Rotpuls

Under mina barnaår på D-gården på Djingis Khan bodde det en långhårig, gladlynt och cool musikant i ett av husen på gården. Utöver kvinna, kids och katt hade han gitarrer på väggarna och en skåpbil av för mig okänd modell men i alla fall med en, om jag minns rätt, lättigenkännerlig rödlila färg. I den hängde jag någon gång med på en spelning på OBS i i Burlöv. Tyvärr var jag synnerligen omusikalisk som liten och har inget minne av musiken i sig. Mannen hette (och heter fortfarande) Anders Birgerson.

Anders Birgerson näst längst till vänster (från vårt perspektiv). Luke Skywalker längst fram i mitten. Resten känner jag inte till.


Några år senare missade jag en lektion när min klass hade Anders som vikarie för ordinarie musiklärare. Det tycker jag alltjämt är synd – kanske hade det blivit något vettigt av mig.
Typ reggaemusikant.

På ett skivomslag femton år senare – hemma hos en norrländsk Smålands-kompis av alla ting – ser jag att en Anders Birgerson är sångare för bandet ”Rotpuls”, pionjärer inom svensk reggae tillsammans med en handfull andra band och artister, däribland mer välkände Peps Persson. På Rotpuls alla släpp – LP-singlarna ”Storstadsreggae / Stadsljus” och ”Doktorn, doktorn / Min vän detektiven” samt fullängdsalbumet ”Rotpuls” – står Peps också med som producent tillsammans med Lave Lindholm.

Tanken var att bandet skulle släppa sitt album på Amigo där man också släppt sina singlar, men en låt om ABBA-Stikkan Andersson var för elak, och det var säkert han också, så istället gav man ut albumet på Amalthea. Låten ”Stig Andersson” är dock inte med på andra upplagan av skivan och jag har inte lyckats hitta den online. Med eller utan Stig får texterna i alla fall betraktas som politiska och rytmerna som svängiga. Som det ska vara.

Flera låtar är riktigt najs och ett antal finns på Youtube, där det också finns ett framträdande från SVTs musikprogram ”Rockcirkus”.

Vad gäller Anders tycks han fortsatt musicera runt i Skåne, på senare år som del av ”Skånska Kalasorkestern”.

Rotpuls
reggae, tidigt 80-tal

Medverkande på LPn ”Rotpuls” (1982)

Backing Vocals – Mona (27), Systrarna Borgfors
Bass – Richard Moberg
Cover – Lasse Henning
Drums – Mikael Skoog
Engineer – Lars Finnström
Guitar – Anders Birgersson, BP Olsson, Karl Andersson
Mastered By – PD*
Organ – Karl Andersson
Percussion – Anders Birgersson, BP Olsson, Karl Andersson, Mikael Skoog, Peps Persson, Richard Moberg
Photography By – Sonia Nilsson
Piano – Karl Andersson, Peps Persson
Producer – Peps Persson
Vocals – Anders Birgersson, Karl Andersson, Richard Moberg
Källa och mer info: Discogs

På promenad till Lunds nya kulturhus

Sedan jag likt någon form av kronisk lastvagnsbyggare vaknade klockan fem i morse har jag försökt hitta det perfekta sättet att illustruera hur jag känner för den storslagna generositet Holger Radner och hans kulturarmé bjudit oss på genom att äntligen göra det alla vi lundabor önskat oss så länge – ett kulturhus att väcka liv i stadskärnan, att få vår rika kulturella tradition på fötter igen. På Öresundsvägen 16.

Jag tänkte att det skulle vara strålande fint om jag kunde visa min tacksamhet genom att vägleda folket till denna metropolaktiga kulturportal, men att med ett screenshot visa promenadsträckan via satellitbilder visade sig omöjligt då det inte går att rymma Lund och dess kulturhus på samma bild. Jag försökte därefter beskriva dess placering i text, men mitt Wordpad-dokument kollapsade av överansträngning innan jag ens nått halvvägs dit.

Istället spände jag på mig mitt headset och tog en Google Maps-promenad till vårt stadskärneberikande kulturprojekt.

Årets lundensare 2013: Jason från Djingis

Bananfesten 2009

Bananfesten 2009

Jag har träffat Jason ”Timbuktu” Diakité en gång. Det var i början av 2000-talet när den första Bananfesten på fem år gick av stapeln. Jag var jävligt ointresserad av hiphop men det var en underbar sommarkväll och alla djingiskidsen satt förväntansfullt i det blå cirkustältet och efteråt, när spelningen var över, satt vi några stycken backstage och tittade på den store kändisen.
– Den senaste Bananfesten var faktiskt 1996 och inte 1998 som du sa, sa jag.

