Category Archives: Händelser

Bananfesten 2015

Alla bilder stulna: men tänk på det högre syftet!

Alla bilder stulna: men tänk på det högre syftet!

Står utanför tältet på Bananbacken: inuti håller Timbuktu låda. Min kompis har sett honom i Malmö dagen innan för invigningen av någon musiklokal modell större. ”Han såg riktigt trött och eländig ut. Frågade publiken – är det några från Rosengård här? Det var tyst. Frågade – är det några från Möllan här? Nästan lika tyst. ‘Då är det väl bara folk från Västra Hamnen här’, sa han med en ljudlös suck. Här ser han ju glad ut”, sa min Umeå-sprungne vän.

Det var inte det mest energiska Timbuktu-uppträdandet jag sett på Bananfesten. Såg lite lätt utarbetad ut, något disträ, inte hundraprocentigt inne i det. Som om han kände sig gammal. Utseendet indikerade detsamma – rynking och grånande. En tonårsidol i fritt förfall. Det var inte många sekunder av tankeverksamhet ifrån att jag skulle ifrågasätta min betraktelse. Kanske är det inte han som blivit gammal. Kanske är det jag. Jag tycker att det känns rimligt att anta att det finns en koppling mellan hur åren går för honom och hur de går för mig.

Och under framförandet av ”Det löser sig” förstår jag den tidigare lätt frånvarande samhörighet jag känner med mannen på scenen: skillnaden nu mot tio år tidigare är varken gråa tinningar eller rynkor. Skillnaden är att Timbuktu inte längre tror på vad han säger. På scenen står en man som verkligen ville, som verkligen försökte och som verkligen trodde att han skulle kunna tända ett ljus i mörkret.

Han har fått lära sig den hårda vägen att trots tecken på motsatsen så spelar det ingen roll vad han säger, vad han gör och vad han vill: för varje vädjan om värme brer kylan ut sig. För varje argt utspel om vår inhumana värld blir den allt omänskligare. Han har tappat tron på sin egen förmåga att rädda världen. Han vet att kidsen inte förstår texten och att de välbärgade medelklassfamiljerna inte ids bry sig om den. Han är en arg och sorgsen förlorare likt jag själv. Tro mig, jag känner igen en när jag ser en: dränerad på hopp och energi.

baaanfestMen det är någonting förbaskat fint över det också.

I det förlorade hoppet och energin har istället uppstått en ödmjukhet. Aldrig på någon tidigare Bananfest har Timbuktu varit så mycket Jason som nu. Hans svettiga fejja utstrålar inte hunger och attityd: det utstrålar vemod och barnakänslor. En slags trygghet. Som om han befinner sig i en ljus glänta mitt i mörkret.

Det kanske är projicering, hela biten. Det kanske är mitt eget skriande behov av förståelse som härjar.

Men Bananfesten är vacker. Rentav läcker.

Kvällen fortskrider med bra musik – inte minst ”Paola & the Messarounds” en höjdare. I det varma sommarmörkret – på Djingis alltid ett grönskimrande sådant – leker barnen nyfikna lekar. De spanar in vuxenlivet, kryper under tältduken, ställer konstiga frågor till konstiga människor; någon lite äldre tar sin första cigg, en annan sin första öl. De har sett vuxna arbeta, ordna, dona, laga mat, planera, stressa – nu får de se vad vuxenliv kan vara. För roligast har inte barnen.

Roligast har alla de som vanligtvis inte ser ut att kunna ge ifrån sig ett leende ens under pistolhot. De där så intryckta i sina inramade liv att konceptet ”livslust” främst associeras med att se Per Morberg laga mat på tv. De som är så förbannat måna om sina perfekta liv att de glömt att det där livet, det ska levas också. Dessa människor vinglar nu omkring med ölen i handen, uppvisar dansmoves världen inte sett på femtio år och ger varandra kramar och leenden så varma att Maria Magdalenakyrkan måste hålla stängt på söndagen i ren protest.

Uppe på själva backen sitter stundom olika klientel. Vi ägnar oss åt ljusskygg verksamhet. Lukten av… orientalisk tobak framträder för den tränade näsan tydligt ur sällskapen. Däruppeifrån är skådeplatsen nedan magnifik: det finns ingen plats som Bananfesten om man vill bevittna en sådan genommänsklig oordning. Detta ständiga jävla Djingisfolk. Det tycks som att alla människor på området kan flytta därifrån och magin kvarstår: detta ständiga djingisfolk vägrar inse faran i att låta människor i olika åldrar leka, att låta olika kulturer mötas, att låta sig skrämmas över mänsklig samvaro. Det hela är läskigt offline. Läskigt otidsenligt. Och jag vet att Djingis är min bubbla of choice, må den aldrig brista.

bananenfestenPå lördagskvällen är jag sent ute. Människorna på dansgolvet för peppa och igång för mig. Strosar tillsammans med en kompis bort till det tält där Djingis-legendaren Miguel med gubbasällskap slagit sig ner. Utanför tältet står en djingisson lika gammal som jag själv, konstnären Micke Marklund. Vi är lite olika. Jag gillar att vada i skit: dissekera mörkret. Pissa ur mig hopplöshet. Han har visserligen en liknande approach – sanningen ligger inte på ytan. Men till skillnad från en mörkersökare som jag själv har han gjort det till sin grej att till varje pris hitta ljus. Och fastän klockan är närmare tolv på natten känner jag att vi spelar på hans planhalva ikväll.

