Category Archives: Övergivna byggnader

Den beryktade underjordiska toaletten

I flera år har jag haft drömmar om de sagolika Narnia-platser jag minns med värme från min ungdom men som nu gentrifierats eller effektiviserats bort. Jag har sökt bilder och minnen, historier och berättelser, men sällan eller aldrig funnit vad jag letat efter. Nu har i alla fall en av dem förverkligats, fått en reell form. Det är ett framsteg. Sluta aldrig drömma.

Drömmarna har handlat om
1) Bankgatan innan Lilla hotellet byggdes
2) Kullarna där Östratornskolans högstadiebyggnad placerades
3) Lindelöfs cykels lokal på Östra Mårtensgatan/Laboratoriegatan
4) Platsen där Västra stationstorget nu ligger
också då
5) Den underjordiska toaletten vid Bögen i backen på Bantorget

För några dagar sedan postade erfarne lundafotografen Hans Aarenstrup en bild på den sistnämnda drömmen; den jag kanske hade minst förhoppningar om att få återse i fotografiskt format. Allow me to present:

Foto: Hans Aarenstrup

Foto: Hans Aarenstrup

Annonser

1 kommentar

Filed under Anekdoter, Övergivna byggnader, Bilder, Smultronställen

Rivna hus

Att beskriva alla fastigheter på alla gator var en dröm en gång. En never-ending dröm, eftersom att byggnader, deras verksamheter och människorna i dem förändras. Hopplöst för en enskild person således.

Däremot borde det gå att göra en komplett lista över alla rivna byggnader från 1950 och framåt. Just nu är det bara simpla listor med bilder, men förhoppningen är att dels göra listorna mer kompletta och dels att göra dem informativa.

Tills dess:
Rivna byggnader 1980-1989
Rivna byggnader 2000-

Lämna en kommentar

Filed under Övergivna byggnader

Vårpromenad till Flackarps ödehus

Svetten var ny för året, sommaren lurade bakom hörnet och alla de glada barnen var ute och lekte vad de nu än ville leka. Själv satt jag och häckade på Facebook med utomhusångesten krypandes i kroppen. Då får jag ett meddelande av my old man Jonte, här arrangerat som vore det en dikt:

”jag vill gå på äventyr
typ till övergivna hus o shit
du är bra på det tänkte jag
e du game
om några timmar då”

vandring1Ja fan. Jag var game.

Tidigare har jag skrivit om ett övergivet hus vid Flackarps mölla, men jag hade aldrig lyckats hitta dess exakta plats. Nu var det dags för ett nytt försök.

Undertecknad testar den lokala trucken

Undertecknad testar den lokala trucken

Vi möts upp vid Mejeriet i sällskap med två ytterligare promenanter. I maklig takt går vi längs med den gångväg som kröker sig runt den nybyggda arenan, vidare ner mot Klostergårdens utkanter och ut i vildmarken i folkmun kallad Flackarp. Vårt första stopp är under järnvägsbron och vi möts av ostörd, nästintill helig graffiti.

"Växt"hus

”Växt”hus

Kanske heligast är den målning som sitter ovan markhöjd, med texten ”Vi glömmer aldrig Jona 1986-2009”. Jag vet inte vem det är, men det sägs att denne Jona jonkade ihjäl sig – om jag inte missminner mig så var dessutom under jungfrudosen, men det kan mycket väl vara felaktigt. Rättelser välkomnas.

Vi går sedan vidare mot ett knippe växthus med tillhörande (?) silobyggnader, förråd och annat. Området är övergivet och på ingångarna till växthusen står det ”Förbjuden ingång p.g.a. smittorisk” på tre olika språk: svenska, engelska och ryska. Exakt vad där inne som ämnade ha ihjäl oss förblev oklart.

Varför?

Varför?

En av förrådsbyggnaderna tycks ha lämnats i aktivt skick. Utanför står en olåst truck, på marken ligger någon Emil Jensen-skiva och vi är ganska nyfikna på att gå in men samtidigt luktar det lite märkligt och vi antar dessutom att det kanske från och till nyttjas av någon.