Det är det enda utbyte av kommunikation vi någonsin haft. Någonting säger mig att det var mer intressant och minnesvärt för mig än för honom.

Jason är som gemene djingiskhanare. Han har i barndomsåren sprungit omkring på ett område vars värme och kärlek varit omöjlig att undkomma, där olika sorters människor levt i harmoni och där en varm syn på livet, människan och naturen manifesterats genom solidaritet gentemot det onda och en stark uppbackning av det goda.

Samtidigt fick han se hur världen såg ut, inte minst på Tunaskolan där han var en av få att bryta igenom homogeniteten. Därefter gjorde han samma resa som alla vi andra. Han tog på sig sina skor och lämnade Djingis barfotaliv och möttes av det dystra och bittra vi kallar för verkligheten. Han blev arg. Kritisk. Ledsen. Han hade sett hur världen kunde vara och han fick se hur den verkligen var.

Genom att en gång haft friheten att älska mer än man hatar hade han byggt upp ett känsloförråd. Med en viss akademisk bakgrund och med den kreativa ådra som spirar igenom honom lyckades han sätta ord på detta förråd, träffsäkert nådde han ut och blev en av landets mest populära artister.

Allt eftersom tiden gått har han vuxit med rollen som ansvarsfull förebild. I år har han på ett imponerande sätt tagit kampen och använt sitt utrymme mot de fascistoida krafterna som både styr och utmanar mänskligheten. När andra artister och kulturpersonligheter mest framsått som soma-snortande självupptagna medlöpare har Jason varit mer genuin och tydlig än någonsin förr.

Genom att vara en kvarleva från någonting fint vi en gång hade har han bidragit till att entusiasmera det lilla motstånd som finns kvar mot det totalitära socialdarwinistiska systems utbrednad. Han har representerat mänskligheten i en tid då den är mycket svår att skönja. Han har lyft fram sina känslor framför sin karriär och han har värnat om tryggheten och välmåendet för den lilla människan. Därför är han årets lundensare 2013.

***

Jag vet, den här bloggen är ju tänkt att vara lite nerlagd. Vi får se hur det går med det. Det här inlägget var i alla fall helt nödvändigt.

***

Tidigare utnämningar:
2012 – Zoran Roganovic
2011 – Hans Martin Hansen

Lunds bygglekplatser

För ett år sedan trillade det ner ett mail i inkorgen. Så långt inget nytt under solen, men dess innehåll var typiskt inavlat på det vis jag gillar det; en initierad och engagerad betraktelse av ett smalt fenomen. En läsare vid namn Christian Sten berättade om att han jobbat som fritidsledare på Lunds Bygglekplatser och att detta numera stendöda koncept saknade en plats på min blogg.

Skamset sänker jag huvudet: indeed är det för lite bygglekplatser på Mitt Lund.

Lyckligtvis skrev Christian i mailet att han dels skrivit lite om företeelsen och dels publicerat en uppsjö foton från sötebrödsdagarna, så med hans hjälp och min tillagda research ska ni här få den kanske (förhoppningsvis?) mastigaste och mest omfattande bloggposten om lundensiska bygglekplatser.

En introduktion till bygglekplatsen – av Christian Sten

Linerobyggen som revs 2008

Linerobyggen, stängdes 1992.

För att inte gå för djupt in på historien om hur bygglekarna kom till just i Lund vill jag kort förklara vad som i folkmun menas med företeelsen; ”Byggen” sedd ur ett Lundaperspektiv. Initiativet må ha kommit från Stockholm eller Göteborg eller någon annan stad där det fanns något som hette Parklek. Med Bygglek / ”Byggen” i Lund menas en relativt låg byggnad med inhägnad gård. Samt med anställda fritidsledare. Där barn och vuxna kan vistas med getter, ankor, kaniner, höns, plankor och brädor och annat material för att bygga kojor och annat på detta inhägnade område.

Det är det, som är grundidéen med ”byggen” Att barnen skall lära känna materien som sällan finns i ett asfalterat betonggetto. På ”byggen” finns även en möjlighet att lära känna öppen eld i en bevakad och för ändamålet byggd liten eldstad utomhus, Där man kan elda med brädstumpar och grilla korv mm. Där barnen kan lära sig hantertera eld under ledarens bevakning där barnen kan turas om att vara eldvakt. Det finns även små vattendammar i anslutning till byggnaden eller inne på området.

Gåsatoftens bygglek, riven 2009.

Gåsatoftens bygglek, riven 2009.