Vi står några stycken vid en liten eld. Röker, dricker, tuggar. Bakom mig ser jag att en ung bekant från staden slagit sig ned i gubbasällskapet. Kan inte låta bli att fråga ”vad pratar ni om?”. Nostalgiska grejer är tydligen svaret. Känner plötsligt för första gången under helgen ett begär till våldsamhet: jag vill cutta hans öron och stjäla innehållet.

En stund senare kommer en något dragen men synnerligen eldig och glad kvinna förbi gubbatältet, hon basunerar ut: nu får ni lämna över till den yngre generationen. Jag tjuvlyssnar på vad hon har att säga – men väljer att inte intervenera med faktumet att sådana här gubbar inte tillverkas längre. De skrattar och har trevligt. Kvinnan berättar för sällskapet att hon skriver en bok om Djingis. Jag tänker att det är fan på tiden.

bananfeeest1Hon springer iväg till en av bokens naturliga huvudgestalter: Gösta Petersén, körledare för Midnattskören och markbundet Djingisorakel närvarande sedan området mest var en anonym gyttjepöl ute i Tjottahiti.

Tillsammans tänder de ljus som de placerar på en liten friliggande trästruktur som kallas antingen ”bryggan” eller ”lilla scenen” beroende på vad som pågår. Denna kväll var det snarast ett altare.

Jag har aldrig varit med om det på någon tidigare fest, men under nästan fullständig tystnad – så när som på några nervösa barnaskratt och ett eller annat fyllesnack – masar sig Bananfestbesökarna, nu mest unga och barn utblandat med en eller annan ansvarsfull eller bara full förälder, mot den ljusprydda träinstallationen.

Gösta tänker inte förklara vad han håller på med: luciferianska riter låter som synnerligen knepigt hokuspokus om det ska översättas till ord istället för handling.

De som vill får i alla fall erbjudandet att lägga sig ner innanför ramen av ljus. Två pojkbarn lägger sig ner, säkert nyfikna. På Göstas kommando hummar vi alla en vokal, ”å”, och uppmuntras sedan till att ändra denna vokal efter personlig preferens. Utan att vi säger någonting mer står vi där i vad som kanske var tre minuter eller kanske en halvtimme och sjunger tillsammans.

Energin sprider sig som en löpeld: jag ser känslor av gigantiska proportioner skapas omkring mig. Glädje, sorg, kärlek och längtan. Mest av allt samvaro. Det är en fascinerande syn. Just som vi är klara pratar jag med några bekanta: ”skönt med lite goda vibes”, säger en. ”Wow. Det var mäktigt”, säger en annan. Jag har inte känt ett skit. Känt mig för stel. Analytisk. Nu med andras upplevelser berättade:  känner mig omänsklig.

Fem minuter senare splittras vi.

Och då brister det. Bölar hela vägen hem. Mitt Djingis!

6 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser

Fjärrvärmeolyckan inte oväntad

Även där decimeterhögt skållhet vatten inte täckte marken förångades sikten

Även där decimeterhögt skållhet vatten inte täckte marken förångades sikten

Före detta Lunds Energi, numera Kraftringen, är inget okomplicerat företag ur allmännyttans perspektiv. Det har framkommit flera gånger, både här och här.

Spekulationerna om vad som hänt igår är många.

Jag själv kan undra om det möjligen är så att kommunen under decennier av ”rationalisering” och ”effektivisering av verksamheten” förlagt underhållsarbete på entreprenad hos ett företag som i sin tur förlagt arbetet på tre lågavlönade självupplärda polacker som bussas in vid behov. Med tanke på hur kommun, stat och kapital sköter sina affärer känns det inte direkt otänkbart att dåligt reglerat, eftersatt eller slarvigt markarbete ligger bakom läckan. I kombination med tung trafikbelastning längs med Sankt Laurentiigatan, där läckan uppstod, känns händelsen som en briserande tidsinställd bomb snarare än ett oväntat haveri.

Det är ju varken första eller sista gången läckor inträffar i Lund, denna stad som alltså ska bedriva atomanläggning ett par hundra meter från bostadsbebyggelse. En atomanläggning som dessutom hyllats för att omvandla spillvärme till fjärrvärme. Betryggande.

Fjärrvärmeläcka vid Gyllenkroks allé 2010. Den gröna färgen används för att spåra just läckor.

Fjärrvärmeläcka vid Gyllenkroks allé 2010. Den gröna färgen används för att spåra just läckor.

I en Sydsvenskan-intervju med Ulrika Jardfelt, vd på branschorganisationen Svensk Fjärrvärme, hävdar hon att den här sortens läckor är väldigt ovanliga. Ändå hände en stor läcka senast sommaren 2010 då Gyllenkroks allé fylldes med skållhet vatten. Den gången tilläts vattnet rinna i mer än en timme medan byråkratins ansvarsdelegeringsmekanismer tuggade på i sävlig takt.