När min kompis sedan sticker upp huvudet och tittar in genom ett av fönstrena möts han av ett mustaschprytt ansikte och vi kommer fram till att det är läge att gå vidare. Även om tanken så klart gror om att få tala med den här mannen.

Målet med resan

Målet med resan

Vi går in genom ett buskage intill växthusen och hittar så vårt hus. Det är svårt förfallet, taket har rasat in, golvet har rasat in och det som ännu står upp lever på lånad tid. Som säkerhetsrisk betraktat är det långt värre än många av de övergivna hus kommunen ägnat sig åt att göra otillgängliga genom åren. Men det ligger ganska off och i övervuxen miljö – det går knappast att riva det på ett smidigt sätt och att försöka sätta igen alla håll skulle innebära att man måste bygga en Tjernobyl-sarkofag kring det. Kommunen väntar sannolikt på att det ska komma ett bra tillfälle att exploatera det omtalade området som då skulle få Lund att nästan växa samman med Staffanstorp.

034De flesta av möblerna är borta, men på den otillgängliga ovanvåningen ligger det en del prylar och vi upplever även några fynd i form av en tipskupong anno 1973 och diverse städredskap tidigare besökare inte orkat asa med sig hem. Något inte heller vi gör.

Vi tassar omkring vid huset en stund och slår oss sedan ned för en cigg vid de anonyma Sankt Lars-patienternas gravplats. Beslutet att gå tillbaka och konfrontera mannen i huset – som vi vid det

053

här laget utgått från är ryss – växer fram.

Jag knackar försiktigt på en av dörrarna. En man kommer ut. ”Hello!”, säger jag. ”How are you?”, varvid en av mina vänner fyller i ”is it good?”. Vi får ingen respons. Inte säkert att han förstår vad vi säger, inte säkert att han fattat varför vi är där – och ur den ömsesidiga förvirringen går vi hemåt. En lyckad vårdag till handlingarna.

050 041 040 037 007046

3 kommentarer

Filed under Övergivna byggnader, Smultronställen

Flackarps ödekyrkogård

På de glada 1800- och 1900-talen tyckte folk att det var en bra idé att köra i väg psyksjuka släktingar till någon av våra mentalinstutioner, till exempel St Lars, för att sedan glömma bort dem och låta dem leva ett liv instängda i ett vårdsystem som mest liknade förvaring.

När dessa sedan gick och dog, efter ett liv att förvaring, tveksamma vårdmetoder och ensamhet körde man i väg dem till St Lars gravplats, inte många meter från den tjusiga holländaren Flackarps mölla.
Den elfte december 1895 begravde man 21-åriga Jenny Maria Ringström som blev den första av ungefär 2000 att placeras i jorden med en numrerad järnpinne som enda minne. Ceremonin var alltid enkel: ett par gubbar grävde ett hål och den av St Lars anställde snickrarens svarta gravkista dumpades innan man fyllde igen skiten, ryckte på axlarna och åkte hem igen.

Begravningarna fortsatte fram till 1951 och efter fyrtiotalets kavalkad i inhumanitet började man nu åtminstone läsa upp rullbandsproducerade minnestal, medan också en del släktingar började intressera sig för blodsbandet till sina mindre lyckligt lottade brödrar och systrar, fädrar och söner, mödrar och döttrar.

Begravningsplatsen tillkom eftersom att stadens borgare inte tyckte det var lämpligt att begrava liken efter psykpatienter bland mer viktiga och värdiga medborgare som gått och dött. När begravningarna upphörde lät man också gräset växa sig långt, och inte förrän stora jordbruksmaskiner genade över kyrkogården började gamla samvetskvalande lundabor gnälla över saken.

Markägarna Realia investerade i en gräsklippare och en i dag knappt läsbar skylt sattes upp för att förvissa folk om att ”här är folk döda så sätt din potatis någon annanstans”.