Inomhus kan barn leka i den stora (över 200kvm) lek/idrottshallen, spela biljard uppe på övervåningen, samt ”slappa” i mysrummet och snickra i snickeriet, använda verktyg och material gratis. Till exempel bygga sin en egen kaninbur av trä och spånvirke. Eller varför inte snickra en egen lådbil. Barn behöver veta hur materialet hanteras och dess egenskaper och
för att utveckla sin fantasi och kreativitet på annat sätt än man får av färdiga klossar, typ Lego mm..

På ”Byggen” drivs också undervisning i samarbete med närliggande skolor på förmiddagar. Man har undervisning i läderabeten, horn och enklare snickerier mm. Och det har visat sig att byggen är mer intressant att vistas i än skolsalen. På raster och lunch springer barnen ofta över till Byggen för att hinna spela en kort innebandymatch.

Bygglekplatsens uppgång och fall – av Simon Berglind

Klostergårdens bygglek

Klostergårdens bygglek

1968 startades en av de första bygglekplatserna i landet på Klostergården. Konceptet hade tagits från Danmark, ”skrammellegplads”, och syftet var att locka fram kreativitet och händighet hos barnen. I samband med nybyggnationer på Klostergården 2005 så riskerade verksamheten att läggas ner eller åtminstone förlora sin djurhållning i samband med en föreslagen ihopslagning med skolan, men genom kompromissande flyttades verksamheten bara femtio meter bort istället. Därmed förblev Klostergårdens bygglek den äldsta kvarvarande i Sverige.

Under 70-talet poppade de fram här och där. Miljonprogrammet skulle kompletteras med skol- och fritidsmöjligheter och bygglekarna låg i tiden. Såväl den på Gåsatoften som den på Linero byggdes under detta årtioende och även om mina kunskaper om Borgarparkens bygglek är begränsade så tycks den också härstamma från samma tid.

Redan i början av 80-talet började dock främst borgerliga politiker att ifrågasätta konceptet, eller snarare kostnaderna, med bygglekplatser. Endast efter protester och namnlistor drog politikerna in sitt förslag.

Christian Sten i sällskap med getter

Christian Sten i sällskap med getter

Men bollen hade börjat rulla. Den dåvarande fritidsgården på Linero, Linerogården, revs och på bygglekplatsen blev öppettiderna sparsmakade och de flesta barn som bedrev sin fritidsverksamhet där fick efter stängning cykla bort till Gåsatoften, som med sin verkstad dessutom hade större möjligheter än de andra bygglekarna.

1992 stängdes Lineros bygglek varpå den stod och förföll innan den slutligen revs i slutet av 90-talet.

Det tidiga 90-talets lågkonjunktur resulterade inte i några fler nedlagda bygglekar, men underhåll av lekplatser, fritidsgårdar, skolor och andra offentliga byggnader blev eftersatt till den grad att renoveringarna aldrig nått renoveringsbehovet. Lika mycket som dagens kostsamma fuktsaneringar av skolorna kan återkopplas till 70-talets byggtekniker så är 90-talets negligerande av fastighetsunderhållet också en betydande anledning.

Bygglekarna var mer än bara djur och plankor: disco på Gåsatoften

Bygglekarna var mer än bara djur och plankor: disco på Gåsatoften

Politiker måste definitivt haft en medvetenhet om situationen. Ändå fortsatte åren att gå utan åtgärder och först när förfallet blivit alltför tydligt för att ignorera så började varningssignalerna komma, på en plats efter en annan och ungefär ett år innan problemen med skolorna uppdagats för allmänheten så stängde man, med en dags varsel, Gåsatoftens bygglek i maj 2008.

Året dessförinnan hade den dåliga lukt som kunnat anas i flera år blivit alltmer tilltagande och de svindyra, välbetalda konsulterna kommunen hyrde in menade att det fanns fukt i bjälklag med tryckimpregnerat virke, i vilket man inte visste exakt vilka ämnen som fanns. Kommunen sade sig undersöka möjligheterna att renovera men kom fram till att rivning var enda alternativet – och någon ny bygglek skulle det inte bli fråga om.

I dag finns två bygglekplatser i Lund. Den ena, landets äldsta, ligger på Klostergården och den andra ligger i Borgarparken men är dels under hot från kommunens planer på att exploatera parken och dels – med största sannolikhet – också under hot från resultatet av en hårdbesiktning.