Lund har regionens högsta fjärrvärmepriser. Före detta Lunds Energi, numera Kraftringen, ägnar sig sedan många år åt en otroligt expansiv verksamhet som till och från inte alldeles uppenbart skett i allmännyttans riktning. Nu bör frågan väckas om Kraftringen bör tvingas till att prioritera ett väl underhållet, säkert fjärrvärmesystem eller om man ska mångla energi till varje pris.

De senaste sju åren har varenda en – säg till om jag har fel – av LKF:s hyreshöjningar (som varit väl tilltagna) motiverats med ökade fjärrvärmekostnaderna. Men pengarna tycks användas för spekulation, spektakulära ingenjörsprojekt och korporativ expansion snarare än omhändertagande och underhåll av vad som redan finns.

Lund har ett gediget fjärrvärmenätverk.

Lund har ett gediget fjärrvärmenätverk.

Problemen är symtomatiska för samhället som helhet: snarare än att ta hand om sjukhus, järnvägar, vägar, infrastruktur så som vår åldrande underjord, så investeras massiva summor i nya projekt som oftare gagnar utföraren än folket som uppmålas som de stora vinnarna.

Konsekvenserna av vad som i alla avseenden är en förruttnelseprocess inifrån och ut kan vi, tills en teknisk undersökning säger annorlunda, sägas ha sett konsekvenserna av igår.

Vad gäller bussolyckan och dödsfallet är det svårare att förstå exakt vad som har hänt. Uppdagas det att inte tekniska eller andra slumpens nycker var problemen som föranledde dödsfallet måste givetvis busschaufförernas stressituation – med bland annat konstant GPS-övervakning – ses över.

Tragisk händelse, oavsett.

Lämna en kommentar

Filed under Händelser, Krönikor

Kungen, regeringen, staten och bommen på Mårtens Fälad

Bommen på Målsmansvägen

Bommen på Målsmansvägen. Foto: Sydsvenskan

I slutet på 60-talet fick de boende på Mårtens Fälad känna på konsekvenserna av att vara nyinflyttade i början av ett expansivt skede. Byggnationerna på Östra Torn gjorde nämligen att de boende fick tampas med både trafikbuller och trafikverkets björnkramar till ”lösningar”.

Några år av bullerprotester gjorde att trafiknämnden sa ”fuck allt, vi pallar tji detta” och utan att meddela villaägarna i omnejden lät man på skärtorsdagen 1972 sätta upp en vägbom för att begränsa trafiken på Målsmansvägen och Bläckhornsvägen, då den senare kommit att användas som genomfartsled för de i den östra delen eftersom att utfarten mot Thulehemsvägen var mer lätthanterlig än den mot Sandbyvägen.

Då öppnade sig helvetets portar.

– Bläckhornsvägen har ju gjorts bredare än andra vägar i området, just eftersom att det är en genomfartsled. Nu flyttar man trafiken därifrån till en mindre gata, som redan är hårt belastad, sa villaägaren Curt Jensen.

Somliga såg problemet på en högre nivå, bortom bommarna, barnen och bilarna.

– Det här är att underkänna en stadsplan upprättad så sent som på 60-talet. Ingenting kan ju ha inträffat med trafiken som inte kunde förutses när stadsplanen upprättades för ett 10-tal år sedan. Var hamnar man om man börjar underkänna så färska stadsplaner? undrade arbetarekommunens ordförande och byggnadsnämndens ledamot Birger Rehn.

Agne Gustafsson är inte bara en klok statsvetare: han hatade också bommen med intensitet

Agne Gustafsson är inte bara en klok statsvetare: han hatade också bommen med intensitet. Foto: Skånskan

Folket mobiliserade sig till höger och vänster. Ordningsmakten blev satt under press.
– Beslutet togs vid ett sammanträde den 16 december i fjor. Själv var jag inte närvarande då. Men jag vet att beslutet togs efter kontakter från föräldraföreningen och vissa enskilda i boendet. Andra möjligheter undersöktes då, till exempel trafikljus. Men det skulle innebära orimliga kostnader, sa polismästare Bertil Åkerman.

Efter att saken uppmärksammats gav han sig ut på en egen liten undersökning och drog betydande slutsatser.
– Jag måste medge att det finns argument både för och mot den här regleringen. Vi märkte bland annat att det kan vara mycket svårt att komma ut på Sandbyvägen. Där är en livlig och tung trafik och utfarten är dålig.

De boende samlade ihop 260 namnunderskrifter mot bommen som man skickade både i sin överklagan till länsstyrelsen och till trafiknämnden. Representanter från trafiksäkerhetsverket åkte dit för att undersöka saken och dra vettiga slutsatser. De kom fram till att bommen skulle stå kvar då fördelarna övervägde nackdelarna.
– Genom förbudet, som dessutom förstärkts genom att bommar satts upp över vägen, har primärt erhållits förbättrade trafikförhållanden på Målsmansvägen, förkunnade tjänstemännen. Sekundärt har det skett en viss omfördelning av trafiken inom de båda numera trafikmässigt helt åtskilda områdena.