I dag är de flesta gravpinnarna borta men många finns också kvar. En och annan gravsten går också att skönja – det fanns trots allt en och annan som unnade sin döde släkting en sten med ett namn på.

5 kommentarer

Filed under Övergivna byggnader, Platser

Folkparken (del 1 av 3): Ständig kamp i över 100 år


Alla över tjugo år som är uppvuxna i Lund har något minne från Folkets park. För egen del är det inte roligare än att jag vid någon majdemonstration hamnade på något mycket mediokert kringresande tivoli som intagit parken. Där vann jag en stor chokladask på ett sådant där kostsamt fjanthjul. Det var en bra dag.

Men Folkparken har en tumultartad historia kantad av tragedier och problem. Den anlades 1895 då arbetarrörelsen, som på den här tiden mest bodde i stadens västra delar, inspirerades av Malmö och köpte en bit mark på Papegojelyckan 11. Invigningen lockade 4000 demonstranter.

1907 köptes ett par björnar och några apor från Lundautställningen men charkkungen Holmgren köpte björnarna efter bara ett år. Djurhållning fortsatte man dock med en bra bit in på 60-talet.

Bilismens framfart under 50-talet gjorde sedermera parken mindre viktig och det fanns långt gångna planer på att bebygga marken. Svenska Riksbyggen köpte parken av arbetarrörelsen och planerade att bygga åtta stycken åttavåningshus. ”Nae, knappast”, sa man i Lund och förslaget ändrades till tre höghus i den norra delen. Men i Lund är det inte lätt att förändra det som länge varit, och socialdemokraten Arne Gustafsson avslöjade planerna – som alltså inte var några offentliga handlingar – för folket och lät sitt parti gå till val med Folkparken som en av de viktigaste valfrågorna. Arne ville att staden skulle köpa parken och rusta upp och förnya den. Socialdemokraterna fick 50% av rösterna i staden 1962.


Invigning av restaurang Tyrol 1944.

Av upprustningen blev dock ingenting, även om köpet gick igenom. Kommunen arrenderade ut marken i tretton år vilket innebar förfall både för park och byggnader. På 70-talet började folket komma igen, arbetarrörelsen såg det som en viktig symbol, och planer för att rusta upp de slitna lokalerna fanns. I stället rev man dansrotundan Storan och restaurangen Tyrol för att som ersättning uppföra brutalisten Bengt Edmans nya byggnad, invigd 1976, tack och lov i stilen ganska distanserad från hans övriga verk. Eftersom att den ändå var typiskt grå och ful med en massa betong kom den ändå att kallas för bunkern, men efterhand som växtligheten fick säga sitt blev helhetsintrycket ett annat.

Tanken var att byggnaden skulle bli multifunktionell, men det framgick för tydligt att dans var the shit to do där och andra planer gick om intet. I början av 90-talet – rättare sagt i lågkonjunkturens bödelsår 1991 – bestämde sig kommunen för att avveckla all verksamhet i parken, då det helt enkelt inte var lönsamt. Byggnaderna bommade igen, en tävling utlystes och alla bidrag innehöll förslag om bostadsbyggen. Vissa ville även riva Bengt Edmans bunker, medan någon tyckte det kunde vara ett bra parkeringhus.

Folket, som knappt satt en fot i sin folkpark på två decennier, blev plötsligt rasande och krävde att parken skulle bevaras. Politiska beslut ledde därmed till att parken skulle förbli park och att byggnaderna skulle renoveras för att sedan hyras ut igen. Sedan 2002, efter en rad mer eller mindre lyckade kulturevenemang, står de flesta av byggnaderna och förfaller igen och Edmans stora hus är utdömt av räddningstjänsten.

Nästa del: mord, självmord och skottlossning i Folkets park.