 

Ny bok om 30:e november: ”Kampen om Lund 1985-2008”

Smakprov på Elftorps illustrationer. http://elftorp.wordpress.com/

Smakprov på Elftorps illustrationer.
http://elftorp.wordpress.com/

De två historikerna Andrés Brink Pinto och Johan Pries har skrivit en ny bok om de nazistiska 30 november-demonstrationerna i Lund och om det motstånd de mötte. Malmöbaserade serieskaparen Mattias Elftorp står för illustrationerna och utan att ha sett något släppdatum tycks  nu boken befinna sig under tryckpressarna och en kvalificerad gissning är att Pluribus Förlag ämnar ge ut den innan novembers slut. En annan kvalificerad gissning är att man kommer att få slita lite för att få tag i den, så jag får återkomma i det ämnet.

Informationstexten på bokens baksida ger dock en – något förutsägbar – hint om vad vi kan vänta oss.

”Högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag den 30 november blev under 1980-talet en samlingspunkt för den svenska nynazistiska rörelsen. Det årliga fackeltåget genom Lund väckte omedelbart avsky och avståndstaganden, men fortgick under flera år trots de omfattande protesterna. Snart utvecklades kampen om Lund till en strid om att forma och kontrollera staden. Konflikten stod i första hand mellan södra Sveriges organiserade nazister och hundratals antifascister från båda sidor Öresund. I denna kaotiska situation försökte några av de största polisuppbåden i Sveriges historia upprätthålla ordning till varje pris.Kampen falnade till synes efter ett mycket våldsamt polisingripande 1993 och förde en undanskymd tillvaro under mer än tio år för att åter blossa upp år 2008. Då skakades Lund av några av de allvarligaste kravallerna i stadens historia, utspridda över flera timmar och stora delar av stadskärnan.

Historikerna Andrés Brink Pinto och Johan Pries lyfter fram en berättelse om motstånd som präglat Lunds samtidshistoria. Detta är den mest omfattande och heltäckande genomgången som gjorts av händelserna i Lund kring 30 november 1985-2008.”

Mitt Lund återkommer med en recension när det vankas.

”Staden är vår lekplats”: Vi tog Observatoriet

Lunds_Observatorium_by_arch.ZettervallNär den här kommunen skapar liv, aktiviteter och gemenskap så är det aldrig för oss. De nya uteställena osar frack- och slipstvång, varenda lägenhet som byggs tar överhyror och det där jävla kulturhuset vi mer eller mindre krävt sedan Mejeriet blivit en gentrifierad verksamhet – ptja, det är någonting de helt enkelt inte tänker ge oss, det är någonting som inte spelar någon roll. Ibland säger någon kommunalpolitiker att det finns med i planerna – eller åtminstone i tankarna – men i det Lund de bygger för dem rika så har en ny, dyrare Saluhallen prioriterats, ett nytt fuskbygge till badhus finansierats, för att inte nämna det glashus politikerna själva placerat sig i.

Så vi gick och tog Observatoriet.

Under parollen ”Staden är vår lekplats” samlades vi utanför Kryddan på Södra Esplanaden, 500 människor förenade av kärlek och respekt, vi kramade om varandra, vi visade vårt engagemang och vår kampvilja, och vi visste att tillsammans är vi starka, att tillsammans kan vi stoppa vilken auktoritär maktyttring eller piketbuss som helst.

Festplatsen hölls hemlig in i det sista. Människorna bakom tillställningen gillar att pusha gränserna, för varje stor svartklubb finns en underton av rebellisk motståndsvilja och desto mer vi utmanar gränserna för vad vi kan och inte kan, desto mer förstår vi att vi kan göra exakt som vi vill.

Medan vi gick på Lunds gator tänkte jag så klart flera gånger ”var är vi på väg?”. När vi klev in i Observatorieparken gick det upp för mig, vi ska festa i en av de mest kända byggnaderna i Lund och det kommer knappast gå obemärkt förbi.

Utanför portarna tändes marshallerna upp. Känslan av postapokalyptisk revolution hängde i luften. Det kändes som att vi tvingat ner den onda makten på knän och som att vi börjat ta tillbaka det som är allas. Tillsammans mådde vi jävligt bra. Det var en intim, intensiv och varm atmosfär alla deltagarna emellan. Sydsvenskans återgivelse av ”hotfull stämning” utgår inte från de som var på plats, utan från de som bittert står och ser på från sidan hur vi helt enkelt skiter i konventionerna och vägrar inställa oss i den ordning som ändå aldrig gjort någonting gott.