När folkets kamp visade sig otillräcklig skred de intellektuella till handling. Universitetslektorn Agne Gustafsson bodde i trakten och tog en ledarroll i bom-proteströrelsen.
– Det ser ut som att verket inte riktigt fattat vad diskussionen gäller, sa han och rättade till tankehatten. Trafiksäkerhetsverket tänker uppenbarligen inte på de ökade risker förbudet medfört för det stora flertalet av barnen på området. Man har helt enkelt flyttat över riskerna från ett litet antal barn till mångfaldigt fler. Riskerna har ökat just genom att biltrafiken nu tvingas ta andra vägar. Det här kommer folk inte att finna sig i. Jag måste rådgöra med folk här ute.

Efter många turer kom till slut bomedagen

Efter många turer kom till slut bomedagen

Mot årets slut tycktes allting till sist få sin lösning. Länsstyrelsen förkunnade att bommen på Målsmansvägen skulle bort. Från barrikaderna hördes Agne Gustafssons belåtna röst.
– Jag tycker det är positivt att en myndighet rivit upp ett beslut till förmån för en folkopinion som gått den parlamentariska vägen. Via namninsamlingen har vi kanaliserat en opinion och därefter lagt fram våra åsikter inför kommunfullmäkte och länsstyrelsen.

Men mörka moln på himlavalvet skulle ställa allting på kant. De boende på Bläckhornsvägen som från första början velat ha upp bommen överklagade länsstyrelsens beslut och ärendet hamnade i högsta instans, nämligen ”kungen”, alltså kommunikationsdepartementet.

Nu jävlar började maskineriet komma upp i vrarv. Statliga trafiksäkerhetsverket och statens planverk kopplades in och började reflektera över denna förargerliga bom. En mer än ett år lång utredning sjösattes, argument vägdes mot varandra, å ena sidan, å andra sidan. Till slut slog statens planverk näven i bordet.
– Det viktigaste är att ordna utfartsfrågan trafiksäkert. I andra hand gäller det att förhindra genomfartstrafik, menade planverket.

Trafiksäkerhetsverket kände en isande känsla av obehag, men tvingades svälja sin stolthet.
– I och för sig en godtagbar lösning, svarade man.

Man nådde en för tiden ovanlig lösning som kanske kan sägas vara det mänskligheten fick ut av den här historien: ett hinderlöst genomfartsförbud i båda riktningarna mellan Målsmansvägen och Skolrådsområdet, alltså i kvarterets kärna.

Regeringen tyckte att det lät skitbra och den 1 februari 1974 beslutades att bommen skulle bort.

En suddig bild vittnar om att lösningen var tidlös

En suddig bild från Google Maps vittnar om att lösningen var tidlös

Nu växte istället ångesten hos trafiknämnden i Lund. Kungen, regeringen, planverket, trafiksäkerhetsverket, alla krävde att den jävla bommen skulle bort, men… Vem ska utvärdera försöket? Och om försöket inte lyckas, får trafiknämnden i så fall ändra på den trafikreglering ”kungen” beordrat, utan att tvingas ta den långa vägen genom diverse instanser?

Även i svinstian, polishuset, var det en mörk dag. Man konstaterade för pressen att bara genom att skugga varje bil som trafikerar området kan man utröna om bilisterna faktiskt hade ett ärende i någon av villorna.
– Det blir en skylt för de laglydiga, sa trafiknämndens sekreterare och tillika polisassistenten Lennart Jönsson.

Trafiksäkerhetsverket, som man kan känna kanske skulle släppa det vid det här laget, tog chansen att fylla i orosmolnen med tunga regndroppar.
– Det må understrykas att det erfarenhetsmässigt visat sig vara svårt att få utfärdade genomfartsförbud, som inte kompletterats med fysiska hinder för trafiken, att fungera effektivt. Av detta skäl har trafiksäkerhetsverket inte velat förorda en sådan lösning.

Men så blev det och så är det än i dag.

1 kommentar

Filed under Anekdoter, Artiklar, Händelser, Platser

30 november varje dag

"Jag är inte fascist, jag bara hatar invandrare, arbetslösa och socialister"

”Jag är inte fascist, jag bara hatar invandrare, arbetslösa och socialister”

I går höll Sverigedemokraten tillika rashygienförespråkaren Björn Söder tal på Stortorget i Lund. Själva talet i sig var inte mycket att orda om: Söder gjorde vad alla framgångsrika fascister alltid gjort; han riktade sig till de äldre och till medelklassen och målade ut marxister, arbetslösa och invandrare som samhällets problem genom att förvrida halvsanningar en stor del av befolkningen rättmätigt oroar sig för. Liberalerna stod tyst och lyssnade. ”Fan, den här Söder – han har ju rätt. Samhällsproblemen är rimligtvis skapade av de som inte har någon makt, något inflytande eller något kapital. Det verkar fullt logiskt.”

Polisen var givetvis på plats och dokumenterade och registrerade antifascister, något man säkert kommer få användning av när fascisterna lurat tillräckligt många av medelklassens NPC:s att SD sitter på svaren om hur vi återskapar det land som gav oss Sunes sommar och Pippi Långstrump.

SD försöker givetvis främst locka till sig väljare från det parti som ligger dem närmast i värderingar och lögner

SD försöker givetvis främst locka till sig väljare från det parti som ligger dem närmast i värderingar och lögner

Björn Söder var givetvis också hätsk mot den blåa politiken: han menade att den hade förstört för de äldre, hade misslyckats med att skapa jobb och hade skapat större samhällsklyftor. Allt detta stämmer givetvis: vad Björn emellertid inte nämnde var att Sverigedemokraterna i 90% av fallen röstat för Reinfeldts reformer. Den saken förväntas alltså den programmerade befolkningen lista ut själva; not gonna happen.