9 kommentarer

Filed under Artiklar, Övergivna byggnader, Kultur, Platser, Utveckling

Prenneelvan – nedgång och uppgång

Prenneelvan, som numera fått siffran nio istället, är det äldsta huset i Nöden och tillkom sextio år innan övrig bebyggelse. I början på 70-talet köpte kommunen huset med avsikt att renovera det och sälja det som bostad men i vanlig ordning hade politikerna svårt att komma överens och olika förslag poppade upp alltmedan huset stod och förföll.

Efter många om och men bestämde sig kommunen efter att ha låtit huset förfalla i tio år att man skulle rusta upp det och göra lägenhetsdaghem av det. Och är jag inte helt felinformerad så är det också det som Prenneelvan används till än i dag.

Dåvarande Prennegatan 11 (nu 9) var år 1971 ett mycket vackert hus, till synes redo för försäljning och finfina pluringar till kommunen. Men innanmätet var rejält slitet och behövde en upprustning vilket drog ut på tiden.

1975 såg det fortfarande trevligt och beboeligt ut även om fasaden naggats lite i kanterna.

1977. Nu har det börjat hända grejer, luckor för fönstren tyder på vandalism snarare än naturligt förfall.

1979. Åhåja, det obligatoriska klottret! Nu börjar kommungubbarna diskutera; rivning (ekonomiskt) eller bevaring (populärt). Valet föll på det senare.

1981. Kort innan renovering tycks någon ha fått för sig att gå lös på byggnaden med sin schweiziska armémotorsåg.

I dag är Prenneelvan vackert och idylliskt och inte ångrar väl någon att man bevarade denna pärla.

2 kommentarer

Filed under Övergivna byggnader, Bilder, Utveckling

Nyckelkroken 70


Sunk. God bless the sunk. Nyckelkroken 70 år 2004.

Från Spanien han kom, den tokige arkitekt som i början på 70-talet flyttade till Lund tillsammans med sin fru. Han flyttade in i radhuset på Nyckelkroken 70 och bodde där några år innan det var tid att ge sig av till Lidingö. Men huset i Lund behöll han, utan att göra någonting åt det. Det fick stå där och förfalla.

Genom åren fick han ett antal viten som han snällt betalade utan vidare kommentar. Brev och delgivningar hamnade i papperskorgen och vad gubben egentligen ville med att behålla huset kan man fråga sig.

Efter femton år fick det vara nog. 1989 sa Larry Andow att där behöver man minsann göra någonting snabbt. Så blev det naturligtvis inte, utan traktens ungdomar fortsatte roa sig med att utforska det underliga, spännande ödehuset, röka brass i källaren och dricka hembränt på ovanvåningen och allt vad vi ynglingar gör.

2004 uppmärksammade Sydsvenskan den sedan länge bortglömda skamfläcken och genom att föra huset i ljuset fick också politikerna fart under fötterna och började så smått att fundera på mer radikala lösningar än att bara renovera fönster och tak i hopp om att den 81-årige fastighetsägaren skulle lösa problemen genom att dö, Tom Kronsjö-style.

2006 såldes huset så på exekutiv auktion för nätta 1 230 000 kronor. Själv har jag inte befunnit mig i trakterna på rätt många år, men jag vågar väl gissa att köparen lät riva huset för att sedan bygga upp det på nytt, alternativt renoverade han det men det låter kostsamt. Hur som helst så antyder bilder att det ser fint och prydligt ut där nu.

Köparen Sam Aboujaefari sålde sedan huset för cirka 2,3 miljoner och gjorde väl antagligen en skaplig vinst. Enligt Ratsit.se driver han Donya Handesbolag vars verksamhetsbeskrivning lyder; ”Bolaget skall bedriva handel med bostäder samt all renovering och byggnation inom bygge.”

Vem den där gamla spanjoren som ägde huset var/är vet jag inte, men upplysningar mottages tacksamt om den saken. Han var nog en intressant kuf.

Lämna en kommentar

Filed under Anekdoter, Artiklar, Övergivna byggnader, Platser