Under en natt av fest och glädje skaffade 500 personer nya vänner, gjorde sig av med forna fiender, pussades på taket, kramade varandra i ren affektion och njöt av att för en gångs skull släppas ut ur buren. Securitas-vakterna rullade in i parken med jämna mellanrum, tittade ut på de glada människorna och tänkte ”näe, det här skiter jag i. Nu åker jag hem och spöar frugan istället.” Vissa förståsigpåare kritiserar att en del fönster gick sönder eller att det taggades på väggarna. Vad dessa förståsigpåare missar att nämna är hur en hel och kliniskt ren in- och utsida påverkar världen positivt när ingen jävel ändå får använda lokalen. De missar också att några krossade fönster och lite ful graffiti är ett väldigt billigt pris för att låta 500 nedtryckta, försummade och jagade ungdomar i olika åldrar få fyllas med hopp , självförtroende och livslust.

Detta var inte första gången och inte heller är det sista gången. Staden tillhör inte fastighetsägarna, företagen, universitet, kommunen eller snuten, den tillhör människorna som bor i den. Varje generation har ansvaret och skyldigheten att ta tillbaka sin frihet från makten. En ynka Observatorieockupation är inte slutet på den kampen.

Svartklubb för livsgnistan

Från ointressant industrilokal till tung klubb

Från ointressant industrilokal till tung klubb

Det finns många svenska lagar. En av dem lyder ”du får absolut inte ha roligt utan målsmans tillsyn” och för många är det den mest lockande att bryta.

Föreställ dig att du har 200 glada, danssugna, kåta, energiska och likasinnade unga vuxna som behöver ett utrymme att vistas på. Föreställ dig att du inte har ett svindyrt alkoholtillstånd som du ansökt efter tre år i förväg, du har inte lotsat brandinspektionen genom det lagstadgade behovet av fyrtiotre branddörrar, din idé är inte att alla människor ska hålla käften, packa ihop och dra hem till sitt respektive så snart klockan slår två…

Vad gör du?

Arrangerar en svartklubb, så klart.

I somras gick jag en promenad för att titta in i de övergivna husen intill Lunna töser. Det gamla systembolaget på Tullgatan och två andra byggnader stod fullständigt exponerade för vem som helst att kliva på och göra vad som helst. En öppen invit som inte fick gå till spillo.

På platsen träffade jag några typer jag känner igen efter att ha bott i den här staden i 24 år, och de förklarade med entusiasm att ”vi ska ha svartklubb här i september”. Jag tyckte det var en kul idé men kliade mig i skägget. Polisen i den här staden brukar ha lite väl bra koll på den här sortens evenemang för att det ska gå att genomföra.

Några dagar innan Gastefestivalen träffades vi på en fest igen. ”Blir det nåt med svartklubben eller?” frågade jag. Och visst. När de sista banden gått av från scenen på Gaste vid tolvsnåret skulle vi vallfärda bort mot Margretedal, dunka upp ljudsystemen i en av byggnaderna och dansa till sex på morgonen.

Gastefestivalen i sig var som den brukar vara. Glada människor från hemkvarteret, hemstaden, hemlandet och hemvärlden, bra musik, bra arrangemang. Bra. Och som planerat bar det av till svartklubben efteråt.

Själv är jag väl ingen Billy Elliot på dansgolvet men inne i den svettiga lokalen kändes det svårt att låta bli, stämningen var på topp och medan det tydligen cirkulerade några nyfikna polisbilar men lyckligtvis verkade polisen denna kväll ha inställningen ”fuck det här.. palla bry sig”.

Det kändes som att vara i Malmö. Lukten av holk, förvandlingen från rivningskåk till festlokal, de euforiska besökarna med till synes ändlös energi…

Jag måste erkänna att de senaste två åren eller så har min svarta kostym dammats av och strukits i väntan på begravningen av det kreativa, frigjorda och avslappnade Lund jag känner till, men den här klubben ingjöt stort hopp; så länge människor är villiga att ta risker och initiativ kommer en sparlåga av potential och möjligheter fungera som motstånd mot den sorgliga, kärlekslösa utvecklingen.

Medan jag ofta beklagar mig över idioterna i den här staden måste det erkännas att den grupp som stod bakom arrangemanget och de välvilliga, glada festande människorna som inte bangade ur vittnar om att det till syvende och sist ändå finns många bra anledningar att fortsätta cykla omkring i uppförsbackarnas och motvindens Lund.

Lide Najs ”Ika i rutan” – vemodigt men tidlöst

Jag har lyssnat på hiphop i många år. A Tribe Called Quest, Grandmaster Flash & The Furious Five, Pharcyde, Jazzy Jeff & the Fresh Prince, Digable Planets, Outkast, Digital Underground… Old school och utan dagens gangsterobligatoriska ramverk.