Vi hade samlats ett par hundra för att göra oljud. Polisen samlade redan före torgmötet in några av de som kunde tänkas göra mest oljud och höll dessa i förvar under demonstrationen. Om detta har givetvis ingenting nämnts och om det gjorde det skulle alla dessa homo economicus nicka stilla: ”det var nog bra det”. Må vara hänt att det kanske är olagligt ty det är som Kjell Höglund sjunger: ”men för den som förstått och valt, så finns det två sorters lagar: det finns en lag för överhetens folk – en lag som dom själva skrivit – så om dom små ska få någon lag, så måste dom skriva sin egen”.

Någonting som givetvis är sant och ett problem i ett land där alla hejar på och ser upp till den som lyckas roffa åt sig störst del av kakan.

I morgon ska SD för andra gången på tre dagar hålla torgmöte och normalisera sin rashygienspolitik i Lund, i vanlig ordning under beskydd från våldsmonopolet. Stilla, under den falska föreställningen om att ”det kan inte hända här”, glider vi in i mörkets tid, där de som har någonting med våld, förbud och vapenmakt trycker ner och förgör alla dem som ingenting har.

Överallt runt om i världen växer hatat mot fattiga och mot de som har en asymmetrisk inställning till det globala konkurrenssystemet. I vanföreställningarnas och självgodhetens Sverige har vi åtminstone rätt i en sak: vi har kommit mycket långt i vår utveckling mot det som väntar.

2 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser

Frågestund #2

Frågorna besvaras i kronologisk ordning. Om du har ett problem med det så maila whocares@hotmail.com.

”‘2. Att tydligt visa och berätta för varandra vad som är okej och inte okej, risken att vara en auktoritär >fitta< till trots'
Som en arbetande proletär höjer jag båda ögonbrynen högt åt ovanstående ordval. Varför använder du "fitta" som någonting negativt? Speciellt i samband med order auktoritär när de flesta auktoriteter är män i sann patriarkal anda."

Ett kraftuttryck så gott som något. Jag kunde valt vilket som helst och plockade ett som var slagkraftigt nog att nå upp i huvudet hos läsaren. ”Dumbom” fyller inte samma funktion. Överlag håller jag dock med dig om att fittor är bra grejer och inte att slösas som svordomar.

”Vad är perfekt i detta sammanhang: hälfen så mycket skadegörelse eller en fjärdedel?”

Perfekt i detta sammanhang vore 1) en annan lokal och 2) så mycket skadegörelse att det syns att man varit där men som saknar långsiktig betydelse.

”Du låter precis som en av de politiker du så ofta förlöjligar här på din blogg när du försöker skjuta ifrån dig något som helst ansvar för det som skett.”

Ja, jag är lite färgad och partisk i frågan… mer kritisk när jag diskuterar tillsammans i vänsterkretsar. Men här måste jag agera motpol och försöka skapa förståelse för det som går att förstå.

”Sedan undrar jag hur man förändrar världen genom att ställa till med en massa fester som alltid slutar med svineri och skadegörelse?”

Svineri och skadegörelse förmedlar budskapet att man inte kan trampa på oss utan att det uppstår kaos. Att det sedan måste göras på ett klokare sätt och i ett annat sammanhang är en annan sak; svineri och skadegörelse fyller en funktion i frihetskampen.

”Vadå hat? Folk är förbannade för att ett gäng respektlösa individer tar sig rätten att förstöra vad andra idealister jobbat hårt för.”

Vilket man får ha all förståelse för. Folk har rätten att vara förbannade. Men det besinningslösa ”ni är alla skadedjur som borde utrotas!”-snacket fungerar inte.

”Vad vet du om de som kommenterar? Vad har du för rätt att döma oss?”

Jag har ett genuint allmänt människoförakt eftersom att jag anser att människors livstil utgår från att förstöra och roffa åt sig så mycket som möjligt från andra människor. Det är hyckleri att leva era liv och samtidigt klaga på den här sortens förstörelse. Det finns alltid undantag och människor som är duktiga på att förstå, stötta och visa kurage, men merparten av alla människor ägnar sig åt kapitalismens lämmeltåg mot den fascistiska revolutionen. På förhand är alla människor idioter i mina ögon, men jag är alltid hundra procent öppen för att bli övertygad om motsatsen.

”Vad har du för belägg för att vi alla som kommenterat ditt förra inlägg har varit tysta vad gäller allt det du nämner i ditt inlägg?”

Inga. Jag vet att jag hade 7000 läsare den dagen och att jag inte sett 7000 människor ute på gatan i kamp mot orättvisorna. Säkert var det en och annan av er som var ute och demonstrerade eller protesterade, säkert var det någon som ”gillade” en sida på Facebook, ”våldtäkt är dåligt” eller ”rasism är fel” och förmodligen slog någon av er näven i bordet hemma vid frukostbordet och sa: ”hujeda mig vad fel”. Men var ni utanför tingsrätten den 15:e januari? Majoriteten av de på brytfesten var det definitivt.

