykel-gården som låg på hörnet där Östra Mårtensgatan och Laboratoriegatan möts.

Hur som helst: Bomans cykelaffär har varit omdiskuterad länge. Vänsterblocket har strikt sagt nej till rivning med tanke på att det är en viktig kulturhistorisk miljö kopplad till Nöden. Cykelaffären var tidigare ett bryggeri och är en av få byggnader i staden som fortfarande vittnar om det myller av småindustri som var kärnan i staden under 1800- och det tidiga 1900-talet.

Mikael Bomans butik inriktade sig på handikappsanpassade cyklar. Det är därför det bland annat finns en ramp som leder till en av de nu igenspikade ingångarna. Affären stängdes någon gång 2005-2006 och har sedan dess stått tom så när som på en kortlivad ockupation under hösten 2008.

Bomans cykelaffär under dess glory years.

Dagarna innan Ockupationsfestivalen i maj 2009 var stadens polis på hugget. Tidigt på kvällen dagen innan festivalen besökte vi den övergivna cykelaffären efter att ha hjälpt en tysk flicka till Smålands nation dit hon bjudits för att medverka i de närmaste dagarna storskaliga rörelse. Vi gick hur som helst in på Bomans innergård, tittade runt och såg om någon av ockupanterna började förbereda sig för ett intrång där exempelvis genom att slita upp de igenbommade dörrarna och fönstren.

Då kommer polisen. På något sätt har de fått nys om att vi befinner oss på platsen och de börjar genast undersöka våra väskor och personuppgifter. De undrar varför vi är där och jag förklarar att det är för att kolla läget på en plats som kanske ockuperas imorgon. Poliserna kommer från Malmö och har lånats ut till Lund över en helg som förväntas bli hektisk, så de känner inte till Bomans sedan tidigare. Hur som helst ber de oss att gå och det gör vi också. Under själva Ockupationsfestivalen lämnas den forna cykelaffären också åt sitt öde och ockupanterna riktar in sig på andra mål.

Byggnadsnämnden har efter många om och men bestämt sig för att Bomans ska få rivas. Istället tänker man uppföra någon form av äldreboende som antagligen kommer att radera alla minnen av vad som en gång fanns där. Äldre lundabor som lyckats undslippa demens kommer att skita på sig av glädje över att få bo i ett hus som är en del i att ta bort den värld de en gång jobbat för.

Och så vandrar vi ut från stan igen, riktning norrut. La Strada, vackra gamla La Strada. Det f.d. vandrarhemmet och restaurangen har under många år varit en av de allra mest bedårande gamla ödetomterna. Det vittnar om en svunnen tid när bilisterna stannade längs med vägen för att ta sig en matbit eller sova på motell.

Mitt kanske mest fascinerande minne från La Strada var när jag och två vänner gick dit en sommarnatt. På vägen fick vi först syn på en barfota göteborgare i sombrero som undrade efter vägen till någon nation i stan. Vi fick förklara för honom att han var på väg åt helt fel håll – Odarslöv är inte direkt partytown – och han tackade oss för vägbeskrivningen av vandrade vidare på sina onyktra ben.

La Strada. Till vänster skolbyggnaden, till höger vandrarhemsbyggnaderna.

Vi ställde oss i den en gång antagligen rätt magnifika trädgården som nu fyllts med grönska av den mer lummiga modellen och med bråte från de övergivna byggnaderna. Skolbyggnadens bakdörr öppnas och en ung man kliver ut i dörröppningen. Han blickar ut i nattmörkret och får syn på oss. Vi ropar hej och går fram och hälsar på honom.

Han förklarar att han bor där tillsammans med sju andra östeuropeiska vänner och att det var tur att det var just honom vi träffade på då de andra inte kunde ett ord svenska. Han förklarade att han bott i halva Europa och att han nu återvänt till Sverige där han bott några år som ung. Efter att ha frågat oss om vi hade något brass – vilket vi tyvärr inte hade tagit med oss – började han berätta om sin framtid och hur han försökt nå rikedom.

Han berättade om ett slags skärp han kommit på som skulle knyta åt sig självt utan att man behövde fundera på den typen. Och han berättade om sina många filmidéer som han ringt till olika filmbolag för att försöka få genomförda.

Det var en intressant person och det var i sanning intressant att Lunds kommun låtit en grupp östeuropéer bo i den här ganska fuktskadade och illa tilltygade byggnaden. När vi återvände dit någon månad senare var det tomt på folk men fortfarande möblerat. I köket, där en stor fuktfläck fanns i golvet, stod kylen full med mögliga prylar. Inlagd gurka, yummy, och i ett annat rum såg det ut som om ett kontor fanns. I det hittade vi olika dokument riktade åt de boende – exakt vad som stod minns jag tyvärr inte längre – och en del foton på vänner och släktingar till någon som uppenbart bott där.

De senaste åren har det antagligen varit helt tomt på folk där och den kriminella aktivitet som enligt rykten bedrevs där – vi talar prostitution och narkotikahandel – lär vara borta nu. Att det varit mer än rykten betvivlar jag dock inte det minsta och likaså är jag alldeles övertygad om att det varit en hel del konflikter där ute. Diverse motorcykelgäng kan höras i trakterna på sommarnätterna och bråk ska vid flera tillfällen uppstått mellan de boende och de förbisvischande MC-knuttarna.

Därmed har vi kommit till slutet av del ett, som alltså främst berör mina egna erfarenheter kring den del av sunket som involverar ödehus. Förhoppningsvis blir det en smula mer informellt och intressant hädanefter. Vid första bästa tillfälle ska jag ge mig ut under en vecka och hitta den allra finaste fortfarande bestående lundasunken och bjuda på gott om bilder och historia.

Husockupationer i Lund 1969-2010

OBS! Stora uppdateringar att vänta här de närmaste dagarna.

1969
Västra Mårtensgatan 5, 17-20 maj
Kiliansgatan 7, 31 maj-3 juni
Råbygatan 2, 10 oktober

2008
Kävlingevägen 51, 11 oktober – 4 november
f.d. Bomans cykelaffär (Bankg. 20), 5 november
f.d. Bomans cykelaffär (Bankg. 20), 18 november

2009
St. Lars hus 83 o 84, 16 maj
Romano Trajo, 15 augusti