Svensk hiphop? Aldrig. De som lyssnar på hiphop är ofta kepsprydda, snusande unga män som gett sig fan på att uppnå coolhet, och därmed redan har förlorat alla möjligheter att nå sitt mål; ingen som försöker vara cool är cool, någonsin. De överdrivna dialekterna, det forcerade slanget och pubertetsliknande attitydproblem är alla fula, dåliga och ointressanta ingredienser i den svenska hiphopscenen.

Så ptja, jag har alltid varit skeptisk kan man säga.

Tidigare i somras såg jag Lide Najs på Bananfesten och i samband med det också några av de jag främst kopplar till den lundensiska hiphopscenen, typ Olof ”O-Hund” Dehlin och Joakim ”Third Eye” Görtz, där åtminstone den senare satt ett avtryck i mitt liv genom att under högstadietiden på Östratornskolan sno min cykel hela j-vla tiden. Men det är alright – jag tar hans om jag ser den.

Och i dag så såg jag att ”O-Hund & Ante med Lide Najs” släppt en musikvideo inspelad på Östra Torn och inte minst på fina gamla Djingis, vilket gör att man redan nu passerat tidigare lokalklenoden Timbuktu när det kommer till att kredda sina gamla kvarter. Dessutom blir jag extra vemodig när det gått typ trettio sekunder av videon och Third Eye redan har snott någon treårings bobby car.

Men det är inte så simpelt som att det är några random dudes från ÖT som rappar lite. Det här är bra skit, på riktigt.

Till tonerna av ett reggaebeat bjuder artisterna (mer specifikt O-Hund på micken, om jag kopplat rätt) på en vemodig flashback från det enkla livet när det inte behövdes ”spliffar och supar, det räckte med att leka, skatea och kuta” och om att växa upp på Djingis Khan där man sprang omkring ”som indian med tio andra hippiebarn”. Det är en briljant låttext för den som var där och levde det.

Låten har naturligtvis ingen hitpotential what so ever, den är lite för bra för det, men att vi Djingis-kids kommer att lyssna på den om trettio år med tårar i ögonen är förmodligen det bästa betyg en låt kan få. ”Ika i rutan”, som låten förresten heter, kommer att följa den tidlösa musikens faser; uppskattas, försummas, glömmas, återfinnas och älskas. Tack.

Valborg – alla dräggens dag

Drägg

Drägg

Längs med Nygatan kommer de gående, det ambulerande lämmeltåget av stockholmare som i omedveten Nordkorea-style bär likadana frisyrer, kläder och kemtvättade hjärnor. De vrålar högljutt inför firandet, de har hört att det är i Lund det händer under valborg, men längre än så har de inte tänkt. Tillsammans sitter de sedan i ett hav av skit och kryper runt på knäna så snart de druckit upp sin sista sprit. De glömmer sina plastpåsar, burkar och hårvårdsprodukter och bakom den välpolerade ytan gör dräggen sig uppenbara. Stadsparken är numera en dag om året, varje år, en samlingsplats för hjärndöda unga vuxna i desperat behov av mål och mening med livet.

Stadsparken tornar upp sig som det enskilt största målet för den som drömmer om att göra en omvänd Breivik. Bakom dyra solglasögon sitter de där allihop; rasister, kapitalister, pappas pojkar och flickor, de som knullar för kukens skull, de som saknar hänsyn och begåvning, rädda för tystnad och stiltje… Och de tänker allihop på sig själva. Det är inte mycket till fest, det är ingen ”rolig, spontan tillställning”, det är en samling yra våp som kommit hit för att de tror sig hamnat i möjligheternas land.

Sedan ett år tillbaka hörs det konstanta bruset av en polishelikopter som cirkulerar i luften. Det är inte obegripligt, även om det också är ett tråkigt tecken på det Big Brother-samhälle vi oemotsatt närmar oss.

Men vad ska man göra?

dragg3Den 30:e april 2008 lekte Ulrik Unenge och Hadi Nosratlu, båda ekonomistudenter, en rolig lek på väg mot Stadsparken. De packade herrarna i 25-årsåldern turades om att knuffa varandra så att de också stötte i olika tjejer.

På tidig eftermiddag, under en promenad mot Östgöta nation, knuffar Hadi sin kamrat så att de träffar en 23-årig kvinna som sedermera faller ut på gatan framför den buss som krossar hennes huvud och avslutar hennes liv. De två männen lämnar genast platsen och polisen får ingen kännedom förrän en av deras kamrater anger dem.