”Kan du definiera vilka av oss som kommenterat ditt tidigare inlägg som står med ett ben vi varje läger?”

Nej, ni är ett pack, jag är en individ. Jag skulle gärna se att ni var lika utlämnande, ärliga och öppna med ert liv och era ställningstaganden som jag är, så att jag kunde granska och kritisera er. Men så är det inte. Den rättigheten och möjligheten är odelat er till ditt och mitt förtret.

”Krävs det att man är anarkist eller anarkosyndikalist för att stå med ett ben i varje läger?”

Nej, det krävs bara att man är kapabel att förstå och sympatisera med en anarkist. Man behöver inte vara det själv och man behöver inte stå där som en cheerleader, men man måste förstå motiv och syften.

”Vad är de bakomliggande ideologiska ställningstaganden du har för att försvara det det som hände på Stenkrossen?”

Brytfester visar på folkets handlingskraft och att man inte accepterar order och instruktioner ovanifrån, eftersom att människorna vid makten – oavsett om det varit höger- eller vänsterregering – aktivt arbetar för att förtrycka de lägsta samhällsklasserna. Fördelningen av pengar och frihet har sedan åtminstone oljekraschen 1973 snedvridits successivt och demokratiska åtgärder så som att rösta på andra partier har inte hejat den utvecklingen. Staten är i dag uppenbart korrupt och inte intresserad av allmänhetens bästa. Trots att medvetandeindustrin aktivt försöker propagera för att våra ledare är demokratiförsvarare så är varje politiskt beslut ett steg närmare regelrätt fascism. Detta kan endast stoppas genom anarki. Med tanke på den teknologiska utvecklingen är nästa revolution den sista. Är den inte vår så är den fascisternas, med sin ras-, DNA och övervakningshets.

”Men varför är ordet fitta ett kraftuttryck i din vokabulär öht? Varför är ordet fitta laddat med saker som gör att det går att använda som något negativt? Testa med att byta ut ordet mot hora eller varför inte n-ordet. Det blir inte så bra va´? Då förstår du kanske vad jag menar.”

Kompis, jag vet inte. Jag var inte född när ordet fick sin dubbla värdeladdning eller när det blev till ett nationellt kraftuttryck.

”Men att överhuvudtaget förstöra, och ”skit på golvet”, alltså är det att festa?”

Du anar inte hur skojsigt det kan vara att ha sönder saker. Men överlag skulle jag svara nej på den frågan. ”Fest” är dock ett väldigt svårdefinierat och individuellt ord.

”Och ”Att klottra ner alla väggar och dylikt vore helt okej och inom rimlighetens ramar – skiten ska ju ändå rivas och lite temporär väggkonst har aldrig dödat” – är det verkligen helt okej och inom rimlighetens ramar? Dina? Era? De som nyttjar verksamheten?”

Jag yttrar det ur mitt perspektiv och från min synvinkel är det okej och inom rimlighetens ramar. Andra som inte gjort samma politiska analys och som förespråkar andra metoder behöver inte hålla med. Jag betalar med mitt liv för ert samhälle varje dag – revolutionärer utgör en bromskloss i övergången till herre-slav-samhället -, då får ni betala för mitt med era pengar. Vad gäller de som nyttjar verksamheten så är det skitdåligt att ge sig på till exempel kulturutövare som på Stenkrossen, men hade det varit ett företag, en myndighet eller dylikt så hade deras eventuella synpunkter varit helt ointressanta.

”1. Du skriver: ”Samtidigt är det som vanligt i samhället, folk kastar gärna skit på oss i den politiska periferin så fort de får chansen, medan samma folk aldrig deltar eller stöttar oss när vi gör någonting som är bra eller viktigt.” Jag fastnar för det här med bra och viktigt. Jag vet inte vad ni har gjort som är bra eller viktigt. Det kan förstås bero på att vi ser olika saker som just bra och viktiga. Och det kan bero på att medierna uppmärksammar negativa nyheter mer än andra.”

Många av deltagarna och arrangörerna och inom den utomparlamentariska vänstern i övrigt är bland de mest aktiva i andra protestsammanhang som är lättare att förstå, som mot omoraliska deportationer, förkastliga våldtäktsdomar, vinster i välfärden och för högre löner till typ sjuksköterskor. Detta skrivs det visserligen om till och från, men då är media jävligt noga med att inte använda ”vänsterextremist”-stämpeln trots att en stor del av de deltagande tillhör samma klientel som inte har någonting emot lite anarki och revolution här och där.

11 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser

Arrangörernas version

I går publicerade arrangörernas användarkonto, Brytfest Lund, ett inlägg med sin syn på händelserna i fredags. Tänker att det kan vara intressant för er också:

”Det som var menat att bli ett färgsprakande och kraftfullt återtagande av staden tog tidigt en olycksbådande vändning. Vi beklagar naturligtvis den utbredda förstörelsen, och är förstås inte utan skuld, men när situationen eskalerat till fullskaligt upplopp på en mycket begränsad yta var den utom kontroll, både för oss och för polisen. Vi räds emellertid ingen repression, vare sig från staten eller media. Lundasnutens rent fysiska repression av delar av Lunds egen befolkning döljs av en repression av ideologisk karaktär. Media har valt att ensidigt fokusera på vandalismen, men de frågar sig aldrig ”varför”?