Rättegången som följer är skandalöst slarvigt genomförd. Ulrik fråntas helt sitt ansvar, medan Hadi döms till villkorlig dom och sammanlagt närmare 50 000 i dagsböter. Tingsrätten menar att det inte är fråga om vårdslöshet eller grovt vållande. För Hadi, då anställt som controller på HM, var det knappt ens ett straff – en månadslön och en uppmaning om att hålla sig ifrån brottslighet en tid framöver.

De båda har sedan fortsatt sina liv i överklassen och 2010 så registrerade de båda domäner i sina respektive namn. Båda tycktes mycket ointresserade av att tala om det de gjort – annars hade jag inte skrivit ut deras namn som jag gör – innan åtminstone Ulrik, efter påtryckningar, valde att lägga upp en kort text om incidenten. På Hadis blogg finns det inte ett ord om händelsen. Båda två är snarare jävligt måna om att fronta sina business-skills, som att de fått mersmak för blod och mänskligt lidande.

Men vi har ögonen på er, era jävlar.

Drägg. Allihop är drägg.

Drägg. Allihop är drägg.

Valborg i Lund är praktexemplet på ett samhällshaveri från makten och neråt. Polisen? Pfffffft. De jagar olyckliga 16-åringar som röker gräs för att stilla sin ångest. De åker staden runt om natten för att mota väggmålningar. Det verkliga problemet emellertid ligger i somliga klassers och samhällsgruppers rätt att få göra vad fan de vill utan verkliga konsekvenser.

På valborg blir dessa renrakade anleten genomskinliga, de är drägg, de har kommit hit för att vara drägg och de ämnar leva resten av livet som drägg. Fyllesvin rädda för sitt eget ansvar, ständigt på flykt från något och aldrig med en gnutta självkritik.

I år kom det 27 000 människor till Stadsparken, en försvinnande del lundabor och en klar majoritet med enda målsättning att få vara drägg utan att riskera sin image. På kvällen satt jag och några vänner på Smålands och det sista som hände under natten var att någon jävel kom för att hämta sin väska i ett korridorskök. Vi var inte medvetna om dess existens, och när han började gorma och krossa rutor blev stämningen hätsk. Han sa att vi stulit hans väska, som vi då gick och letade efter.

”Okej, men vi vill ha ditt namn och ditt nummer så att du kan betala för den här skiten, för annars är det korridoren som får göra det.”

Vi öppnar dörren och räcker honom väskan.

”Jag har ingen mobil”, säger han barskt under kepsen medan han backas upp av en långsmal typ med liknande attityd.

”Ey”, säger jag. ”Du får betala för det här för annars kommer någon annan behöva göra det.”

Han är motvillig och drar sig undan. Just som dörren håller på att stängas säger han de bevingade orden till mina två kompisar.

”Jävla invandrare”.

Handgemäng uppstår. Det blir kalabalik och eländet hänger i luften. Men jag vet att om vi slår honom sönder och samman är det bara vi som straffas. Efter lite brottning och lite knuffande ställer jag mig mellan mina vänner och de två idioterna.

En av mina kompisar jagar ner idioten med hjälp av en golvmopp – oklart var han fick tag på den, för övrigt – och allt som blir kvar är en bitter eftersmak och en molande känsla över att valborgsfirandets utveckling till att bli ”Alla dräggens dag” gått längre än vad en spontanfestälskare som jag själv kan digga.

Till nästa år föreslår jag att kommunen tar ett nytt beslut. I stället för att stänga Systembolaget kan man stänga centralstationen och i den mån folk kommer ner kvällen innan kan man använda stendöda Västra Stationstorget åt att metodiskt arkebusera dessa själlösa kryp.

Deras kvarlevor kan sedan placeras på lämplig plats i Stadsparken och brännas på bål.

Då, kära lundabor, då snackar vi fest.

Graffitin i Lund: En introduktion

Graffiti är en konstform som aldrig setts med blida ögon från de styrandes håll. Till och med i hiphopens födelsestad New York har kampen varit långvarig. Efter tjugo år av intensivt vandaliserande – som det betraktades som från polisens håll – la man i början på 80-talet stora resurser på ett taggtrådsinlindat stängsel kring stationsområdena.

– Vad tycker du att det här ser ut som? Ser det ut som någonting som borde finnas i en stad, i någon stad? Det ser ut som ett häkte eller ett fängelse. Jag undrar hur folk som bor här känner kring att ha all den här tråden och det här staketet omkring sig. Det ser ut som något från Tyskland, med nazisterna och allt det där, säger en ung målare i dokumentären Beat This: A Hip Hop History gjord av BBC 1984.

Och fortsätter:

– Det enda sättet jag kan förstå det, som kan ha väckt cheferna på MTA (Metropolitan Transportion Authority)… är inte att de inte gillar graffiti, utan att de inte gillar någonting de inte kan kontrollera.

– Borgmästaren försökte göra en deal. Han ger oss tio bilar vi kan måla och vi slutar med resten av graffitin… men det fungerar inte så. Det kanske duger för mig, men om någon annan vill måla ett tåg så kan inte jag stoppa dem. De har känslor att uttrycka precis som jag har känslor att uttrycka. Så länge det finns något att säga i ghettot, kommer det finnas graffiti.

– När jag ser det här stängslet blir jag bara arg. Jag vill måla ännu mer. Kriget mot graffiti har pågått i tio år och de kan inte vinna. Det tog tio år för dem att få upp det här stängslet och det kommer ta ett år för oss att få bort det. Bara ge oss lite tid och vi kommer tillbaka…
Men sanningen blev något annorlunda. 1989 försvann det sista graffiti-målade tåget i New York och en kombination av ökad säkerhet med hundar och stängsel, höjda straff och omfattande kampanjer där bland annat hårda regler för vem som fick och inte fick sälja färg infördes.

Till vilket pris? Medborgarna fråntogs möjligheten att göra sin röst hörd i offentligheten, yttrandefriheten fick stå tillbaka för det kapitalistiska tänket om egendomen. Den stora makten vann över den lilla människan.
Lund blev i Sverige en av föregångsstäderna inom graffiti. Utbytesstudenter bidrog till en tidig start i början av 80-talet, något som snabbt förstärktes genom att hiphop-kulturen i stort började få genomslag med filmer som Wild Style och Style Wars.

Smålands nation har i dag en av ett femtiotal lagliga graffitiväggar i Sverige. Under det tidiga 90-talets lågkonjunktur eskalerade graffitikonsten och utöver en kampanj om nolltolerans valde man också att söka alternativa lösningar, så som en laglig vägg. Många av oss lundabor i alla åldrar har svårt att glömma särskilt ett verk: en DJ:ande noshörning.

Målningen gjordes av Finsta, en av de mest omtalade och framgångsrika graffiti-konstnärerna i Sverige, en av det fåtal som även i de stora medierna fått chansen att uttala sig:
– Nolltoleransen har lett till att rebellerna tagit över. Vem som helst kan bli kung om man skiter i allting. Kidsens förebilder blir inte de som har en sjyst kreativ stil utan bröliga lirare som kickar in rutor och sånt. Det är tråkigt men jag kan också se en motreaktion mot det nu. Jag kan se en utveckling mot att alltfler vill ha mer kreativitet istället. Graffitin är på väg mot ett slags ursprung. Och det har egentligen alltid funnits en sådan strävan. Mot 70-talets New York, tågmålandet, tags. Vi är på väg dit igen, förklarade han i en intervju med Sydsvenskan.

Egentligen är logiken enkel: graffitin är lika mycket civil olydnad som konst. Vilken av dess egenskaper man vill åt beror på hur man hanterar den. Vill man betrakta det som en konstform måste man också ge möjligheterna att utöva den. Vill man se det som en olaglig, vandaliserande företeelse måste man bereda sig på civil olydnad. Och graffitin kommer att präglas av valet man gör – antingen får man de genomtänkta verken, eller också den sortens verk som går ut på att snabbt och lätt skapa någonting hela tiden blickandes över axeln.

Konceptet med lagliga väggar har haft olika resultat. Ibland har det ansetts uppmuntra det illegala målandet, ibland har det ansetts minska behovet av samma sak. Det finns ingenting hugget i sten i frågan så när som på en sak; en vägg är aldrig tillräcklig.

När diskussionen nu återigen går varm i såväl det mycket graffiti-ovänliga Stockholm som i resten av landet talas det mer om lagliga väggar. Problemet är att tankarna är för småskaliga. Istället för att diskutera vilka individuella väggar som borde vara lagliga borde det diskuteras vilken form av väggar som borde vara lagliga. Behöver säkerhetsplanken kring rälsen vara tomma? Behöver alla dessa gångtunnlar ha otryggt gråa väggar? Gör det någonting om misslyckad arkitekt-arkitektur (arkitektur som bara uppskattas av arkitekter) förvandlas till folk-arkitektur?

Graffitin har kommit för att stanna. Den bekämpas flitigt i många länder, men allt fler inser att det är en hopplös kamp. Frågan är inte hur den ska fortsätta bekämpas, utan hur den ska bemötas. Och det är den saken – med Lund i fokus – som kommer tas upp i den här artikelserien.