1 september 2013 anordnades för första gången i Lund en brytfest, i en rivningslokal på Revingevägen. Flera hundra deltog och konceptet var en succé. Med våra bryftfester vill vi öppna upp fria ytor i staden, temporära autonoma zoner. Därigenom visar vi att staden är till för dem som bor och lever i den, att den är gemensam, inte möjlig att hängna in av makten och dess lakejer. Den här allmänningsskapande praktiken har vad vi vet fått viss spridning i Lund, och vi känner till åtminstone en brytfest som inte har någon koppling till Brytfest Lund, alltså den i Bytaregränden.

Natten mellan 2 och 3 november ockuperades gamla Observatoriet vid Stadsparken till minne av rivningen av Smultronstället, som revs i november fem år tidigare. Ungefär 500 ockupanter tågade genom Lund och deltog i brytfesten. Tidigt på morgonen närmade sig polisen platsen för att stoppa ockupationen med våld, festen valde att försvinna bort från området.

Varje år anordnar den utomparlamentariska vänstern i Lund ett första maj-tåg. Det brukar vara en munter tillställning med konfetti, pyroteknik och musik. I det tåget går såväl småbarnsfamiljer med barnvagnar, såväl som tonåringar som kanske precis fått kontakt med rörelsen. Polisen brukar hålla sig undan, men i år angrep polisen demonstrationen tillsynes oprovocerat. Tåget försvarade sig så gott det kan, det backade inte för snuten. Tre kamrater greps, flera skadades, varav en fick åka raka vägen till akuten med en skallskada. Vänstern i Lund var mycket uppriven över polisens agerande, polisens angrepp upplevdes som brutalt och urskiljningslöst. Ett litet antal aktivister kände sig nödgade att göra något. Vi stod inte ut med känslan av att ha blivit berövade våra gator, vi tänkte inte vända andra kinden till den här gången. Det nödvändiga svaret var naturligtvis ett återtagande av stadsrummet. Det skulle hållas brytfest.

Veckan efter första maj talades det i media och bland Lunds invånare om att framtiden är oviss för Lunds kulturutövare. Var ska egentligen fri kultur inhysas? I skrivande stund är det inte ens budgeterat för det nya kulturhuset på Öresundsvägen i den borgerliga budgeten, så även om vi kan anklagas för att ha stängt verksamheten på Stenkrossen i fem dagar, så kan borgarna för närvarande anklagas för att stänga verksamheten helt och hållet, kanske för evigt. Vi bestämde oss för att hålla nattöppet på Stenkrossen, vi kunde inte ana vad som komma skulle.

Kvällen 9 maj planerade vi att hålla vår brytfest. Den kvällen spelade Kartellen på Mejeriet, stämningen var intensiv. I Kartellens slutnummer klättrade fans upp på scenen. Ordningsvakterna gick lös på publiken med dragna batonger. En massiv polisinsats trålade godtyckligt gatorna i Lunds centrum på jakt efter de oönskade. Polisen tog vid där vakterna slutade. Klockan ett samlades vi på Kastanjegatan omslutna av dimma. I fjärran såg vi hur polisen formerade sig. Brytfesten badade i piketbussarnas kalla strålkastarljus, övervakad. Stämningen var spänd. Vi gick åter genom Lunds gator med bengaler, färgglad rök och musik, åtföljda av piketer och beriden polis.

När vi anlände till Stenkrossen infann sig lättnad, rentav glädje. Men den lättnaden förbyttes snart i en känsla av att vara belägrad. Rykten cirkulerade vilt om att civilpolis strök runt kring Stenkrossen, och polishästar och bilar stod uppradade på gatorna.
Festdeltagare slet sönder sina tröjor för att göra improviserade maskeringar, barrikader restes mot gatan. Den tänkta fria zonen blev delvis militariserad, delvis utom kontroll. I den allmänna yran röjde festande personer okontrollerbart runt, medan andra gjorde sig beredda på att antingen utrymma eller försvara lokalen med de begränsade resurser som stod till buds. Situationen blev okontrollerbar. Klockan halv fyra verkade polisnärvaron ha trappats ner. Vi beslutade oss för att lämna lokalen. Det röjdes tillslut en väg genom barrikaderna och festen lämnade området under relativt ordnade former.”

Brytfest Lund

10 kommentarer

Filed under Händelser

Svaren till Sydsvenskan i fullversion

I går blev jag kontaktad av Sydsvenskan som hade läst mitt inlägg och ville ställa några frågor. Givetvis kunde de inte publicera frågorna och svaren i sin helhet, men där har vi ju fördelen med det obegränsade internet.

Vad var det som fick dig att skriva inlägget som händelsen?
Det är intressant att följa och dokumentera den pågående radikaliseringen av samhället. Traditionell media är alltför tätt knuten till samhällets maktinstitutioner – staten och kapitalet – för att kunna skriva om samhällsomstörtande strävan på ett införstått och ofärgat sätt.

Du skriver att Sydsvenskan inte ger en helt rättvis beskrivning. Vad är det vi fattar fel?
Semantik och ords positiva eller negativa laddning är av stor betydelse och påverkar människors intryck. Att slå på stora trumman om ”vandaler” är en förenkling, ett sätt att reducera en legitim politisk rörelse – som i det här fallet spårade ur – till ett slags hyss, ett agendalöst påfund för att folk tycker att det är så jävla kul att förstöra. Men på det stora hela var det ingen dålig artikel, händelseförloppet stämmer ganska bra och parter från båda sidorna får komma till tals. Det är en något mer nyanserad mediebevakning än vad som var fallet vid till exempel Observatoriet.

Vad har du fått för respons nu på blogginlägget?

Jag har fått fler kommentarer än på något tidigare inlägg, tror jag. Några politiker har länkat till det via sina bloggar eller genom Twitter. Den stora majoriteten är skitförbannad och få har någon som helst förståelse för anledningen till och utförandet av arrangemanget. Man kan förstå det eftersom att i någon mån har vi rånat oss själva. Stenkrossen var ingen bra lokal att ha en brytfest i. Samtidigt är det som vanligt i samhället, folk kastar gärna skit på oss i den politiska periferin så fort de får chansen, medan samma folk aldrig deltar eller stöttar oss när vi gör någonting som är bra eller viktigt. Folk är arga och skäller högt, men ställer inga frågor. De vill inte förstå oss. Och de tar den här enskilda incidenten och isolerar den snarare än att se det som en mindre lyckad komponent i ett större samhällsförlopp. Det är klart att man inte kan förstå festen i Stenkrossen utifrån de premisserna; med facit i hand är det svårt att inte se festen som kontraproduktiv för våra syften.

Kan du försöka svara på frågan varför ni genomförde den här aktionen? Gärna så enkelt du kan, så att så många som möjligt av våra läsare förstår.

För att visa att människor kan göra någonting bra tillsammans. Om vi kan festa tillsammans så ger det också en känsla av att vi kan göra andra saker tillsammans: vi kan stoppa politiska och sociala orättvisor, vi kan höja rösten när någon trampar på oss. Vi vill visa att det finns ett alternativ till det samhälle där den som armbågar sig fram hårdast vinner och bestämmer över de andras öden. Vi vill ta makten från överklassen och ge allt och alla.

Jag vill också ställa frågan om valet av plats – Stenkrossen. Ett kulturhus för unga. Hur resonerade ni?

Jag vet inte. Jag är inte medarrangör och jag är inte med i någon av grupperingarna som brukar planera de här festerna. Jag tror att i det här fallet var det inte så mycket resonemang som en ren reaktion mot händelserna under första maj-demonstrationerna. Lokalen är lättillgänglig, väldigt stor (till och med Torsten Schenlaer har sagt att det vore ett utmärkt kulturhus) och ska rivas vid årsskiftet så den uppfyller alla kriterier så när som på att lokalen antingen ska vara fel- eller oanvänd. Varför det negligerades vet jag inte. Det kan handla om okunskap eller ett sätt att söka konfrontation med polisen.

Jag undrar också, vilka är ni? Är det Brytfest Lund som är ”vi” i ditt blogginlägg. Beskriv gärna vilka som var med på Stenkrossen. Alltså inte namn, utan vad är det för personer som är med.

På Stenkrossen var det många utomstående som vanligtvis inte är med: diverse människor som varit på Mejeriets Kartellen-spelning eller som hört via sin kompis kompis att det ska vara en ”fet fest” i stan. Men oftast är det utomparlamentariska vänstergrupper och deras sympatisörer som står för och medverkar i arrangemangen. Alltså människor som menar att vi har ett problem med demokratin eftersom att den avvecklar sig själv. Demokratin reglerar det vi har gemensamt. Om de demokratiskt valda – röda, gröna eller blåa – privatiserar samhället, det vill säga säljer det vi har gemensamt, så måste man hitta alternativa vägar för att ge makten till folket. Dessa vägar är sällan lagliga, socialt accepterade eller förstådda. Så sammantaget är väl ”vi” samhällsomstörtande anarkister. Vi är extremister. Hotet mot ”demokratin”.

Du skriver i din text att polisen fanns på plats på Stenkrossen, men polisen säger att de inte var där. När mötte du polis (på hästar?) där?

När vi kom till samlingsplatsen vid Kastanjegatan stod där redan en piketbuss som sedan följde oss i princip hela vägen till Stenkrossen. Precis innan vi skulle gå in kastade jag ett öga över axeln och såg fyra polisar på hästar vid en av sidogatorna, jag minns inte om det var Revingegatan eller Apelgatan. Polisen hade full koll från första början. Att de inte stoppade festen för att de inte var där är helt enkelt inte sant. Antingen så kände de sig underbemannade, sina förberedelser till trots, eller så förstod de att vi sköt oss själva i foten… det är mycket rävspel i ”tjuv och polis”.

Ångrar du idag att du var med?

Nej, jag ångrar bara att jag inte tog mer ansvar. Jag kunde sagt ”nej, Stenkrossen är inte bra, vi går härifrån” och jag kunde sagt ”nu slutar ni idioter förstöra allt ni ser”, men istället stod jag bara där och lät saker spåra ur. Jag ångrar alltså inte mitt deltagande, utan min brist på kurage.

5 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser, Krönikor, Media, Mitt Lund